Efter ett par veckor i Sverige är vi nu tillbaka på ”Flying Penguin” i Salvador. Det börjar bli dags att lämna den vackra skärgården, de varma vindarna och det ljumma havsvattnet här i Bahia för nästa etapp på vår resa. Målet den här gången är Rio de Janeiro, nästan 900 sjömil söderut. (900 sjömil motsvarar c:a 160 mil, ungefär som sträckan Malmö – Rom, Brasilien är stort!).

 

En kväll när vi håller på att utrusta ”Pingisen” för denna segling kommer Anna-Karin och Håkan på ”Unicorn” ombord på middag. Vi berättar om våra planer på fortsatt segling söderut. ”Unicorn” däremot skall nu börja segla norrut mot Västindien. Dessförinnan tänker man dock flyga ner till Rio för att inte missa att se den berömda staden medan man fortfarande är kvar i Brasilien.  Vi föreslår då att dom kan segla med oss ner till Rio i stället, och dom nappar direkt på förslaget.

 

Nu måste Anna-Karin och Håkan först hitta en plats där ”Unicorn” kan ligga tryggt medan vi seglar söderut. Vi går först till Itaparica där vi kan bada igen, underbart skönt när det är 40 grader i skuggan.

På Itaparica träffar vi Kent, en f.d. polis från Enköping som tröttnat på alla omorganisationer och seglat hit istället. Här har han startat en liten restaurang där man äter jättegott och billigt. Han kom hit för drygt 3 år sedan efter att först ha haft ett bevakningsföretag i Las Palmas på Kanarieöarna i några år. Kent har lärt sig bra portugiska, imponerande då vi tycker att det är ett knepigt språk. Medan vi mumsar i oss lunchen lyssnar vi till ännu ett spännande levnadsöde.

 

”Unicorn” går nu till Aratu, en marina c:a 15 sjömil norr om Salvador. Här tänker man lämna båten. Under tiden går vi tillbaka till Salvador för att klarera ut från Bahia. När vi kommer till tullen och visar våra omsorgsfullt och mödosamt införskaffade inklareringspapper tittar dom på oss med en deltagande min. De papper vi har passar inte alls här, allt är fel. Man får inte lämna båten – som vi gjorde när vi var tvungna att resa till Sverige – om man inte först har fått tillstånd av tullen, en mycket omständlig procedur. Har man inte fått det så kan de beslagta båten. Dessutom anser dom att vi saknar vissa papper och dom vi har duger inte. Vi känner oss eländiga och små. Usch vad läskigt!

 

Till slut får vi hjälp av en tullare som kan prata hyfsad engelska. Han säger att nu skall det skrivas nya papper och han tittar strängt på oss. Att det är hans kollegor som skrivit ut dom papper vi har verkar inte bekymra honom. På ett av dom nya obegripliga dokumenten börjar det dyka upp siffror, 100.000 Reais, 32.000 Reais o.s.v. Vad är detta? Är det bötesbelopp? Vi blir likbleka under solbrännan.

 

Lyckligtvis är vår oro obefogad. Det handlar om hans uppfattning om båtens och lastens värde. Enligt dom nya papperen har vi dessutom just anlänt till Brasilien. Dom fyra månader vi redan varit här är nu utraderade. Vi går därifrån med en lättnadens suck.

 

Sedan blir det besök hos Policia Federal för att få utresetillstånd för oss. Här är det en bastant dam som kan sina saker. Sista stopp på utklareringen är Capitanian, d.v.s. Marinen och Kustbevakningen. Här visar det sig att Hjalle inte ens får komma in genom vakten för han är inte tillräckligt välklädd. Visserligen har han sina bästa shorts och vit skjorta på sig, men det hjälper inte. Långbyxor skall det vara. I stället får Brittis, som är betydligt mer lättklädd, gå in och få den sista stämpeln. Det är inte lätt att förstå sig på alla regler.

 

Första april går vi, nu med Anna-Karin och Håkan ombord, från Salvador med målet Rio de Janeiro. Så snart vi kommit ut på havet lägger vi ut vårt fiskedrag och får snart upp en tonfisk, som senare blir till underbar sushi. Vårt första stopp blir Morro de Sao Paulo där vi varit förut. Vi ankrar bakom den vackra sandudden vid byn Corall (13.22.76 S, 38.57.44 W). Härligt bad och sushi-middag i sittbrunnen med en vacker solnedgång.

 

Nästa stopp blir Camamu Bay, en av Brasiliens största havsvikar som ligger ungefär 70 sjömil söder om Salvador. Bukten och floden Rio Marau är inte sjömätt. I stället har vi en tabell med s.k. waypoints som några franska seglare har tagit fram. Går man enligt dessa waypoints skall man klara sig fån att gå på grund. Vi knappar in positionerna i vår navigator och hoppas det skall fungera.

 

Första kvällen på floden ankrar vi fyra waypoints in, utanför en palmklädd ö som Anna-Karin och Håkan döpt till Palm Island när dom var här med ”Unicorn”. Här övernattar vi för att nästa dag fortsätta uppför floden. (13.55.88 S, 38.59.57 W)

 

 

 

 

 

Vi får en härlig tur upp längs Rio Marau och nästa ankarplats (14.05,99 S, 39.01.15 W). Otroligt vackert och fridfullt, inga andra båtar förutom de lokala kanoterna. I byn Marau går vi i land och handlar frukt, grönt, vatten och öl. Hjalle köper en machete med mycket fin slida i läder. Kan vara bra att ha om vi får kelp i propellern. Vi passar på att ta en liten promenad i den lilla byn, det känns som man är med i en film från 40-50- talet. Det är mycket snyggt och prydligt, en målad vattencistern, papperskorgar i olika fruktformer, fina röda lyktstolpar etc. Uppe från en höjd får vi en fin bild av ”Flying Penguin” till ankars i den tropiska grönskan.

På kvällen gör Anna-Karin fantasiska Caiprinhas på de mer söta limefrukterna som finns här, ett mellanting mellan lime och clementiner.

 

 

 

 

Efter ytterligare några spännande ankringsplatser där vi utforskar regnskogen, fotograferar vilda orkidéer och träffar lokalbefolkningen, lämnar vi med saknad Rio Marau.

Vi gör en nattsegling i lugnt väder till Ilhéus, ca 80 sjömil söderut (14.46.87 S, 39.02.03 W). Ilhéus har ca 250 000 invånare och är en av Brasiliens viktigaste områden för odling av kakao. Jorge Amado är stadens kända författare, han skrev i allt 21 romaner som översattes till 49 språk. Brittis har precis läst hans mest kända bok, Gabriella, som på ett mycket humoristiskt och målande sätt berättar om de stridande kakaobaronerna i 20-talets Ilhéus.

 

I boken spelar baren Vesuvio en stor roll, så den skall vi naturligtvis besöka. Vi frågar efter vägen och en vänlig herre berättar hur vi skall gå. Men det är långt säger han. Vi känner dock för att röra på oss, så vi börjar vår vandring in mot stan. Efter några minuter tutar någon på oss, det är den vänlige mannen som vi frågat om vägen som nu ger oss skjuts till Vesuvio. Och här sitter han vid ett av borden, författaren Jorge Amado, i form av en staty.

 

Efter att ha fyllt på förråden ombord ger vi oss iväg på den 220 sjömil långa seglingen till den marina nationalparken Abrolhos, en grupp öar och rev 30 sjömil utanför kusten som sägs vara ett av Brasiliens bästa dykområden. Vi får en fin segling utom sista natten då vi råkar ut för ett riktigt åskväder med mycket regn. Blixtarna kommer i ett och lyser upp himlen så det är ljust som på dagen Vi sätter upp kapellet som skydd mot regnet och beundrar det skrämmande skådespelet.

 

Vi kommer fram till Abrolhos på morgonen och ankrar så småningom i sjölä bakom ön Santa Barbara (17.57.73 S, 38.41.72 W). Det är Påskafton och vi dukar upp en riktig påskmeny med ägg, kaviar och naturligtvis sill och nubbe som sig bör, och ett antal snapsvisor ljuder vackert över viken. Runt båten simmar ett gäng sköldpaddor som sticker upp sina små huvuden och undrar vad som står på.

 

Under tre sköna dagar snorklar vi på reven runt ön och ser ett hav av färggranna fiskar. Vi är den enda segelbåten här så vi har det mesta för oss själva utom på kvällarna då det kommer in en dykbåt från de stora reven ett par sjömil utanför ögruppen och ankrar över natten.

 

Vi har nu avverkat ungefär halva sträckan till Rio. I nästa resebrev skall vi berätta om fortsättningen.