Efter 10 veckor i Sverige med ett fantastiskt vackert skärgårdsbröllop för Cissi och Carl-Johan, underbara höstdagar ute på landet på Wettersö och härligt umgänge med familj och vänner är det så dags att återvända till vår kära båt nere på Trinidad. På Arlanda uppstår en del förvecklingar då våra platser ombord på planet till New York visar sig vara upptagna. Efter en del förhandlingar med SAS markpersonal blir Hjalle och Charlie uppgraderade till business och Brittis till ekonomi extra. Vi får en mycket bekväm resa över Atlanten med gott om benutrymme och lite lyxig service, precis som på den gamla goda tiden då man inte betalade sina biljetter själv. Tack för det SAS!

 

På Newarks flygplats blir det 9 timmars väntan innan planet till Port of Spain på Trinidad skall avgå. För att få tiden att gå tar vi en tur med det obemannade tåget som går mellan de olika terminalerna på flygplatsen. Härifrån kan vi beundra Manhattans Skyline från lite olika vinklar utan att det kostar oss en cent. Kanske får vi nästa år möjlighet att se de berömda skyskraporna från ett annat håll om vi kommer inseglandes här med ”Pingisen”. Det vore häftigt!

Resan ner till Trinidad blir lite längre än vanligt då piloten försöker flyga runt den tropiska orkanen Tomas som fortfarande härjar i området. Vi kommer dock inte undan helt och hållet utan får några timmars ganska skumpig flygning i den kolsvarta natten. Tidigt på morgonen den 7 november landar vi dock lyckligt och väl i Port of Spain. Här blir vi mötta av en av Jessie James utmärkta chaufförer som tar oss till vår marina, Peakes Yacht Services, där ”Pingisen” ligger tryggt på land under sitt mot sol och regn skyddande plasttäcke. Jessie James är en stor tillgång för alla seglare här och hjälper till med allt mellan himmel och jord.

 

Vi har bokat rum på det lilla hotellet som ligger på marinans område. Det är inte så kul att bo i båten i den tropiskt fuktiga värmen medan ”Pingisen”  står på land. Dessutom håller vi på med en massa underhållsarbeten ombord så det är ganska rörigt med verktyg och prylar överallt. Då är det skönt att ha ett litet luftkonditionerat krypin där vi kan duscha så mycket vi vill och sova skönt.

 

Det är säker tusen båtar som har tillbringat orkansäsongen här på de olika marinorna i Chaguramas. Trinidad anses orkansäkert men i år var det nära ögat. I slutet av oktober bildades ett tropiskt lågtryck över Atlanten som snabbt utvecklades till en orkan som fick namnet ”Tomas”. Orkanen rörde sig rakt mot Trinidad och på ön utbröt en febril aktivitet för att förbereda sig för den annalkande katastrofen. Det var inte mer än 6 år sedan orkanen Ivan drabbade den norra grannön Grenada med våldsam kraft och förstörde 100-tals båtar och orsakade enorma skador på hus, vägar och skogar.

 

”God is from Trinidad and he is born in Chaguramas”.

Medan alla människor rusar omkring för att förstärka surrningar och förtöjningar sitter vi i Sverige med hjärtat i halsgropen och kan bara följa orkanen via datorn och National Hurricane Center i Florida. Vi har kontakt med våra seglarvänner som är på plats och som skickar oss rapporter om vad som händer så gott som timme för timme. Men mitt i röran och alla aktiviteter går en infödd man från Trinidad och pysslar obekymrat om sin båt. När man säger åt honom att sätta igång och förbereda sig för orkanen ler han bara och säger: ”No problem man, God is from Trinidad and he is born i Chaguramas, there will be no hurricane here”. Och tro det eller inte, när Tomas bara har ett dygn kvar innan den når Trinidad viker den plötsligt av mot norr och girar sedan västerut igen rakt över Barbados och sedan St. Lucia som drabbas av omfattande skador. På Trinidad märker man inte av orkanen alls.

 

Det ligger många svenska båtar här. Det är SeaQuest, Kairos, Marike, Rosalinda, Charlotta, Kaisos, Balder, och Spray. Varje måndag eftermiddag träffas vi på den lilla restaurangen på Power Boats Marina tillsammans med Hanna Thompsen, OSK´s ombud på Trinidad. Här byter vi böcker med varandra och pratar båtar, underhåll och spännande aktiviteter på ön. Varje lördagsmorgon till exempel är det fisk och grönsaksmarknad inne i stan. Dit tar vi minibussen som går redan klockan 06:30. När vi kommer till marknaden rusar veteranerna Inger på Rosalinda och Rose-Marie på Balder ut ur bussen och genom hela marknaden. Brittis är dom hack i häl. Denna sprint kallas ”räkrallyt”, då man helst bör vara framme vid fiskståndet där räkorna säljs innan kl 7 för att vara säker på att få köpa de åtråvärda skaldjuren.

Vi kutar genom den stora marknaden, de lokala säger ”Good Morning” och skrattar åt dessa medelålders kvinnor som springer för allt vad tygen håller för att hinna till fiskmarknaden längst bort. Det är stora, härliga färska tigerräkor som kostar 70 kr/kg. Vi hinner och alla drar en lättandens suck när vi nu har köpt det som är huvudsyftet med resan. Nu kan vi i lugn och ro handla grönsaker, frukt och kryddor som säljs här. Priserna är mycket rimliga och det finns mycket att välja på. Rose-Marie guidar Brittis till de bästa stånden, Rose-Marie har varit många säsonger på Trinidad och är till ovärderlig hjälp för oss nykomlingar.

Väl tillbaks på båten så blir det frukost med massor av färsk frukt innan det stora räkkoket tar vid. Räkorna kokas i 3 – 5 minuter med mycket salt. På kvällen är det knytkalas i det skandinaviska gänget. Här förekommer det många variationer på hur man kan servera räkor. Vi har det jättetrevligt och utbyter naturligtvis massor av seglarhistorier.

 

En lördag i mitten på november åker vi till stan på något som kalls ”Pan, Parang and Pork”. Det är en slags julkonsert inklusive mat. Pan är steelband-musik, Parang är en sorts venezuelansk musik och Pork är en av rätterna som serveras. Första uppträdandet är en stor orkester från Venezuela med bl.a. en kille som spelar ukulele och en som spelar flöjt jättebra.

Sedan kommer steelbandet  ”The Invaders” med 40 trummor.  Det är otroligt vilken härlig musik de kan åstadkomma på sina ”Pans”, det är ett sant nöje att se och höra dem. Några duktiga sångare och sångerskor uppträder också, det är lokala julsånger som spelas, inte några som vi känner igen. Stämningen är hög och de lokala invånarna svänger på rumporna och dansar. 

 

 

 

 

 

En helt underbar gumma dukar av borden, hon dansar runt medan hon samlar in vår plastservice. Hon sjunger med i alla sångerna, hon är lika underhållande som de som uppträder på scen.

 

I slutet av november hyr vi en bil hos företaget Exclusive Cars. Det låter flott och dyrt men de bilar de har för uthyrning är allt annat än ”Exclusive”. De första bilarna vi får anvisade går inte ens att starta. Till slut hittar vi dock en bil som verkar någorlunda ok och efter att ha prutat 50 % på priset skriver vi på kontraktet. Det är härligt att vara lite mer mobil igen och inte bara vara hänvisade till de små bussarna som kör som idioter på de smala vägarna. Nu kan vi börja handla de mer tunga och skrymmande saker som det är svårt att släpa hem till fots.

 

Nu kan vi också göra utflykter på ön. En plats vi gärna vill se är Åsa Wright Nature Center. Den stora, före detta kakao-, kaffe- och citrusplantagen, ligger uppe i bergen på 400 m höjd, och består av 1500 acres huvudsaklig skogsmark. Efter andra världskriget köptes plantagen av isländskan Åsa Wright och hennes man. På plantagen ligger också en mycket berömd grotta där ”oilbirds” håller till. Dessa sällsynta fåglar gör att fågelskådare från hela världen söker sig hit. Efter sin mans död fortsatte Åsa att driva plantagen, dock med mycket begränsade resurser. När hon blev äldre orkade hon inte med allt underhåll och övervägde att lägga ner verksamheten. Detta oroade många fågel- och naturälskare runt om i världen. Man kontaktade Åsa som så småningom skänkte plantagen till en icke vinstdrivande stiftelse som ombildade området till ett Nature Center. Det är närheten till Sydamerika som har gjort att man har en sådan biologiskt mångfald här på Trinidad. Här finns 100 olika däggdjur, 400 fågelarter, 55 reptiler. 25 amphibians och mer än 500 fjärilar och 2200 olika blommor.

 

Tillsammans med våra vänner Helene och Bosse på SeaQwest beger vi oss iväg en tidig morgon. Resan till Åsa Wright skall ta c:a 2 timmar, men det visar sig vara svårnavigerat så vi kör fel flera gånger på de smala och krokiga vägarna i regnskogen. Vi kommer fram lagom till lunch klockan 12 och den guidade tur runt området som börjar 13.30. Lunchen serveras i den pampiga huvudbyggnaden där man påtagligt upplever den koloniala tidens vingslag.

 

 

 

Vi går ut på den berömda verandan där vi beundrar en mängd olika fåglar som samlas runt fågelborden. Våra favoriter blir förstås de små kolibrifåglarna som hänger alldeles stilla i luften med vingarna vispande medan den lilla näbben smaskar i sig av alla godsaker.

 

 

Vi ser flera agoutis runt fåglarnas matbord. Det är ett litet pälsdjur som ser ut som ett mellanting mellan en råtta och en liten hund. Dom äter resterna som faller ned från borden. Annars lever de på fallfrukt från träden som t ex mangos och vilda plommon. Det är jaktsäsong här på Trinidad från oktober till april och dessa små djur är ett eftertraktat jaktbyte men hos Åsa Wright har de fått en fristad då jakt är förbjuden här. De verkar ha vant sig vid människor så vi kan komma ganska nära och ta några foton.

 

Vi får en bra guide, som pratar en mycket förstålig engelska. Han berättar om öns historia och utveckling ända sedan Christoffer Columbus kom hit för 600 år sedan. Vi får lära oss om olika växter som man använder som medicin. Till exempel finns det en grässort som, om man äter den, rensar bort tungmetaller ur kroppen. Vi får beskåda farliga myror som man ska akta sig för att komma för nära och giftiga bär som infödingarna använde för att begå självmord hellre än att förslavas av spanjorerna. Vi får lyssna till det minst sagt högljudda lätet från några Bellbrids som gömmer sig i den täta vegetationen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hemresan blir äventyrlig och händelserik. Vi väljer att köra den norra kustvägen som skall vara mycket vacker, men vi kommer iväg lite sent så då vi kommer fram till kusten börjar det skymma. På vägen ner till kusten får vi möjlighet att på nära  håll studera en bergskrabba.

 

 

 

Nu upptäcker vi att det är en detalj på vår ”Exclusive car” som vi glömt kolla, strålkastarna. Vi som kommer från det mörka landet i norr med sina bilbesiktningar har naturligtvis utgått från att alla bilar har fungerande hel-och halvljus. Men belysningen på vår bil kan nog snarast betecknas som ett svagt parkeringsljus.

 

Vi kör på kustvägen som klamrar sig fast längs längs den tvärbranta bergväggen. På ena sida ett lodrätt stup ner mot havet, på andra sidan en lodrätt klippvägg som är klädd med murgröna eller något liknande. Nu är det kolsvart, det har börjat regna och vi kan knappt se vägen framför bilen. Vi kryper fram på ettans växel och när vi möter en bil bländas vi av det ofta felinställda halvljuset och då ser vi ingenting alls och måste stanna. Till slut kommer en bil ifatt oss och kör om. Hjalle trycker gasen i botten och hänger på. Med hjälp av den andra bilens strålkastare rusar vi nu fram på den slingriga vägen. Vi bara hoppas att han ska till samma ställe som vi för det är omöjligt att se några vägskyltar. Till slut kommer vi fram till huvudstaden Port of Spain och här är det gatlyktor. Räddade! Ganska utmattade kommer vi hem till båtarna efter en oförglömlig dag.

 

Men den spännande för att inte säga livsfarliga bilresan har inte avskräckt oss. Nu skall vi ut på nästa äventyr tillsammans med Bosse och Helen. Vi ska till en av Trinidads finaste stränder som heter Maracas Bay. Det ska inte vara så långt, kanske en halvtimmes resa. Vi använder samma karta som dagen innan och vi kör på som om den var perfekt. Och naturligtvis, vid en gatukorsning blir det fel igen. Till en början är vägen ok, men sedan bär det av uppåt. Ju längre vi kör desto brantare och smalare blir vägen. Vår bil får ge allt den har för att orka.

 

Men vägen blir bara värre och värre, nu börjar vi bli oroliga för att inte säga rädda. Det känns som att bilen skall tippa bakåt vilket ögonblick som helst. Att vända är otänkbart, bromsarna skulle aldrig klara dessa backar. Det är som att köra uppför ”Väggen” i Hundfjället – om ni nu varit i Hundfjället nångång. Däcken har nästan inget spårdjup och motorn orkar inte längre. Vi stänger av AC:n och då får vi några hästkrafter till.

Vi stannar på en av de få någorlunda platta delarna av vägen för att låta bilen vila. Bosse och Helen trollar fram ett par kalla öl som de mycket klokt har tagit med sig i sin lilla kylväska.

 

Efter ett tag fortsätter vi och vägen blir inte bättre. De bilar vi ser är alla fyrhjulsdrivna jeepar. Vi stannar för att fråga om vägen. Vi får besked om att vi skall fortsätta upp till toppen av detta höga berg och sedan ska vi ta till höger. De sista backarna är så branta att bilen inte orkar. Hjalle ger order om att passagerarna får fortsätta till fots. Det är en lutning som gör att man nästan har näsan i asfalten när man klättrar uppåt. Det är olidligt varmt och nästan vindstilla.

Hjalle stannar på den sista lilla platån innan toppen, men när passagerarna kommer utmattade fram och tänker sätta sig i bilen så gasar han på igen upp till toppen. PUH, den sista sträckan får Bosse dra Brittis och Helen.

Nu börjar resan nerför och lyckligtvis är vägen här inte lika brant. Lagom till att vi kommer fram till stranden öppnar sig himlen och regnet öser ned. Vi parkerar vårt vrålåk – som vi nu döpt till Göran – och går in på ett av de många ställena som serverar ”Bake and Shark”.  Man får friterat bröd som fylls med bitar av haj och sedan lägger man på grönsaker och sås efter smak, precis som en hamburgare. Man berättar att det är Hammarhaj vi äter. Hur som helst smakar det jättebra efter den häftiga bilresan.

Vi sitter under tak och ser hur regnet bara vräker ner och gör små floder runt våra fötter.

 

Men det är varmt och skönt så det gör inte så mycket att det regnar. Men planerna på att ligga på stranden och läsa bok får vi skrinlägga. Efter ett tag kommer en kille som kallar sig ”The Guitar Man”. Han underhåller oss med gitarrspel och sång och grymt häftiga vitsar på Trini-engelska. Exempel:  “Why is Santa Claus not in Sahara? There is no rain there (rainder)”, eller ”Who killed the Mexicans wife? The killer (tequila)”. Vi har en trevlig stund tillsammans innan det är dags för ett dopp i den härliga surfen. Vi åker tillbaks i god tid innan det är mörkt, vis av gårdagens upplevelser.

 

En kväll blir vi bjudna på middag hos våra holländska vänner Fred och Lorie på Kind of Blue. Vi äter fantastisk god Satay och det blir som vanligt många, många skratt.

 

Den 22 november är det sjösättning, eller som förmannen på varvet säger, ”Now it is your turn to be liberated”. Och precis så känns det när båten äntligen kommer i sjön, att bli befriad. Vi får en bra plats på insidan av bryggan där vi ligger skyddade för det mesta av svallet från alla båtar som passerar utanför.   Men dramatiken är inte över. När vi ligger vid bryggan med vår nyputsade båt, städar och gör fint ombord, blir vi påseglade. Det är en stor fransk-kanadensisk katamaran som just har blivit sjösatt som brakar rakt in i ”Pingisens” akter.

 

Katamaranen har fått en plats innanför oss och båten kommer farande i full fart runt bryggnocken. Den tar svängen för snävt och kör in i den yttersta båtens peke som knäcks. Nu utbryter full panik på katamaranen och man gör allt fel. I stället för att backa och sakta ner gasar man på, katamaranen kommer farande rakt in i vår akter. Hjalle rusar ut på akterdäck för att försöka ta emot och mildra smällen, men katamaranen är för tung och farten för hög för att man med mänskliga krafter skall kunna hindra en katastrof. Men ett under sker. Vi har vår lilla gummijolle ”Pingelina” hängande i dävertarna i aktern. Hon får ta första smällen och fungerar nu som en krockkudde. Sedan knuffas vår båt framåt rakt in i bryggan som är av trä. Vårt rostfria stävbeslag splittrar trävirket i bryggan som fungerar som en andra krockkudde. När allt är över efter några sekunder kan vi bara konstatera att skadorna begränsar sig till en trasig ”Pingelina”, några plastskador i aktern och i förstäven och en tillknycklad stävstege.

 

Det är fullt av folk på bryggan och i båtarna runt omkring som häpet betraktat katamaranens framfart. Vi sätter oss ner, chockade av vad som skett och som skulle ha kunnat innebära allvarliga skador på vår båt. Skepparen på ”Melody”, som katamaranen heter, tar naturligtvis på sig skulden. Nu när vi nästan är klara med allt jobb, så måste vi sätta igång med nya reparationer, laga gelcoatskador, reparera stege och jolle. Och inte minst förhandla med en fransman om hur vi skall få våra kostnader täckta. Men som så många gånger tidigare fixar vi även detta.

 

Vi har varit lite oroliga för vårt gasolförråd ombord. Våra gasolflaskor som står i ett utrymme i aktern översköljs så ofta av saltvatten att de nästan har rostad sönder, trots att vi har rostskyddsbehandlat dem flera gånger. Utrymmet är för litet för att få in en kompositflaska som inte kan rosta. Dessutom finns inte sådana flaskor som vi har att få tag på här nere. Vi har fått låna en flaska av våra vänner på SeaQwest så vi skall klara oss till Martinique där vi hoppas få tag på nya flaskor. Men så en morgon hör vi på ”Nätet” att det är en tysk båt som vill sälja två gasolflaskor, precis sådana som vi behöver, vilken lycka. ”Nätet” är en sändning för oss seglare på VHF-radion varje morgon kl 8 där man kan be om hjälp, sälja, eller ge bort saker samt berätta om sociala aktiviteter. Mycket värdefullt.

 

Nu upptäcker vi nästa problem, det är stopp i främre toaletten. Snart skall vi få besök av barn och barnbarn, och utan en fungerande toalett kommer det att bli kaos. Det är bara att ge sig i kast med ett av de minst populära jobben ombord, att rensa toalettavloppet. Nu är det dessutom så att rör och slangar är så väl inbyggda i övrig inredning att det är nästan omöjligt att komma åt kopplingar och slangklämmor. Vi demonterar inredningen och tar hjälp av en av killarna på varvet för att skruva isär systemet, men när han tar i med en rörtång går en rörkrök sönder och det börjar forsa in vatten i båten.  Det finns märkligt nog ingen bottenventil just på denna genomföring så vi kan inte stänga av det inforsande vattnet. Det är bara att hoppa överbord med en träplugg och stoppa in i hålet utifrån. Tänk om detta hänt till havs i öppen sjö!

 

Det är lördag så all personal på marinan är lediga men via säkerhetsvakterna får vi tag i en av ägarna, Nikolas, som kommer till undsättning. Han kallar in helgledig personal, ”Pingisen” lyfts åter upp på land, man öppnar den helgstängda båttillbehörsaffären så vi kan få tag på reservdelar och vi monterar en avstängningsventil på bottengenomföringen. Hur kan Najad ha gjort en sådan miss att man inte har satt in en avstängningsventil?  Vi får hänga i travelliften över helgen medan vi jobbar med att montera ventilen och rensa avloppet.

Måndag morgon sjösätts vi som första båt. Nu återstår ”bara” att montera ihop allt igen och här får vi mycket hjälp av Bosse på SeaQwest. Den nya bottenventilen gör att ingenting av det gamla systemet passar så det blir en ganska omfattande ombyggnad. Till slut får vi dock ihop alla delar och toan fungerar nu som den ska igen. Seglarlivet är inget latmansgöra om nu någon trodde det.

 

Och så äntligen, den 2 december klockan 18, efter att ha fyllt våra dieseltankar, klarerat ut från Trinidad och Tobago och hämtat våra tullfria varor, kastar vi loss för att sätta kurs mot Grenada, den sydligaste ön i den Västindisk ö-kedjan.