Efter nästan tre intensiva veckor i Sverige är vi tillbaka i Brasilien. De administrativa uppgifterna hemma är nu avklarade och vi har haft fina dagar med barn och barnbarn. Besök på Junibacken med Matilda och 2 x Molly med föräldrar och en resa med Östersjöns nya fartyg Baltic Queen till Tallinn med Lotta och Cissi med familjer blev fina minnen.

Resan tillbaka till Pingisen går med Air France. Vi startar tidigt på morgonen från Stockholm och byter plan i Paris till en Airbus 330. Föga anar vi vad som skall komma att bli huvudnyhet i all världens medier några dagar senare. Vi landar lyckligt i Rio i skymningen d.v.s. vi har klarat av resan på en enda dag. Brittis meddelar stolt att hon hann se 5 filmer på flygningen över Atlanten. Hjalle studerade dessutom Atlanten från ovan inklusive molnformationerna över Doldrums. Inga problem att fördriva tiden således.

 

Väl framme i Rio får vi ut allt vårt bagage utom den stora väskan med alla nyinköpta reservdelar. Efter ett tag visar det sig att den har tullen lagt beslag på. Väskan har blivit skannad och då har man upptäckt att innehållet inte precis var grejor för en vanlig semester. Efter lite diskussioner lyckas Hjalle dock med konststycket att övertyga tulltjänstemännen om att detta är varor av endast ringa värde. I Brasilien tas det annars ut 100 % importtull på de flesta båtgrejor, så vi är lättade när vi äntligen är igenom.

 

Av vår kompis Jörgen hade vi fått tips om att 300 Reias var det man skall betala för en taxiresa från Rio till Bracuhy där båten ligger. Taxifirman startar med 520 Reais enligt deras tariffer som ligger på datorn, men man accepterar sedan utan diskussion Hjalles bud på 300. Taxiresan går fint och 3 timmar efter vi landat är vi nere hos Pingisen igen. Vi sätter oss i stolarna på akterdäck med var sitt glas vitt vin och njuter av att vara tillbaka ombord under södra stjärnhimlen i den varma, stilla natten.

 

Efter en dags acklimatisering börjar nu en intensiv social period. De första vi möter är Ann och Alain på Hanse 43:an ”Umhambo”, ett franskt seglarpar som vi träffade som hastigast i Salvador. Dom ligger vid samma brygga som vi och så småningom visar det sig att vi dessutom var i Lagos samtidigt. Dom hade också upplevt ovädret som vi tidigare berättat om i resebrevet ”Läskig Landning i Lagos”. På kvällen går vi ut med våra danska vänner Gurli och Jörgen och äter middag på en av restaurangerna i marinan.

 

Nu återtar vi också våra morgonpromenader som vi brukar avsluta vid det lilla snabbköpet där vi köper färskt bröd och frukt till frukost. Vi är inte de enda motionärerna, så vi hälsar glatt ”Bom Dia, Todo Bem?” (God morgon, är allt ok) på dem vi möter.  Redan dag 2 efter återkomsten blir vi inbjudna till födelsekalas för en av Jörgen och Gurlis kompisar som heter Edith. Vi förärar henne en liten älg som man fäster med en säkerhetsnål på rockuppslaget. Det är en av de presenter som Ole och Anna hade med sig till Pingisen när de var ombord hos oss och som nu kommer väl till pass. Här träffar vi många av dem som bor i det här området. Alla är trevliga och nyfikna på oss men det är huvudsakligen portugisiska som gäller, så vi försöker så gott det går att konversera. Vi får i alla fall många nya bekanta den här kvällen.

 

Den lilla älgen blev tydligen mycket uppskattad för nästa dag blir vi inbjudna till födelsedagsbarnet Edith och hennes man Tito på Barbeque. De är också seglare och vill gärna höra mer om våra eskapader på haven. De har ett underbart hus som ligger vid en av kanalerna här i Bracuhy och vid bryggan ligger deras segelbåt Gitta IV. Tito är f.d. amiral i brasilianska marinen och har under många år varit militärattaché i både USA och Europa. Edith har jobbat på USA-ägda banker m.m. så bägge talar flytande engelska. Det blir en mycket trevlig och värdefull eftermiddag där Tito bl.a. lovar att ordna så att våra gasolflaskor blir fyllda, att hitta ett bra ställe där vi kan lyfta Pingisen för att få ny bottenfärg och att beställa tid hos tandläkaren för att fixa en tappad plomb.

 

Vårt val för att lyfta Pingisen blir Marina Imperial som ligger i Paraty, drygt 20 sjömil från Bracuhy. Här jobbar en duktig varvskille som kallas Coco och han får uppdraget att fixa till botten på Pingisen. Vi beslutar också att höja vattenlinjen några centimeter för att kompensera för att vi är ganska tungt lastade. Det är rejält med beväxtning både på skrov och propeller efter vår segling från Europa och längs Brasiliens kust, våra brasilianska vänner tycker att Pingisen ser jättefin ut, vi kan bara konstatera att allt är relativt beroende på tidigare upplevelser. Coco och hans mannar gör ett fint jobb nu kommer vi att kunna segla 1 till 2 knop fortare igen.

 

Under tiden båten görs i ordning forskar vi vidare i de olika regler som gäller för visum i Brasilien, både för Pingisen och för oss själva. När vi var hemma i Sverige så skickade vi in en ansökan till den brasilianska ambassaden om permanent visa. Får vi det beviljat kan vi stanna i Brasilien så länge vi vill. Däremot får då inte båten vara kvar längre eftersom det är förbjudet att importera begagnade båtar. Om vi däremot inte får permanent visa måste vi ut ur Brasilien efter 180 dagar medan båten då får vara kvar i 2 år! Det är inte lätt att begripa sig på alla regler!

 

Medan vi forskat i detta har vi lärt känna många trevliga och hjälpsamma människor med båtar. En av dem är kanadensaren Bruce, han har en stor ketch som numera ligger i Trinidad och ett stort hus vid huvudkanalen i Bracuhy. Han har en hel del tips om hur man kan gå tillväga för ett undgå de tokiga reglerna. Han är dessutom en duktig gitarrist och en kväll blir vi inbjudna till en fantastisk musikkväll hemma hos honom och hans familj, Hjalle och Bruce spelar gitarr och vi andra sjunger med av hjärtans lust. Då Bruce är en stor blues-fan så avslutar Hjalle med en improviserad ”Thank you blues” som borde ha spelats in både p.g.a. sången och den mycket roliga texten. Vad får han allt ifrån?

 

Vi har nu också kommit med i ett gäng som äter söndags lunch tillsammans. Restaurangen ligger i Marina Frade strax väster om Bracuhy och ägs av ett argentinskt par.  Även här finns det kanaler med vackra villor längs stränderna, alla med egen brygga förstås. Oerhört exklusivt men vi häpnar när vi får lära oss att priset för en villa med egen brygga här är mindre än vad vi betalat för ”Kyffet”, vår lägenhet i Sverige. Annars är det huvudsakliga diskussionsämnet just nu Air France flighten som störtade i Atlanten. Det känns naturligtvis obehagligt då det var just den vägen vi flög med Air France några veckor tidigare.

 

En kväll bestämmer vi med Alain och Ann på ”Umhambo” att ha gemensam middag, vi skall stå för förrätten som skall vara typisk svensk och de för huvudrätten som skall vara från deras del av Frankrike, vilket är Nantes.

Vi serverar sill, färskpotatis, ägg med Kalles kaviar och naturligtvis svensk snaps. Ann och Alain bjuder på en bretagnsk gryta med fläsk och korv och ett mustigt rödvin därtill. Det blir kaffe, kaka och calvados till efterrätt. Vi snackar mycket segling och sannolikt kommer vi att gå tillsammans söderut i oktober.

 

Under tiden Pingisen ligger på land bor vi på en mysig gammal Pousada i den gamla kolonialstaden Paraty. Paraty var under 1600-talet en viktig hamnstad varifrån man skeppade guld till Europa som utvanns i regionen Minas Gerais. Den gamla stadskärnan utnämndes till världsarv 1958 med sina gamla välrenoverade hus från kolonialtiden. När det är högvatten så går vattnet upp i de smala gatorna, när det sedan blir lågvatten så sköljs allt skräp ut i havet. Ett system för renhållning som infördes när staden grundades och som fortfarande används. Gatorna ser ut som när de byggdes för flera 100 år sedan vilket innebär att vi måste titta ner på de ojämna gatstenarna för att inte snubbla i stället för att beundra de fina husen.

 

Tito och Edith föreslår att vi skall segla iväg några dagar till ett spännande och vackert område som de gärna vill visa oss. Vi seglar iväg till viken Jurim Mirim. Viken är berömd för att det är här den kände, brasilianske seglaren Alan (Amyr) Klink brukar starta och avsluta sina seglingsäventyr. Klink seglade 1989 mellan Antarktis och Arktis, en seglats som tog 642 dagar. Han har också rott från Afrika till Salavdor, detta tog honom 100 dagar.  Totalt har Klink skrivit 7 böcker om sina äventyr till havs. Sent på eftermiddagen kommer Edit och Tito med Gitta IV och vi får en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

Nästa morgon går vi tillsammans vidare mot viken Pararty Mirim vid ön Ilha da Cotia, Här möter Gurli och Jörgen upp med deras motorbåt Miss Bonnie. Efter en fika ombord på Pingisen går alla ombord på Miss Bonnie för en utflykt i regnskogen. Vädret är fantasiskt.

Vi lägger till vid en liten brygga och ger oss av på en härlig promenad genom Mata Atlantica. Efter en timme kommer vi fram till den vik som vi lämnade i morse.

 

Vi beundrar bambuträd och fina blommor längs stigen. Efter den sköna promenaden bär det av till Pingisen igen för gemensam lunch.

 

 

 

 

 

Efter lunchen skiljs vi från våra vänner och sätter kurs mot ICAR (Iate Club Angra dos Reais). Vi har fått veta att det finns bra trådlös Internet, s.k. WiFi här. Som vanligt erbjuder klubben gästande båtar att ligga gratis i 3 nätter och vi får ett hjärtligt mottagande av klubbens medlemmar och många vill höra om vår segling hit. WiFi:en fungerar väldigt bra och det är kul att kunna skypa med familj och vänner igen.

 

Vi seglar runt lite bland öarna i Ilha Grande skärgården och hittar snart en vik som blir vår favorit ”Praia Dentista”. Vattnet är kristallklart och det ligger en flytande restaurang här. Vi är ensamma i viken och vi förbereder vårt bidrag till det gemensamma midsommarfirandet som vi skall ha i Bracuhy i morgon.

Vi gravar lax och steker köttbullar. Vi stortrivs och när vi får lust tar vi en simtur i det sköna vattnet. Det blir en minnesrik midsommarlunch hemma hos Gurli och Jörgen där inga skandinaviska läckerheter fattas.

 

Nu börjar också något som kallas Confederations Cup i Sydafrika. Det är ett för-VM i fotboll och naturligtvis är Brasilien med. Det blir många spännande fotbollskvällar framför Jörgens och Gurlis stora flat-screen TV där vi naturligtvis hejar på brassarna. Finalen spelas så småningom mellan Brasilien och USA! USA spelar riktigt bra men till slut vinner Brasilien med 3-2 efter att ha legat under med 2-0 i halvlek. Fotboll är stort här i Brasilien.

 

Nu händer något riktigt oväntat, vårt husäventyr. När vi har cyklat omkring i området har vi sett en del skyltar som förkunnar att några hus är till salu. Vi har också tagit vår jolle ”Pingelina” och åkt runt på kanalerna bland de vackra villorna och beskådat dem från sjösidan. Ett av husen blir vi lite förtjusta i, vi kallar det för det gröna huset.

 

En dag då vi cyklar runt i Barcuhy stannar vi till vid det gröna huset. När vi står och tittar in över grinden kommer grannen Mario ut. Det visar sig att han är chef för mäklarföretaget Angra Nautica som har fått uppdraget att sälja gröna huset. Vi blir inbjudna att se Marios och hans fru Andreas eget hus och sedan går vi över och tar en titt på gröna huset. Mario och Andrea är mycket trevliga. Vi förstår en hel del av Marios portugisiska tack vare att han pratar långsamt och tydligt. Det känns som ett genombrott i våra ansträngningar att lära oss språket.

 

Några dagar senare ringer Hjalles telefon. Det är Marios son som meddelar att hans föräldrar vill bjuda oss på lunch. Det blir en mycket lång lunch. Sonen Renan var hemkallad från universitet i Rio för att kunna översätta. Renan hade tillbringat 4 månader i Colorado och 3 månad i Nya Zeeland så han talade bra engelska. Vi tillbringar drygt tre timmar i deras hus plus ytterligare en timme i det gröna huset. Vi får nu lite mer kött på benen vad gäller driftskostnader, undersökningsplikt, lagfart etc.

 

Senare kommer stora delar av familjen plus några från mäklarfirman på besök till Pingisen som blir mycket beundrad. Vi kan inte undvika att förstå att vi nu betraktas som seriösa spekulanter på gröna huset. Och priset är inte alls avskräckande, faktiskt billigare än vår lägenhet i Täby. Men vi måste nog ta ss en funderare innan vi börjar göra sådana här affärer. Vi bestämmer oss för att det är dags att göra vår planerade resa till Amazonas.

 

Vi seglar iväg till ICAR igen där vi vet att WiFi fungerar bra. Vi tar en boj utanför yachtklubben varifrån vi kan köra Internet utan att behöva åka i land. På nätet hittar vi spännande äventyr i och omkring Manaus, huvudstaden i Amazonas, och en bra flygförbindelse dit. När vi skall boka flygbiljetterna visar det sig dock att vi inte kan betala med våra kreditkort, så vi får ta Pingisen in till Angra dos Reis för att få hjälp av en resebyrå. V lägger Pingisen vid shoppingcentret Piratas brygga där man får ligga gratis i 3 timmar.  Vi fixar våra flygbiljetter och går och handlar lite mat . I affären träffar vi Bruce som när han får höra om vår planerade utflykt till Amazonas strax erbjuder oss att lägga Pingisen vid hans brygga medan vi är borta. Vi blir jätteglada för hos Bruce kommer Pingisen att ligga skyddat och säkert.

 

Vi lägger Pingisen hos Bruce och Jörgen kör oss till bussen i Angra dos Reis för resan till Rio där vi skall ta flyget. När vi sitter på bussen tittar vi på varandra och konstaterar att vi på mycket kort tid, knappt 2 månader, har fått en stor och trevlig bekantskapskrets här nere. Men nu stundar nya äventyr i Amazonas djungler.