Vi är ensamma ombord igen. Vi har just vinkat farväl till Anna-Karin och Håkan som nu flyger tillbaka till sin båt ”Unicorn” som ligger på svaj vid en boj i Aratu i Salvador och väntar på dem. Det har varit tre härliga veckor med våra vänner ombord på ”Flying Penguin” medan vi seglat de 800 sjömilen från Salvador till Rio de Janeiro.

Själva ligger vi vid en av ICRJ’s (Iate Club Rio de Janeiro) bojar mitt i stan. På ena sidan har vi Kristusstatyn på Corcovado-berget och på den andra har vi Sockertoppen. En otroligt vacker och spännande ankarplats. ICRJ är en privat klubb så här kan man bara ligga om man är medlem eller blir inbjuden av en klubbmedlem.  Men som långseglare med en svensk flagga i aktern är det inte så svårt få en inbjudan av någon av de trevliga medlemmarna i klubben.

Det är nu dags för oss att klarera in i Rio. Vi har fått ett bra papper fån yacht-klubben med uppgift om vilka myndigheter vi skall besöka och deras adresser. Vi börjar med hälsovårdsmyndigheten som ligger i den stora kommersiella hamnen. Vi tar en taxi dit och blir sedan lotsade genom en stor magasinsbyggnad där de lediga hamnarbetarna ligger och sover i hängmattor längs väggarna. En häftig kontrast till lyxen på yacht-klubben.

Tjänstemannen på hälsovårdsmyndigheten pratar engelska så det går väldigt snabbt och elegant. Nu skall vi vidare till tullen, Recieta Federal, som också ligger i hamnområdet men en bra bit bort. Vi har tur och får åka med hamnarbetarnas buss. De tycker det är buskul att två gringos åker med i deras buss. Flera kommer fram och tar oss i hand och säger något obegripligt på portugisiska. Vi nickar och ler tillbaka.   Tullen tar god tid på sig, men även här pratar man bra engelska. TV:n på kontoret visar någon dubbad amerikansk komedi. Nästa stopp är Policia Federal, även här är TV:n på men visar nu en fotbollsmatch. Sista anhalten är Capitanian, som ligger i anslutning till Espaco Cultura da Marinha, ett slags sjöhistoriskt museum i en vacker byggnad och med museifartyg förtöjda vid kajen, bl.a. en stor U-båt.

Vi tar en mysig promenad dit i det vackra vädret och även här går allt smidigt med engelsktalande personal. Vi har klarat av inklareringen på rekordsnabba 4 timmar så vi tycker vi är värda en god lunch. Med taxi tar vi oss till Marina da Gloria där Volvo Ocean Race båtarna hade legat när dom var här. Det visar sig vara en ganska tråkig marina jämfört med ICRJ, stängda affärer och bara en liten men dyr restaurang öppen.

21 april fyller dotter Lotta jämnt och vi skickar naturligtvis ett mail med grattis-hälsning på den stora dagen. Dessutom är det helgdag här i Brasilien, dock inte för att fira Lotta. Nej, det är Tiradentes dag. Tiradentes ledde upproret Inconfidência Mineira år 1789.  Upproret var ett försök att få ett självständigt Brasilien, oavhängigt från det portugisiska styret. Kuppen misslyckades dock och Tiradentes avrättades så småningom som den ende av upprorsmakarna. Idag är han en kultfigur, framför allt för Brasiliens fattiga befolkning. I fortsättningen får vi fira Lotta och Tiradentes samtidigt.

Vi gör ytterligare ett besök på Corcovado-berget, men denna gång tar vi tåget upp, mycket smidigt och den här gången är det ingen väntetid. Vi har lika fint väder som förra gången och njuter åter av den strålande utsikten över det vackra Rio.

 

 

 

 

 

 

Efteråt tar vi en taxi till den berömda stranden Praia Ipanema. Vi tittar fascinerade på de skickliga konstnärerna som formar fantastiska sandskulpturer och på bolltrollarna som ägnar sig åt olika bollspel längs stranden. Man förstår verkligen varför Brasilien är i världsklass i beach volley boll.   Längs stranden finns också massor av små kiosker som säljer snacks och kalla drycker.

Vi går hela strandpromenaden fram till kanalen som delar stadsdelen Ipanema från stadsdelen Leblon. Det är en kanal från sjön Lagoa Rodrigo de Freitas, en liten insjö som ligger vid foten av Corcovado-berget. Lagunen är ungefär 8 km i omkrets och är mycket populär bland cyklister och joggare. Här gäller det att ha koll på cyklisterna om man vill undvika att bli överkörd. Vi äter lunch på en arabisk restaurang i ett vackert parkområde vid sjön. Här vimlar det av småbarnsfamiljer och vi konstaterar att många har far-och morföräldrarna med sig.  Vi tänker med saknad på våra egna barn och barnbarn där hemma. Snart skall vi flyga till Sverige igen och då får vi träffa dem, det känns bra.

När vi kommer tillbaka till båten ser vi att det är oväder på gång, det är mörka moln som tonar upp sig över bergen samtidigt som någon har fest och bränner av ett pampigt fyrverkeri. Snabbt upp med kapellet och vi får återigen uppleva ett häftigt skådespel med blixtar som lyser upp hela himlen. Så småningom kommer vinden och ösregnet. Det blåser upp till 20 m/s i byarna som kommer från olika håll hela tiden. Båten far som en vante hit och dit och rycker i sin förtöjningsboj. Det fortsätter att regna och blåsa i många timmar, men nere i båten har vi det varmt och gott.

En dag tar vi en promenad på Urca halvön, den udde som Sockertoppen ligger på. Längs hela kustlinjen står det folk och fiskar med sin egen frigolithållare till sin kalla öl. Vi äter lunch på en liten trevlig restaurang, det är söndag så det blir ganska snart fullt vid borden.

Återigen slås vi av att det ofta är tre generationer som är ute och äter tillsammans.

Här på udden hittar vi också en liten marknad där vi köper frukt och grönt och ett bra snabbköp där vi kan komplettera förråden ombord. Personalen i affärerna frågar alltid om man har bil när vi handlar mycket. När vi svarar nekande så läggs alla våra varor i en inköpsvagn som körs ut på trottoaren och så hjälper de till med att skaffa taxi. Riktigt bra service.   ate Club Rio de Janeiro är en mycket aktiv seglingsklubb. Nästan varje dag är det kappseglingar, laser, snipe, optimist, J24, 470 etc. Det är många barn och ungdomar som är i ute och seglar. Det är verkligen roligt att se så mycket aktivitet. Vi tänker på hur våra egna ungdomar har det i kyliga Sverige, i Saltsjöbaden, på Lökholmen i Långedrag osv. Här i Brasilien kan man segla året runt i ljumma vindar och i behagligt varmt vatten. Onekligen lite olika förutsättningar.   En regel som vi uppskattar mycket här i Brasilien är att båtklubbarna erbjuder gästande båtar att få ligga gratis de första tre dygnen. Många långseglare flyttar sig därför var tredje dag från en klubb till nästa. På så sätt kan man leva riktigt billigt. Vi trivs dock så bra här på ICRJ att vi stannar i tio dagar. Men nu känner vi att det är dags att se något nytt.   Vi går tvärs över Guanabarabukten till Niteroi och Iate Club Charitas. Här ligger vi vid brygga och kan fylla på vatten. Våra tankar är nästan tomma efter 10 dagar på boj utan möjlighet att göra eget vatten. Klubben är jättefin med stor swimmingpool, flera restauranger och serviceinrättningar som massage etc. Tyvärr är bryggorna ganska dåliga, fasta bryggor trots en tidvattenskillnad på 1,5 meter och ”surgen”, dvs. undervattensströmmarna från Atlantens dyningar, gör att det rycker och drar i förtöjningarna. Vi ser också flera kackerlackor på bryggan, så vi drar oss långt ut på nätterna. Här i Niteroi, inte långt från vår brygga, ligger det berömda Museum de Arte Contemporãnea. Byggnaden liknar ett flygande tefat och är ritad av den kände brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer. Tyvärr får vi nöja oss med att beundra museet utifrån, för nu skall vi segla vidare.   Vi lämnar Rio och sätter kurs västerut eftersom kusten här gör en stor inbuktning. Vi går nära Copacabana och Ipanema och beskådar dessa berömda stränder från havssidan. Många helikoptrar surrar som vanligt i luften.

Kusten mot nästa mål, Ilha Grande skärgården, är mycket fin med höga, gröna berg och med en vit strandremsa nedanför. Vi hinner precis fram till vår vik, Enseada de Abraão på Ilha Grande, innan det blir kolsvart. Det håller på att bli vinter här och det blir tvärmörkt redan vid 6-tiden. Vi tar ett kvällsdopp i det 25-gradiga klara, salta vattnet. Riktigt skönt efter ett par veckor i storstaden.

Vila do Abraão är Ilha Grandes huvudort. Den består av två gator och en hamn. Här ligger det ett stort antal turistbåtar och väntar på gäster som de tar till andra vikar. Ön är mycket oexploaterad vilket sägs bero på att ön en gång var ett ökänt piratnäste under kolonisationens första tid. Efter det blev ön en landstigningshamn för slavar på väg till Rio och på 1900-talet låg här ett ökänt fängelse för politiska fångar.

Vi får nu vårt första tillfälle sedan Abrolhos att kolla hur Pingisens botten ser ut.  Det växer så det knakar, så Hjalle använder en dryg timma av sitt morgondopp till att tvätta en del av botten kring vattenlinjen.

Vårt nästa stopp blir Angra dos Reis. Angra dos Reis betyder Kungarnas Vik. Det var den berömde portugisiske kaptenen Gončalo Coelho som gav platsen dess namn när han kom hit på 13-dagen den 6 januari år 1500. Det var ju den dagen som de tre vise männen kom med presenter till Jesus-barnet, och de katolska seglarna tyckte det var ett lämpligt namn för denna plats.

Det finns flera marinor här i Angra, men vi väljer den flotta Marina Piratas. Här tankar vi diesel och fyller på förråden från den välförsedda mataffären Zuna Sol som har egna bryggplatser till dem som skall handla. Här får man ligga gratis i tre timmar vid shoppingcentrets bryggor. Vi kan köra kundvagnen ända fram till båten, helt suveränt och vi ordnar så vi får ett kundkort som ger oss rabatt på flera varor. Vi stannar över natten och ingen försöker jaga bort oss. Vi kom in så sent på eftermiddagen att ingen annan båt behövde vår plats.

Nästa morgon äter vi frukost i lugn och ro i sittbrunnen. Under tiden landar det en helikopter på helikopterplattan precis bakom ”Pingisen”. En familj med mamma, pappa, barn hoppar av och går de 50 meterna till en av shoppingcentrets bryggplatser där den anställda besättningen har förtöjt deras stora motor-yacht. Det finns gott om förmöget folk här.

Under förmiddagen blir det en väldig trängsel av större och mindre båtar som skall proviantera för helgen, det är stundom ett riktigt skådespel när båtarna trängs för att komma in och ut. Nu är det dags för oss att lämna Marina Piratas och vi går tillbaka ut till Ilha Grande och ankrar i en annan mysig vik som heter Saco de Ubatuba.  Längst inne i viken ligger det en restaurang, den enda synliga bebyggelsen. Vi njuter av stillheten och skönheten omkring oss. Brittis lagar en god oxfilé-middag som serveras med ett glas chilenskt rödvin. Vi får ännu en oförglömlig kväll i sittbrunnen.

Vi har nu bara några dagar kvar innan vi skall åka till Sverige och träffa familjerna, ordna med våra deklarationer mm, så vi letar efter ett bra ställe att lämna ”Pingisen” för drygt 2 veckor. Vi har fått tips om en marina som heter Marina Bracuhy, så dit ställer vi kosan. När vi kommer fram finner vi en lagunformad, helt skyddad vik innanför ett smalt inlopp. Från viken leder en kanal vidare längre in. Runt lagunen ligger hus med vackra lägenheter och i kanalen flotta villor med båtarna förtöjda vid egen brygga framför en välskött trädgård. Rena sagolandet alltså.  

Vi kör runt lite i marinan för att orientera oss och försöka räkna ut var vi kan landa. Plötsligt ser vi en ljus kvinna, som vinkar till oss och ropar hej. Det ä Gurli, en danska som bor i en av lägenheterna här och som sett vår svenska flagga. Hon anvisar oss en plats där vi kan förtöja.

 

Sedan bjuder hon hem oss där vi träffar hennes man Jörgen. Han har varit chef för SAS och United Airlines i Brasilien innan han pensionerade sig och slog sig ner här i Bracuhy. Jörgen pratar bra portugisiska och hjälper oss med incheckningen i Marinan.   V

i berättar att vi planerar en utflykt till Amazonas. Jörgen ringer direkt till sin granne, Jorge Bodansky. Jorge är dokumentärfilmare och har gjort flera filmer om Amazonas för brasiliansk TV. Jorge erbjuder sig direkt att hjälpa oss med att lägga upp vår Amazonastur. Det blir en helkväll hemma hos Gurli och Jörgen i deras trevliga lägenhet.

När vi vaknar nästa morgon ligger det en påse med färskt bröd och frukt på akterdäck. Gurli har varit förbi på sin morgonrunda, vi blev jätterörda över denna gulliga gest. På förmiddagen kommer Jorge med fru Marca och dotter Anna samt Gurli och Jörgen på besök. ”Pingisen” blir beskådad och berömd. Gurli tar med sig vår smutstvätt och lovar att leverera nytvättat i morgon. Vilken service!

Senare samma dag åker vi upp i bergen med Fransisco som guide, en annan av grannarna i området. Vi åker upp till en fors i bergen där vi ger oss ut på en promenad i den mycket frodiga och vackra atlantiska regnskogen. Här ser vi vackra fåglar och massor av färggranna, spännande blommor. Vi träffar t.o.m. på några vildhästar som vi passerar på respektfullt avstånd.

Efter turen till forsen åker vi till en restaurang i djungeln där man lagar mat på riktig vedspis.  För 18 Reias får vi äta hur mycket vi vill av oxkött, fläskkött, kyckling, fisk och alla tillbehör som salladsbuffé, stekta bananer och efterrätter.

I marinan ligger också ”Blue Dame” med Monica och Jan ombord, våra kompisar från Karnevalen i Salvador. Vi träffas en kväll ombord och berättar om vad som hänt sedan sist. Dom planerar också att segla söderut så småningom, så vi kommer säkert att träffas mera framöver. Nu ska dom lämna båten i marinan i Frade och resa till Sverige i 4 månader.

Näst sista dagen innan vår egen resa till Sverige använder vi till besök hos diverse myndigheter. Hjalle och Jörgen besöker Recieta Federal och får tillstånd att lämna båten upp till 2 år i Brasilien. Nu gäller det att fixa så att vi också kan få vara det, visumreglerna säger att man får vara här som turist i max 6 månader per kalenderår. Vi skall därför försöka få ett permanent uppehållstillstånd från brasilianska ambassaden i Stockholm.

5 maj är Hjalles födelsedag Det blir förstås fin uppvaktning på morgonen av hela besättningen med Brittis och Charlie i spetsen. Förmiddagen används till ytterligare myndighetsbesök där Policia Federal ger oss ytterligare 90 dagars uppehållstillstånd. Vi gör också i ordning ”Pingisen” för att klara sig själv i den skyddade marinan medan vi själva är i Sverige.

När allt är klart tar Jörgen och Gurli med oss i sin motorbåt ut till en liten ö. Vi ankrar båten i en vacker vik och dricker kall födelsedagschampagne innan vi vadar in till en riktigt bra restaurang på stranden.

 

 

 

 

 

 

 

Här tillbringar vi några timmar i goda vänners lag och äter en härlig gourmetlunch, räkgryta serverad i ett pumpaskal, underbart kryddad.

 

När vi nästa dag skall flyga till Sverige kör Jörgen oss till busshållplatsen i Angra varifrån vi tar bussen. Det tar 2½ timme till busstationen i Rio. Sedan blir det taxi sista biten till flygplatsen. Vi sjunker ner i våra fåtöljer i Air France 747:a och ser fram mot att få träffa alla barn och barnbarn igen.