Vi får ett par blåsiga dagar här i Kirkwall på Orkney Islands. Vi passar på att göra en utflykt ner till Scapa Flow, den berömda hemmahamnen för engelska Home Fleet under två världskrig. För en marinofficer är det en högtidsstund att för första gången få beskåda den berömda fjärden, ungefär av halva Mysingens storlek, där 100-tals engelska slagskepp, hangarfartyg, kryssare, jagare m.fl legat för ankar.

Hit fördes också den tyska kejserliga flottan efter första världskrigets slut. Här låg närmare 100 tyska krigsfartyg internerade innan de sommaren 1919 sänktes av sina egna besättningar. Ett rykte hade spritt sig att engelsmännen tänkte ta över fartygen och införliva dem i engelska Home Fleet. Den tyske amiralen beordrade då fartygen att öppna sina bottenventiler och en av världens största skeppskyrkogårdar skapades. De flesta fartygen bärgades och skrotades så småningom, och när andra världskriget bröt ut var ankarplatserna rensade.

På ön Hoy, vid södra inloppet till Scapa Flow, ligger nu ett museum där bunkerstationen för fartygen en gång låg. Dit tog vi oss med taxi och färja.

Det är väl inte ett av Storbritanniens bästa muséer, men det är ändå fascinerande att ha besökt denna berömda plats.

Måndagen den 21 juli öppnar sig åter ett väderfönster. Vinden har mojnat till c:a 8 m/s från en nordvästlig riktning. Det är dags att påbörja nästa etapp, nu ner till Inverness i Skottland.

Vi kastar loss och styr söderut i sjölä av de Orkniska öarna. På vägen ner passerar vi det östra inloppet till Scapa Flow, Holm Sound. Tidigare kunde man ta sig in till Scapa Flow härifrån via tre möjliga sund. Dessa var visserligen spärrade av några handelsfartyg som sänkts för att förhindra att fientliga fartyg skulle komma in den vägen, men vid högvatten fanns fortfarande några öppningar som var användbara.

Det var härifrån och via det nordliga sundet, Kirk Sound, som den tyska ubåten U-47 med löjtnant Gunther Prien som fartygschef, tog sig in i den allra heligaste engelska flottbasen. Det var fredagen den 13:e oktober 1939 och andra världskriget hade bara pågått i c:a 6 veckor.

Väl inne i Scapa Flow siktade han så småningom det engelska slagskeppet Royal Oak som låg där för ankar, i trygg förvissning om att man inte hade något att frukta i sin egen hemmahamn. Lt. Prien avlossade sina torpeder och 4 av dem träffade Royal Oak. Slagskeppet sjönk på bara 20 minuter och över 800 engelska sjömän försvann med fartyget i djupet.

Inte nog med att U-47 lyckats ta sig in i Scapa Flow, man lyckades även ta sig ut därifrån utan skador. När man kom hem till Tyskland blev ubåtsbesättningen stora hjältar och hyllades med medaljer och andra hedersbetygelser. I Kiel gratulerade amiralen Dönitz sin modiga ubåtsbesättning och därefter flögs man till Berlin där Hitler själv tog emot.

För engelsmännen var naturligtvis detta en mycket stor prestigeförlust. Inte nog att man förlorat ett slagskepp och nästan hela dess besättning, man hade dessutom inte kunnat fånga den ubåt som lyckats ta sig in i sin allra viktigaste flottbas. Churchill beordrade då att alla sunden från Holm Sound skulle fyllas igen och idag kan man åka bil över alla tre inloppssunden på den s.k. Churchill Barrier.

Engelsmännen hade dock tur i all bedövelsen. De flesta fartygen hade nämligen lämnat Scapa Flow några dagar innan U-47 kom dit, och det var tyskarnas förtjänst. De hade nämligen skickat ut några av sina slagskepp på Nordsjön för att lura ut de engelska fartygen från sin bas. Sedan hade de tänkt att med flyg och ubåtar sänka engelsmännen ute på öppet hav. Det blev dock aldrig någon kontakt mellan tyska stridskrafter och de engelska fartygen. Hade de legat kvar i Scapa Flow hade Lt Priens byte kunnat bli betydligt större.

Hur gick det då för U-47 och Lt. Prien? Ja, i mars 1941 anföll ubåten tillsammans med tre andra tyska ubåtar en konvoj ute på Atlanten. De engelska jagarna gick till motattack och fällde sjunkbomber mot U-47. Efter det har ubåten aldrig mer hörts av och ligger nu för evigt på 4 000 meters djup.

Med dessa tankar i huvudet styr vi nu ut på nästa berömda vatten, Pentland Firth, det ökända sundet mellan Orkneyöarna och Skottland. Ingenstans i världen torde så starka tidvattenströmmar förekomma. Dessa skapar s.k. races, eddies och overfalls, förfärliga vågor, brottsjöar och strömvirvlar som är direkt farliga för båtar av vår storlek. Även betydligt större fartyg har gått under här i dessa förrädiska vatten.

När vi styr ut på sundet är dock havet glittrande blått och lugnt så när som på en lång atlantdyning som får Pingisen att skjuta ordentlig fart i nerförsbackarna. Vi bestämmer oss då för att ta en lite kortare väg än vad vi planerat. I pilotböckerna står att man ska gå minst 6 – 10 sjömil öster om Pentland Skerries, de små öarna mitt i sundet. Men eftersom havet är så lugnt styr vi nu bara 3 sjömil ifrån den närmaste ön.

Plötsligt händer något som vi aldrig upplevt förr. På några minuter förvandlas det lugna havet till ett kokande inferno på vår styrbordssida. Med segel och motor sätter vi högsta fart och flyr österut. Vi lyckas med nöd och näppe undvika att hamna mitt i dessa fasliga vågor och strömvirvlar. Det var något av det mest skrämmande vi sett.

När vi lyckligt och väl kommit över Pentland Firth pustar vi ut och surfar nu vidare in mot Inverness på den stora havsvik som heter Moray Firth. Dyningen och vinden ger oss surfar på 10 – 11 knop och vi njuter av seglingen.

På kvällen mojnar vinden, vrider mot sydväst, d.v.s. mitt i näbben, och börjar öka igen. Natten blir jobbig med kulingvindar rakt emot. Vi sätter upp sittbrunnskapellet, rullar in seglen och går för motor de sista 30 sjömilen in till Inverness. Vi anländer till inloppet till Caledonian Canal vid 5-tiden på morgonen och förtöjer utanpå en annan båt för att invänta högvatten då man kan öppna slussarna.

Vid lunchtid slussar vi in genom de två första slussarna och förtöjer i den fina och skyddade Seaport Marina. Här ska Pingisen tillbringa några dagar på egen hand medan vi flyger till Stockholm för att träffa Lill-Molly, som nu är nästan två veckor gammal, och resten av familjen. När vi kommer tillbaka skall vi påbörja seglatsen genom Caledonian Canal och över Loch Ness. Vi hörs!