Efter den lyckade utflykten till Chile och vårt favorithotell i Santiago för att fira Brittis 60-årsdag är det nu dags att kolla väder för att se när vi kan gå till Uruguay. Prognoserna visar att den 27:e ser bra ut, så nu får vi bråttom att göra klart för avgång. Dagen innan skall segelfartygen i Tall Ships Race starta för etappen till Uruguay, först till Punta del Este och senare, den 1 mars, till Montevideo för att vara där då den nye presidenten, Morija eller Pepe som han allmänt kallas, skall installeras. Klockan 4 på morgonen börjar ett tutande i fartygssirener som håller på i flera timmar. Helikoptrar surrar omkring i luften och det är en mäktig syn när de stora fartygen sätter segel. Vi får höra att i en av helikoptrarna sitter Argentinas president Christina Kirschner som är här för att beskåda de vackra fartygen från ovan.

Men vi har också annat att tänka på. Brittis provianterar och Hjalle fixar diesel och gasol. Hjalle får kontakt med ett par killar som har bil. De kör honom till bensinmacken och tillbaks igen med fyllda dunkar. I marinan erbjuder sig några andra killar i en gummibåt att köra ut de 6 dunkarna med 150 liter diesel till ”Pingisen” som ligger så långt bort det går från parkeringsplatsen. Att bära 150 liter diesel hela vägen ut till båten är inte så tilltalande. Det är fantastiskt vad hjälpsamma folk är här i Sydamerika.

Lite senare kommer männen med bilen tillbaka och hälsar på. De berättar att de är medlemmar i en liten båtklubb söder om Mar del Plata och att de drömmer om att skaffa segelbåt. Vi bjuder naturligtvis ombord dem. De tycker all teknik på ”Pingisen” är jättespännande och de hoppas att vi skall kunna hålla kontakt. Vi ger dem adressen till vår hemsida och lovar att vi kanske så småningom skall komplettera den med lite engelsk text också.

Klockan åtta den 27:e februari vinkar vi farväl till Mar del Plata.

 

Vädret är strålande och på natten kan vi beundra en stjärnhimmel som är betagande vacker. När vi närmar oss Punta del Este den 28:e på eftermiddagen ser vi på plottern att det är många AIS-ekon inne i viken och det är en otroligt livlig trafik på VHF:en. Det är naturligtvis segelfartygen i Tall Ships Race som ligger här. De flesta har mäktiga flaggor hängande i aktern och de är så otroligt vackra att se på.

 

 

 

Vi stannar i Punta del Este i 3 nätter. Vi återser våra bekanta på Yachtklubben och gör återbesök på några av våra favoritkrogar. Och så träffar vi de härliga sjölejonen igen. Den 2:a mars seglar vi vidare till Piriapolis där vi tänkt lämna båten medan vi åker till Sverige. Vi får ännu en riktig fin dag på havet, vi seglar väldigt kustnära och kan beundra de vackra villorna och de fina omgivningarna.

 

Det blir inga problem att få plats för båten i Piriapolis. Åter igen möter vi glada igenkännande miner. Det är fortfarande högsäsong, så Prefecturan har ett litet bås inne på marinan där vi kan klarera in. Det går väldigt smärtfritt, det nya den här gången är att de vill ha en kopia på Hjalles körkort, varför undrar man? Vi bokar hemresa den 12 mars från Buenos Aires och återresa den 15 april. Brittis bokar också flyg till Benin för att hälsa på nya barnbarnet Storm Alexander som föddes den 15 januari.

Dagarna i Piriapolis hittar snart sin rytm. Vi motionerar en hel del, fixar med båten, kollar en del på omgivningen, kör Internet och träffar båtkompisar runt omkring. En dag tar vi den ganska ”skraltiga” linbanan som går nere från hamnen upp till toppen av berget bakom marinan. Det är inte högt, kanske 100 meter, men där uppifrån har man en fin utsikt över marinan och Rio de la Plata.

Det är mer liv i staden nu än när vi var här i november, vädret är skönt runt 28 grader och solen värmer så gott. Vi njuter av att vara i värmen igen.

Bredvid oss ligger en båt med finsk flagg. Ägaren, som heter Asko, har köpt hus här Piriapolis och genom honom får vi också kontakt med Lennart på ”Cabo de Hornos”. Lennart som rundade Hornet för tre år sedan bor nu på sin båt här i Piriapolis. Han funderar också på att köpa hus här. Lennart och Asko lovar att titta till ”Pingisen” medan vi är borta.

Den 10:e mars skall vi börja resan till Sverige. Då får vi också vår första regndag på länge vilket inte är så kul när man skall iväg med väskor och allt. Lennart hjälper Hjalle att förtöja båten så att den skall klara en s.k. Pampero, en sydlig storm som inträffar då och då. När båten väl ligger som den ska är både Hjalle och Lennart sjöblöta. Som tur är tittar solen fram och kläderna torkar snabbt.

 

Vi har bokat in oss på direktbussen till Montevideo, men efter en 7-8 km längs strandvägen får bussen motorstopp och kan inte fortsätta. Nu kommer lokalbussen som stannar vid alla hållplatser. Alla vi passagerare från direktbussen pressas in den, gissa om det blir trångt och bara ståplatser hela den två timmar långa bussresan.

Vi ska träffa våra vänner här i Montevideo och har bokat rum för två nätter på Sheraton. Av någon anledning har vi blivit uppgraderade och får en fin svit. Det är bara att tacka och ta emot. Vi är lite trötta efter resan så det blir middag på hotellet och sedan tv-kväll i sviten. Vi ringer våra vänner Henry och Inger och bestämmer att de skall hämta upp oss utanför hotellet i morgon förmiddag.

När vi nästa morgon kommer ut på gatan är den avspärrad på grund av trädklippning. Vi ställer oss i var sitt gathörn och kollar efter taxin med Inger och Henry. Taxin har naturligtvis problem att ta sig fram till hotellet men vi hittar varandra till slut.

Först åker vi till radiohuset där Henry ska bli intervjuad.

Under tiden tar vi en trevlig promenad genom centrum, ser det moderna presidentpalatset, tittar in i en jättefin bokhandel och i några fina souvenirbutiker. Vi köper också boken El Circolo som handlar om Henrys liv.

Vi går tillbaka till radiohuset och får träffa de journalister som intervjuat Henry. De blir mycket imponerade över att vi har seglat ända hit till Uruguay. Vi berättar kortfattat om våra äventyr innan vi går vidare till Puerto Mercado, stället där man bara måste äta när man är i Montevideo. Här finns ett antal olika restauranger som alla är specialiserade på ”parilla”, dvs grillat. Men först föreslår Henry att vi skall prova en midi-midi, ett vin som består av hälften mousserande vin och hälften vitt vin. Det är restaurangen Rudols som ligger här i Puerto Mercado som lanserat den här drycken.

 

 

Lunchen äter vi på restaurangen Cabana Veronica, som enligt vad Henry och Inger berättar ägs av en tidigare prostituerad som egentligen heter Carmen. Här blir vi serverade jättegoda lammchops och har några trevliga timmar tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

På vägen tillbaks till hotellet går Inger och Brittis och handlar lite presenter i de fina souveniraffärerna.

Strax innan solnedgången tar vi hissen upp till översta våningen och hotellets pool. Vi får ha poolen helt för oss själva. Vi korkar upp en medhavd ”midi-midi” medan vi sitter i poolen och blickar ut över Montevideo och Rio de la Plata genom de stora fönstren och ser solen går ned. Det känns verkligt lyxigt.

Vid lunchtid nästa dag tar vi båten till Buenos Aires. Det är en stor katamaran som rusar fram över Rio de la Plata i 30 knop, så det finns inga möjligheter att sitta på däck utan vi läser och njuter av den fyra timmar långa resan i de sköna fåtöljerna. Väl framme i Buenos Aires tar vi en taxi till flygplatsen. I kväll går vårt Lufthansa-plan till Frankfurt och i morgon skall vi vara framme i Sverige. Vi har hört att det varit den kallaste och snörikaste vintern på länge där hemma. Vi tittar på varandras lätta sommarkläder och skrattar och undrar hur vi skall klara oss i detta kalla klimat.