Seglarlivet här på Grenada är mycket socialt. Varje morgon klockan halv åtta kör man ”Nätet” på VHF-radion. Här får man reda på allt av intresse, allt från väder och vind och båtar som vill sälja eller köpa saker till olika sociala aktiviteter. I svensk-gänget träffas vi förstås varje dag och hjälper varandra med olika saker och umgås och har trevligt.

En kväll blir vi inbjudna till knytkalas hos Susie, en engelsk tjej som har en mycket vacker båt, en Spirit Yacht på 56 fot. Det är en klassisk träbåt nybyggd 2008. Susie är en mycket social dam som känner allt och alla och seglar omkring med bl.a. två hundar och en katt ombord. Den här kvällen är det vi svenskar tillsammans med några engelsmän och en schweizare som är inbjudna. På det här sättet träffar man nya seglarvänner och utbyter erfarenheter och äventyr och har trevligt. Några ska segla samma väg som vi, så vi kommer säkert att träffas igen på någon annan ö. Nästan varje dag kommer boat-boys förbi och säljer hummer för 70 kr/kg. Vår första hummermiddag blir vi serverade hos Bosse och Helen på SeaQwest. Det ger mersmak så nästa gång kokar vi själva en hummer med hjälp av en stor kastrull som vi lånar av Ingvar och Seija på HR-39:an Marijke. Nu bestämmer vi oss för att själva investera i en kastrull som är tillräckligt stor för att koka humrar på upp till 3 kilo. Det blir en resa in till huvudstaden St. George där vi lyckas hitta en affär som har precis det vi söker. Sedan blir det många hummerkok, men att koka upp så mycket vatten som behövs drar mycket gasol. Men det är det värt, humrarna smakar ljuvligt och en hummer på 1,5 kg gör oss rejält mätta. Som tillbehör har vi rostat bröd och ajoli som Brittis rör ihop.

Så blir det dags för propellermontage på SeaQwest. Hjalle plockar fram dykgrejorna ur sina gömmen. Som tur är behövs ingen våtdräkt i det 27-gradiga vattnet. Det här är tydligen en intressant händelse, för alla svenskbåtar kommer över med sina jollar för att beskåda evenemanget och eventuellt hjälpa till. Hjalle kan knappt komma ner i vattnet för alla jollar som ligger och trängs runt SeaQwest och när han väl är under ytan finns inget utrymme att komma upp igen. Bosse dirigerar dock flottan av jollar så att det blir lite bättre ordning. Men det hela slutar med en antiklimax. Hur mycket Hjalle än försöker få dit propellern går det inte. Upp till ytan igen för en kontrollmätning av kilen, och här har vi felet. Bosse har fått en för stor kil. Bara att plocka ihop grejorna och bege sig till en verkstad för att slipa bort ett par millimeter på kilen. Nästa dag blir det således ett nytt försök. Nu upptäcker vi en liten skada på Hjalles luftflaska som gör att O-ringen inte sitter kvar. Ingvar på Marijke, som verkligen har allt man kan tänka sig ombord på sin båt hur dom nu får plats med det, plockar fram en av sina luftflaskor. Ner igen med modifierad kil och propeller utan att tappa något ner i djupet, men luften smakar skit för att säga det rent ut. Det måste vara luft från en oljig verkstad som är i flaskan. Ingvar förklarar senare att det är flera år sedan han fyllde den här flaskan. Men nu passar i alla fall kilen, propellern sätts på plats och muttern skickas ner av en fridykande Bosse som oroligt tittar på genom cyklopögat vad som händer under hans båt. Muttern kommer på plats och så ner med skiftnyckel för att dra åt ordentligt. Hjalle tar spjärn mot rodret och tar i så mycket det går för att spänna fast propellern. Återstår låsbrickan som skall hindra att muttern gängas upp igen. Den sätts dit och brickan viks fast över mutterns kanter med hjälp av en polygrip. Såja, nu återstår bara att prova den nya propellern. Väl ombord på SeaQwest plockas dykattiraljerna av en nöjd röjdykar-Hjalle, ankaret hissas upp och se – allt fungerar som det ska. Det går både att köra framåt och att backa och motorn låter som ”a happy little engine” igen. Nu smakar det gott med en öl i sittbrunnen som snart fylls av killarna från de andra båtarna, och så snackas det dykhistorier hela eftermiddagen medan SeaQwests ölförråd snabbt minskar. Efter detta lyckade propellermontage beslutar Bosse och Helen att hyra bil några dagar för att kunna göra lite utflykter. Vi hänger naturligtvis med för att få lära känna ön lite mer och för att få uppleva fler äventyr med våra seglarvänner. Första resan går på den smala och slingriga vägen längs Grenadas västkust. Vi planerar att äta lunch i Victoria, en liten stad med ca 4000 innevånare. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Vi letar och letar efter en restaurang, vi frågar lokalbefolkningen men de bara ler och skakar på huvudet åt oss gringos.

Till sist hittar vi i alla fall ett litet hål i väggen där vi kan köpa en öl och en micrad roti från några vänliga damer. Det finns naturligtvis ingenstans att sitta utan vi står under ett litet tak och äter vår mat och dricker vår öl. Vi får sällskap av några hundar som blir överlyckliga då dom får smaska på våra rester.

Efter denna delikata lunch åker vi till en kakaofarm. Här får lära oss hur kakaofrukten ser ut, hur man skördar och torkar kakaobönorna som sedan exporteras till andra länder för att bli till god choklad. Vi fortsätter vår färd och några poliser visar oss var vägen upp i bergen börjar och säger åt oss att inte stanna om någon vinkar till oss. Vi ger oss dock oförväget av på den spektakulära vägen genom regnskogen upp i bergen. Här uppifrån har vi en strålande utsikt över ön och ut över havet. Det är riktiga serpentinvägar, men den här gången har vi en jeep med fyrhjulsdrift så det är inga problem att ta sig fram. Och alla människor vi passerar ser snälla och vänliga ut.

På kvällen skall vi besöka byn Gouyave som kallar sig för ”The Fish Capital of Grenada”. Varje fredag har man fiskfestival här. Då bygger man upp massor av små stånd som säljer olika fisk- och skaldjursanrättningar. Musiken ljuder från stora högtalare och några av de lokala dansar på gatan till den livsbejakande musiken. Vi äter goda spett med räkor, tonfisk, haj och även fiskkakor, allt sköljer vi ned med den lokala ölen.

Nästa dag skall Bosse och Helen passa Susies två hundar, en fullvuxen springerspaniel och en 3 månader gammal svart cockerspanielvalp. Dom får följa med när vi nu skall vi utforska östkusten och försöka ta oss upp till vattenfallen mitt på ön och vi packar in oss själva och hundarna i bilen. Vägen här är betydligt bättre än den vi körde igår – allt är ju relativt. Vi kommer till öns näst största stad som heter Grenville, innan vi svänger av mot väster och börjar köra vägen som leder upp i bergen och sedan tvärs över ön. Vårt mål är de spektakulära vattenfallen ”Seven Sisters”. Vi har tur, när vi kommer fram till parkeringsplatsen skall en guide precis ge sig i väg mot vattenfallen med en grupp, så den kan vi hänga på. I början är det lättgånget på en cementerad väg men den byts snart ut mot en lerig bergstig. Den är tidvis mycket brant och stenig och efter ett tag går Hjalles sandaler sönder så han får gå barfota resten av vägen. Inte bara barfota-Hjalle utan också den lilla valpen får kämpa sig fram på den leriga och hala stigen och hunden ser snart ut som en liten lerklump. Det tar oss en dryg halvtimma innan vi är framme vid fallen. Vi har badkläder med oss och vi kryper med välbehag ner i det friska sötvattnet. Även valpen får sig under vissa protester ett rejält dopp för att bli av med all lera. En populär övning är att dyka från toppen av något av de sju vattenfallen ner i den lilla sjö som bildats under fallet.

Guiden visar hur det ska gå till och gör ett spektakulärt baklängeshopp med en volt ner i sjön. Det ser fullkomligt livsfarligt ut så vi väljer att avstå från att hoppa och nöjer oss med att bada under det dånande vattenfallet. Den lilla valpen bär vi sedan tillbaka till bilen. Att ha en lerklump i knäet är ju inte så kul och vovven är rejält trött efter den ansträngande vandringen. Väl tillbaka till bilen är vi alla hungriga. Vi hoppas att vi skall ha bättre tur med lunchrestaurang den här dagen.

Vi hittar en öppen restaurang som har en meny på en svart tavla. Vi beställer fruktjuice till alla och rom punsch till alla utom Helen som kör. Nu skall vi beställa mat och vi studerar hungrigt menyn på svarta tavlan. ”Tyvärr”, säger kyparen, ”vi har ingen mat idag men ni kan få pommes frites”. ”Ok”, säger vi besviket, ”då tar vi en stor portion”. Sedan dyker Selma upp, en söt servitris och Hjalle frågar om hon inte kan ordna lite kyckling till pomesfriten. ”Jodå, det skall gå bra” säger hon till vår glädje och förvåning. Efter 20 minuter kommer Selma tillbaks med vår pommes frites men tyvärr, kycklingen är slut men vi kan få fisk istället. Ok då tar vi fisk. All pommes frites försvinner snabbt i hungriga magar och efter ytterligare 20 minuter så kommer fisken. Det vore gott med en öl till fisken men tyvärr, vi har ingen öl. I samma ögonblick kommer ett par personer bärande på en ölback. Hjalle pekar på ölbacken och Selma meddelar glatt att om vi kan vänta 10 minuter så kan vi få en kall öl. Ok, då väntar vi och äter upp fisken under tiden. Det tar ett par timmar att på detta sätt äta och dricka oss igenom lunchen, men det blir många glada skratt. Ett bra exempel på det vi brukar kalla ”Island time” och det charmiga och lättsamma sätt som är så typiskt för människorna på de karibiska öarna, bara man kommer bort en bit från de vanliga turiststråken. Nu närmar sig ett besök från Sverige. Det är sonen Micke med fru och två små barn som är på väg för att segla med oss några veckor. Vi ser naturligtvis med stor förväntan fram mot detta besök. Det är faktiskt det första besöket vi får från Sverige på två år. Det är en hel del som skall fixas till dess. Vi lämnar in vår bimini, som solskyddet över sittbrunnen kallas, till segelmakaren för att lagas och förstärkas, vi gör service på vår utombordsmotor som vi använder till jollen och vi börjar stuva om i båten för att bereda plats för fyra personer till. Och sedan är det alla förberedelser inför jul och nyårsfirande. De andra svenska båtarna vinkar adjö en efter en för att segla norrut för traditionellt julfirande på Bequia tillsammans med alla svenskbåtar, men vi ska fira med familjen.