Vid lunchtid den 5 november glider vi in i den fina viken Enseada Caixa d’Ago utanför den lilla staden Porto Belo. Vår vattentermometer visar 24 grader och vi kastar oss med välbehag i det klara vattnet. Oj vad skönt att få bada igen. Vi piggnar till efter den gångna nattens vakter med lite sömn. När vi seglar bara en natt hinner man inte komma in i vaktrytmen utan sömnen blir lidande.
I viken ligger två flytande restauranger. På vardagarna kommer inte så många besökare, men på lördagen – med fantastiskt väder – ligger det så många båtar förtöjda att restaurangerna knappast syns.
På söndag blir det dock busväder så vi går in till Iate Club Porto Belo och förtöjer vid deras brygga. Här får man ligga gratis en natt, sedan kostar det 235 Reias (c:a 1000 SEK), vilket är det dyraste vi varit med om i Brasilien.
Vi tar en promenad in till staden och passar på att äta lunch på en liten strandrestaurang. I en Supermercado kompletterar vi vårt matförråd och sedan skall vi ta ut pengar för att betala hamnavgiften med. På Yacht klubben tar man nämligen inte kreditkort. Men ingenstans hittar vi en bankomat som funkar. För våra sista kontanter tar vi en taxi tillbaka till båten.
När vi följande morgon skall lämna hamnen går vi skamsna in till kontoret och säger att vi inte lyckats ta ut några pengar att betala med. ”Ok”, säger dom, ”ni slipper betala, ha en trevlig segling och välkomna tillbaka”. Det blir avskedsorden i Brasilien, ett land som vi verkligen lärt oss att tycka om. Det är nu nästan 11 månader sedan vi kom hit till detta jätteland. Aldrig tidigare har vi varit så lång tid i ett främmande land med vår båt. Vi har fått uppleva en fantastisk, mångskiftande natur, djurlivet på Fernando de Noronha, Amazonas djungler, Rios folkvimmel, palmklädda sandstränder i Bahia, karnevalen i Salvador mm. Men mest av allt kommer vi nog att minnas alla glada, vänliga, roliga, gästfria och hjälpsamma människor som vi mött, inte minst i Bracuhy där Gurli, Jörgen Edith och Tito m.fl. så när fått oss att stanna för gott.
Men nu är det således dags att sätta kurs mot ett nytt land, Uruguay, som ligger drygt 700 sjömil söderut. Den här sträckan har vi hört skall vara besvärlig med lynniga vindar och krabb besvärlig sjö och inga hamnar att söka skydd i. Men väderprognosen ser hyfsad ut när vi klockan 15 på eftermiddagen den 9 november lämnar Porto Belo tillsammans med ”Blue Dame”.
Vi får fin segling första dygnet men andra natten möter vi en kallfront med motvind. Det är dock en tämligen beskedlig kallfront den här gången och i gryningen vrider vinden åter över mot ost och vi kan fortsätta med slacka skot hela vägen till Punta del Este, vårt första stopp i Uruguay.
Näst sista dagen till havs blir en riktig höjdare. Det börjar med att vi plötsligt har 100-tals delfiner lekande runt båten. Aldrig tidigare har vi sett så många delfiner på en gång, hela havet kokar när dom hoppar upp och ner runt båten. Vi kan inte annat än förundras över dessa härliga, ínteligenta, lekfulla djur. Hur bär dom sig åt för att inte krocka med varandra när de med full fart kommer simmande från alla håll? Senare på dagen ser vi en stor val som makligt simmar framför oss. När vi passerar den svänger den plötsligt emot oss och är bara ett 10-tal meter från båten när den dyker och försvinner. Som om inte detta vore nog får vi lite senare syn på en stor havssköldpadda som nyfiket tittar på oss när vi passerar. Vilka naturupplevelser!
Efter drygt 4 dygns segling närmar vi oss den flacka kusten. Vi får dimma på slutet och ”Blue Dame”, som ligger några sjömil för om oss, meddelar att deras radar har slutat fungera, så vi får agera öga åt dem via VHF:en. Till slut lättar dock dimman och Punta del Estes sky-line med höga hus dyker upp i diset för om oss. Vi förtöjer vid en av bryggorna strax efter klockan 6 på kvällen. Jan och Monica kommer ombord på ”Pingisen” och Brittis fixar en liten ”angörare” för fyra glada och lite trötta svenskar.
När vi sitter där i sittbrunnen och pratar hör vi ett ”råmande” ljud, det är sjölejonen. Uruguay lär ha världens största koloni av sjölejon och i Punta del Estes hamn bor en liten koloni. De klättrar gärna upp på bryggorna och ibland till och med upp på båtarna där de tar sig en tupplur. Dom är tämligen beskedliga men de luktar inte så gott och kommer man för nära kan man få sig ett tjuvnyp, så det bästa är att se till att de inte kommer ombord. I marinan ligger också en hamn för fiskebåtar och på kajen rensas fisken. Fiskrenset åker direkt i sjön och där ligger sjölejonen och väntar på lättfångad mat.
Namnet Uruguay lär härstamma från indianerna och betyda ”Floden med de färggranna fåglarna”. Vi får dock inte syn på några färggranna fåglar, så de verkar ha försvunnit med indianerna. Det är ett platt land med stora, öppna ängar och fält där Guachos rider omkring och vaktar sina djur. Här och var ligger en vacker gård, en Estantsia, med stora ägor runt omkring. Det är vackert och så annorlunda mot Brasilien. Uruguay är ett litet land inklämt mellan Brasilien och Argentina. Här bor bara knappt 4 miljoner människor varav hälften i huvudstaden Montevideo. Jämfört med sina grannar har Uruguay liten kriminalitet, så vi känner oss trygga när vi går runt och fotograferar med vår nya kamera.
Punta del Este är Sydamerikas San Tropez sägs det. Här finns kasino, lyxhotell, fina krogar och vackra sommarhus i alla möjliga stilar. Många av sommarhusen ägs av argentinare och bebos bara under säsongen som varar från december till mars. Runt husen finns inga höga staket, inga vaktande och skällande hundar eller beväpnade vakter som i Brasilien.
Punta betyder ju udde och runt den här udden går det en vacker strandpromenad. Här försöker vi bättra på vår fysik inför stundande äventyr.
Vi upptäcker till vår glädje att Uruguay producerar riktigt hyggliga viner och goda ostar. I Brasilien var det nästan omöjligt att få tag på god ost och många brasilianska viner är inte drickbara. Här är det också enklare att förstå vad folk säger, spanska är betydligt lättare att förstå än portugisiska. Det är pesos och US dollars som gäller, bägge valutorna kan tas ut i bankomater och går bra att betala med i alla affärer.
Vi har haft mailkontakt med Yachtklubben och förvarnat dem om att vi skall komma och att vi väntar post som vi adresserat till klubben. Bl.a. har Mastervolt skickat den kabel som vi behöver för att kunna ladda ner ny mjukvara till vår batteriladdare och inverter. Det var den kabeln som vi hoppades att vi skulle få när vi var i Santos, men det misslyckades ju som vi berättade om i ett tidigare resebrev. Det är kurirföretaget TNT som sköter leveransen, men ännu efter 14 dagar har dom inte lyckats att få ut det lilla paketet från tullen. Personalen på TNT verkar dessutom måttligt intresserade av problemet. Vi får hjälp av den trevliga personalen på Yachtklubben att ringa och maila till TNT men inget hjälper. Man skyller på byråkrati och att märkningen inte stämmer och en dag får vi meddelande om att vi skall böta 500 USD för att paketet är felaktigt kodat, dvs att det nummer som står på tullhandlingen inte stämmer med innehållet. Hoppet om att vi skall få tag i kabeln sjunker för var dag. Men på något sätt måste vi få tag på den. Vi kan inte ge oss av ner till Patagonien med en batteriladdare som inte fungerar som den ska. Vi är ju helt beroende av att vår elförsörjning ombord fungerar.
Efter 5 dagar i Punta del Este med goda luncher och middagar, härliga utflykter och promenader och hjälpsamma människor på Yachtklubben kastar vi loss för att segla vidare till Piriapolis. Piriapolis är en turistort knappt 20 sjömil västerut med en fin marina med travellift som klarar att lyfta ”Pingisen”.
Staden har en lång fin sandstrand och längs hela stranden går Ramla de Argentino, Uruguays motsvarighet till Promenad des Anglais i Nice. Upprustningen inför den kommande säsongen pågår för fullt, räcken fixas och målas, gropar i vägen täpps till, hotellen blir uppiffade och restaurangerna trimmar personalen och menyerna.
I marinan ligger många långseglare, de flesta på väg söderut, irländare, tyskar, fransmän, sydafrikaner, danskar och engelsmän. Här träffar vi den danska båten ”Pi” som Hjalle träffade första gången i Dublin (när Brittis var i Sverige ett tag) och sedan i La Coruna i Spanien och Povoa de Vazim i Portugal. Här ligger också ”Blue Dame” som gick hit några dagar innan oss. Det finns trådlöst Internet (Wifi) som fungerar bäst om man sitter inne på damtoaletten, så för det mesta är det fullt här inne, både damer och herrar. Den stackars flickan som skall ”vakta” toaletten får uppleva att vi seglare tar över hennes arbetsplats med våra datorer.
Vi har tur, redan två dagar efter vår ankomst får vi en tid att lyfta ”Pingisen”. En del kan få vänta i veckor så här års. Det är ju försommar här nere och alla lokala båtar skall göras i ordning inför säsongen. Så efter fyra intensiva dagar på land har hon fått ny bottenfärg, bordläggningen är tvättad och vaxad, zinkanoderna är bytta, S-drevet har fått ny olja och propellern är nyputsad. Vi har också tagit ner vår genua, det stora förseglet, och ersatt det med den mindre kryssfocken, detta som en förberedelse för de hårdare vindarna söderut. Medan ”Pingisen” är på land så bor vi på hotell där sängarna och kuddarna inte alls motsvarar vad vi är vana med ombord. Vi tar med oss våra egna kuddar, då blir det lite bättre.
Vi har nu fått ytterligare nedslående besked om vår kabel i tullen. Kostnaden för att få ut den har stigit till runt 1 000 USD, utan garanti för att det inte kan bli ännu dyrare. Vi ger upp. Det blir nog ingen vidare segling söderut för oss i år. Vi kan inte fortsätta utan en fungerande elförsörjning ombord. Det känns riktigt trist, nästan allt annat är ju förberett för Södra Oceanen. För att trösta oss går vi ut för att äta en god middag och diskutera alternativen. Skall vi övervintra här i Rio de la Plata eller skall vi börja segla norrut igen.
När vi sitter där på restaurangen och sorgset petar i vår mat hör vi svenska talas vid bordet bredvid. Det är fyra personer varav en bryter lite med typisk spansk accent. Vi börjar naturligtvis prata med varandra och de tycker det är fantastiskt när vi berättar att vi har seglat ända hit från Sverige i en liten segelbåt. Av någon anledning berättar vi om våra bekymmer med kabeln.
Henry, han med den spanska accenten, berättar att han ansvarar för bygget av en ny avdelning på sjukhuset i Montevideo, ett samarbetsprojekt med Akademiska Sjukhuset i Uppsala och Karolinska. Det handlar om något som kallas PET, ”Positron Emission Tomografi”, en hypermodern anläggning för forskning om hjärnsjukdomar som Alzheimer mm. ”Kanske kan jag hjälpa er att få ut er kabel från tullen” säger han. ”För det här projektet importerar vi en mängd utrustning från olika länder” berättar han, ”så jag har en del erfarenhet av tullen i Uruguay.” Vi tror knappt våra öron, men vis av erfarenheten tar vi inte ut några segrar i förskott.
Vi bestämmer att de fyra svenskarna skall komma till ”Pingisen” nästa förmiddag för att få papper och mer information om vår kabel. Och så blir det, nästa förmiddag kommer Inger och Henry Engler tillsammans med Ingers bror Hans och hans fru som också heter Inger, ner till båten. Vi visar stolta upp ”Pingisen” för dem och småpratar ett tag. Henry, som är äkta uruguyan, har sin termos med vatten under armen och sin kava med mate i handen. Nu får vi chansen att prova mate, man dricker det genom en sked som är som ett sugrör med en sil i botten. Det smakar inget vidare tycker vi, men det är en slags grönt the och sägs vara nyttigt för magen. Vi ger Henry våra papper som gäller kabeln och vår mailadress.
Senare samma dag så är ”Pingisen” åter i vattnet och vi njuter av att sova i våra egna sköna sängar igen. Föga anar vi vad som väntar oss de kommande dagarna. En otrolig historia som handlar om hjältemod, dramatik, idealitet, brutalitet, kärlek och envishet, och allt detta för en enkel liten kabel i en liten låda hos tullen i Montevideo. Mer om detta i nästa resebrev.