Sist vi hörde av oss hade vi just landat på Out Skerries, en liten havsskärgård på nordöstra Shetland, dit vi tagit oss efter en fantastiskt härlig segling över Nordsjön från Haugesund i Norge.

Där mötte oss besättningen på ”Regina”, och nu fick vi tillbringa några oförglömliga dagar i deras sällskap. 

Efter att ha utforskat djurlivet på Out Skerries och träffat några av öarnas invånare – ja, det finns många original här ute – satte vi segel och tog oss till den nordligaste ön i Shetland som heter Unst.

I en mycket skyddad vik,

 

 

Baltasaund, som använts som ankarplats sedan vikingatiden, lade vi till vid en ”nyanlagd” pontonbrygga. Nyfikna öbor strömmade till för att beskåda de båda svenska segelbåtarna, och snart var vi bekanta med flera av dem och kända av resten.

 

Vi tog fram våra cyklar och började utforska öns alla attraktioner. Först var det paret som startat en chokladfabrik och nu levererade chokladaskar till Shetlands alla affärer och till kryssningsfartyg som ofta angör huvudstaden Lerwick.

 

Sedan cyklade vi i blåst och hällande regn till en kille som tidigare jobbat på en flygplats som lagts ner och som nu startat ett bryggeri. Inte nog med att han bryggde jättegott öl utan han hade dessutom döpt de olika ölsorterna till fantasieggande namn med anknytning till Shetlands historia. Under ett par timmar fick vi lyssna till intressanta, spännande och otroliga historier om bakgrunden till dessa namn och beskåda de vackra etiketterna som illustrerade flaskorna.

Dagen efter var det kappseglingar och vi blev naturligtvis inbjudna till regattabal med levande orkester. Alla verkade veta vilka vi var och ville bjuda oss på både det ena och det andra samtidigt som de berättade om sitt liv och leverne på öarna.

Vi hann också med att besöka en arkeologisk utgrävning av en vikingaby från 1000-talet och fick sakkunnig guidning av kunniga arkeologer från Englands främsta universitet. Vi kände oss nästan besläktade med dessa seglande förfäder.

 

Målet var att segla över Atlanten, men Skidbladner kom bara till Unst

 

Ett besök på Unst Boathaven

Den fina busskur hittade vi på Unst.

 

Med ny kulingvarning på gång seglade vi ner till huvudstaden Lerwick och till civilisationen igen.

 

På seglingen ned till Lerwick, fick vi ett fantastiskt besked. Lilla Molly hade kommit till världen. Molly är Brittis första barnbarn. Detta firade vi med champagne vid framkomsten till Lerwick

I Lerwick träffade vi många av våra bekanta från Unst som var inne i stan och handlade Med hyrbil tog vi oss sedan ner till sydligaste udden på Shetland som är känd för sitt oerhört rika fågelliv.

Där förälskade vi oss i mängder med ”Puffins”, lunnefåglar, som är hur söta som helst och som villigt lät sig fotograferas.

 

 

 

Utgrävningarna på Jarlshof

 

 

Dagarna på Shetland kommer vi att minnas dels för den dramatiskt vackra och annorlunda, helt trädlösa naturen, dels för det rika djurlivet men kanske framför allt för de vänliga, roliga och spännande människorna.

Nu hade kulingen tillfälligt lagt sig och vi fick ett s.k. väderfönster då vi på ett någorlunda säkert sätt kunde segla vidare. Att havet här ute inte är att leka med framgick inte bara av utställningarna på museerna eller av historierna som berättades för oss, utan även av många ”Mayday”-larm på VHF:en. Det var båtar som var på väg till eller från Shetland som hade försvunnit eller råkat illa ut. Här var det inte fråga om grundstötning eller motorstopp utan om fara för människoliv ute på öppet hav. Det var fascinerande att följa sjöräddningsledarens professionella arbete när han dirigerade båtar och helikoptrar för olika insatser. Bl.a. var det en motorseglare från Island som i det hårda vädret inte kommit fram som planerat. Det var en vit motorseglare med blå rand, en beskrivning som kanske skulle kunna stämma in på ”Regina”. Någon halvtimme efter larmet kom en helikopter inflygande över vår ankarvik, gick ner till några meters höjd och kontrollerade om ”Regina” kunde vara den saknade båten. När så inte var fallet lyfte den och försvann på fortsatt spaning längs kusten. (Båten hittades så småningom och togs in till Scalloway. Alla ombord var välbehållna.)

”Flying Penguin” skulle nu vidare söderut medan ”Regina” skulle tillbaka till Sverige. Långsegling innebär många farväl och avsked av goda vänner och seglarkompisar, men lyckligtvis också många härliga återseenden. Men även om man seglar åt olika håll kan man ändå hålla kontakt, ofta med hjälp av kortvågsradion eller också med mail eller via resebrev och hemsidor.

Vårt närmaste mål nu var Orkneyöarna, c:a 100 sjömil söderut. På vägen ligger en liten enslig ö som heter Fair Isle och har en liten, ganska skyddad vik på östsidan. Det blev en av våra mest spännande natthamnar hittills.

 

 

Det är otroligt att det på denna lilla isolerade klippö, på gränsen emellan Nordsjön och Atlanten, bor ett 50-tal människor. Här träffade vi också en annan långseglare, en 77-årig engelsk dam med en otrolig karisma, som i en äldre 36-fots havskryssare seglat till bl.a. Island, Grönland och Cap Horn. Tänk vilka spännande människor det finns. Det var säkert damer som hon som byggde ”the English Empire”.

Och i en kommentar till vårt första resebrev för i år berättar gode vännen ”Laban”, alias Lasse Rune, att den gamle Havsörnen Roland Svensson, tillika Målande Örn i Havsörnarna, vistats en del här ute. Roland gillade ju öar och levde ibland en längre tid på någon ö för att lära känna människorna och med sin penna och sin pensel kunna skildra dessa miljöer i ord och bild. Mest känd är kanske hans vistelse på ön Tristan da Cuna i Sydatlanten, men att han varit här också visste jag inte. Vet någon om han skrivit eller målat något härifrån Fair Isle? Vore kul att veta i så fall.

Nu hade nästa kulingvarning kommit, ”severe gale 8 – 9 expected soon” som det står i navtexens väderrapport, så det gällde att snabba på ner till Orkney. Vi fick ännu en härlig slörsegling ner till huvudstaden Kirkwall med lång behaglig atlantdyning och farter på 8 – 10 knop. Vi blir allt mer imponerade av ”Pingisens” seglingsegenskaper. I Kirkwall landade vi i den ganska nybyggda marinan just som kulingen slog till.

Orkney har en helt annan karaktär än det karga Shetland, med mjukare kullar och ett och annat träd här och var. Tidvattnet här är också betydligt mer påtagligt med nivåskillnader på upp till 4 meter och med det för tidvattenströmmar ökända sundet Pentland Firth mellan Orkney och Skottland (har ni läst Keltiska Ringen?). Här ligger också den berömda engelska marinbasen Scapa Flow där engelska Home Fleet hade sin huvudbas under två världskrig. Mer om detta och vår vidare färd söderut i nästa resebrev.