Åter norrut i stormvindar

 

Den 11 februari kl 11.00 kastar vi loss från pontonbryggan vid ”Jetty Center” på Falklandsöarna. Framför oss ligger 900 sjömil genom ”the Roaring 40:ies” till målet Mar del Plata i Argentina.

Det blåser kulingvindar på 14 m/s från västsydväst när vi styr ut genom ”The Narrows”, det smala sundet in till Stanley Harbour. 20 minuter senare passerar vi rapporteringslinjen i inloppet till Port William. Vi anropar ”Fishops”, som är namnet på den station som övervakar trafiken runt öarna, och meddelar att vi nu lämnat hamnen och sätter kurs norrut mot Mar del Plata. ”Very well Flying Penguin” säger den trevliga rösten på VHF-radion, ”are you still two people on board?” Vi svarar att så är det och dom önskar oss en ”Safe trip and Wellcome back”. Vi tackar för en fantastisk tid på deras ”Windy Islands”.

Vi har tillbringat nästan 5 veckor på Falklandsöarna och haft många underbara upplevelser, där utflykterna till och mötena med de olika pingvinerna har varit höjdpunkterna. Men vi har också haft mörka stunder med tekniska problem ombord och stormiga dygn vid bojen på den oskyddade fjärden, stunder då vi undrat om vi någonsin skulle kunna ta oss härifrån. Förseningen här har gjort att vi nu också måste ändra våra planer. I stället för att segla västerut runt Sydamerika via Cap Horn och Ushuaia och vidare upp i den chilenska skärgården, måste vi nu segla tillbaka till Uruguay där vi kan lämna båten för att resa till Sverige. Det är omöjligt att i tid hinna till Puerto Montt, den enda tänkbara hamnen i Chile där vi skulle kunna lämna båten för resan till Sverige. Det är ett mycket tungt beslut att fatta. Vi har seglat över 12 000 sjömil för att komma hit och har bara 300 sjömil kvar till Cap Horn, men nu får den berömda platsen vänta på att ”Flying Penguin” skall komma förbi. Och vi har i alla fall uppnått vårt huvudmål, att få träffa och lära känna pingvinerna här nere.

 

Vår väderprognos spår västlig kuling som till natten skall avta och vrida mot nord. Vi kommer således att få motvind efter ett dygn, men sedan skall ett högtryck över södra Argentina ge sydvästliga vindar och förhoppningsvis fin segling de sista fyra dygnen. Men väderprognoser här nere är inte alltid att lita på, och det kommer vi att få erfara med all önskvärd tydlighet. Men nu i början stämmer den bra. Innan vi kommer ut på djupare vatten är sjön besvärlig och krabb, men vi gör goda 7,5 – 8 knop med fock och revad stor.

 

Några dagar tidigare har vi nåtts av ett sorgebud. En mycket god vän har plötsligt gått bort i alldeles för unga år. Det är när en sådan händelse inträffar som vi känner att vi är långt borta från Sverige. För att på något sätt hantera vår egen sorg har vi köpt några rosor innan vi seglade iväg, och vi har nu en minnesstund ombord då vi tänker på vår bortgångne vän och på hans fru och dotter. Sedan kastar Hjalle rosorna i havet där de eviga västvindarna kanske för rosorna runt jorden i den södra oceanen.

Ovanför oss flyger albatrosser. Enligt sägnen bär de på bortgångna sjömäns själar.

 

 

 

 

Till natten vrider vinden som väntat mot nord och avtar och vi börjar kryssa. Vid midnatt tar vi via satellit ner nästa väderprognos till vår dator. Den visar att ett nytt lågtryck har bildats söder om Falklandsöarna. Det kommer att fördjupas och ge oss mycket hårda vindar om ett dygn, kanske storm. Vi börjar analysera vårt läge för att se om vi på något sätt kan komma undan ovädret. Skall vi vända och ta oss tillbaka till Falklandsöarna? Nej, det går inte, stormen kommer att vara över oss innan vi hinner fram. Kan vi lägga om kursen västerut för att söka lä bakom Argentinas fastland? Nej, det går inte, dit är det alldeles för långt. Det enda vi kan göra är att fortsätta norrut som planerat och försöka ta oss bort från lågtrycket så snabbt som möjligt. I den mörka natten känner vi en stigande oro. Det här kommer att bli tufft, kommer vi och båten att klara av detta?

Vi startar motorn för att med dess hjälp ta oss så långt norrut som möjligt. Den nordliga vinden har byggt upp en hög och krabb sjö. När båten kommer upp på vågtoppen med fören snett uppåt känns det som om båten flyger rakt ut i luften innan den med en öronbedövande smäll faller ner i vågdalen bakom. Vi undrar om båten verkligen kan hålla för den här misshandeln. Det är omöjligt att sova. Klockan 01.40 passerar vi 50 grader syd.

Gryningen kommer med bara måttlig vind, det är lugnet före stormen. Vi går igenom båten och ser till att det inte finns några lösa saker ombord. Allt stuvas i skåp och lådor. Ingenting ska kunna flyga omkring i båten och skada oss eller båten. En allvarlig sak vore till exempel om någonting kom flygande och krossade en ventil (fönster). Då skulle vatten som sköljer över båten forsa in och vi skulle riskera att sjunka. Hjalle går även igenom utrustningen uppe på däck och kontrollerar att allt är ordentligt surrat. Vår landgångsbräda som vi tillverkade i Turkiet för många år sedan och som vi haft ombord sedan dess offras nu. Den är surrad vid mantåget och en stor våg skulle kunna slita loss den och krossa en ventil eller skada något annat ovan däck. Och skulle surrningen hålla är risken stor att mantåget blir skadat eller slits loss. Vi utnyttjar också det relativa lugnet till att äta en rejäl lunch. Det kommer nog att bli dåligt med lagad mat de närmaste dygnen.

Vid 12-tiden den 13 februari kommer vinden, nu med en VSV riktning. Vi har hoppats på en mer sydlig riktning. Nu får vi vind och vågor nästan rakt från sidan. Det ökar risken för att en stor våg skall slå omkull oss, en s.k. ”knock-down”. Vi bottenrevar storen och rullar in halva focken. Vindstyrkan är snabbt uppe i 40 knop (20 m/s) och sjön börjar bygga upp. Märkligt nog börjar den spända stämningen ombord att släppa. Nu är väntan över, nu är det handling och manövrering av båten som gäller.

 

Vid 6-tiden på kvällen får vi vår första ”knock-down”. En stor våg kastar omkull båten och vattnet forsar in i sittbrunnen. Vi har för mycket segel uppe. Vi lyckas räta upp båten och vattnet rinner snabbt ut genom självlänsarna. Skönt, dom fungerar som dom ska. Vi börjar rulla in det som är kvar av storseglet och minska focken ytterligare, men innan vi är klara får vi vår andra ”knock-down”. Vi inser att vi måste falla av lite så vi får vind och vågor mer akterifrån. Det gör att vi inte kan segla rakt mot målet och bort från lågtrycket lika fort som vi vill, men vi har inget val. När vi har minskat segel ytterligare och ändrat kursen känns det bättre. Nu är det dessutom mörkt så vi slipper se vågorna, något som vi faktiskt uppskattar.

 

Vid 3-tiden på natten passerar vi 45 grader syd. Vi har kommit halvvägs. Nu blåser det storm, 50 knop (25 m/s). När vi tar ner nästa väderprognos ser vi att det är ett mycket djupt lågtryck, 960 hPa, med centrum strax söder om Falklandsöarna. Vi skall ha stormvindar där vi befinner oss – men det vet vi ju redan – och medelvåghöjden skall vara 5 meter enligt prognosen. Medelvåghöjd i dessa sammanhang definieras som medelvärdet av de 30 % högsta vågorna, hur man nu kan räkna ut det. Men det kan man tydligen, satelliter mäter våghöjden med en noggrannhet på 2 – 3 cm! Dessa uppgifter är av stor betydelse för den kommersiella sjöfarten så mycket arbete har lagts ner på att kunna prognostisera våghöjder. Men ett medelvärde är just ett medelvärde av stora och mindre vågor. Var tusende våg skall enligt litteraturen förväntas vara 50 % högre, d.v.s. i vårt fall 7,5 meter, och någon gång måste man räkna med en monstervåg som är 2 till 3 gånger så hög, 10 – 15 meter. Och dessa höga vågor kommer inte ensamma, Som regel är de två eller tre efter varandra där den andra är högst och den tredje brantast.

 

Vi förundras över vad bra vår ”Pingis” klarar av dessa extrema förhållanden. När vi väl har segel och kurs under kontroll så seglar hon jättebra. Och till all lycka klarar autopiloten av att styra båten, och dessutom med bara små roderrörelser. Fantastiskt med en sådan apparat som varken behöver sömn eller mat och som inte heller behöver gå på toaletten. För oss människor är det en balansakt i den högre skolan när man skall besöka toa. Det börjar faktiskt kännas nästan tryggt ombord. Brittis lyckats fixa ett par skålar med varm ”Chili con Carne” som hon haft i frysen och går sedan och lägger sig och lyckas somna. Verkligt bra gjort! Hjalle fortsätter som vakt i den stormiga natten. Det är dessutom kallt, bara 5 grader, men vattentemperaturen har stigit från 6 till 10 grader det senaste dygnet. Som tur är fungerar vår värmare trots att avgasröret för det mesta är under vatten, så inombords är det torrt och varmt.

När det ljusnar så kan vi åter se vågorna. De är enorma, blygrå i vågdalarna och med en allt ljusare grönblå färg längre upp för att skimra i turkosgrönt på topparna med en vit skumkrona på hjässan. De är både skrämmande och vackra. Ovan däck är oväsendet från de fräsande vågorna och vindens tjut öronbedövande, men under däck är ljudnivån betydligt behagligare. På himlen rusar gråa moln fram i expressfart.

 

Hjalle går ner för att skriva i loggboken då plötsligt ett kraftigt smatter hörs på däck och det känns som om båten fått ett knytnävsslag. Vi har fått en hagelby, en s.k. ”squall” över oss. En hastig titt på vindmätaren visar 30 m/s. Hjalle slår på radarn och ser att vi är omgivna av flera likadana hagelstormar. Runt omkring båten har havet förvandlats till ett rykande skum. Vi har satt upp sittbrunnskapellet för att skydda oss mot den starka vinden och det kalla vattnet. Hjalle är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan kapellet blåser i småbitar, men märkligt nog håller det.

Med radarns hjälp lyckas Hjalle styra båten mellan alla hagelmoln och vi undviker på så sätt fler orkanvindar av det här slaget. Den här händelsen visar sig också innebära början till slutet på stormen. Sakta, sakta börjar vinden avta, vi ser sprickor i molntäcket och solstrålar börjar bryta igenom och förvandla färgen på det upprörda havet från grått till blått. Brittis vaknar och ser sig lyckligt omkring, vi borde vara igenom det värsta. För första gången sedan vi lämnade Falklandsöarna får vi nu också kontakt med andra båtar. Vi får in två stycken AIS-ekon på vår plotter, det är det danska containerfartyget ”Maersk Falmouth” på väg till Ushuaia och det kinesiska fiskefartyget ”Hai Feng 538” på väg till Argentina. Plötsligt känner vi oss inte så ensamma på havet längre.

På eftermiddagen börjar vi successivt öka segel och återta vår kurs mot vårt mål. Hjalle går ner för att vila och just som han somnat får vi vår tredje ”knock-down” när några jättevågor slår omkull båten. Men vi klarar oss även denna gång och Hjalle märker ingenting av detta där han ligger väl omstoppat i sjökojen. Det är den 14 februari, Alla Hjärtans dag, och på kvällen lagar Brittis till en jättegod Valentinemiddag, Biff Stroganoff, underbart gott efter två jobbiga dygn. Men på natten kommer nya ”squalls” med hårda, byiga vindar och vi får åter minska segel. Efter midnatt tar Brittis över och Hjalle får äntligen gå och lägga sig och få en ordentlig sömn. Det har inte blivit så många timmar de senaste tre dygnen.

 

På morgonen den 15 februari har vinden mojnat. Kvar finns en hög men lång och behaglig dyning som gungar oss fram mot Mar del Plata. Solen lyser från en molnfri himmel och vi känner en enorm livsglädje. Det är svårt att förklara varför, men efter dessa stormiga dygn i ”the Roaring 40:ies” där vi och båten kämpat mot det hårdaste väder vi någonsin upplevt, känner vi en lycka och glädje som är obeskrivlig. Vi njuter av att åter känna milda vindar, av oceanens skönhet och färger, av havets dofter och av fåglarnas många läten och trygga sällskap. Våra sinnen är öppna mot omvärlden på ett sätt som kanske aldrig förr.

 

Vinden mojnar allt mer och farten sjunker. Eftersom vi vill komma fram till Mar del Plata i morgon i dagsljus startar vi motorn. Efter ett tag börjar den gå ojämnt, vad är det nu för fel? Vi har som tur är låtit installera dubbla förfilter för dieseloljan till motorn, och när Hjalle slår över till det andra filtret börjar motorn gå jämnt igen. Sannolikt har den vilda dansen på de höga vågorna rört upp föroreningar i dieseltanken som satt igen bränslefiltret. Vi passar även på att fylla på tanken med 30 liter diesel från en av våra reservdunkar.

 

Natten blir klar och lugn med en sprakande stjärnhimmel. Klockan 21:20 passerar vi 40 grader syd, vi är ute ur ”the Roaring 40:ies”, som denna gång verkligen har levt upp till sitt rykte. Brittis tar över vakten vid midnatt och låter Hjalle få 7 timmars välbehövlig sömn. Efter en god frukost i sittbrunnen siktar vi land vid 11-tiden då vi ser konturerna av höghusen i Mar del Plata. Vid 3-tiden på eftermiddagen går vi in i den trånga marinan och förtöjer vid en av Yacht Club Argentinos bryggor. Vi börjar göra iordning båten efter seglingen och på kvällen äter vi åter en ”Lenguado à la Yacht Club”, d.v.s. gratinerad sjötunga med skaldjurssås på den ypperliga restaurangen. Aldrig har väl en middag på restaurang känts mer välförtjänt.

 

Nu är det bara drygt en dag kvar till Brittis 60-årsdag och Hjalle börjar ordna med de praktiska arrangemangen inför denna begivenhet. Men nya problem hotar vid horisonten, det blir en ny oväntad och tuff kamp för att kunna genomföra de planer som Hjalle har. Men mer om detta berättar vi i nästa resebrev.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *