Vi seglar in i Buenos Aires hamn den 2 december och klockan 17 lokal tid förtöjer vi i den innersta marinan som heter Puerto Madero.
Den ligger mitt i stan med skyskrapor runt omkring. Det känns nästan overkligt att vi har seglat hit till denna världsstad. Och vi tänker naturligtvis på Fritiof Andersson som kom hitseglandes för länge sedan på ”skeppet Ann-Charlott från Hellviksstrand”.
En sjöman ifrån Sverige, han for sig till fjärran land
på skeppet Ann-Charlott från Hellviksstrand.
Hans namn var Fritiof Andersson, han var så glad i håg,
när Ann-Charlott med förlig vind på blåa böljan låg
med last av plank och bräder och tändstickor och stål;
Och Buenos Aires det var resans mål
Vi tas emot av den trevlige hamnkaptenen som föreslår att vi skall börja inklareringen med besök hos Immigration och Prefectura Naval. Bägge instanserna ligger på promenadavstånd från marinan, dock naturligtvis åt olika håll. Detta klaras av förvånansvärt fort, så en dryg timme senare sitter vi på en av de många restaurangerna i de vackra, nyrenoverade hamnmagasinen längs kajen och skålar för att ha kommit till ännu ett nytt land. Det blir en sen kväll i sittbrunnen där vi i den ljumma, argentinska kvällen njuter av skådespelet från stadens alla ljus runt omkring oss.
Nästa dag är det dags för det obligatoriska tullbesöket. Hamnkaptenen rekommenderar oss att ta taxi, varför förstår vi ganska snart. Taxin kör genom ett riktigt ruggigt hamnområde med nedslitna hus och många skummisar på gatorna. Här vill man absolut inte gå själv. Tullen ligger mitt i detta område i ett litet hus med galler för samtliga fönster och dörrar. Gallergrinden och dörren är låst och handtaget borttaget. Efter att ha ringt på några gånger blir vi till slut insläppta.
Tulltjänstemannen är en mycket parant dam med långt stort svart hår, högklackade skor, snäva jeans och långa röda naglar. Vi döper henne snabbt till ”Cher”, likheten är mycket påtaglig. ”Cher” visar sig var en jättegullig, vänlig och komptent kvinna, hon vet vad hon gör och fixar snabbt våra papper. Sedan tar hon några extra kopior av några av dokumenten och berättar att ”Dom här kommer ni att behöva i andra argentinska hamnar”.
När vi är klara ringer hon efter en taxi. Vi får inte gå ut till taxin själva, ”Cher” kollar först att det är rätt taxi. När det bekräftas säger vi ”Muchas Gracias” och ”Cher” kastar iväg en slängkyss till oss och önskar oss fortsatt god seglats. Vi vinkar ett farväl och tittar på varandra, detta var sannerligen ett annorlunda tullbesök.
Det är också i de här hamnkvarteren i stadsdelen La Boca som den i Evert Taubes visor berömda krogen ”Ultra Mar” låg, närmare bestämt i hörnet av gatorna Olavarria och Necochea. Men det är som sagt rätt ruggiga kvarter så man skall nog besöka området i en taxi. Krogen finns inte kvar och huset där krogen låg är i dag mycket medfaret.
Men det var tydligen inte mycket bättre på Fritiof Anderssons tid. Så här står det i Balladen om Ernst Georg Johansson som Fritiof träffade när han kom till Buenos Aires:
Nu gällde det att dricka, att röka, spela kort
Och även spela tärning på denna fjärran ort.
I minnet hör jag ännu hur tärningarna slå
Och falla mellan borden där mörka flickor gå.
Det var helt nära hamnen på krogen Ultra Mar,
Jag mötte där en timmerman som efterseglad var
Han knogade som stallknekt på stadens hippodrom
Han var en uddevallare, Ernst Georg Johansson
Det låg en skjuten ridhäst i rännsten utanför
Vår krogvärd han var mördare och kyparn sutenör
Men allt var här så billigt och allting fanns att få
Från argentinskt Mendozavin till äkta fransk Bordeaux,
Och in igenom dörren som ständigt öppen stod,
Kom fjärilar, kom flickor av mörkt och blandat blod.
Vid gallerfönstret såg jag hur Södra Korset brann
Och timme efter timme på dnna krog förann.
Sedan hände diverse hemskheter och visan avslutas sålunda:
Och rid till Buenos Aires, det tar dig fyra dar,
Och drick en skål för Johansson på baren Ultra Mar”.
Kanske lika bra att krogen inte finns kvar. Billigt och gott Mendozavin kan man ju få på många andra och mer trygga och ordnade ställen här i stan.
Efter denna utflykt till Evert Taubes hamnkvarter är det dags att återvända till nuet. Det är torsdag så vi ber taxichauffören att köra oss till Plaza de Mayo. På torsdagar klockan 15:30 demonstrerar nämligen ”Las madres locas”, ”De galna mödrarna”. Kvinnorna avfärdades av regimen som en samling galningar när de manifesterade för första gången i december 1981 – därav namnet ”De galna mödrarna”. De galna mödrarnas manifestation har därefter blivit en internationell symbol för de mänskliga rättigheterna och för kampen mot förtryck och statsterror.
”La asociación Madres de Plaza de Mayo”, som de kallar sig själva, består av mödrar till alla de som försvann under militärdiktaturen och det s.k. ”smutsiga kriget” mellan 1976 och 1983. De har varje vecka i snart 30 års tid samlats på torget framför presidentpalatset, ”La Casa Rosada”. De var de första att konfrontera den argentinska regimen och att kräva besked om vad som hänt deras barn som försvann under militärdiktaturen. Det är fantastiskt och se hur envist de kämpar, många är ju nu gamla kvinnor, några behöver stöd för att kunna gå med i tåget. Bakom mödrarna sluter andra sympatisörer upp, både män, kvinnor och barn.
100-tals veteranbilar väntar på att få köra runt turister i Buenos Aires
På torget Plaza de Mayo försiggår även andra demonstrationer. Den som drar störst uppmärksamhet till sig är krigsveteranerna från Falklandskriget, eller kriget om Islas Malvinas som det kallas här. Ännu ett helt vansinnigt krig som kostade många unga argentinares och engelsmäns liv. Och som vanligt är de krigsmärkta soldaterna som överlevde en bortglömd grupp och som här driver sin kamp om att få stöd.
Efter dessa allvarsamma upplevelser beger vi oss ner mot båten igen. På vägen passerar vi ännu en från Evert Taubes visor känd plats nämligen Paseo Colon, eller Paseo de Colon som Evert skriver i visan om Fritiof Andersson.
Att gå i Buenos Aires och spela gentleman
Det är ett nöje för en ung sjöman.
Men farorna de lura ej blott på böljan blå,
Nej akten er, I sjömän, för kreolskorna de små!
Och hören vad som hände vår Fritiof Andersson
En afton på Paseo de Colon.
Paseo Colon är idag en stor och ganska tråkig paradgata där det dessutom pågår omfattande byggnadsarbeten. Bl.a. skall ett monument till den tidigare presidenten Juan Peron uppföras och en ny tunnelbanestation byggas. Vad som hände Fritiof? Ja, det får ni ta reda på själva. Nåt skall väl ni göra också.
Och så var det tangodags. Vi bokar in oss för en riktig tangokväll på ett ställe där man både får lära sig tangons grundsteg, äta middag och få se en riktig tangouppvisning. Tangolektionen är den stora behållningen av kvällen. Vi har en mycket duktig lärare som inte ger sig förrän vi kan dansa med de rätta stegen. Det är verkligen jättekul. Man inser snabbt att det krävs mycket träning för att bli en duktig tangodansör. Genom att vi lärt oss grunderna blir även behållningen av tangouppvisningen större.
Tango är en fantastisk dans och det är roligt att se de duktiga dansarna uttrycka sig med sin dans.
Tangomonumentet, unikt i sitt slag skänktes av tangoälskare till Buenos Aires 2007
Men tiden i Buenos Aires är inte bara utflykter utan det blir även en hel del båtfix. Först inhandlar vi en ny och starkare utombordsmotor till vår jolle ”Pingelina”, en Touhatsu 9,8 hk. Vi har beställt motorn via Internet så vi tar en taxi för att hämta den. När vi väl hittar affären och skall betala visar det sig att de inte tar kreditkort. Jo förstås, mot en merkostnad av 15 % så kan vi betala med vårt kort. Helsjukt, man åker ju inte gärna runt med så mycket kontanter i fickan, men vi vill ju heller inte betala ett sådant överpris. Så tillbaks till 
”Pingisen” och nästa morgon till banken, en ny taxiresa och vi har en ny fräsch motor som förhoppningsvis skall klara de hårda vindarna i Patagonien.
Nu får vi ett nytt problem att lösa, hur skall vi få plats med två motorer på akterpulpiten och hur skall vi ändra vårt hissystem för motorn för att det skall fungera med den större och tyngre motorn. Lösningen blir nya plattor att skruva fast motorerna i, men för det behövs teak och lite snickerimaskiner. Så vi tar tåget till San Fernadez som ligger norr om Buenes Aires i Rio de la Platas delta, där finns de flesta båttillbehörsaffärerna.
Tåget kostar 5 kronor och för det priset får man förutom en timslång resa även underhållning hela vägen. Med en naturlig logistik avbyter säljare av olika varor varandra i vår vagn. Det ropas upp 3 sockor för 5 pesos, 5 disktrasor för 5 pesos, 10 hårband för 2 pesos etc. Däremellan kommer det en ung man som hoppas på att bli operastjärna och sjunger vackert, och sedan en man från Paraguay som spelar flöjt.
Väl framme får vi tag i snickaren Fabian som har en liten snickeriverkstad och en stor teakplanka. Hjalle visar sina ritningar och Fabian sätter igång att såga, hyvla och slipa. En timme senare har vi nya plattor till motorerna. Ett annat problem som vi har är att en av zinkanoderna på bogpropellern har lossnat och försvunnit. Detta upptäckte vi när vi tog upp båten i Piriapolis. Bogpropellern av märket Side-Power har en återförsäljare här i San Fernadez och där kan vi inhandla nya zinkanoder och lite andra prylar, bl.a. 4 st 25 liters dieseldunkar.
Ett bekymmer för oss är nämligen att vi måste tanka diesel innan vi kan fortsätta mot Mar del Plata. Märkligt nog finns det inga sjömackar här i Buenos Aires utan det är dunkar som gäller. Alltså iväg till en bensinstation med dunkarna. Men hur komma till båten med 100 liter diesel i dunkar? Det visar sig nämligen att taxibilarna inte får köra med dieseldunkar i bagaget. Så hur skall vi lösa detta?
Vi rådfrågar vår trevlige hamnkapten och han meddelar att han har en kille som vill tjäna en extra slant. Varför förstår vi när vi ser bilen, att den överhuvudtaget rullar är ett under. Vi får i alla fall till slut våra 100 liter diesel i tanken och är förstås mycket nöjda med det. Nu kan vi styra kosan söder ut, men håll med om att seglarlivet inte alltid är så enkelt!
Sista kvällen i Buenos Aires går vi ut för att äta en avskedsmiddag. Under vår tid i Uruguay och Argentina har vi ätit så mycket gott kött att vi till och med tröttnat på kött. Vi bestämmer därför att vi vill äta japanskt och vi hittar adressen till stans bästa japanska restaurang. Det här är ingen restaurang som turisterna går till utan det är den stora japanska enklaven här som är kunder. Vi tar en taxi till den oansenliga entrén som är låst, men vi ringer på dörrklockan och dörren går upp. Vi är absolut de enda turisterna här men vi får en mycket personlig betjäning i typisk japansk stil och blir serverade en fantastiskt god middag med råvaror av yppersta kvalitet och till mycket hyfsade priser.
När vi nästa dag skall kasta loss efter att ha checkat ut hos Prefektura Naval går vi till vår vänlige hamnkapten för att betala. Det visar sig att vi får 4 dygn gratis. Vi är mycket nöjda med vår tid här i Buenos Aires men nu längtar vi ut till havet och blått vatten igen.
Dessutom har vi minst två saker kvar i vår vandring i Evert Taubes fotspår här i Argentina. Först vill vi rida ut på Pampas för att uppleva dessa enorma vidder från hästryggen och sedan vill vi besöka Samborombon och söka efter huset där Carmencita bodde. Och om möjligt träffa några av Carmencitas släktingar. Hur det går med den saken berättar vi om i ett kommande resebrev.