Den 12 december klockan 12 lämnar vi Puerto Madero i Buenos Aires.
Bron som spärrar inloppet till marinan vrids undan och vi går ut mot Rio de la Plata igen. I skydd av de yttre vågbrytarna sätter vi segel och faller sedan av med kurs mot Punta del Este. Vi har vind från NV vilket ger oss en fin slör ut genom den muddrade rännan.
Prognosen säger att vinden om ett dygn kommer att vrida mot syd. Därför väljer vi att först gå till Punta och där avvakta att vinden vrider tillbaka mot nord igen. Dessutom har några knappar till vårt kapell som Rössy i Smögen har skickat till oss via Yachtklubben i Punta del Este nu äntligen kommit, 6 veckor tog det för brevet från Smögen att komma fram. Undra på att e-mail har blivit populärt, fast man kan ju inte skicka kapellknappar via e-mail förstås.
Vi får en fin segling i det vackra vädret. Plötsligt upptäcker Hjalle en massa spindelväv i riggen, på mantågen, ja överallt är det spindelväv. Först tror vi att vi blivit invaderade av 1000-tals spindlar, men så ser vi att dom långa trådarna kommer flygande mot oss i luften. Med spindelväven följer en slags minispindlar och en massa andra småkryp.
Brittis rusar ut på däck och försöker torka bort eländet men det är ett hopplöst jobb. Hela tiden kommer nya spindelvävstrådar flygande som sedan fastnar i riggen. Senare på natten vrider vinden mot nord och ökar rejält. Då blåser både spindelväv och spindlar iväg. Brittis döper dock denna seglats till spindelresan.
Mar del Plata är ett helsjukt ställe att segla på. Denna havsvik är stor som Skagerack och Kattegatt tillsammans, men ingenstans utom i de muddrade rännorna är djupet mer än 5 – 6 meter. Här och var ligger vrak som utmärks av ljusbojar. Eftersom det är så grunt är de lika farliga som grynnor att segla över. För oss svenska skärgårdsnavigatörer känns det helt vansinnigt ett dåna fram i mörker och i 7 – 8 knop med bara 3 – 4 meter under kölen. Tänk om det ligger en sten nånstans! Men man vänjer sig, man bara kollar på djupsiffrorna då och då och skakar på huvudet.
Vid midnatt närmar vi oss den muddrade rännan in till Montevideo. Strax innan ligger ett par ljusbojar som utmärker ett vrak, men det är inte vilket vrak som helst. Det är det tyska slagskeppet Graf Spee som sänktes här av sin egen besättning den 17 december 1939. Vi passerar ett par hundra meter från platsen för denna dramatiska händelse. (se särskilt resebrev om denna händelse).
Passagen av farleden in till Montivideo blir besvärlig. Ljuset från staden gör att det är mycket svårt att se andra ljus från såväl bojar som fartyg. Ett ensamt vitt ljus som vi bara anar strax förut visar sig vara en seglare på väg ut. Den passerar mindre än 50 m för om oss. Den syns väldigt dåligt och vi får oss en tankeställare. Vi syns naturligtvis lika dåligt vi. Vi slår på spridarbelysningen för att båtarna omkring oss skall se oss bättre och förlitar oss på vår radar för att se andra.
När vi närmar oss Punta del Este följande förmiddag möter vi den norska segelbåten ”Jenny” som vi ropar upp. Det blir ett trevligt samtal där dom berättar att dom skall gå till Patagonien liksom vi. Kanske kommer vi att möta dem igen längre söderut. Vi får ett par fina dagar i Punta medan vi väntar på den nordliga vinden.
Våra kapellknappar från Smögen monteras, vi tar våra promenader på mornarna och återser våra favoritrestauranger.
Så kommer då nordanvinden och vi sätter kurs mot Mar del Plata. Det blir rena drömseglingen, slör 8 – 12 m/sek, solsken på dagen och en sprakande stjärnhimmel på natten. Marelden i vårt kölvatten lyser kraftigt i den månlösa natten. Även vågtopparnas skumkanter lyser som vore de fasadbelysta, otroligt vackert. När vi närmar oss Mar del Plata ökar vinden till kuling, upp till 18 m/sek med vindriktning rakt mot inloppet. Inseglingen i det grunda inloppet blir tämligen dramatisk när vågorna reser sig och börjar bryta runt omkring oss. Vi tänker lite på vår ”Läskiga Landning i Lagos” (se tidigare resebrev) men allt går bra,
Bron som spärrar vägen in till den trånga marinan öppnas snällt för oss och vi får hjälp med tilläggningen i den besvärliga sidovinden. Och så ligger vi tryggt förtöjda inne i den trånga marinan där 4 yachtklubbar samsas om utrymmet. Seglingen hit blev vår hittills snabbaste med 8,2 knop i snitt.
Här på Yacht Club Argentino finns en jättebra restaurang där vi intar vår första måltid i Mar del Plata, en underbar, gratinerad sjötunga med vitvinssås, musslor och räkor. Här har också en ny besättningsmedlem väntat på oss i 6 veckor. Det är Teddy Hurah, en nallebjörn från Guernsey som vi fått i present av våra goda vänner Angela och David på Hallberg Rassy 43:an Hurah. Teddy har en fin, blå tröja där ”Flying Penguin” är broderat på bröstet med fina gula bokstäver. Han har tillbringat väntetiden här i baren på Yacht Club Argentino, så det har inte gått någon nöd på honom. Angela och David är nu på väg till Cape Town så vi får skicka ett mail och tacka dem för vår nya crew-member som naturligtvis hälsas hjärtligt välkommen ombord av Charlie, Älgen och resten av Björnligan.
Nästa dag kommer ”Blue Dame” in i hamnen. Vi får några trevliga dagar tillsammans med Monica och Jan då vi kompletterar vår utrustning ombord, en halv kilometer flytlina för Patagonienförtöjningar, dieseltankning mm. Och trevliga kvällar i sittbrunnarna förstås. Monica bjuder på Clerico, den argentinska motsvarigheten till Sangria, med massor av goda fruktbitar i. Den 22 december vinkar vi av dem. De skall ta sig söderut längs den argentinska kusten för att vara i Ushuaya den 10 januari då deras kompisar kommer dit.
Själva har vi andra planer. För att fortsätta söderut måste vi nu ha ett nytt försäkringsbrev från vårt försäkringsbolag Pantaenius som täcker segling söder om 40 grader syd. Vi får nu en s.k. jordenruntförsäkring, dyrt – men nu kan vi segla vart vi vill. Det tar ett par dagar att ordna detta beroende på att det är snökaos i Sverige, men vad gör väl det, vi skall ut på Pampas på nya äventyr i Evert Taubes fotspår.