Efter vår ”Läskiga Landning i Lagos” fick vi ett par sköna dagar i den trivsamma staden. Vi passade på att proviantera och fylla på våra förråd av gasol, fiskegrejor och inte minst gott portugisiskt vin. Nu öppnade sig ett väderfönster som såg gynnsamt ut för överseglingen till Porto Santo, grannön till Madeira. Det är en distans på nästan 500 sjömil och vi räknade med att det skulle ta oss tre dygn att segla dit. Den 1 oktober kl 13.00 ropar vi upp marinakontoret och ber om broöppning, och så glider vi ut på kanalen som leder ut till havet. Vädret är vackert, solen skiner, det är varmt och skönt, det blåser en lagom nordlig bris och havet är lugnt.

 

Efter en dryg timma på sjön sitter Göran och kollar meddelandena på vår Navtex nere vid navigationsbordet. Plötsligt kommer han upp, påtagligt blek om nosen, och säger: ”Kom får ni se”! På Navtexen kan vi nu läsa en navigationsvarning om att ”Sun Chaser” ligger och driver utan några personer ombord! Det var ju den båt som vi hade haft sällskap med från Cascais till Sines och vars gastar Göran träffat på planet mellan Oslo och Lissabon. Så här stod det i meddelandet (se också bilden):

 

”Monsanto Radio 011620 UTC oct 08. NAV. WARNING NR 1670/80. Portugal – Continental Portugal – West Coast at 301420 sep 08.

Sailing vessel “Sun Chaser”, 14 meters length, MMSI 265606190. No persons on board, position 36.49,2 N / 009.53,6 W (WSG-84). Request all navigation to keep sharp outlook and report any to MRCC Lisboa. Tel: 00351 21 440 1950, Fax 00351 21 440 1954. MRCC Lisboa @ marinha.pt. Danger to navigation”.

 

Vi blev helt chockade! Vad hade hänt med besättningen? Varför hade dom lämnat båten? Hade dom gått i livflotten? Frågorna var många och obesvarade. Hjalle ringer MRCC i Lissabon och får veta att alla ombord är räddade. Sjöräddningsledaren berättar att dom fått ett nödanrop från ”Sun Chaser” och skickat ut en helikopter som plockat upp dem och att de nu är i säkerhet i Lissabon. Vi drar en lättnadens suck men undrar – vad var det som hade hänt?

 

Hjalle ringer till Dan och Anne och får svar direkt. Danne berättar att dom fått hårt väder på väg mot Madeira (samma oväder som vi hamnade i) och beslutat sig för att vända och gå efter oss till Lagos. Då hade man fått en ofrivillig gipp varvid bommen lossnat från masten och börjad fara omkring över däck och slå sönder saker. Man hade kallat på hjälp och efter ett tag hade helikoptern kommit. Det gick dock inte att plocka upp dom från båten utan dom fick order att gå i livflotten så helikoptern kunde hämta upp dom därifrån. När dom satte livflotten i sjön gick linan som är fäst i flotten av och flotten drev iväg. Helikoptern fick återvända med oförrättat ärende. I stället kom så småningom en grekisk oljetanker och hängde ut en repstege över sidan som de fyra ombord kunde klättra upp på. ”Sun Chaser” lämnades ensam kvar och tankern gick in till en hamn i Portugal.

 

Vill ni läsa mer om denna dramatiska händelse kan ni gå in på ”Sun Chasers” egen hemsida www.dananne.se.

 

Denna händelse påverkade oss mycket, vi pratade nästan inte om annat den första dagen på havet. Vi kände oss naturligtvis lyckliga över att alla ombord var välbehållna men undrade vad som skulle hända med båten som nu drev omkring övergiven ute på Atlanten. Vi spanade efter den både med kikare och radar men utan resultat.

 

Vår egen översegling till Porto Santo gick bra. Vinden ökade successivt till 12-16 m/s, så vi minskade segel allteftersom vinden ökade och till natten seglade vi bara med revad genua, inrullad 4 varv, men gjorde ändå en snittfart på drygt 7 knop. Sjön var lite bråkig, det var tur att Brittis hade förberett mat som vi bara kunde värma i mikron när vi var hungriga. Nätterna var stjärnklara och vi hade goda möjligheter att studera himlens alla stjärnbilder. Det var härlig segling men det kändes ändå skönt när vi siktade land den 4 oktober klockan 6 på morgonen. Vi hade kört 3-timmars vakter under hela överseglingen så vi var relativt pigga när vi kom fram till marinan på Porto Santo. Det var fullt vid bryggorna varför vi lade oss vid en boj fram till eftermiddagen då det blev en ledig plats. Vi gjorde i ordning vår dinghy, ”Pingelina”, så vi kunde komma i land och klarera in.

 

Den första båten som kom och pratade med oss var ett ungt par som sett ”Sun Chaser” drivande. Dom hade försökt kalla upp på VHF men naturligtvis utan att få svar. De var förstås nyfikna på om vi visste något om vad som hänt ”Sun Chaser”, så vi berättade vad vi visste. Hjalle och Göran passade på att bada i det varma vattnet och vi åt en riktigt lagad lunch, skönt att kunna äta vid dukat bord igen.

 

Madeira och Porto Santo fanns med på sjökort redan 1351, så det finns ingen tvekan om att seglare länge har känt till öarna, små prickar i den enorma oceanen. Det var dock först 1418, när portugisen Goncales Zarco i en storm hamnade på Porto Santo, som öarna blev portugisiska. Även Columbus kom hit och träffade här en flicka, dotter till den portugisiske guvernören på ön, som kom att bli hans fru. Huset där hon bodde är nu museum.

 

På Porto Santo cyklade vi, gick härliga promenader och åkte sightseeing-buss runt ön. Porto Santo har fina vita sandstränder vilket Madeira saknar nästan helt. Här fick vi också telefonkontakt med våra vänner på ”Unicorn”, Anna-Karin och Håkan, som låg i marinan Quinta da Lourdes på Madeira. Dom meddelade att om vi ville komma till Madeira och ligga i den marinan så måste vi skynda oss dit. Stora delar av marinan var nämligen reserverad för ett franskt rally, ”Iles de Soleil”, en eskadersegling som startar på Madeira, fortsätter till Dakar i Västafrika, sedan till Cap Verde och Brasilien och avslutas med en lång tur upp på Amazonfloden.

 

Då vi gärna ville träffa våra kompisar och ligga i en bra marina på Madeira, så fattade vi ett snabbt beslut att avsegla efter bara ett par dagar på Porto Santo. Nu blev det bråda tider, färg skulle inhandlas så att vi kunde måla den obligatoriska målningen på vågbrytaren som visar att Flying Penguin har legat här i Porto Santo. Den ”vackra” målningen skapades i ficklampans sken, se foto. Det är roligt att gå runt och studera alla ”båtmålningar”. Vi såg många bekanta båtars och vänners målningar, bland annat “Reginas” och “Unicorns”.

 

På vägen till Madeira, ett litet ”skutt” på bara 30 sjömil, provade vi att fiska för första gången, dock utan fiskelycka. Vinden var svag så vi kunde stanna ett tag och bada i det varma och salta havet.

 

Vi fick ett jättefint välkomnande av Anna-Karin och Håkan som vi inte träffat sedan vi låg i Marmaris med gamla Pingisen för snart två år sedan. Vi beslutade snabbt om gemensam middag, knytkalas, och att nästa dag ge oss ut på en levada-vandring tillsammans. Anna-Karin och Håkan, som hunnit vara på Madeira i flera veckor, hade provat på flera sådana vandringar i Madeiras regnskogar, så dom hade flera bra förslag. Marinans proffsiga personal fixade snabbt en hyrbil så vi kunde åka in till närmsta stad och handla mat till vår välkomstmiddag. Det blev en helkväll i sittbrunnen, det var mycket som skulle uppdateras sedan sist.

 

Levador är ett bevattningssystem, som leder vatten i små kanaler fån de höga bergen och den regniga norra sidan av ön till odlingarna nere i dalarna. Totalt finns det ca 2 100 km levador. De första byggdes på 1500 talet av slavar och de senaste så sent som på 50-talet. Anna-Karin och Håkan ville gärna återuppleva en av de vildaste och mest dramatiska vandringsturerna, Caldeirão Verde och Caldeirão do Inferno.

 

Så klockan 9 nästa dag gick bilen mot startpunkten för levadan. Det blev en mycket spektakulär och vacker vandring genom fantastisk natur, trånga, mörka tunnlar, förbi hisnande stup och vilda dalar upp till ett högt vattenfall. Vandringen tog ungefär 5 timmar, så vi hade lunch med oss som vi åt halvvägs med vidunderlig utsikt.

 

 

 

 

 

 

Efter vandringen åkte vi till den lilla byn Santana där vi studerade de karakteristiska triangulära husen som är så kända. Vår första dag på Madeira blev full av positiva intryck – vilken grönska, så vackert.

 

 

 

Med bilen fortsatte vi att utforska ön. Vi kunde konstatera att med bil finns det två sätt att ta sig fram, på motorväg genom ett stort antal EU-finansierade tunnlar då man inte ser någonting eller på hårnålsvägar som gör att man kör mellan 20-40 km i timmen med hjärtat i halsgropen och med en hisnande utsikt.

 

Vi provade en märklig frukt som bara finns på Madeira, passionsbananen, ett mellanting mellan banan och passionsfrukt som smakar gudomligt. På mysiga små lokala restauranger kunde vi få en god lunch för bara 5 Euro. Och så kunde man ta sig ett glas Madeiravin då och då.

 

Det berättades att James Cook på en av sina seglingar till Stilla Havet angjorde Madeira och bunkrade 3 300 gallons Madeiravin. Det gick kanske ingen större nöd på officerarna på hans resor.

 

Norrsidan av Madeira är mycket vacker och dramatisk. Tillsammans med Anna-Karin och Håkan åkte vi upp till ett av de högsta bergen, c:a 1.800 möh .

 

Bergen är ofta insvepta i moln, men vi hade tur och kom upp en nästan molnfri dag då vi kunde beundra den fantastiska utsikten. Vi besteg toppen där det blåste rejält, vi fick hålla i oss för att inte blåsa bort.

Vi besökte den vackra och mycket spektakulära Nunnornas dal som den kallas därför att öns nunnor tog sin tillflykt hit då Madeira angreps av pirater.

 

Vi var naturligtvis också inne i huvudstaden Funchal vid flera tillfällen, Bland annat år vi en mycket god lunch i det lyxiga hotellområdet väster om stan. Beatle’s gamla lyxkryssare ligger också för gott på land i Funchal och är nu restaurang. Hamnen i Funchal får ofta besök av stora kryssningsfartyg. Marinan däremot är inte mycket att skryta med, endast ett drygt halvdussin gästplatser. Många seglare ligger därför för ankar utanför hamnen, en mycket skvalpig och obekväm ankarplats.

 

Anna-Karin och Brittis gjorde ytterligare några levada-vandringar tillsammans medan Hjalle och Håkan jobbade med kommunikationslösningar för Pingisen. Då och då fick vi höra från nyanlända båtar att ”Sun Chaser” siktats, för varje gång allt närmare Madeira. Den hade inga lanternor tända längre så den var svår att upptäcka på natten. Tre unga svenska grabbar som låg i Porto Santo med sin båt gav sig ut för att försöka hitta och bärga ”Sun Chaser” men fick vända tillbaka utan att ha funnit den.

 

Efter totalt tio dagar på Porto Santo och Madeira gör vi oss nu klara att ta farväl av dessa underbara öar. Nästa mål är Kanarieöarna