Den 22 december vinkar vi farväl till ”Blue Dame” som nu lämnar den fina hamnen i Mar del Plata för att segla söderut till Ushuaia. Dom har kompisar som kommer dit den 10 januari så det börjar bli lite bråttom. Själva ger vi oss av in till stan för att hyra bil. Vi skall ut på Pampas för att se denna märkliga slätt från hästryggen. Och så skall vi söka efter Samborombon och Carmencitas hem och släktingar.

På Internet hittar vi en trevlig Estancia som har plats för oss över jul. Den heter Estancia El Venado och ligger c:a 20 mil norr om Mar del Plata. Dessutom skall visans Samborombon ligga inte så långt därifrån, så det ser ut som en bra utgångspunkt för vår vidare resa i Evert Taubes fotspår. Så dan före dopparedan sätter vi oss i vår hyrbil och kör ut på Pampas oändliga slätter.

 

På eftermiddagen hittar vi Estancian efter att ha lämnat huvudvägarna och kört några mil på s.k. dirty roads. Vi tas emot av ägarinnan Patrica som visar oss vårt rum. Huset är en genuin, argentinsk lantgård i ett plan med en härlig trädgård, gamla fina träd med massor av fåglar som sjunger vackert, en swimmingpool, hundar, katter, gäss och inte minst hästar.

 

 

 

Estancian har över 200 hästar som vi ser gå omkring och beta på ängarna. Flera av stona har fått föl, just nu finns det 30-35 föl varav några helt nyfödda, hur söta som helst. Man ägnar sig naturligtvis åt hästuppfödning här med speciell inriktning mot hästar för polo.

 

 

Patricia har två söner, bägge professionella hästpolospelare. De spelar i USA under mars till oktober och i Argentina under den sydamerikanska sommaren. Polo är stort här i Argentina.

 

Den yngste sonen, Charlie, är väldigt duktig och har ett 10-tal egna hästar hos sin svärfar i USA. Charlie är gift med Michele, en jättegullig amerikansk tjej från Kansas. På kvällen ordnas det med riktig asado i parken och vi får en härlig argentinsk måltid i traditionell Pampas-stil.

 

Så här över jul är en stor del av släkten samlad, så vi är de enda gästerna. Vi skall alltså fira jul med familjen, jättespännande. Alla gör sitt bästa för att vi skall känna oss som en del av familjen, och det gör vi verkligen. Barnen tar oss i hand och berättar om vad de önskar sig i julklapp och till och med hundarna har redan adopterat oss som sina favoriter.

Julmiddagen börjar förstås sent på kvällen som alla måltider här i Argentina. Vid 10-tiden på kvällen sätter vi oss till bords och 20 månader gamla Arturo och fyraåriga Elise är så klart vakna till långt efter midnatt

 

Charlie trancherar en mycket god kalkon med diverse tillbehör och vi dricker förstås ett gott argentinskt Mendozavin till detta.

 

Det är verkligen ett internationellt gäng som sitter runt julbordet, Patrica och hennes två söner, Charlie och Ramon är argentinare, Charlies fru Michele, hennes pappa och syster med dotter är från USA, Ramons flickvän Line är född i Danmark men har levt det mesta av sitt liv i Skottland. Och så vi två svenskar. Det blir ett givande samtal runt bordet med olika vinklingar på saker och ting. Vår värdinna Patrica till exempel är inte nöjd med presidenten, Cristina Fernández de Kirchner. När hon införde en ökning av exporttullarna från 35% till 44 % för sojabönor (2008) skapades ett massivt missnöje hos bönderna med våldsamma demonstrationer som följd.  Patrica är också missnöjd med att presidenten har ökat socialbidragen, så att initiativet till att arbeta har minskat. Med Micheles pappa Ken pratar vi bland annat om Barak Obama och får på så viss lite insikt i vad som händer i USA just nu.

 

Juldagen bjuder på strålande väder. Jultomten har varit på besök under natten och barnen öppnar sina paket med tindrande ögon. Det är fantastiskt hur alla barn har förmågan att tindra med ögonen just i juletid. Sedan är det dags för julens höjdpunkt för vår del, en ridutflykt ut på Pampas. Nu tindrar även vi med ögonen.

 

Charlie och Ramon väljer ut ett par hästar till oss och sadlar på dem. Vi går fram och bekantar oss med hästarna som heter Corcho och Mora, och så är det dags att sitta upp. Just som Hjalle satt in foten i stigbygeln behagar Corcho att ta ett steg framåt. Hjalle tappar balansen och far handlöst i backen med axeln först. Jätteklantigt förstås och ont gör det. Är man ovan så är man.

Andra försöket går bättre och väl uppe på hästryggen känns det både tryggt och säkert. Förra gången Hjalle red var för 16 år sedan då dotter Cissi ordnade med hopplektion på Erstavik. För Brittis var det 6 år sedan nere på en gård utanför Göteborg. Så lite ringrostiga är vi naturligtvis.

 

Så bär det av genom hagar och över ängar där andra hästar går och betar, många tillsammans med sina föl. Runt omkring breder Pampas ut sig ”många 100 gröna mil” som Evert Taube skriver i visan. Detta är en dröm som blir verklighet, att rida på Pampas. När vi skrittar in bland de andra hästarna är de inte alls skygga som de är när man kommer gående till fots. Vi känner oss som Guachos som rider omkring bland sina djur. Underbart!

Efter några timmar återvänder vi till Estancian och sitter av. Det har inte varit någon hård ritt precis, men vi känner ändå av att nya muskler varit i arbete.

 

Så det blir några timmars avkoppling vid poolen med våra böcker. Lunchen serveras vid ett långbord under ett stort träd på gräsmattan, i glatt samspråk med övriga ryttare. Charlie, Ramon och Michelle red naturligtvis barbacka på sina hästar. Vi känner att vi gärna skulle vilja fortsätta rida så småningom för att bli lika duktiga som dom. Men det är klart, det finns inte så många ställen i världen att rida på som går upp mot Pampas slätter.

 

På annandagen vill vi åka vidare, men det har regnat på natten och då är den 14 kilometer långa dirty road inte farbar. Vi får vänta några timmar tills de tror att det har torkat tillräckligt för att det skall gå att köra, Charlie släpper ut luft ur framdäcken för att vi skall få bättre fäste i leran, och efter de obligatoriska kindpussarna ger vi oss av. Det är som att köra i blötsnö med en isskorpa under, blixthalt och stor risk för att fastna. Hjalle lyckas hålla oss på vägen, men det är ganska ansträngande.

 

Väl ute på stora vägen igen är det dags för nästa del i vår julutflykt, vi skall försöka hitta Carmencitas barndomshem, Ensenada de San Martin, där hon bodde som flicka och där Evert Taube träffade henne. Estancian skall ligga vid den lilla byn Cerro de la Gloria, ”nästan i kanten av den blåa Atlanten ” vid Bahía Samborombón,

Efter någon timme har vi letat oss fram till byn där Evert Taube bodde under flera år. Bakgrunden till detta var följande:

Efter att ha tillbringat vintern 1910 i London var Evert Taube pank och mönstrade på hjulångaren ”Princess of Wales”. Med på skeppet befann sig enligt Evert Taube de svenska sjömännen Karl-Alfred Bolin och Fritiof Andersson. Om den resan berättar han så småningom i visan “Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag”. Evert mönstrade av I Buenos Aires och tog sig ut till Pampas där han stannade i fem år. Han arbetade bland annat som assistent vid byggandet av bevattningskanalerna på Pampas, som spårvagnskonduktör i Cordoba, som tecknare och journalist. Evert Taube blev argentinsk medborgare. Han lärde sig både  spanska och italienska och att spela gitarr och sjunga tangomelodier.

 

Många sånger har Evert Taube diktat om sina upplevelser i Argentina. Den mest kända och älskade av oss svenskar är naturligtvis ”Fritiof och Carmencita”, mötet med den vackra flickan från Pampas på värdshuset i Samborombon. Vi hittar alltså fram till byn Cerro de la Gloiria, som är visans Samborombon, och som ligger vid Canal 15 som Evert var med om att gräva. Nu skall vi försöka hitta Ensenada de San Martin.

 

 

Vi kör ett par km norrut och så plötsligt passerar vi en grind med namnet ”Ensenada de San Martin”. Vi kan inte hjälpa att hjärtat börjar slå lite snabbare. Här är vi alltså, vid grinden till Carmencitas barndomshem. Vad skall vi göra nu? Vi har ju inte lyckats föranmäla får ankomst. Skall det finnas några personer på gården?

 

Vi parkerar bilen utanför grinden och går in på uppfarten, upp mot husen som skymtar mellan träden. Gräsmattorna och hela trädgården verkar välskött och till vänster om vägen anar vi en swimmingpool. Vi ser ett gäng ungdomar vid poolen som strax kommer oss till mötes. Vi berättar vilka vi är och vi blir genast välkomnade och inbjudna till huset där ungdomarna plockar fram läsk, bullar och kakor för att bjuda oss på.

 

De presenterar sig och det visar sig att vi har tre av Carmencitas barn-barns-barn framför oss, Maria Elena, Mercedes och Miguel. Maria Elena, som kallas Nani, är den som för talan eftersom hon pratar bra engelska. Nani är nybliven jurist och bor normalt i Buenos Aires, men nu har man precis kommit hit för att fira nyår. Hon presenterar oss också för sin pojkvän Nino och hans bror som är med.

 

Nu plockar man fram böcker, foton och gamla svenska tidningar som man fått av tidigare besökare och som handlar om Evert Taube.

På fondväggen hänger ett stort, gammalt foto av en familj, stelt uppradade som man arrangerade det förr i tiden, med mor och far i centrum. Längst ut till höger sitter en ung flicka i sin finaste klänning, det är Carmencita, 15 år gammal. Carmencita var en mycket vacker flicka.

 

Det var en dag med riktigt busväder som Evert träffade Carmencita första gången. Brevbäraren ville inte gå ut i det dåliga vädret så han sökte en ersättare bland de grabbar som höll på att gräva kanal 15. Evert åtog sig uppdraget och när han kom till Ensenada de San Martin såg han henne för första gången. Han blev förälskad vid första ögonkastet, men det berättade han naturligtvis inte. Sånt gjorde man inte på den tiden. I familjens skrönor berättas att Evert var en mycket hövlig och väluppfostrad ung man som alltid hälsade vänligt och tog av sig hatten innan han gick in i huset.

Ett sentida foto på Evert Taube hänger på väggen och under det står ett piano som Evert brukade spela på.

 

Visan om ”Fritiof och Carmencita” skrevs mycket senare, närmare bestämt 1937, 27 år efter det första mötet. Carmencita själv, som i verkligheten hette Cecilia, fick först två år innan hon dog veta att hon var en berömd person i Sverige, omskriven i några av Sverige populäraste visor. Hon gifte sig med Pedro Ezquiaga och fick 5 barn. Ett av dessa är dottern Matilde som fick 7 barn. Ett av dessa heter Martin och är den som sköter om gården idag. Han bor i den närbelägna staden Castelli. Ett annat av Matildes barn är ungdomarnas mamma Anna. Carmancita är således deras mormors mor.

 

I dag består gården, förutom av det gamla huset som Evert besökte, också av ett nyare större hus. Estancian används av familjen främst som semesterbostad. Man har en arrendator som bland annat har hand om de 1000 korna. Nu funderar familjen på att sälja korna, en besättning på 1000 kor är väldigt lite enlig argentinska mått, så den är svår att få lönsam.

Vi slås av den gästfrihet och öppenhet ungdomarna visar, den kunskap de har om sin släkt och den stolthet de visar över att vara en del av den här familjen. Och inte minst är de glada över deras anknytning till Sverige. De försäkrar att de verkligen menar det, och om vi har möjlighet att komma tillbaka om några dagar så kan de ordna med övernattning och de kan bjuda på en riktig asado. Nu hade de ingen chans att göra det då vi kom utan att ha annonserat vår ankomst. Men nu har vi deras mailadresser så nästa gång…

 

Vi är helt lyriska när vi åker därifrån. Vilken mysig och trevlig stund vi tillbringade i dessa glada ungdomars sällskap. Och tänk att ha besökt Carmencitas barndomshem, att ha fått träffa hennes sentida släktingar och ha fått se Estancian med alla foton etc.

På vägen tillbaks stannar vi naturligtvis till vid Canal 15 och så går vi in och tar en öl på det som kanske var ”Hosteria Samboronbon” där Fritiof och Carmencita dansade tango för länge sedan.

På väg tillbaks till Mar del Plata övernattar vi en av de många badorter som finns längs Atlantkusten och dagen efter är vi åter hemma hos vår kära ”Flying Penguin”.

 

Nu närmar sig vår vistelse här i Mar del Plata sitt slut. Det är dags att börja med slutförberedelserna för seglingen över ”the Roaring 40-ies” ner till Falklandsöarna. Sista dagen vi har hyrbilen passar vi på att proviantera, mängder av vatten, öl, gott argentinskt vin, torrvaror av alla de slag och råvaror för att laga färdiga middagar som vi kan frysa in. Handlandet går snabbt då Brittis har skrivit ordentliga inköpslistor. Men att bära ombord och stuva allt tar hela kvällen.

 

Nästa dag lämnar vi tillbaks bilen och tar sedan en promenad genom Mar del Platas centrala delar. Det som skiljer staden från många andra städer är den enormt långa strandpromenaden som i mitten har ett jättestort casino, ”Casino Grande” och ett jättelikt hotell byggt i samma stil. Strandpromenaden sträcker sig 47 km längs Atlantkusten.

 

Idag är det nyårsafton och den skall vi tillbringa på Yacht Clubs Argentinos fina restaurang. Sedan hoppas vi att vi snart kan börja vår segling mot Falklandsöarna. Dags att börja fingranska väderprognoserna.