Efter 9 dagar på sagoön Fernando de Noronha börjar vi känna oss mogna att fortsätta vår segling. Visserligen har vi fått stämplar i våra pass som visar att vi är i Brasilien, men det är ändå en bit kvar till det sydamerikanska fastlandet. Vårt beslut att avsegla från denna trivsamma, oförstörda och vackra ö underlättas av några oväntade händelser. Först råkar vi ut för att få punka på vår beach-buggy en sen kväll på väg tillbaka från nyårsfirande på ön.
Samma dag har vi också blivit kontaktade av hamnpolisen som bett oss komma och betala ytterligare avgifter för ankarplatsen och för vistelsen på ön, och det är inte billigt.
Vi kontaktar vår biluthyrare och meddelar honom att vi inte vill behålla bilen längre och lyckas få tillbaka nästan hälften av bilhyran. Vi tar ner en GRIB-fil och kollar vädret de närmaste dagarna. Det ser fint ut, vind mellan SE och E c:a 8 m/s, d.v.s. behaglig slör. Förråden ombord kompletteras med frukt, mat och dricka. Vi har fortfarande gott om diesel kvar och vi har kört watermakern vid vår ankringsplats så vattentankarna är fulla. Vi byter även till en ny gasolflaska. Pingisen är klar för avgång.
Utklareringen blir en minnesvärd historia. Vi har under vistelsen här lagt märke till en kraftig, bister man i uniform. Han brukar sitta på en stol vid kontoret där man klarerar in och ut. På ryggen står det ”Policia Militair” och vid höften hänger en revolver. Ibland knastrar det till från polisradion som hänger vid bältet. Vi har döpt honom till ”cheriffen”. Han har då och då ingripit mot lagbrytare som inte har säkerhetsbältet på sig i beach-buggyn (gäller bara framsätespassagerarna, inte de som sitter på kanten där bak) eller som åker mer än 5 i buggyn. En riktig lagens väktare således.
Till vår fasa visar det sig att ”cheriffen” avser närvara vid utklareringen. Vi ser framför oss en rad potentiella anklagelser för diverse lagbrott som felparkering, fortkörning med jollen i hamnen eller felaktig lanternföring på natten. Det visar sig dock att alla våra farhågor är helt obefogade. Till vår förvåning visar det sig att han pratar hyfsad engelska, har humor och minns alla båtar som ankrat i viken. Han räknar upp flera svenska båtnamn, berättar om när det var svenskt flottbesök av minfartyget Karlskrona, undrar hur man uttalar Karlskrona och vad det betyder. Han undrar också nyfiket om vi kan förstå varandras språk i Skandinavien, svenska, norska danska och finska. Vi berättar och förklarar för denne trevlige och intresserade polis. Återigen blir det många roliga kommentarer och glada skratt på utklareringskontoret och vi får hjärtliga avskedshälsningar med tillönskan om en säker seglats in till Natal, 200 sjömil längre västerut.
Påföljande morgon, den 2 januari 2009, lättar vi ankar i gryningen kl. 05.30. Nåja, lättar och lättar, halvvägs uppe fastnar en sko i ankarvinschen. Ole har ställt ett par av sina skor i ankarboxen och en av dem fastnar i kättingen och åker in i vinschen. Pang så blir det tvärstopp och det hörs ett olycksbådande kras i maskineriet. Medan vi för motor snurrar runt inne i viken demonterar Hjalle ankarvinschen och konstaterar att en del i vinschen gått sönder. Vi lyckas dock få ihop delarna så pass att ankaret går att lyfta upp och vi kan påbörja vår seglats, drygt en timme försenade.
Efter några timmars motorgång i lä bakom Noronha får vi en fin ESE vind på 6 sekundmeter och vi sätter fullt ställ, Efter ett tag rullar vi in genuan och sätter gennakern som ger oss ytterligare en knop. Vi kör nu med 4 timmars dubbelvakter, Ole och Brittis på den ena och Anna och Hjalle på den andra. Vid vaktbytet kl 20.00 äter vi en av Brittis goda middagar i sittbrunnen. Mörkret har fallit och vi har en präktig måne som lyser upp natten och bleker stjärnorna. Vid halv elvatiden möter vi lastfartyget ”Heber Innovation” som kommer oroväckande nära. Tack vare vår AIS kan vi både identifiera fartyget och dessutom se vilket avstånd vi kommer att passera det på. Ole ropar upp dem på VHF:en och har lite konversation med dem om vem som ska väja. Det slutar med att vi faller av 20 grader för att få ett säkert passageavstånd.
Vid vaktbytet kl 24.00 upptäcker Hjalle att gennakern har lindat upp sig runt förstaget. Den del som fortfarande är fri fladdrar och slår i vinden som har friskat lite. Nu blir det full aktivitet på däck. Däcksbelysningen tänds, det är två strålkastare som sitter uppe i masten och lyser ner på däcket vilket gör att vi kan se ordentligt när vi är uppe på däck på natten. Efter 15 minuters brottning med ett vilt fladdrande segel lyckas vi linda upp gennakern från förstaget och få in den i sin strumpa och ner under däck. Puh, vilket uppvaknande för pågående vakt. Och detta är Annas första nattsegling med ”Pingisen”. Vilken rivstart.
Under natten vrider vinden mot ost och avtar vilket gör att vi startar motorn och går rakt mot Natal för att hinna fram i dagsljus. Vid lunchtid siktar vi land. Det är SYDAMERIKA. Viken känsla att ha seglat hit på egen köl. För att fira vår prestation kommer ett stort gäng delfiner och hälsar oss välkomna. Det här är riktigt stora ”Flasknosdelfiner” till skillnad från dom mindre ”Spinner Dolphins” som vi träffade på Noronha. Dom underhåller oss i nästan en timme innan de försvinner ut till havs.
Framför oss ser vi nu en enorm högbro tvärs över inloppet till Natal som inte finns med på våra sjökort. Det ger oss en liten vink om att sjökorten här inte är lika exakta och uppdaterade som vi är vana vid hemifrån.
Inseglingen under bron och in till den lilla Yachtklubben går dock utan problem och vid 3-tiden låter vi ankaret gå efter att först ha provat några bojar som dock verkar för klena för våra 16 ton. Vi firar ankomsten till den nya kontinenten med en god melon från Noronha och ett glas mousserande kallt vitt vin i sittbrunnen.
