Att segla från Trinidad till Grenada anses av oss långseglare vara en besvärlig sträcka. Det är visserligen inte så långt, bara c:a 80 sjömil, men vinden är för det mesta emot i den nordostliga passaden med tidvis besvärliga vågor. Dessutom forsar Ekvatorialströmmen fram västerut med en hastighet av 2 till 3 knop. Det gör att man måste hålla upp ordentligt mot öster för att inte missa Grenada och hamna långt ut på Karibiska Havet.

Den senaste tiden har ytterligare ett problem tillkommit, och det är piratfaran. I det bland långseglare tidigare så populära landet Venezuela härskar nu despoten Hugo Chávez. Han stödjer sig på de fattigas missnöje och använder dessutom det gamla knepet att peka ut en yttre fiende som kan leda bort missnöjet från problemen i landet. Det är i första hand USA förstås men även Europa duger bra. Trots att Hugo Chávez säger sig vilja bekämpa korruption och kriminalitet har Venezuela idag den i särklass högsta korruptionen i hela regionen och antalet mord per capita har aldrig varit så högt som nu, man har med bred marginal gått om Columbia i denna föga hedrande statistik. Landets polis och myndigheter är därför inte speciellt intresserade av att hjälpa oss västerlänningar och laglösheten börjar breda ut sig. Hugo Chávez sägs till och med uppmuntra trakasserier mot amerikanare och européer.

Därmed har det börjat dyka upp pirater i vattnen norr om Venezuela. Än så länge är det pirater med relativt primitiv utrustning i öppna båtar, s.k. piroger, med vapen och stora utombordsmotorer men utan någon navigationsutrustning att tala om. De håller sig därför helst inom områden där man har land i sikte. C:a 30 sjömil norrut från Venezuela ligger ett oljefält med flera oljeriggar. Det är ett utmärkt sjömärke för piraterna, så det är mellan land och ut till oljeriggarna som de flesta incidenter har inträffat. Man angriper inte bara segelbåtar utan även fiskare från Trinidad har råkat illa ut.

Myndigheterna på Trinidad och Grenada har tillsammans med ledningen för det bolag som driver oljefältet haft diskussioner om ett samarbete för att bekämpa piraterna. Hittills har det dock mest blivit diskussioner. Trinidads Coast Guard ägnar sig mest åt att jaga knarksmugglare som är ett stort problem på Trinidad, Grenada har mycket begränsade resurser och folket på oljeplattformarna har annat att göra än att bekämpa pirater. Så vi långseglare får tills vidare klara oss själva.

För att minska risken för att pli angripen av pirater bestämmer vi oss därför för att lämna Trinidad i skymningen och segla över till Grenada på natten. Vi ger oss av tillsammans med två andra båtar, våra kompisar Bosse och Helen på SeaQwest och en kanadensisk båt. Vi skall hålla kontakt med varandra på VHF-radion och väljer en kanal som sällan används och vi går mörklagda med släckta lanternor. För att få en så bra vindvinkel som möjligt går vi de första timmarna för motor österut längs Trinidads norra kust. Det är rakt emot strömmen, men går man tillräckligt nära land är motströmmen mycket svagare. Därför går vi också mycket nära land, i mörkret anar vi den branta kusten som reser sig rakt upp ur havet på bara några 10-tal meters avstånd. Själva vattenbrynet syns som ett vitt streck när vågorna bryter in mot klipporna och dånet från vågorna är mäktigt.

Så småningom girar vi till en nordlig kurs och sätter segel. Det är en molnig natt utan måne så mörkret är kompakt. Vi kan omöjligt se något av de andra båtarna trots att de bara befinner sig en halv sjömil ifrån oss, ibland till och med ännu närmare. Det känns tryggt att veta att eventuella pirater inte kan upptäcka oss.  Vi själva kan dock se varandra både på radar och på AIS och på det sättet kan vi också undvika att krocka med varandra i nattmörkret. Vi anropar varandra varje timme och kollar att allt är väl ombord.

Vid midnatt dyker ljusen från oljeplattformarna upp och vi går så långt ifrån dem som möjligt för att inte deras ljus skall avslöja var vi är. Rätt som det är ser vi lanternorna från en båt eller ett fartyg som styr rakt mot oss. Fartyget sänder inte ut någon AIS-signal vilket tyder på att det är ett mindre fartyg, sannolikt en fiskebåt. Vi får lita till vår radar och deras lanternor för att bedöma hur nära de kommer att gå. Och det ser ut som om de kommer att gå väldigt nära. Nu är frågan, är det pirater eller en fredlig fiskebåt som kommer mot oss. Vi har inget val, vi måste tända våra lanternor för att den andra båten inte skall köra på oss. När vi gör det girar den andra båten och passerar strax akter om oss. Puh, det var nära.

Vädret blir nu sämre med täta regnskurar, s.k. squalls. Det är mycket vind i regnmolnen och vindstyrkan varierar mellan 5 och 15 m/s, vågorna är oregelbundna och jobbiga och vinden vrider dessutom 60 grader fram och tillbaka. Vi får reva och sedan slå ut seglen i ett och till slut, när vinden mojnar igen, tröttnar vi och startar motorn. Vi meddelar detta till de andra båtarna och de svarar att de skall göra likadant. Då anropar SeaQwest och meddelar att deras motor går, propelleraxeln snurrar men ingenting händer. ”Vi har sannolikt tappat propellern” meddelar Bosse. Hur har nu det kunnat hända? Vi kommer överens om att vi seglar i förväg och förbereder en lämplig ankringsplats i Prickly Bay på Grenada dit de kan segla in och ankra. Väl i hamn får vi undersöka vad som hänt.

Gryningen möter oss med uppklarnande väder, ökande passadvind men fortfarande jobbig sjö. Vi har dock lyckats hålla oss tillräckligt långt österut så att vi nu kan gira till en mer nordvästlig kurs, sätta segel igen och med god fart styra in mot den fina viken Prickly Bay på södra Grenada. Här ligger redan flera andra svenska seglare och Hjalle passar på att anmäla vår ankomst via ”Nätet”. Väl framme berättar vi för dem om propellerproblemet på SeaQwest. Vi hittar en lämplig ankringsplats dit de kan segla in och ankra i bra sjölä och meddelar dem detta på VHF-radion.

Så småningom dyker de upp vid horisonten, styr in i viken där vi ligger och väntar, rullar in seglen och gör en perfekt ankring. Man erinrar sig osökt den tid för länge sedan då man seglade med båtar som över huvud taget inte hade någon motor. Då gjorde man den här manövern varje gång man skulle landa. Oftast ankrade men inte ens på svaj utan styrde in mot en klippa eller brygga där man skulle förtöja. Då gällde det att känna sin båt. Kom man med för hög fart brakade man in i berget eller bryggan och hade man för låg fart kom man inte fram utan började driva bakåt med risk för allehanda katastrofer. Då pratade man om en ägglandning, gasten skulle stå på fördäck och hålla ett rått ägg mot förstäven när båten gled in mot bryggan. När båten stannat helt skulle gasten släppa ägget. Det skulle då sitta fast mellan förstäven och bryggan utan att gå sönder. Men ändå, även en svajankring utan motor kräver gott sjömanskap och det var kul att se Bosse och Helen exekvera sådant.

Nu dyker Bosse ner under båten och kan bara konstatera att propellern är borta. En tänkbar förklaring är att någon försökt stjäla propellern medan man låg på Trinidad men bara hunnit lossa den innan något kom och störde. Därför gick det bra att komma iväg från Trinidad men så fort man stannade motorn och började segla ramlade den av. Som tur är har man en reservpropeller ombord som nu ska monteras. Det bästa är naturligtvis att lyfta båten och montera den nya propellern, men sånt är dyrt. Bättre är att inkalla röjdykare Hjalle för att montera den medan båten ligger i vattnet. Vid lunchtid kommer Kurt på Bellis och bogserar in SeaQwest längre in i viken där vi övriga svenska båtar ligger. Nu gäller det bara för Bosse att skaffa en ny kil som passar på propellern och propelleraxeln.

Ett händelserikt dygn avslutas med hummermiddag ombord på SeaQwest. Nyfångad hummer kostar bara 70 kr/kilo och man kokar den ombord enligt svenskt recept. Vi sippar på vår ”Sundowner” medan Bosse kompletterar hummerreceptet med en liten grillning på akterdäck. Det känns härligt att ha seglat hit till Karibien på egen köl, känna den ljumma vinden som svalkar skönt och beundra stjärnhimlen som tänds allteftersom mörkret faller.