Måndag morgon, den 11 augusti, åker vi i vår hyrbil från Bangor Marina utanför Belfast ner till Dublin International Airport, en sträcka på c:a 20 mil. Cissi och Brittis ska flyga till Stockholm, Cissi för att åka hem till Carl-Johan, gå på bröllop och sedan återgå till jobbet på Vattenfall, Brittis för att ordna med allt praktiskt i samband med uthyrningen av ”Kyffet” (vår lägenhet alltså). Kvar på Irland är Hjalle som nu ska se till att allt som krånglat på ”Pingisen” ska bli fixat.
Sedan flickorna lämnats av – i god tid – på flygplatsen, vänder jag kosan norrut igen och kommer tillbaka till båten sent på eftermiddagen. Resan fram och tillbaka till Dublin är både lång och ibland ganska besvärlig. För det första kör folk på fel sida av vägen, för det andra kör dom fort, för det tredje sitter växelspaken på fel sida, för det fjärde är det fullt med fartkameror och för det femte sätter vindrutetorkarna igång så fort man ska slå på blinkersen. Jag bestämmer mig för att det nu får vara nog med resor med bil mellan Belfast och Dublin.
Som framgått av tidigare resebrev har vi haft problem med backslaget till motorn, det s.k. S-drevet. Det går bra att backa men inte att få in framväxeln. Mina kontakter med Volvo Penta i Sverige och England har varit mycket positiva och ett nytt drev har skickats från Sverige till Volvo-killarna i Belfast. Lyft av båten är beställd till kl 08.00 i morgon bitti då det börjar bli högvatten.
Strax före klockan 8 kastar jag loss och backar förbi marinans alla bryggor och båtar till den väntande travel-liften. För alla er som aldrig försökt landa en båt bakåt utan möjlighet att bromsa genom att lägga in ”frammen” kan jag berätta att det är en rysare. Är det dessutom lite strömt vatten, trångt mellan båtarna och man är ensam blir det inte lättare.
Allt går dock bra och efter ett tag står ”Pingisen” på land igen, nu för tredje gången sedan sjösättningen för 5 månader sedan. Volvo Pentas servicekille Philip Robinson med tre grabbar, Ian, Paddy och Jordan, sätter igång att demontera det ”gamla” drevet och så småningom montera det nya. Det är ett stort jobb, men man vet vad man håller på med och vid 3-tiden på eftermiddagen är det dags för sjösättning och provkörning. Allt visar sig fungera som det ska och jag tackar gänget för ett bra jobb. Och tack Volvo Penta för en suverän service.
Men det är inte bara drevet som krånglat. Även vår värmare har lagt av och det har tidvis varit en riktigt kyligt uppfriskande temperatur i båten om nätterna. Kontakterna med Ebersprächer i Sverige har varit lika positiva som med Volvo. Detsamma gäller dock inte Ebersprächer i England. Enligt Ebersprächers ”world-wide guarantee” ska man få garantijobb utförda var man än befinner sig i världen. Därför hänvisar sverigechefen Ove Green och hans kollegor till deras UK office. Så småningom, efter mycket övertalning, får jag tag i den engelska servicechefen Paul Christopher. Han meddelar kort att ”I don’t talk to customers” och lägger på.
Sverige-gänget blir minst sagt upprörda över detta och ordnar så att en ny värmare skickas från Sverige. Dagen efter bytet av S-drevet kommer således David från Ebersprächer-dealern C.J Collins och sätter dit vår nya värmare. Ännu ett exempel på verkligt fin service från de svenska leverantörerna.
Nu återstår bara ett problem – punka på min cykel. Jag hittar en cykelhandlare som har rätt dimensioner på däck och slang och fixar även detta. Dags för mig att lämna tillbaka hyrbilen och förbereda min resa till Stockholm. Ännu en resa Belfast – Dublin med bil eller buss – och omvänt när vi kommer tillbaka – låter inte kul. Jag bestämmer mig således för att segla ner till den fina Howth Marina utanför Dublin som dessutom ligger nära flygplatsen. Sträckan Bangor – Howth är c:a 100 sjömil.
I hamnen här i Bangor ligger den danska långseglaren ”Pi” som jag pratat en del med. Jag berättar för dem om mina planer att segla ensam ner till Howth och dom säger då att det ligger en annan dansk i hamnen som också ska gå dit. Dom är fyra personer ombord och en av dom kanske kan mönstra ombord på ”Pingisen”.
En kontakt med dem avvisas dock av deras skeppare. Man vill vara 2 + 2 på vakterna, så det finns inga extra resurser att undvara? Ok, slipp då! Det är nu torsdagen den 14 augusti och jag kastar loss kl 17.00 med en väderprognos som spår SV vind. Det är lite races och tidvattenvågor utanför Lighthouse Island vid inloppet till Belfast, men sedan får jag en fin sträckbog söderöver. Det är tomt på havet och jag lagar middag – lammkotletter med pasta och sallad. TV:n visar OS från Peking med massor av framgångar för ”Team UK”. Och den nya värmaren ger skön temperatur under däck.
Det blir en kolsvart natt med duggregn och allt besvärligare motsjö ju längre söderöver jag kommer. Många fisketrålare börjar också dyka upp på radarn så det blir få möjligheter att vila. Kl 07.30 går jag in genom inloppet till Howth Marina. Det innebär en snittfart på drygt 7 knop, inte så dåligt om jag får säga det själv. I hamnen ligger danskarna som kommit fram någon timme tidigare. Dom vinkar åt mig när jag kommer in, men ingen besvärar sig dock att gå iland och hjälpa mig med tamparna, trots att dom vet att jag är ensam ombord. Jag hoppas dom lär sig att bli långseglare så småningom.
Efter att ha anmält mig i marinans ”office” och klarat av formaliteterna går jag och lägger mig och får några timmars verkligt skön sömn. Aldrig sover man väl så skönt som efter en sån här seglingsnatt och sen man förtöjt tryggt i en skyddad hamn.
När jag så småningom vaknar och tar en varm skön dusch bestämmer jag mig för att nu får det bli middag på den mycket trevliga Yachtklubben i marinan. Jag stegar in och ber om ett bord för en person. Folk tittar lite nyfiket på mig, och snart har kontakt etablerats med flera seglare i baren. ”Oh, you are the Swedish sailor with the Najad?” ”Jajamän” säger jag, samtidigt som den trevliga hovmästarinnan hämtar mig och anvisar ett litet bord i en hörna. I matsalen sitter flera sällskap och äter, dricker och konverserar glatt. Då och då kastar dom en medlidsam blick mot den ensamme mannen i hörnet.
Den östra verandan på Yachtklubben (precis som ofta på Klubben i Sandhamn) är abonnerad och en skjutvägg skiljer sällskapet där inne från den övriga restaurangen. Då och då kommer någon ut därifrån för att gå på toa eller nåt, och det är uteslutande damer. När min varmrätt serveras frågar jag servitrisen vilka som håller till där inne. Jo då, det är en ”price-giving dinner” för en kvinnlig golftävling som ägt rum förra veckan. 75 st golfdamer passerar revy en efter en framför mitt bord. Några stannar till och säger ”Are you sitting here, all alone?” ”Yes” svarar jag med min mest svårmodiga min. Snart kallas jag allmänt för ”the lonley Swede” och ju mer vin som serveras inne på östra verandan, desto mer bekymrade blir man över mig.
Jag kallar på hovmästarinnan och ber att få betala och försvinner sedan diskret ner till ”Pingisen” där Charlie och Co tar hand om mig. I morgon bitti är det ännu en tidig morgon. ”Flying Penguin” ska göras i ordning för att tillbringa några dagar på egen hand här i Howth.
Sista kvällen innan jag ska flyga till Stockholm tar jag en öl i baren på Yacht-klubben och pratar med seglarna där. Det finns flera Najad-ägare i baren, så det blir mycket Najad-snack. En av grabbarna, TV-uthyraren och Najad-ägaren John, erbjuder sig att hämta mig följande morgon och köra mig till flyget. Jag accepterar tacksamt erbjudandet.
Dublins flygplats är klart underdimensionerad. Det är lång bilkö till ingången där man lämnar av folk. Det är trångt och långa köer till incheckningsdiskarna. Och SAS-planet till Köpenhamn är överbokat. Charlie och jag har klätt upp oss i bästa landgångsstassen, så när vi kommer fram till disken tittar markvärdinnan uppskattande på oss och säger: ”Tyvärr, det är fullt i ekonomiklass så vi får uppgradera er till Business”. Jag tittar mig omkring och ser semesterfolket i sina jeans, shorts och t-shirts. ”Det lönar sig att klä upp sig ibland” säger Charlie.