Aldrig har vi besökt en plats som påverkat oss känslomässigt så starkt. Under vår vistelse här kommer vi att lära oss älska naturen, människorna och djuren på denna avlägsna plats nere i den Södra Oceanen. Men vi kommer också att tidvis hata dessa öar, de hårda vindarna och havet omkring dem. Inte för ett ögonblick kommer vi att vara oberörda av de upplevelser som ligger framför oss.

Det blir en blåsig första natt på Falklandsöarna där vi ligger förtöjda utanför den amerikanska 64-fotaren ”Ocean Watch”. Vi är dock så trötta att vi så småningom somnar sedan Hjalle dubblat alla våra förtöjningar. Det känns härligt att få sova i en säng som inte rör sig. Det blåser fortfarande hårt när vi vaknar, c:a 20 m/s, men den värsta stormen har bedarrat och vi har en blå himmel över oss. På fjärden framför vår båt, den som heter Stanley Harbour, ser vi de vita vågkammarna som fräsande rullar bort mot ”The Narrows”, det smala inloppet hit in till Stanley. Det är dags att gå på upptäcktsfärd och bekanta oss med den lilla staden, världens sydligaste huvudstad – och kanske också världens minsta.

 

Först hälsar vi på hos turistbyrån som kallas ”Jetty Center”. Det vita huset ligger nämligen vid en liten kajanläggning med några pontonbryggor, ”jettys” som används av de stora kryssningsfartygens småbåtar när man kör iland sina passagerare. Vi träffar de rara damerna Shirley och Nora som jobbar här och som kommer att bli oss till stor hjälp de närmsta veckorna. Dom berättar för oss att de dagar som det inte är några kryssningsfartyg på besök kan gästande segelbåtar använda sig av pontonbryggorna, men vi måste vara borta senast kl 06.00 de dagar det kommer fartyg hit, och det gör det flera gånger i veckan. Dom visar oss schemat för de kommande veckornas kryssningsbesök så vi vet vilka dagar vi kan förtöja här. Men tills vidare är det fullt vid bryggan, de två platser som finns är upptagna av den amerikanska segelbåten ”Endeavor” och den kanadensiska ”Ave del Mar”.

 

Vi fortsätter längs strandvägen västerut, vi passerar kyrkan med den berömda bågen av valben. Vi hittar en mycket välsorterad mataffär, ”West Stores”. Vi tittar förtjusta runt bland hyllorna där vi hittar typiskt brittiska matvaror som t.ex. bacon av bästa kvalitet och riktig skotsk whisky till förmånliga priser. Det var länge sedan vi hade sådana varor ombord. Med fulla matkassar återvänder vi till båten. På vägen träffar vi David och Candy på ”Endeavor” som berättar att de har gått på grund och skadat propellern när de var på väg in i en ankarvik på West Falklands. De har kontaktat med en dykare här i Stanley, Paul, som lovat byta propellern när den nya kommer från USA. Lite senare möter vi Paul som är nere vid stranden för att göra ett dykjobb på ”Ocean Watch”. Vi ber honom kolla kelpen i vår propeller. Han dyker ner och det tar honom nästan en halvtimme ett få bort de sega, tjocka sjöväxterna. En nyttig varningssignal för oss.

 

Vi har beställt nya filter till watermakern som skall ha levererats hit till Falklandsöarna med DHL. Vi får skjuts av Paul upp till DHL:s kontor. Vi är lite oroliga för hur det skall gå att få ut paketet från tullen. Vi har ju dåliga erfarenheter av sånt från andra länder här i Sydamerika. Vi tas emot av Sally som när hon får höra vilka vi är förtjust utropar: ”Oh, Flying Penguin, you are here at last, welcome, did you have a safe trip? Your parcel is here.” Och utan ytterligare formaliteter lämnar hon ut paketet till oss. Vilken skillnad! Men vad kostar det? ”Nothing” säger hon glatt, ”everything is already paid for”. När vi kommer tillbaka till båten räknar vi ut vad vi betalt för filtren inklusive DHL-frakt med flyg från fabriken i Califonien, 91 kronor per styck. När vi för ett drygt år sedan var i Sverige köpte vi likadana filter från den svenska generalagenten. Då betalade vi 215 kr/st! Något för oss båtmänniskor att begrunda då vi köper grejor till våra båtar i Sverige.

 

Kryssningsfartyg kommer hit flera gånger i veckan. En del är ganska små med ett 100-tal passagerare ombord, andra är jättefartyg med 3 000 passagerare. Det är intressant att studera vad som händer när ett eller ibland två av de stora kommer samtidigt.

Då invaderas stan av tusentals turister. Falklandsöarna har bara cirka 2 500 invånare plus den brittiska garnisonen på 1 500 man. Det är lätt att inse att öarnas infrastruktur inte klarar av en sådan anstormning. Det finns alldeles för få bilar, bussar, guider, restauranger och affärer. De 10-tal turistshopar som finns här gör sitt bästa och ordnar finurliga kö-system för att så många som möjligt skall kunna handla, men de flesta får varken minnen eller upplevelser med sig härifrån. Förra säsongen besöktes Falklandsöarna av 62 000 turister från 90 länder. Långt ifrån alla hinner träffa några pingviner.

I östra änden av Stanley Harbour ligger den lilla kommersiella hamnen. Hit kommer ett fartyg varje vecka med förnödenheter till öarna. Här ligger också ”Sea Man Center”, ett hus där vi kan tvätta, låna böcker, köra WiFi mot betalning, duscha, fika eller äta lunch. Centret har trevlig personal och där är ofta mycket folk, både sjömän från fiskebåtarna och lokalbefolkningen.

En dag när vi är där hör vi några som talar svenska. Det är 5 forskare från Lunds Universitet, 3 geologer, en geograf och en läkare. De skall segla till Tristan da Cunha på en charterbåt som heter ”Ocean Tramp” för att undersöka sediment på ön som kan ge information om klimatförändringarna. Skeppare på ”Ocean Tramp” är Charlie, en välkänd figur här nere på de blåsiga latituderna. Vi får en intressant föreläsning av svenskarna om hur man med borrkärnor ur sedimenten i små insjöar kan studera klimatförändringarna genom årtusendena.

 

Mycket här på Falklandsöarna handlar om pingviner, så den lokala tidningen heter naturligtvis ”Penguin News”. Den utkommer varje fredag och är mycket läsvärd om man vill veta vad som händer på öarna.  ”Penguin News” håller till vid strandpromenaden i ett litet vitt hus med grönt plåttak. Där är dörren som regel öppen om man vill slinka in och prata med dem. Och självklart vill de skriva om en gästande båt som heter ”Flying Penguin”. Många ler glatt när de hör vad vår båt heter.

 

Efter några dagar är det dags för ”Ocean Watch” att segla vidare mot Patagonien. Vi får således lämna vår relativt trygga plats i lä bakom den stora amerikanska stålbåten och söka oss en annan förtöjning. Vår numera gode vän Paul berättar att han lagt ut två bojar med rejäla ankare och kättingar utanför ”Jetty Center”. En av dem kan vi få låna när vi inte kan ligga vid pontonbryggan.

 

Att segla till Falklandsöarna har varit vårt huvudmål ända sedan vi lämnade Sverige för snart två år sedan. Här vill vi träffa och lära känna våra vänner pingvinerna i sin naturliga miljö. Det finns 5 olika slags pingviner på Falklandsöarna, de stora och vackra Kungs pingvinerna, de busiga Klipphoppar pingvinerna, Gentoo pingvinerna, Macaroni pingvinerna och så Magellan pingvinerna.

 

En av de första dagarna här får vi ett fantastiskt väder med solsken och blå himmel. Vi ger oss av ut till en halvö öster om Stanley som har två vackra, vita sandstränder som kallas Gipsy Cove.

Här finns en koloni av Magellan pingviner.

 

 

 

 

 

 

Vi får nu vår första påminnelse om Falklandskriget 1982 då Argentina försökte erövra Falklandsöarna från Storbritannien. Argentinarna minerade många av stränderna och många andra ställen också. Runt alla dessa minerade områden löper nu staket med varningsskyltar. Så när vi kommer fram till Gipsy Cove får vi beskåda de söta Magellan pingvinerna på lite avstånd bakom stängslet med skyltar visande en dödskalle och med och den kusliga texten ”Warning! Mines”. Man slutar aldrig att förvånas över människans idiotier.

Nu har man börjat minröja vissa av de minerade områdena. Det är ett 40-tal personer från Zimbabwe som jobbar med detta riskfyllda projekt. Enligt lokalbefolkning trivs de med jobbet och har lång erfarenhet av minröjning så det har inte inträffat några olyckor ännu. Människorna kan således klara sig men vad som händer om någon av pingvinerna trampar på en mina vill vi inte tänka på.

 

På vägen tillbaka från Gipsy Cove passerar vi en modern kanon som vaktar inloppet till hamnen.

 

 

 

Vi går också förbi några av alla fartygsvrak som det finns gott om runt Falklandsöarna.

 

När vi kommer tillbaka till båten den här otroligt fina dagen nås vi av en stor nyhet. Storm Alexander, Maria och Niklas son, har kommit till världen i Kapstaden. Så nu är Brittis mormor! Vi firar med ett glas champagne och längtar efter att få träffa den lilla killen!

Nästa gäng pingviner vi vill hälsa på är Klipphoppar pingvinerna (Rockhopper Penguins), som är den minsta av pingvinerna som finns här, genomsnittslängden är bara c:a 50 cm. De är så otroligt söta med sina gula hårtofsar ovanför ögonen. Vi pratar med de vänliga damerna på ”Jetty Center”. De berättar att en farm i närheten, Murral Farm, har dessa gulliga klipphopparpingviner på sin mark. Adrian som äger farmen, kommer och hämtar oss en dag vid lunchtid med sin fyrhjulsdrivna Land Rover. I början av resan kör vi på en fin väg, men vid hans farm tar vägen slut. Nu blir det ”off road” och vi kör över stora hedar och genom våtmarker där det är mycket lätt att fastna om man inte har järnkoll på var man kör. Det gäller att kunna se var marken bär eller inte. Inte så konstigt att Falklandsöarna har flest 4-hjulsdrivna bilar per invånare i världen.

Efter ett tag händer det, vi kör ner i ett vattenhål och sitter fast. Adrian försöker få kontakt med någon som kan komma och dra loss bilen, men hans mobil fungerar inte. Han försöker anropa farmen på sin radio (nästan alla bilar här har en VHF-radio) men får inget svar. Nu känns det nästan som om vi vore i sjönöd ute på havet och inte kan få kontakt med någon som kan rädda oss. Vi ser oss omkring på de öde hedarna, känner den isande vinden och undrar hur länge vi kommer att bli kvar här ute. Adrian lugnar oss och säger att det säkert kommer någon och hjälper oss så småningom. Sedan börjar han dock själv försöka få loss bilen genom att hissa upp den med en domkraft och lägga ut aluminiumplåtar under hjulen. Han jobbar och jobbar med domkraften och vi blir mer och mer nervösa för att han skall få en hjärtattack, färgen i hans ansikte blir bara rödare och rödare. Efter 1½ timma är vi loss och i samma ögonblick kommer svärsonen i sin jeep. Bättre sent än aldrig.

 

Vi fortsätter vår resa över våtmarkerna och efter ytterligare en timme är vi framme vid målet. En stor koloni med Klipphoppar pingviner håller till på en hög klippa där en fin liten bäck rinner förbi. Sötvatten i närheten är viktig för att de skall kunna hålla sin fjäderdräkt i trim. Dessa pingviner håller alltid till på klippor och till skillnad från andra pingviner hoppar dom fram mellan stenarna på ett sätt som ser otroligt lustigt ut. Deras bon består av små fördjupningar där de lägger sina ägg. De kommer tillbaks till samma ställe varje år och använder samma bon som förra året. De inreder boet med småsten, gräs, grenar och vad som finns av passande material.

 

De lägger som regel två ägg och hanen och honan delar på ruvandet som varar i 33 dagar. De första 11 dagarna turas de om att ruva på äggen, sedan tar mamman över i 11 dagar medan pappan sticker till havs för hitta föda. Det tredje och sista skiftet tar pappan som även tar hand om ungarna de första 25 dagarna medan mamman hämtar mat. Var det någon som trodde att pappaledighet bara förekom i Sverige?

Det är intressant att höra hur de pratar eller snarare skriker år varandra. Det är ett himla oväsen och de är totalt orädda där de hoppar runt bland våra fötter. Vi ser hur några ungar jagar en av föräldrarna för att få mat, det ser hur kul ut som helst.  Det är verkligen en höjdarupplevelse.

 

På kvällen är vi hembjudna till Bob (radioamatören) och hans fru Janet på en bit mat. Dom har bjudit in alla oss tre gästande båtar tillsammans med några lokala seglare. Bob och Janets hus har blivit lite av Stanley’s Yacht Club där dom ser till att seglare kan träffas och lära känna varandra. Bland gästerna träffar vi Tim och Alison som är från England. Tim är här på ett treårs kontakt som ”finansminister” i guvernörens stab. De har tagit hit sin segelbåt på ett lastfartyg. Vi får en målande skildring av hur man lyckades masta på båten utan hjälp av mastkran eller annan utrustning. Det blir en mycket trevlig och minnesvärd afton med många glada skratt.

 

Nästa dag är det dags för den stora pingvin utflykten. Vi skall åka till Volunteer Point och träffa Kungspingvinerna. Vår chaufför den här gången är Keith. Han arbetar som ambulansförare på nätterna och kör turister på dagarna. Damerna på ”Jetty Center” berättar att han är den duktigaste och även billigaste av chaufförerna. Han ser ut som ett original, långt grått hår och med bara två tänder, men väldigt trevlig. Bob sa till oss att med Keith kommer ni inte att fastna ute på hedarna. 

 

Vi kör i början på riktigt fina vägar fram till en farm, och så är det ”off road” igen. Medan vi kör pekar Keith ut olika platser där de argentinska trupperna hade sina ställningar. Han berättar om hur de engelska elitförbanden anföll och erövrade den ena platsen efter den andra. De unga argentinska soldaterna hade inte en chans. För att hindra dem från att fly tog officerarna från dem deras skor. Vi kan ana hur fasanfullt det måste ha varit att slåss i denna kala, öppna terräng.

 

Det har regnat en del så marken är våt, det har bildats många små dammar. Keith håller ögonen på marken framför bilen och vi förundras över hur han kan se var marken bär. Efter ett par timmars körning upptäcker vi en bil som har kört fast. Bredvid står en kvinna och vinkar. ”Det är Trudy” berättar Keith och kör fram till hennes bil, kopplar vajern från sin vinsch till hennes dragkrok och vips så är hon loss. Hon tackar oss och vi fortsätter vår färd, men när Keith för ett ögonblick släpper koncentrationen på marken framför bilen för att vinka avsked till Trudy är det vår tur att köra fast. Nu får Trudy dra loss oss.

 

Resten av resan ut till Volunteer Point går utan problem. Här lever Kungspingviner, Gentoo pingviner och Magellan pingviner sida vid sida utan konflikter. Här finns över 1 000 vuxna Kungspingviner och varje år föds runt 500 ungar. Här finns också runt 1 000 Gentoo pingviner och ett stort antal Magellan pingviner.

 

Kungspingvinerna är den näst största pingvinarten, bara Kejsarpingvinen nere i Antarktis är större. Genomsnittslängden är 90 cm och dom vuxna Kungspingvinerna väger 12-14 kg.

Kungspingvinerna har inga bon utan håller sitt enda ägg mellan sina fötter och skyddar det med sin varma päls under hela ruvningsperioden som varar runt 55 dagar. Hanen och honan delar på jobbet, en är ute till havs och skaffar föda medan den andra tar hand om ägget. Den nyfödda ungen ligger också mellan föräldrarnas fötter under den varma pälsen de första 30-40 dagarna.

 

När vi står och tittar på dessa vackra fåglar som rör sig så stolt känner vi oss verkligen lyckliga. Tänk att vi har seglat ända hit och att vi nu är vid ett av våra drömmars mål, att få möta Kungspingvinerna i deras egen miljö. Vi lyssnar till deras typiska och vackra locksång, det är magiskt. Vi får syn på en grupp Kungspingviner som står tillsammans och ruvar på sina ägg. Några ägg är kläckta och den lilla nyfödda ungen tittar då och då nyfiket fram under fjäderpälsen på sin förälder. Det är sådana upplevelser som vi har drömt om att få vara med om.

 

Nu börjar det regna. Vi tar vår medhavda matsäck och går in i det lilla vindskyddet som finns här ute. Vi tänder gaskaminen och får lite värme, för även om vi har dubbla fleece tröjor, regnjackor, mössor och vantar så är det kallt. Den hårda vinden gör att det känns mycket kallare än vad termometern visar.

Varma och mätta går vi sedan ner till stranden och ser hur pingvinerna sticker iväg ut i havet. Så fort som de kommit ut på tillräckligt djupt vatten dyker dom och simmar iväg med blixtens hastighet. Det är otroligt vad snabbt de kan simma med sina små vingar, det ser ut som de flyger under vattnet. Det går inte och beskriva med ord det vi känner när vi går runt här. Det är så stort!

 

 

 

 

Vi får ännu en spännande 2 timmars bilfärd över hedarna tillbaka till farmen där vägen börjar. Där håller man på med att klippa fåren. Vi stannar förstås för att se hur det går till. Det är två ganska unga killar som klipper.

Keith tar strax tag i den ena killen och ger honom instruktioner hur han skall klippa och hålla fåret. Keith har själv jobbat många år som fårklippare . Vi får lära oss att en normalstor farm här har c:a 3 000 får och att en duktig fårklippare kan klippa 300 får på en dag. Vi tycker det ser lite otäckt ut, men fåren är lugna, så det är säkert ok. De nyklippta fåren är väldigt känsliga för regn, de får mycket lätt lugninflammation som de kan dö av. Därför ger man varje dag på lokalradion en prognos för risken att nyklippta får skall få lugninflammation beroende på vädret.

Den viktigaste inkomstkällan för fårfarmarna är försäljning av ull. Den nyklippta ullen delas upp i tre olika kvalitéer som betingar olika pris. Just nu är ullpriset bra, men många har haft svåra år då konkurrensen från Australien, Uruguay m.fl. har pressat priserna. Det säljs förstås också lamm-och fårkött på öarna men inte så mycket på export. Konkurrensen från Uruguay är för tuff.

 

Ullen var tidigare Falklandsöarnas viktigaste inkomstkälla, men på senare år har försäljning av fiskelicenser fått ökad betydelse för öarnas försörjning. Förra säsongen sålde man fiskelicenser för 16 miljoner pund till fiskefartyg från ett 30-tal länder. Turismen bidrog samma år med 5 miljoner pund. En oljerigg är på väg hit och beräknas vara på plats någon gång i februari. Hittar man olja kan det naturligtvis bidra till ökad välfärd på öarna, men det kan också innebära nya konflikter med Argentina som fortfarande anser att Falklandsöarna, eller Islas Malvinas som argentinarna kallar öarna, är deras. Storbritannien bekostar försvaret, i övrigt är öarna självförsörjande.

 

Märkligt nog anser de flesta vi pratar med att Falklandskriget faktiskt har bidragit till en positiv utveckling. Argentina försökte ju erövra Falklandsöarna 1982, och från 2 april – 14 juni 1982 var Falklandsöarna ockuperat av argentinska trupper efter att ha varit brittiskt sedan 1833. Efter kriget har det börjat byggas vägar som aldrig förr, en färjelinje mellan Öst-och Västfalkland har öppnats, telekommunikationerna har förbättrats och Falklandsöarna har helt plötsligt blivit kända över hela världen.

 

Vi trivs bra här i Stanley, vi umgås både med lokalbefolkningen och med andra seglare som David och Candy på ”Endeavor” som snart skall segla vidare till Sydgeorgien. Här träffar vi också Indiens första ensamseglare jorden runt, Dilip Dhonde. Det är en intressant historia han berättar för oss. En av Indiens amiraler tyckte att en sådan sjönation som Indien borde ha någon seglare som seglat ensam jorden runt. Han lyckades övertyga regeringen att satsa 2 miljoner dollar på detta projekt. En båt konstruerades och byggdes i Indien och ett upprop gick ut inom flottan efter frivilliga som ville segla båten.

 

Dilip Dhonde, en f.d. röjdykare och nu kommendörkapten valdes för uppdraget. Nu har han kommit hit med 54-fotsbåten ”Mhadei”. Han berättar att han egentligen inte hade en aning om vad han gav sig in på, han tyckte bara att det lät väldigt spännande. Men sedan bägge hans autopiloter gått sönder nere vid Cap Horn på väg från Nya Zeeland har han insett att det här inte är någon semestersegling. Efter att ha reparerat skall han segla vidare härifrån till Kapstaden och därefter direkt till Indien.

 

Vi blir riktigt goda vänner när vi på kvällarna tar en öl tillsammans på puben ”Victory”, seglarna favoritpub här i Stanley. Här träffar vi också hans ”shore-team”, en ung kille vid namn Ahblash. Han är spaningspilot inom marinen och har blivit utsedd att hjälpa Dilip vid hans stopp runt jorden. Vi ger Ahblash en ordentlig genomgång av ”Pingisens” utrustning och han får många idéer hur han skall komplettera ”Mhadei” vid nästa stopp i Kapstaden. Och, försäkrar han, självklart kommer vi att bli indiska flottans hedersgäster om och när vi kommer förbi Indien!

När Dilip lämnar Stanley går vi ut genom Narrows för att vinka adjö, brittiska flottan gör likaledes för att salutera Dilip när han lämnar Falklandsöarna. Tyvärr får Dilip problem med storseglet, det löser han senare när vi inte längre kan se honom. Det skall bli intressant att följa hans fortsatta färd.

Tillsammans med Ahblash gör vi ännu en pingvinutflykt, denna gång till Berthas Beach. Det är militärt område så vi måste få tillstånd och nycklar från militärbasen. Med Ahblash hyrbil ger vi oss av en tidig morgon, hämtar tillstånd och nycklar till väggrindar hos de engelska trupperna på basen vid Mount Pleasant. En mycket modern och effektiv militärbas med bl.a. toppmoderna Typhoon-plan som lär göra det svårt för Argentina att komma hit en gång till.

 

Väl ute på stranden blir det en lång vandring ut till udden där Gentoo pingvinerna håller hus. De här pingvinerna är inte vana vid människor, hit kommer som regel aldrig några turister. Vi blir dock mycket vänligt mottagna av nyfikna pingviner och vi får ännu en oförglömlig dag med våra vänner.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hjalles försök att lära några av pingvinerna flyga är nu en känd och väldokumenterad historia bland våra barnbarn.

 

 

 

 

 

Men allt är inte bara frid och fröjd. Vi har tekniska problem ombord. Under vår vistelse här går vår laddare sönder. Det är en apparat som gör att vi kan ladda våra batterier med hjälp av landström eller med vår dieselgenerator. Men nu är den alltså trasig. Utan ström i batterierna har vi ingen navigation, kommunikation, belysning, radio, kyl, frys o.s.v. Men vi kan dock fortfarande ladda våra batterier med hjälp av den generator som drivs av huvudmotorn.

Då upptäcker vi att vår kylvattenpump, den som pumpar kylvatten från havet till motorns värmeväxlare, läcker vatten in i motorrummet. Nu kan vi inte använda den generatorn heller utan att hela tiden svampa upp inläckande vatten. Samtidigt kommer några dagar då kryssningsfartyg kommer hit varje dag och dessutom blåser det hårda vindar, vi kan inte komma iland. Vi ligger ute vid vår boj och båten kastas hit och dit av de hårda vindarna och de ettriga vågorna. Nu börjar vi känna förtvivlan. Skall vi någonsin lyckas komma härifrån. Vi har studerat vädret varje dag i över en månad, och inte ett enda väderfönster har synts till, vare sig för att segla ner till Patagonien eller tillbaka till Mar del Plata. Det är ett s.k. ”El Niňo” år. Alla normala vädersystem verkar vara i olag. Aldrig har människor här upplevt att det blåst så hårt och så länge utan uppehåll.

 

Vi ligger vakna på nätterna och lyssnar till stormens tjut i riggen. När det någon gång lugnar ner sig och vi kan ta oss iland frågar folk: ”How can you sleep out there”? Vi svarar: ”We can’t”! Med vår satellittelefon tar vi kontakt med Mastervolt och Volvo Penta i Holland och ber dem skicka reservdelar. Vi ber också våra vänner hemma i Sverige, Thomas och Ole, som seglade med oss över Atlanten, att hjälpa oss att få de nya delarna levererade hit så vi kan börja fungera igen. Det kommer bara ett flyg i veckan hit från Santiago i Chile. Hinner inte grejorna ner till Santiago i tid så tar det en vecka till innan vi får våra reservdelar.

 

Och så en dag kommer en ny laddare från Mastervolt. Tack Edward på Mastervolt i Florida och tack Thomas! Den gamla laddaren plockas ut och den nya monteras. Och så kan vi börja ladda våra batterier igen. Hjalle hittar dessutom en landanslutning så vi kan koppla in landström när vi ligger vid bryggan. Viken lycka, nu kan vi ladda fullt, använda vår microugn, se på TV och ha lamporna tända. Civilisationens välsignelser gör åter entré ombord.

Nästa vecka kommer den nya vattenpumpen från Volvo Penta i England. Volvo Penta i Sverige, Chile, Argentina och Brasilien kunde inta klara av denna leverans, men VP i England fixade det. Tack Andy och tack Ole! Vi demonterar den gamla vattenpumpen och sätter in den nya. Äntligen är vi klara att ge oss ut på oceanen igen. Och nu närmar sig också Brittis 60-årsdag. ”Jag vill inte fira min 60-årsdag här” säger hon med tårar i ögonen. ”Ok”, säger Hjalle, ”det ser ut som ett möjligt väderfönster för att segla till Mar del Plata den 11 februari. Låt oss satsa på det.”

 

Vi tar ett tårögt farväl av alla våra nya vänner på Falklandsöarna och förbereder oss för den långa seglingen tillbaka till Argentina. Väderprognosen ser – om inte idealisk – så åtminstone hyfsad ut. Men väderprognoser här nere är inte alltid att lita på. Vi kommer att få den tuffaste segling vi någonsin varit med om, men om detta har vi naturligtvis ingen aning när vi gör båten klar för avgång. Mer om detta berättar vi i nästa resebrev.

The Narrows