Äntligen är vi på väg igen! Vadå på väg igen? Vi har ju varit på väg sedan i april? Eller?

Jaa, visst har vi seglat vår nya ”Flying Penguin” i 3 månader nu och avverkat över 1500 sjömil. Men det har varit i hemmavatten och det har i mest känts som leveransprovning av båten. Inte riktigt som om vi var på väg ut på vårt stora äventyr igen.

 

Besök av Maria och Nik på Langelinie Marina, Köpenhamn

 

 

Resan från varvet på Orust i april upp till Hägernäs Strand via Köpenhamn och ostkustens skärgårdar i underbart vårväder var naturligtvis en härlig segling. Och från Kalmar till Nynäshamn fick Björn och Ingmarie vara testpiloter för vår nya gästavdelning vilket som vi förstod utföll till belåtenhet. Och sen fick delar av vår Atlantbesättning, närmare bestämt Ole, kolla båtens seglingsegenskaper från Nynäs till Hägernäs. Men var vi på väg?

 

Och sedan kom dopet av båten och festen med familjen och många vänner den 4 maj vid bryggan nedanför ”Kyffet” – ja vår lägenhet alltså. Och när vi gick upp till ”Pingisens” hemmaboj på Vättersö och därifrån blev avvinkade av barn och barnbarn – visst kunde det vara starten på vår nya resa. Men ändå inte.

 

 

Nu skulle vi ju bara gå vår kära Göta Kanal igen ner till Najadvarvet och låta dom åtgärda de detaljer som inte riktigt fungerat som det var tänkt. Så det kändes inte heller nu som om vi var på väg igen på riktigt.

 

 

 

 

 

Men sen då – när vi lämnade Najadvarvet efter en rejäl genomgång av båten och stuvning av 100-tals prylar i de utrymmen som finns ombord – då var vi väl ändå på väg igen. Nej, ändå inte. Det var ett kärt återseende av Bohusläns vackra skärgård, Malö Strömmar, Smögen, Sotenkanalen och Hamburgsund. Och så midsommarfest i Fjällbacka med Gurra Krantz och Malena och deras vänner.

 

 

 

Och fint besök av mamma Mary och syster Anna-Lena med familj från Singapore. Men vi var ändå inte riktigt på väg ännu. Det kändes mer som en semestersegling i en skärgård som vi älskar och som ännu inte hunnit ockuperas av norrmännen.

 

Men när vi kastade loss från Fjällbacka, passerade Väderöarna och styrde ut över Skagerack mot Norge, nog var väl det att vara på väg igen. Nej, inte ens då fick vi den där speciella känslan i magen att nu är vi på väg ut mot äventyret. Vi fick underbara dagar i norska Sörlandets skärgårdar och vi mötte nya och gamla seglarvänner, åt nyfångade räkor och nyplockade jordgubbar. Och återigen fick vi besök av vår Atlantbesättning, denna gång både Ole och Anna som firat midsommar på sin ö utanför Arendal.  Men fortfarande var det ju kända vatten och äventyrskänslan ville inte riktigt infinna sig. Natthamnar som Kragerö, Tvedestrand och Arendal återsågs och avverkades.

 

Men så en morgon – vi hade lämnat Arendal tidigt på morgonen och gick söderöver i den friska morgonbrisen – passerade vi en liten ankarvik och såg en Hallberg Rassy som höll på att lätta ankar. Det såg nästan ut som ”Regina”, Karolina och Leons båt som vi först träffade utanför Portugals kust i full nordlig kuling för ett par år sedan. Dom hade gått till Västindien tur och retur och vi visste att de nu var ute och seglade i skandinaviska farvatten igen. Men inte kunde det vara dom, det finns ju massor av HR-båtar, så vi seglade vidare.

 

Efter ett tag får vi ett anrop på VHF:en: ”Är det verkligen Flying Penguin som ligger framför oss?” Regina, liksom vi, har installerat en s.k. AIS som berättar för andra båtar vem man är, var man är, vilken kurs och fart man har o.s.v. Jodå, det var Regina och det blev ett kärt återseende. Nu seglade vi ihop med riktiga ”Blue Water Sailors” inklusive deras barn Jessica (14) och Jonatan (12). (Se deras hemsida, www.reginasailing.com).

 

Tillsammans gick vi till Kristiansand där ytterligare en riktig ”Blue Water Sailor” dök upp, HR 46:an ”Mahina Tiare” med John och Amanda Neill. Dom har seglat 250.000 sjömil, c:a 7 varv runt jorden, skrivit flera böcker och utbildat många seglare som velat lära sig oceanseglingens hemliga konst. (Se deras hemsida www.mahina.com).

Tillsammans med deras elever fick vi en underbar kväll på Mahina där även vi fick tillfälle att berätta och visa bilder om vår segling till Medelhavet med ”gamla Pingisen” och om vår olycka på Marmarasjön (se våra tidigare resebrev).

 

Nu började det kännas lite grann som om vi var på väg, och tillsammans med Regina gick vi från Arendal till en av dessa otroliga ankarplatser som man nästan bara kan finna i Norge, fladen mellan Helgöya och Kapellöya (58.03.00 N, 7.50.56 E). På Helgöya ligger ett gammalt kustartilleribatteri från andra världskriget som byggdes av tyskarna och som nu renoverats av norrmännen för att ge en bild av ”Festung Europa” i norsk version. För fascinerade åhörare föreläste Hjalle om kustförsvar i modern och gången tid.

 

I en rykande ostlig kuling går vi följande dag vidare västerut runt Lindesnäs, Norges Cap Horn. Här blåser det nästan alltid hårda vindar, och detsamma brukar gälla den SV kusten ända upp till Stavanger. Efter en hisnande undanvindssegling söker vi lä och lugn i den lilla fiskehamnen Kirkehavn på ön Hidra (58.19.30 N, 6.32.10 E). På vägen passerar vi den från väderleksrapporter kända fyren Lista. En av de kompisar som under åren seglat med gamla Pingisen har en båt som heter just Lista. Således ringer vi Göran och Maggan Berggren – som för tillfället ligger i Söderköping – och hälsar från deras fyr.

 

I Kirkehavn tar vi en promenad över till den lilla fiskefabriken där fiskebåtarna landar sin fisk. Vi köper några torskar som fortfarande sprattlar och lagar en härlig fisksoppa som avnjuts ombord på Regina. Dagen efter kommer räktrålarna in och Hjalle inhandlar ett par kilo räkor av en kvalitet som är svår att beskriva. Räkmonstret Jonatan får hälften av räkorna för att bjuda Reginas besättning på. På det lilla utomhuskaféet tvärs över gatan tar vi en avskedskaffe med äppelkaka och glass och går återigen ut på det vindpiskade havet. Regina fortsätter nu mot Shetlandsöarna medan vi går in till Eggersund för att finna någonstans att laga vår läckande propelleraxel.

 

Här i Eggersund är det visfestival och fullt med folk och musik. Vädret är Medelhavsaktigt med strålande sol och 25 grader varmt kl 9 på kvällen. Vi njuter av värmen, miljön och de trevliga båtgrannarna av vilken en är på väg till Kanarieöarna och ARC:en (Atlantic Race for Cruisers) som har mål på St Lucia i Västindien. Dom kanske vi träffar på framöver på vägen söderut, så kom ihåg namnet Tom B.

 

Märker ni, kära läsare av vår resedagbok, att vi nu börjar få känslan av att vara på väg igen. Men det är först nu, när vi ligger vid ett varv på Västra Åmöy, norr om Stavanger och fixar vår läckande propelleraxel, som känslan av att vara på väg på riktigt infinner sig. När vi tittar ut mot havet västerut där vårt nästa mål, Shetlandsöarna, befinner sig långt under horisonten, känner vi att nu är vi på väg mot det riktiga äventyret. Här möter vi nya väderprognosområden som väcker äventyrskänslan. Viking,  Forties, Fair Isle, Hebrides och Malin är namn som vi nu måste lära känna och förstå. Detsamma gäller ”Reeds Nautical Almanac” med vars hjälp vi nu ska försöka tolka de förrädiska tidvattenströmmarna.  Blickar vi mot sydväst ser vi norra Nordsjön breda ut sig ända ner mot Engelska Kanalen, och mot nordväst ligger Nordatlanten och Ishavet öppet ända upp mot Island och Grönland. Snart släpper vi förtöjningarna och ger oss iväg. Häng med om ni vill!