Efter tre sköna dagar på ögruppen Abrolhos, (17.57.74 S, 38.41.74 W) halvvägs mellan Salvador och Rio, gör vi oss klara för nästa seglingsetapp. Det kommer att bli den längsta etappen under vår segling till Rio, drygt 350  sjömil söderut till staden Búxios. Därmed lämnar vi delstaten Bahia och får vår första kontakt med nästa delstat i Brasilien som heter Rio de Janerio & Espirito Santo.

 

Vi får en fin segling som tar nästan tre dygn, tidvis med hjälp av motorn när vinden dör. På vägen får vi napp två gånger, en kungsmakrill och en brasiliansk makrill. Vi har numera ett elektroniskt fiskelexikon ombord som vi fått av Håkan och Anna-Karin på ”Unicorn”. Med hjälp av detta kan vi nu ta reda på vad det är för slags fiskar vi får på kroken. Det är ju lite annorlunda fiskar än de abborrar och gäddor vi brukar få i Sverige.  Den ena fisken är 75 cm lång och den andra 50 cm. Det räcker till fem middagar, sushi, stekt fiskfilé och fiskgryta.

 

 

 

Vid 9-tiden på kvällen den tredje dagen glider vi in i viken vid Búzios och kastar ankar (22.36.67 S, 41.40.61 W). Den lilla staden är en riktig turistort med massor av jättefina pousador. Brigitte Bardot’s besök här 1964 tillsammans med sin dåvarande brasilianske pojkvän, skådespelaren Bob Zagury, har varit en bidragande orsak till att Búzios har förvandlats från en stillsam liten fiskeby till ett exklusivt semesterparadis.

Längs strandpromenaden hittar vi en staty av Brigitte Bardot där det naturligtvis blir fotografering. Här sitter hon bland andra statyer av främst brasilianska presidenter, inget dåligt sällskap (för presidenterna alltså).

 

 

 

Dagen efter äter vi en jättegod lunch på Birgittas House, den pousada där Brigitte Bardot bodde när hon var här.

Ett härligt kitschigt ställe som känns varmt och ombonat. Kyparen pratar jättebra engelska, något vi inte är vana vid från Bahia. Man slås verkligen av skillnaden i standard jämfört med Bahia och att det nästan inte finns några färgade människor här.

 

Efter att således ha gjort Búzios går vi vidare till Cabo Frio. Vi har väldigt lite vind och dessutom motström och hög dyning, så det blir motorgång.  Vi går kustnära så vi kan se den fina kusten, fin med ett undantag, den gräsligt fula staden Cabo Frio, en höghusstad byggd längs en vacker strand. Vi går förbi detta exempel på misslyckad stadsplanering och vidare in genom det norra inloppet till den mycket skyddade lagunen vid udden Cabo Frio.

 

Platsen har fått sitt namn av att en kall havsström från Antarktis kommer upp här och gör att vattentemperaturen här är betydligt lägre än hittills, bara 24 grader. Lagunen har två inlopp, ett nordligt och ett smalt sydligt sund. Tvärs över lagunen går en sandbank där djupet endast undantagsvis överstiget 2 meter. Vi söker oss långsamt och försiktigt över sandbanken med hjärtat i halsgropen. Djupmätaren är som lägst nere på 2 m, usch vad pirrigt. Vi ankrar utanför en jättefin strand med underbara sanddyner (23.00.04 S, 42.00.45 W). Man får bara gå iland på stranden, inte på själva ön som är militärt område, så vi stannar ombord och äter en härlig middag i sittbrunnen medan solen sjunker bakom de höga bergen runt omkring.

 

Tidigt nästa morgon lämnar vi vår skyddade ankarplats för att gå de sista 80 sjömilen till Rio. Söderut har det blåst hårda vindar, och därifrån kommer nu en mäktig 4 meter hög dyning. Att ta sig genom det smala sundet ut på havet med den dyningen dånande in mot klipporna är ganska dramatiskt. Vi tänker lite på vår ”läskiga landning i Lagos” för ett halvår sedan, men allt går bra. Väl ute i öppen sjö är det närmast behagligt att låta sig gungas av den långa dyningen. Mindre behagligt är den envisa motströmmen som gör att vi får stötta med motorn för att hinna fram till Rio innan mörkrets inbrott. Vi vill ju så gärna kunna se de berömda siluetterna av Sockertoppen och Corcovado-berget när vi kommer fram.

Och just så blir det. Vilken känsla när vi ser dessa landmärken dyka upp vid horisonten. Vi går in genom inloppet till den stora bukten Baia de Guanabara precis när det börja skymma. På bägge sidor av inloppet ligger mäktiga gamla fort som en gång i tiden såg till att inga obehöriga besökare kom in här. Vi rundar Sockertoppen och tar en boj utanför ICRJ (Iate Club Rio de Janeiro, 22.56.82 S, 43.10.29 W).  Ögonblicket känns helt magiskt. Vi bara njuter.

 

Rios alla ljus lyser mot oss i mörkret. På ena sidan av båten ser vi ljusen från Pão de Açúcar (Sockertoppen). Däremot är Corcovadobergets topp insvept i moln, så vi kan inte se den mäktiga statyn uppe på toppen. Men plötsligt skingras molnen och den upplysta statyn av Cristo Redentor (Kristus Frälsaren) framträder som om den svävade högt över oss. Man kan bli religiös för mindre. Detta är nog den häftigaste ankarplats vi någonsin haft. Vi måste nypa oss i armen för att förstå att vi verkligen kommit hit till Rio på egen köl.

 

De första européerna som kom hit i januari 1502 med Amerigo Vespucci i spetsen trodde att Guanabarabukten var en flodmynning och kallade den därför Rio de Janerio, Januarifloden. Men det var ingen flodmynning utan bara en stor havsvik, men staden har trots detta behållit sitt missvisande namn.

 

Pão de Açúcar vakar över inloppet till Gaunabarabukten, 396 meter över Atlantens vågor. Berget fick sitt namn på 1800-talet eftersom att det liknade formen av de sockerklumpar som exporterades härifrån och gjorde landet rikt. Corcovado betyder puckelrygg och hur det namnet kom till kan man ju förstå när man beskådar det 706 m höga berget. Christo Redentor slutligen tillverkades i delar i Frankrike under ledning av konstnären Paul Landowski och transporterades hit och monterades uppe på berget. Den invigdes 1931 inför100-årsjubiléet av Brasiliens självständighet.

 

Första morgonen i Rio vaknar vi tidigt. Vi tar Cocorocan (vattentaxin) in till Yachtklubben. Det visar sig att ICRJ är en privat klubb. Här får man inte ligga om man inte är medlem eller har blivit inbjuden av en medlem. Hjalle går runt och kollar gästerna på klubben och hittar efter ett tag en trevlig engelsman som gärna ser oss som sina gäster. Och vips har vi fått våra tillfälliga medlemskort. Det är en mysig klubb med restauranger, affärer, pool, gym mm. Vår nyvunne engelske vän presenterar oss för sina vänner som alla lovar ställa upp om vi behöver hjälp med något,

 

Första utflykten går till Corcovado och Kristusstatyn. Hit upp kommer man antingen med bil uppför slingrande serpentinvägar eller med tåg uppför det branta berget och genom den tropiska atlantregnskogen. Det är lång kö till tåget så vi väljer att ta en taxi. Det är fantastiskt väder så vi har en utsikt som är magnifik.

Från toppen kan vi blicka ut över de berömda stränderna Copacabana och Ipanema, titta ner på Sockertoppen och på den enorma Estàdio Maracaná, en av de mest kända fotbollsarenorna i världen som kan ta upp till 200.000 åskådare.

Runt berget svävar flera hang-gliders och visar upp sina konster. Det är en fantastisk känsla att stå här uppe, man kan nästan inte se sig mätt på utsikten.

 

Efter vårt besök på Corcovadoberget tar vi en taxi till Copacabana.

 

 

 

Nu är det nämligen dags för lunch. Vi åker till den berömda restaurangen Marius där all inredning har en maritim anknytning och där kyparna är utklädda till pirater. Förrätten består av en buffé med havets alla läckerheter som ostron, räkor i alla möjliga former, hummer, pilgrimsmusslor, havskräftor, vanliga musslor, kaviar, sushi och mycket annat gott. Man kan äta hur mycket man vill.  Efter denna fantastiska förrätt som hade räckt som både lunch och middag var det dags för köttet. Kyparna går runt med skärbrädor med oxfilé, rumpstek, lamm, kyckling, revbensspjäll och du kan välja vad och hur mycket du vill.

Vi ser att Ericsson har använt det här stället när Volvo Ocean Race båtarna var i Rio. Drinkpinnar, dukar, servetter, ingångsskyltar etc. allt är märkt med Ericssons namn och logga.  Till och med infarten till tunneln som går från Yachtklubben till Copacabana hade jättereklam för Ericsson och Volvo Ocean Race.

 

Mycket mätta och belåtna lämnar vi Marius efter några timmar och går en lång promenad längs Copacabana. Här är ett myller av människor, salustånd och små barer. Ute på vattnet ligger rader med surfare och väntar på den stora vågen, och det är gott om sådana vågor. På stranden spelas det fotboll, beach volley och alla möjliga lekar.

 

Sista dagen Anna-Karin och Håkan är ombord hos oss promenerar vi i det vackra vädret till linbanan som skall ta oss upp till Sockertoppen. Den byggdes mellan 1911 och 1913 och var den 3:e linbanan i världen på den tiden. Den består av två delar, den första tar oss upp till Morro da Urca. Härifrån har vi fin utsikt över Yachtklubben och ”Pingisen”.  Nästa del tar oss upp till toppen av berget.

 

 

 

Vi tar en promenad på de fina stigarna som finns på berget där vi bl.a. kan beundra de otroligt söta silkesaporna, betydligt mer behagliga än deras mer burdusa släktingar på Gibraltar klippan.

 

Tidigt påföljande morgon är det dags för Anna-Karin och Håkan att efter tre härliga veckor ombord hos oss ge sig av till flygplatsen för att åka hem till ”Unicorn” i Salvador. För en gångs skull har vi nu en tid att passa, det är inte så ofta vi har det nuförtiden. Naturligtvis blir det då problem. Cocorocan kommer inte och hämtar våra gäster, hur mycket vi än anropar den på VHF:en. Till slut sätter vi ”Pingelina” i sjön för att köra dem iland – och då startar inte motorn. Den som alltid brukar starta på första rycket. Nu sprider sig något vi inte upplevt på länge, stressen. Till slut får vi dock tag på Cocorocan och Anna-Karin och Håkan kommer iväg till sitt flyg. Vi vinkar av dem och hoppas vi skall ses igen, men vi har ingen aning om var och när. Nu seglar dom norrut mot Karibien medan vi styr söderut. Långseglandet är en ständig följd av möten och avsked.