I förra resebrevet berättade vi om hur vi kom fram till Paranagua en söndagskväll efter en delvis jobbig segling med motvind då havet oupphörligt sköljde över båten.

På måndag morgon skiner dock solen, och med obegränsad tillgång på sötvatten blir ”Pingisen” spolad och rengjord från havets saltkristaller från för till akter. Vi njuter av att ligga väl förtöjda vid en pontonbrygga där vi inte behöver bekymra oss om tidvattnet. 

 

Paranagua är en charmig gammal kolonialstad som ligger i ett slags naturligt kanalsystem. Runt omkring oss är det en livlig trafik av småbåtar. De har en speciell slags båt här där man styr med hjälp av linor som är fästa till ett ok högst upp på rodret. Båtarna är fint och personligt målade och alla ombord vinkar glatt när de kör förbi. En del av kvinnorna sitter med paraplyer över huvudet till skydd mot solen. Det ser väldigt lustigt ut.

Båtarna med folk ut till turistön Ilha do Mel passerar oss också ett par gånger om dagen. Vi märker än en gång på båtnamnen hur religiösa många brasilianare är, en av båtarna till exempel heter ”Obrigado Senhor”, Tack Herren. Paranagua är också en stor och växande hamn som börjar konkurrera med Santos om trafiken till och från Sao Paolo.

 

 

 

 

Som sagt, Paranagua är charmigt, mycket trevligare än Santos, och från Yachtklubben är det promenadavstånd in till stan. Det är skönt att kunna röra på sig ordentligt igen, det blir ju en del stillasittande när man seglar. Vi hittar en jättebra fiskerestaurang, Danubio Azul, där en av kyparna pratar bra engelska. Vi beställer in en färdigkomponerad meny med krabba till förrätt och friterade jätteräkor och fin sjötunga till varmrätt. Det räcker mer än väl med en portion för oss bägge.

 

Den 27 oktober är det ”Dia International de Osito de Peluce”, alltså Internationella Nallebjörnsdagen. Det måste naturligtvis firas. Hjalle bakar en jordgubbstårta och Brittis korkar upp champagnen och så samlas hela besättningen runt – eller snarare på – sittbrunnsbordet. Det blir ett riktigt nallekalas kan vi lova.

 

Efter ett par dagar i denna fina hamn kommer våra kompisar Monica och Jan på Janneau 49:an ”Blue Dame” inseglandes. Tyvärr får dom inte ligga vid båtklubbens bryggor då man inte kan ta emot större båtar än 40 fot. ”Pingisen” är visserligen 44 fot, men vi har fått den enda platsen i marinan där så stora båtar kan ligga. Båtklubben har dock en ”klubbholme” med ett antal bojar c:a 1 sjömil längre ut vid inloppet till kanalen där ”Blue Dame” kan förtöja. Därifrån blir man hämtad av klubbens motorbåt när man skall in till staden. Det är bara att ropa på VHF:en.

 

Vi befinner oss nu i den brasilianska delstaten Parana, och det är dags för en utflykt till dess huvudstad Curitiba. Därifrån går det mycket kända tåget ”Sierra Verde Express” på en järnväg som byggdes på 1880-talet och som anses vara en ingenjörsbragd.

 

 

Järnvägen klamrar sig fast på de branta bergssidorna, dyker då och då in i en av de många tunnlarna för att i nästa ögonblick köra ut på en bro över en avgrund där man upplever att tåget svävar fritt i luften. Det är en hisnade känsla.

 

 

 

 

Curitiba är en gammal stad, den grundades redan 1693, och var då ett centrum för guldgrävare. Här växer bl.a. den speciella Araukaria tallen, ett träd som har en form som ett martiniglas. Runt omkring blommar de vackra jakarandaträden med sina lila blommor.

 

Väl uppe i Curitiba – dit vi åker med buss – tar vi in på ett hotell nära järnvägstationen. Härifrån skall vårt tåg avgå nästa morgon. Vi har beställt några grejor från Volvo Penta som har en verkstad här. Vi blir mycket väl mottagna av den trevliga och välutbildade personalen. Volvo Penta verkar ha gjort ett bra jobb med att utbilda sina representanter runt om i världen. Det kan man inte säga om alla företag.

 

Vi tittar in i det enormt stora köpcentret som är inrymt i en stor och vacker byggnad från kolonialtiden. Här finns det mesta att handla till vettiga priser. På hotellet ber vi om tips på trevliga restauranger. Ett förslag är Petit Chalais. Namnet låter trevligt, så dit vill vi åka säger vi till taxichauffören. Det blev en lång resa genom stora delar av staden, Curitiba är en riktig storstad med 3 millioner invånare. På restaurangen blir vi serverade en fantastisk köttfondue, riktigt fint oxkött med 12 olika såser till. Och därtill ett gott Malbec-vin. Personalen består oss med en fantastisk service, en mycket trevlig och prisvärd middag.

 

Efter en god frukost följande morgon blir vi hämtade på hotellet till tåget, ett tåg som för tankarna till Agatha Christies Orientexpressen. Vädret är jättefint med riktigt klar luft så vi har en fantastisk utsikt över berglandskapet runtomkring. Det kittlar rejält i magen när man tittar ned för branterna utanför fönstret. Det är svårt att förstå hur de kunde bygga en sådan här järnväg för 125 år sedan. Det går ingen nöd på oss under den 4 timmar långa resan, vår trevliga guide serverar läsk och snacks och hon berättar historien om hur järnvägen kom till.

 

Väl framme vid slutstationen i Morretes väntar vår chaufför Chico med minibussen. Han kör oss till en underbar liten stad som heter Antonina. Staden ligger vackert vid en stor havsvik med ankrade båtar utanför. Här äter vi lunch bestående av ”Barreado”, en regional delikatess i Parana. ”Barreado” tillagas flera dagar i förväg av nötkött, bacon, tomater, lök spiskummin och andra kryddor som läggs i en lergryta tillsammans med farinha (maniokmjöl). Sedan kokas allt under lock i en vedeldad ugn i 15 timmar. Mycket delikat.

 

Efter detta serveras ytterligare en rätt med räkor och fisk, så vi får som vanligt mycket mat. Mätta och belåtna tar vi en promenad i den lilla staden. Naturligtvis besöker vi den vackra kyrkan som är tillägnad helgonet Pilar. Kyrkan ligger med en bedårande utsikt över havet och när vi går in i kyrkan hör vi härlig, glad körsång med ackompanjemang. Det är en ungdomskör som övar. Antonina är känt för att studenter går runt och sjunger, så på flera av de små privata husen står en titel på en sång, en sång som brukar sjungas utanför just det huset.

 

 

Via Morretes börjar vi återresan mot Curitiba. Chico kör den vackra vägen ”Via Graciosa”, en färd som är nästan lika vacker som den med tåget. Den kullerstenbelagda vägen klänger sig fast och ringlar sig fram längs bergssidorna. Vi har stundom hissnade utsikter, bara Pico Parana, södra Brasiliens högsta berg, gömmer sig bakom molnen.

 

På söndag morgon åker Hjalle och Jan tillbaka till båtarna, medan Monica och Brittis skall fortsätta att utforska Curitiba. Utrustade med karta och kamera ger vi oss i väg. När man går runt i staden slås man av att här har de nog ingen stadsarkitekt. Små villaliknande hus ligger inklämda mellan höghusen. Vi besöker en fullsatt kyrka där högmässan pågår, folk måste stå i gångarna för i bänkarna är det fullsatt. Efter en promenad genom det som kallas Centro Historico skall vi ta oss till Oscar Niemeyers museum. Vi går och går i den 35 gradiga värmen men inte hittar vi något museum.

 

Då bestämmer vi oss för att äta lunch. Vi går in på en ”Churrascaria”, en typ av grillrestaurang där vi äter en fantastik bit kött med tillbehör för lite pengar. Att det är en bra restaurang vi hittat förstår vi när det snabbt blir fullsatt och folk står i kö för att komma in. Stärkta av lunchen fortsätter vi att leta efter Oscar Niemeyers museum. Vi frågar oss fram och får veta att vi gått alldeles för långt, så det är bara att vända om. Vi frågar två killar som kommer körande i sin bil om dom vet var museet ligger. Det visar sig att de pratar bra engelska och är mycket konstintresserade: ”Hoppa in så vi kör er”, svarar dom.

 

Tyvärr har vi nu använt så mycket tid på att leta efter museet så vi får nöja oss med att se ”Ögat” – som byggnaden kallas – utifrån. Museet rymmer modern konst samt en permanent Oscar Niemeyer utställning. Oscar Niemeyer är en mycket berömd brasiliansk arkitekt som har ritat många spektakulära byggnader. Utmattade sätter vi oss i en taxi för att ta oss till busstationen för vidare färd hem till båtarna.

 

Nu är det dags att planera och förbereda vår vidare segling söderut, vilket innebär proviantering och utklarering från Brasilien. Vi frågar en kille på Yachtklubben var Receita Federal (tullen) ligger. Som så ofta i Brasilien får man till svar: ”Jag kör er dit”. Tacksamt tar vi emot erbjudandet, tullen ligger nämligen i den stora kommersiella hamnen och dit är det en bra bit och inte så lätt att hitta. Ricardo, som vår vänlige brasse heter, väntar i 1½ timme medan tullaren fixar med våra papper. Ricardo berättar att han själv seglat jorden runt på tre år, så han är van vid att pappersexercisen kan ta tid.

 

Vi klarar av de övriga myndigheterna och provianteringen utan större problem. Vi siktar på att ge oss i väg på onsdag kväll tillsammans med ”Blue Dame”, men vår gasolflaska som vi har lämnat in för påfyllning är inte klar förrän nästa dag. På torsdag eftermiddag kastar vi så loss och går för motor ut till turistön Ilha do Mel där ”Blue Dame” väntar med en fantastisk grillmiddag. Efter den goda middagen är vi klara för att segla de drygt 100 sjömilen till Porto Belo. Med 6 knops medström forsar vi i kvällningen ut på havet genom den smala farleden.

 

Vi får en fin nattsegling och vid lunchtid nästa dag ankrar vi i den underbara viken Enseada Caixa d’Ago utanför Porto Belo. Vädret är strålande och oj vad skönt det är att hoppa i det 25-gradiga vattnet. Här avvaktar vi nu tills vi får ett bra väderfönster för att ta oss till Punta del Este i Uruguay, en sträcka på drygt 700 sjömil som anses ganska besvärlig. Hur det går med det berättar vi om i nästa resebrev.