Den 21 mars var det dags för Brittis att flyga till Cotonou i Benin för att se sitt nya lilla barnbarn, Storm. Storm föddes den 15 januari i Capetown. 

Resan med AirFrance via Paris var odramatisk. Väl framme i Cotonou möttes jag av en otrolig väme när jag steg av flyget. Planet hade varit fullsatt så det var många som skulle in i den lilla ankomsthallen. Jag letade efter mannen som skulle möta mig, men Victor som han hette hittade mig först vid passkontrollen. Det krävs visa till Benin, men det skulle fixas vid ankomsten. Victor tog hand om mitt pass  för att ordna med visumet. Nu gällde det att få tag i bagaget. Jag hade mycket grejor med mig då jag hade fått en diger lista av Maria och Nik på saker som de inte kunde få tag på i Benin.  Runt det lilla bagagebandet stod det många män i blåa arbetsrockar, dessa gubbar hade rätt att plocka av väskorna från bandet, det var helt kaotiskt och jättevarmt. Smarta Viktor gick utanför flygplatsbyggnaden med mina bagagetaggar i handen och tittade på de väntande bagagevagnarna och när det var dags för mina väskor så gav han en autoriserad bagagehämtare order om att  lyfta av väskorna. När jag fått mina väskor så kom Nik och hämtade mig. Maria och Nik bor väldigt nära flygplatsen, det tog bara ett par minuter att köra till deras hus.

Med spänd förväntan gick jag in i huset och där i vardagsrummet träffade jag världens gulligaste lilla pojke för första gången. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

 

 

 

 

Nu skulle vi tillbringa 13 dagar tillsammans och min nya kärlek Storm skulle vara chefen de dagarna.

Benin är ett utvecklingsland som ligger i Västafrika, gränsar till Nigeria, Togo, Burkina Faso  och Niger. Cotonou är den största staden och ligger vid vattnet.  Det officiella språket är franska då landet var en fransk koloni mellan 1892 och 1960. Jag hade inte läst på om Benin innan jag åkte, så allt som skulle hända de närmaste dagarana skulle vara en nytt för mig, dels att få lära känna Storm och dels få uppleva en del av Benin.

De första dagarna bekantar jag med lilla Storm, vi gör ett besök hos läkaren som väger honom. Nu väger han 5500 gram, vid födseln vägde han 3900 gram. En annan dag kör Jacques, chauffören, oss till Fuji, för att ta passfoton av Storm. Han skall nämligen ha ett riktigt pass, så fina fina passfoton blir tagna och efter det besöker vi den danska ambassaden för att lämna in en passansökan.

De här små turerna ger ett första intryck av Cotonou.

Vackra svarta människor i färgglada kläder, man bär allt möjligt på huvudet; försäljning av lunchmat, pennor, post etc.

 

 

 

 

 

Ett hav av motorcyklar far fram och tillbaks i sick sack mönster på gatorna, de kör mer på känsla än på kompetens. Det finns otroligt många motocykeltaxi här i Cotonou, chauffören bär en gul t-shirt med ett nummer på, detta för att visa att han är en officiell taxichaufför. Jag kände mig inte frestad att ta en tur med en sådan taxi. Vägarna är fulla av gropar och i vissa fall täckta av sand. Överallt är det kommers, nästan på varenda gathörn säljs det något, när man väntar vid ett trafikljus, kommer det någon och säljer, det kan vara stora väggklockor, miniräknare, gunghästar etc.

Storm har en nanny, Maryse. En härlig kvinna som har mycket erfarenhet av barn. Hon har själv fem barn, alla vuxna. I Benin får en kvinna i genomsnitt 5,9 barn. Jag märker att hon tycker mycket om Storm och han ler glatt när han får syn på henne. Hon sjunger fina franska barnvisor för honom, och det verkar han gilla skarpt.  Efter några dagar får nanny passa Storm medan Maria och jag besöker en hantverksmarknad.

Här handlar jag en del  souvenirer, träskulpturer, en tavla av en lokal konstnär och många fina ramar. Ni kanske undrar varför man köper sånt när man bor på en båt, men jag tänkte att kanske någon gång i framtiden så blir vi kanske landbaserade igen och då är det roligt att ha de här fina minnena från två mycket speciella veckor.

Som regel äter vi lunch och middag hemma i veckorna, då arbetar kocken. På helgerna blir det restauranger eller jättegod inidisk takeaway.  Det finns förvånasvärt många olika resturanger. Vi provade libanesisk, indiskt, italienskt, franskt och kineskt.

 

 

Maria och Nik bjuder på fin födelsedagsmiddag på den franska restaurangen Privé.  Vi är de enda gästerna, men det är vanligt här om man går på en fin restaurang. Vi äter jättegod mat, underbara räkor med avokado till förrätt, en kötträtt till huvudrätt och tre slags chockladmousse till efterrätt. Den efterrätten glömmer jag inte i första taget. Storm var naturligtsvis med och var jättesnäll  När vi kom tillbaka till huset blev det dopp i poolen, det svalkar lite. För varmt är det, men man märker det inte så mycket då man mest vistas i rum med aircondition. Är man inne i huset så tänker man inte på att man är i Afrika, den stora platt-TVen har massor av kanaler, så jag kunde lika väl vara i Europa.

En dag åker Nik och jag till Quidah, en historisk stad varifrån miljontals slavar skeppades i väg till Brasilien, Jamacia etc. Resan dit blir spännande, trafiken är som tidigare nämnt mycket speciell.

Längs vägarna står det ena ståndet efter det andra där man säljer bensin från Nigeria, det säljs i gamla Colaflaskor, vinflaskor och lite större 3 -5 liters flaskor.   Som regel tankas motorcykeln upp vid ståndet, så säljaren behåller sin glasflaska. Jag har svårt att förstå att man leva av detta när det står hundratals och säljer samma saker till samma pris.

Quidah är ett viktigt center för vodoo, som är den dominerande religionen här. Vi tittar bl a på “The sacred forest”, här finns det många “gudar” som är bra eller dåligt för olika saker.

 

 

Här berättar guiden legenden om Kung Kpassé, grundaren av staden, försvann på 1400-talet och förvandlades till ett träd, Iroko, och att det trädet representerar hans själ. Det finns ett särskilt spricka i träden där man bör offra pengar för framtid välgång. Men jag hade inga pengar med mig, så nu får vi se hur det går i framtiden. Här i Quidah ligger ocks¨det berömda Pytontemplet.

 

 

 

Vägen från Quidah till Atlantkusten kallas “The route of the slaves”, vägen användes i mer än ett sekel av slavar som såldes och skulle skeppas ut från landet.  Där vägen avlutas vid Atlantkusten finns en port som visar hur slavarna förts ned längs vägen.

 

 

Porten kallas “The Port of no return”. Benin tros vara det största centret för slavhandel i Afrika, landet kallades för slavkusten och enligt guiden vi träffade skulle 3 650 000 slavar skeppades ut i härifrån.  Quidah och slavarnas väg gjorde ett strakt intryck på mig.

 

Den här fina dagen avslutas med att vi kör kustvägen tillbaks till Cotonou. Vägen är en sandväg med stora gropar, men Nik kör oss säkert hemåt.

Vägen kantas av små byar av palmhyddor. Här finns inga fula TV-antenner och ingen el.

 

 

 

 

Vi ser fiskare som bär sina nät, näten är vackert kungsblå. Vi ser flera båtar som skall dras upp på land, detta sker genom att 20-30 människor står på rad och drar i en tamp. Både män, kvinnor och barn deltar i denna dragkamp.  Tack Nik för en jättefin upplevelse.

 

Hemma igen, då det är lördag äter vi god kinesisk mat på resturang och som vanligt var vi de enda gästerna.

En annan dag kör Jacques, chauffören Maria och mig till den enorma marknaden; Marche Danoptka. Här kan man köpa allt, men vi var intresserade av att köpa tyg. Vi skulle hitta fina tyger så Storm kunde få två fina lekmattor. Här finns så mycket vackra tyger i allvärdlens färger, så jag kunde inte låta bli att köpa lite tyg som så småningom skall bli dukar på Pingisen. Tyget här kostar 7 kr/m, så det är verkligen billigt. Efter vi handlat klart kör Jacques oss genom marknadsområdet, och jag tittar storögt på kommersen och slutar inte att fascineras av vad man kan bära på huvudet.

En annan dag kör Jacques till oss till Porto-Novo, landets huvudstad. det tog 45 minuter. I Porto-Novo är de inte lika vanligt med vita, så det tittas på oss när vi går runt på marknaden . Här vill barnen gärna fotas utan att be om “Cadaeux”, en present.

 

 

På skärtorsdag som inte firas här, tar Maria och jag en s k piroque, en båt tvärs över den stora lagunen, Noukoué, som ligger i Cotonou. Vi skall besöka Ganvier, där ca 20-30 000 människor bor i hus byggda på styltor. Byn konstruerades ursprungligt för att rädda människor undan slaveriet,  Det blir en otroligt spännande tur, vi åker bland annat förbi marknaden och ser hur man kommer i båt med sina varor eller att man redan gör upp affärerna till havs och ser hur människor bor under broarna, det är ju varmt, men det ser inte så bekämt och trevligt ut.

Efter några minuter kommer vi lite utanför staden, här fiskas det för fulla muggar. Lagunen är mellan 2-2,5 meter djup så det är många som använder en lång pinne som de stakar sig fram med. Vi ser många kvinnor som ror och i bland båtar bara med kvinnor.

Vi ser män som skickligt använder sig av sina kastnät. Man har en speciell form för fiskeodling här, man sätter ner grenar som så småningom förmultnar och blir till fiskmat. Jag tror att det var så guiden förklarade det.

 

Vi ser många båtar för segel, segelen kan vara gjorda av vad som helst, gamla säckar som man sprättat upp, men tar helt enkelt det som finns. Några segel har vackra färger medan andra är i mycket risigt form, med stora hål.

 

 

 

 

 

 

 

Efter 45 minuter är vi framme i Ganvie, vi åker runt på kanalerna och ser bland annat den flytande marknaden.

 

 

 

 

Här vill befolkningen inte så gärna fotograferas, speciellt inte kvinnorna, så här är vi mycket försikiga när vi tar bilder. Men det är en stor upplevelse att åka runt här och man förstår också att de inte vill ha sina hem fotograferade allt för närgånget.

 

 

 

 

 

 

Det var spännande att se Ganvier, men det var nästan resan dit som var den optimala upplevelsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På långfredag bjöd Nik och Maria in tre danska par som bor i Benin. Danida, den danska motsvarigheten till Sida är aktiva här och så finns här en dansk ambassad. Maria och jag fixade en hel del mat och kocken resten. Det blev många läckerheter som hör den skandinaviska påsken till samt lite internationella rätter.  Det blir en mycket trevlig lunch. Här fanns fyra barn inkluderat Storm, så i en delen av vardagsrummet satt där tre färgade nannies och passade barnen medan vi åt vår mat. Nu kändes verkligen att den här goda påsklunchen intogs i ett afrikanskt land.

Många afrikanska kvinnor bär barnen i färggranna tyger på ryggen, så småningom kommer Storms nanny också bära honom på ryggen.

 

 

 

Så blev det lördag, min sista dag i Benin, det kändes ganska vemodigt att behöva skiljas från den här lilla familjen och framför allt från Storm. Men vi får ännu en jättetrevlig dag tillsammans. Vi äter en god middag på en italiensk resturang och för en gångs skull var grannbordet fullt av människor från Nigeria

När vi kommer tillbaks till huset blir det dopp i poolen och sedan tar jag ännu flera kort på Storm, det blev ganska många under de här två veckorna. Resan till Sverige gick via Casablanca och London,  så jag hade mycket tid att tänka och minnas de här fina veckorna.