Efter jul och nyårsfirande här på Grenada är det så dags att börja segla norrut. Vi klarerar ut från den nya fina marinan Port Louis i huvudstaden St. George. Vi är nu hela 6 personer ombord med våra gäster Micke och Janna och barnbarnen Ludvig och Harald. Det är förvånansvärt få båtar i marinan, de flesta ligger för ankar i de södra vikarna på ön. Man har därför sänkt priserna rejält för att locka fler gästande båtar hit till marinan. Vi ligger förtöjda med sidan mot en ny pontonbrygga och har både el och vatten samt tillgång till alla marinans bekvämligheter som restauranger och pool. För det betalar vi bara 200 kr/dygn. Här är verkligen lyxigt men den 3 januari, är det dags att kasta loss. Vi säger farväl till våra vänner på ”Ellen” och ”September Song” och sätter kurs mot norr.

Våra nya besättningsmedlemmar är naturligtvis spända på hur det är att segla ut på de öppna vattnen mellan öarna där Atlantens vindar och vågor har fritt spelrum. De första timmarna blir dock lugna när vi går för motor i lä av Grenada. Vi passerar många av de ställen vi besökt på ön under vår månadslånga vistelse här och kan även beskåda de mäktiga, gröna bergen som reser sig brant mot skyn där topparna är inbäddade i moln. Vi smyger längs land så länge som möjligt för att vinna höjd för seglingen över till Carriacou.

 

När vi väl når fram till Grenadas norra udde är vinden fortfarande svag men vågorna runt udden är ganska stora, så våra gäster får lite Atlantkänsla i magen. Vi fortsätter för motor upp mot de små öarna Caille Island, Ronde Island och Diamond Island och här sätter vi segel. Halvvägs över till Carriacou är vinden så svag att vi badar i havet och släpar efter båten. Det är skönt med vattnets svalka i den heta solen.

 

När vi kommer fram till Carriacou går vi in i viken som heter Tyrrel Bay Vi tycker dock att det inte ser så inbjudande ut här, så vi fortsätter mot den lilla ön Sandy Island som verkligen gör skäl för namnet.

En liten långsträckt ö av sand med några få palmer på, en sådan ö som man brukar rita när man skall illustrera en paradisisk, öde ö. Här ankrar vi i någorlunda lugnt vatten, sjösätter jollen och tar oss in till land. Vi går på upptäcktsfärd och badar sedan från sandstranden innan vi återvänder till ”Pingisen” för en välförtjänt ”Sundowner” och en god middag. Hjalle tänder för första gången den nyinköpta grillen som Brittis har fått i julklapp och grillar härliga grillspett. Därmed är den högtidligen invigd.

 

Efter morgondopp och frukost seglar vi följande dag upp till Union Island som tillhör St. Vincent. Här ankrar vi bakom revet i lugnt och underbart klart vatten som skimrar i turkost och alla möjliga nyanser av blått, grönt och brunt. Det är fantastiskt vackert. Vi är nu i ett nytt land och skall klarera in här. Det är dock ingen brådska med det, så efter att ha kollat att ankaret sitter som det ska tar vi med oss våra snorklingsgrejor i jollen och beger oss till en nybyggd liten ö längst ut på revet som kallas Happy Island. Det är en lokal kille som heter Janti som har genomfört detta fantastiska bygge. Janti berättar att han värnar om miljön och att han var mycket bekymrad för de stora högar med snäckor (conch) som fiskarna lämnade efter sig på stranden. Innehållet i dessa snäckor anses vara en delikatess så de fiskas för sitt innehåll. Janti har använt mängder av dessa snäckskal för att bygga sin fina ö där han sedan har uppfört en liten restaurang och bar. Det finns ingen el hit ut så alla lampor, kylskåp mm försörjs via batterier som laddas med solceller. Vi snorklar lite på revet runt ön innan vi bestämmer oss för att äta lunch på Happy Island. Vi får grillat fläskkött och en god grillad Red Snapper och därtill en god Carib, det lokala ölet.

 

Nu är det dags att klarera in så vi tar jollen iland. Vi lägger jollen vid yachtklubben och här finns det till Ludvigs och Haralds stora förtjusning en pool med sandhajar. Dom blir ingående beskådade innan vi beger oss till flygplatsen där ”Customs” och ”Immigration” håller till. Flygplatsen har byggts om sedan vi var här senast och det är Kina som finansierat och genomfört ombyggnaden. Vi funderar över varför Kina på detta sätt genomför ett sådant stort projekt på en liten ö i Västindien, men vi kommer att få många fler exempel på denna form av hjälp till mindre utvecklade ekonomier de kommande månaderna. Det handlar till stor del om att köpa röster i FN och andra internationella organ, men även om att stärka sitt inflytande runt om i världen. Vi och våra barn får säkert bevittna vad denna långsiktiga strategi så småningom kommer att leda till!

Vi blir mottagna av en barsk herre som representerar tullen och får fylla i våra papper. Sedan får vi gå in till en ännu barskare herre som tar betalt för vår inklarering och ger oss ett ”Sailing Permit” för 30 dagar i ”St. Vincent and the Grenadines”. Slutligen beger vi oss till en betydligt vänligare dam hos passpolisen som kontrollerar och stämplar våra pass och därmed är vår inklarering klar. Kostnad cirka 500 kronor.

 

Efter dessa formaliteter beger vi oss ut på upptäcktsfärd i den lilla staden Clifton som även den fått en ansiktslyftning sedan vi var här senast. Det gäller dock inte den på den tiden nybyggda fiskemarknaden som då finansierats av Japan. Den står nu bedrövligt förfallen sedan Kina blivit dessa öars nya mecenat.

Brittis och Janna får pedikyr hos Sophie, en kvinna från Jamaica. Det är slående att nästan alla affärer eller annan business drivs av personer som inte är från Union. I ett litet stånd längs stranden hittar vi en väldigt trevlig kille som tillverkar allehanda vackra smycken och halsband. Brittis blir förtjust i ett av halsbanden men det är lite för dyrt tycker hon, så det blir ingen affär. Detta halsband kommer dock att dyka upp vid ett senare tillfälle och på en annan plats, men mer om detta i ett kommande resebrev.

 

Nästa mål på vår resa är PSV, Petit Saint Vincent. Hela ön är en stor, exklusiv resort som är otroligt välordnad. Här såg Hjalle och Brittis en haj förra gången vi var här så det var med stor spänning vi, och inte minst Ludvig och Harald, begav oss iväg till vårt gamla snorkelställe på udden. Förra gången var det en sandhaj vi såg men den här gången blev det ännu bättre. Hjalle trodde först att det var Micke som kom simmande bakom honom men i nästa ögonblick passerar en Black Tip Shark under honom. Tyvärr, eller kanske lyckligtvis, var det ingen annan som såg hajen, så sanningshalten i Hjalles berättelse blev lite ifrågasatt, dock inte av barnen, dom hade ju själva sett flera hajar i den pool som finns på Union Island.

 

 

 

 

 

 

Vi gör naturligtvis också ett besök i den flotta baren uppe på en av kullarna. Här ligger också öns restaurang. Seglare är välkomna att äta i restaurangen och nyttja baren i mån av plats. Är det fullt meddelar vakten nere vid bryggan att man får komma tillbaka någon annan gång. Men idag är det gott om plats, vi är faktiskt de enda gästerna här uppe, kanske beroende på att klockan inte är så mycket ännu. När vi skall gå dyker dock ett förälskat par upp som sannolikt är här på sin bröllopsresa. Dom varken ser eller hör oss, trots att grabbarna far runt och klänger och klättrar på allt som finns, inklusive några gamla kanoner som vakar över viken nedanför.

 

Nästa stopp blir Salt Whistle Bay på Mayreau, en underbart vacker, skyddad lagun med en palmklädd sandstrand. Inne bland palmerna ligger vår favoritrestaurang här nere med små hyddliknande bord. Den får dock klara sig utan oss ikväll då vi kojar tidigt för en lång natts sömn i den lugna viken innan det är dags att segla ut till Tobago Cays.

 

Tobagos Cays är en grupp små obebodda öar som ligger skyddade från Atlantens vågor bakom det hästskoformade revet.  Här är vattnet kristallklart och glittrar i alla tänkbara nyanser, guldfärgat, brunt, blått, turkost och grönt. Det är oerhört vackert.  Vi tillbringar 2 dagar här då vi snorklar omkring bland korallerna och alla färgglada fiskar.

Vi ser många sköldpaddor, rockor och granna akvariefiskar. Ludde är jätteduktig på att snorkla och tycker förstås det är jättekul. Det salta vattnet gör ju att man faktiskt flyter och kan ligga stilla på ytan och bara njuta av allt vackert vi ser genom cyklopet. En dag tar vi jollen längst ut på revet och låter sedan jollen driva med strömmen mot land medan vi håller fast i en lina som är fäst i jollen. Vi får en fantastisk naturupplevelse när en graciös ”bluespotted eagelray”, en stor vacker rocka med blå prickar över hela kroppen, simmar, eller snarare flyger fram under oss. Det infinner sig en ren lyckokänsla efter en sådan upplevelse.

 

På väg tillbaka till Mayreau släpper vi ut fiskelinan. Det dröjer inte länge förrän fiskerullen börja låta. Vi har fått napp, en jättefin barracuda. Micke kämpar med den sprattlande fisken, men till slut är den inne vid båtsidan. Hjalle tar fiskekroken och får in den i gälarna och så ligger den på däck. Tänderna ser otäckt skarpa ut, så vi aktar oss noga för att komma i närheten av dem. Vi häller lite sprit i gälarna för att lugna ner fisken och den dör i ett lyckligt rus får man förmoda. Barracudorna tillhör ju de fiskar som är högst i näringskedjan och de kan på vissa håll innehålla ett farligt nervgift. Vi kollar därför med de lokala fiskarna och får veta att baracudan är helt okay att äta här nere. Längre norrut kan det dock vara klokt att undvika att äta barracudor.

 

Vi ankrar återigen i den fina lagunen Salt Whistle Bay och tar sedan jollen iland . Vi går en promenad upp till byn. Senast vi gick den här vägen var det en lerig åsnestig, nu är det en cementerad väg och vi möter t.o.m. en bil som kommer ner från byn. Det är en rejäl stigning för att komma upp till toppen, men det är verkligen värt besväret.

Längst upp ligger den lilla kyrkan och bakom den har man en fantastisk utsikt över Tobago Cays och reven ut mot Atlanten.

 

Naturligtvis besöker vi Dennis Hideaway här uppe. Dennis ligger och simmar i den nybyggda poolen när vi kommer dit och han visar stolt upp resultatet av de investeringar han gjort sedan vi senast var här. I baren står en söt, ung, polsk tjej och serverar drinkar. Hon presenterar sig som Dennis nya girlfriend.

När vi kommer tillbaks till viken bokar vi bord på den fina restaurangen. Här äter vi en god middag, precis som vi gjort varje gång vi seglat i dessa farvatten. Men då har det varit i hyrda båtar, nu är vi här på egen köl och det känns stort. Vi beställer samtliga huvudrätter som finns på menyn och flera av förrätterna. Sedan delar vi på alla rätterna så att alla får smaka. Det blir en kul afton då vi betygsätter vilken mat som var godast.

Nu är det dags att segla den 30 sjömil långa sträckan upp till Bequia. Vi har en ostlig vind på 10 m/s och ganska hög sjö, så nu får besättningen prova på riktig atlantsegling. Vi får en timmes lä bakom ön Canoan då vi går för motor innan vi åter är ute på öppet vatten. Sjösjukan börjar komma smygande bland dem som ännu inte fått sina sjöben, men efter knappt 5 timmars bidevindsegling närmar vi oss Friendship Bay på sydöstra Bequia. Vi startar motorn för att gå in i viken då motorn plötsligt stannar. Hjalle slår om till det andra dieselfiltret och luftar motorn och så fungerar den igen. Det här har aldrig hänt oss förut så Hjalle tittar lite betänksamt på motorn innan han stänger dörren in till motorrummet.

 

Väl inne i viken kan vi konstatera att här rullar atlantvågorna in, så vi beslutar att bara stanna för lunch och sedan segla vidare till den mer skyddade Admirality Bay på västra sidan av ön. Vi tar en av bojarna som ligger utlagda i den öde viken och börjar duka. Då kommer en kille och säger att det kostar 30 US$ att ligga vid bojen. Vi svarar att vi bara skall ligga här en timme medan vi äter lunch. Ok, då behöver vi bara betala 15 US$ säger mannen. Vi kastar loss från bojen och ankrar 50 meter därifrån, någon ordning får det vara.

 

På väg till Admirality Bay får vi en ordentlig squall, ett riktigt oväder som gör att sikten i ösregnet går ner till bara några 10-tal meter. Ösregnet varar dock bara i 20 minuter och så klarnar det upp igen. Perfekt, nu har regnet tvättat bort allt saltvatten vi fått över oss på vägen hit. Vi hittar en bra ankarplats längst inne i viken. Här ligger den lilla mysiga staden Port Elizabeth och vi passar på att lämna in tvätt, jätteskönt med rena sängkläder. Här kan vi också fylla på våra förråd av mat och dryck. Micke och Janna hittar ett trevligt hotell vid stranden där vi ligger för ankar och de flyttar iland för några dagar.

 

 

 

 

 

En dag beger vi oss till sköldpaddsfarmen som ligger på nordöstra delen av ön, ungefär 4 – 5 kilometer från Port Elizabeth. Ansvarig för denna unika anläggning är Broder King, en f.d. fiskare som blivit bekymrad över att lokalbefolkningen plockade sköldpaddsägg för att äta och till och med jagade och åt sköldpaddorna. Det innebar att antalet sköldpaddor snabbt minskade runt ön. Då startade han sin sköldpaddsfarm och började vakta sköldpaddsäggen. När äggen kläcks och de små sköldpaddsungarna börjar kravla sig ner mot havet tar han hand om dem i sin anläggning. Här får de växa till sig tills de efter många år blir tillräcklig stora för att klara sig själva. I olika bassänger i anläggningen kan vi beskåda allt ifrån nyfödda till fullvuxna sköldpaddor. Han utfordrar dem med bl.a. konserverad tonfisk och på hyllorna finns olika mediciner om någon sköldpadda skulle bli sjuk. Då får de flytta till sjukbassängen där de medicineras tills de blir friska igen. Hittills har King släppt ut 880 Hawksbill sköldpaddor. Vi får klappa på sköldpaddskalen och Hjalle och Micke får även lov att hålla en. Innan de släpps ut borrar han två små hål längst bak på skölden. På så sätt vet man om sköldpaddan kommer från Kings anläggning.

 

Ett sköldpaddsägg av den här sortens sköldpaddor är stort som en pingisboll. På farmen är de yngsta sköldpaddorna 2 månader och de äldsta fem år. Broder Kings ansträngningar har resulterat i att sköldpaddstammen på Bequia har ökat betydligt. Han får ingen finansiell hjälp utan det är bara besöksintäkterna som finansierar anläggningen och kärleken till sköldpaddorna som driver honom. Vi avslutar den trevliga utflykten med en lunch på restaurangen vid stranden där de dånande atlantvågorna rullar in.

 

 

 

Nu är det dags för en stor begivenhet, Ludvig fyller 7 år. Det är hans dag så han får bestämma vad som skall hända. Vi startar med en jättefin chokladtårta som hotellet har bakat, sedan blir det charader. Ludvig har ritat lappar på vilka det framgår vad man skall föreställa. Det blir många glada skratt där vi försöker likna flygande pingviner och blåprickiga rockor. Sedan spelar vi Plump. Ludvig har nu blivit jätteduktig på det här kortspelet och han vinner naturligtvis. Till middag har Ludvig bestämt att vi skall äta barracudan.

Micke har fileat fisken så nu var det bara att marinera och grilla. Den blir fantastiskt god med ris och gräddsås kryddad med lite wasabi till.

 

 

 

Dagen efter Luddes födelsedag är vi åter sex ombord på “Pingisen”.

Vi seglar söderut igen, denna gång till Canouan där vi ankrar. Påföljande morgon som är en söndag, tar vi oss i land och kollar den lilla byn. Här kommer mycket finklädda kvinnor och finklädda barn gående efter söndagens kyrkbesök. Männen ser vi på de olika barerna drickandes öl. Det verkar vara kvinnorna som håller uppe det här samhället. Vi har tur att mataffären är öppen så vi kan fylla på våra förråd, vi har nämligen beslutat att gå ut till Tobago Cays igen.

”

Och tro det eller ej, nästan på samma ställe som sist får vi napp och återigen är det en stor fin barracuda. Det blir en barracudamiddag i repris, lika gott den här gången. De lokala fiskarna som kommer för att sälja fisk till oss tittar beundrande på när Micke filear fisken på samma sätt som vi gör i Sverige när vi filear gädda. Det här sättet att rensa fisk har de aldrig sett tidigare, så skulle Micke tröttna på sitt jobb så finns här en utmaning att lära de lokala fiskarna i Västindien att filea fisk.

 

Vi har några sköna dagar på Tobago Cays med mycket snorkling. Harald, som bara är 3½ år, klamrar sig fast på Mickes rygg. När Micke ser någon fin fisk så säger han till Harald som då doppar ner huvudet med cyklopet för ögonen och tittar på de fina fiskarna. Gissa om det bläddrades mycket i ”Pingisens” bok om revfiskar på kvällarna. ”Jag såg den, och den, och den, och jag såg den …….”

 

 

Vi återvänder till Union Island den 19 januari. Snart skall ungdomarna flyga ner till Grenada för vidare resa hem till vinterkalla Sverige. När Janna och Micke skall gå och hämta sina flygbiljetter behöver de sina pass som ligger i säkert förvar i kassaskåpet. Men kassaskåpet går inte att öppna, ”någon” har slagit in fel kod när ”någon” senast stängt kassaskåpet. ”Någon” kan omöjligt komma ihåg vilken kod som slagits in. Hjalle försöker vara systematisk och skriver upp alla tänkbara kombinationer som liknar den riktiga 6-siffriga koden och prickar sedan av dem en efter en. Men inget hjälper, kassaskåpet förblir låst.

 

Nu är goda råd dyra. Utan pass kan inte våra gäster komma ut ur landet, och inte vi heller för den delen. Hur skall vi lösa detta? Det är nu kväll i Sverige så vi kan inte få tag i leverantören av kassaskåpet utan vi måste vänta tills nästa dag. För att tänka på något annat går vi ut och äter. Vi går till restaurang Bourgounvilla. Här fanns det till pojkarnas stora förtjusning ett fantastiskt akvarium där bland annat en stor murena kikar fram ur sin grotta och då och då tar en tur runt i akvariet.

 

Nästa dag vaknar alla tidigt och tänker bara på detta med passen som ligger inlåsta i kassaskåpet. Hjalle ringer till leverantören, Dometic, som genast lovar att försöka lösa vårt problem. Efter 10 minuter ringer de tillbaka och ger oss en masterkod till vårt lås, men först måste vi lova att aldrig tala om för någon vilken kod det är. Med stor spänning trycker vi in den hemliga koden, displayen blinkar fram ett kryptiskt meddelande och så plötsligt står det ”open” i displayen. Jublet ombord blir öronbedövande när Hjalle öppnar luckan och tar fram passen. Tänk om alla leverantörer hade en sådan kundsupport.

 

Nu kunde vi koppla av igen och njuta av den sista dagen tillsammans. Vi går till passpolisen och mönstrar av våra gäster från ”Pingisen” och sedan beslutar vi att fira Jannas födelsedag en dag för tidigt. Vi har en helmysig kväll tillsammans i sittbrunnen där bland annat gitarren kommer fram.

 

Nästa dag är vi uppe tidigt, kl halv åtta skall det avmönstrade gänget vara på flygplatsen. Men när vi kommer dit har personalen ännu inte kommit. Först en halvtimme senare börjar de dyka upp, det lilla flygplanet landar och vi kramar varandra farväl innan de klättrar in. När planet med vrålande motorer passerar oss på startbanan ser vi Ludvig och Harald som vinkar till oss med näsorna tryckta mot rutorna.

 

Vi stannar på Union ytterligare par dagar som blir mycket händelserika. Först är det någon som en natt försöker stjäla vår jolle. De har inte lagt märke till att vi förutom förtöjningslinan även har låst fast jollen med en låsvajer. Vajern har vi också dragit genom bensindunkens handtag vilket gjorde att bensindunken välte och hamnade upp och ner när vajern sträcktes. På morgonen kan vi bara konstatera att all den oljeblandade bensinen hade läckt ut och låg nu och skvalpade omkring i jollen. Det var bara för Hjalle att börja sanera.

Senare samma dag kommer en charterbåt in och ankrar strax för om oss. Besättningen hoppar omedelbart i jollen och beger sig in till land. Efter ett tag märker vi att båten kommit närmare, den draggar. Hjalle gör ett allmänt anrop på VHF:en och ber alla att försöka uppmärksamma besättningen på att deras båt draggar. För att vi inte ska kollidera med båten är vi tvungna att flytta på oss. Strax efteråt kommer besättningen tillbaka, lastar ombord sina nyinköpta varor och ger sig av utan vare sig en ursäkt eller ett tack. Fransmän!

 

Så en dag är vi klara för att segla upp till Bequia igen. Vi tar upp ankaret och går för motor ut genom revöppningen. När vi kommer ut och befinner oss ett 100-tal meter i lovart om revet stannar plötsligt motorn och vi börjar driva ner mot revet. Nu finns ingen tid att börja undersöka vad som är fel eller lufta motorn utan snabbt upp med genuan. Vi seglar tillbaks till vår ankarplats och ankrar under segel bland alla båtar. Vi ägnar hela nästa dag åt att byta filter och kolla bränslesystemet. Påföljande dag fungerar motorn som den ska igen och vi kan tryggt ta oss ur hamnen.

 

I den friska vinden väljer vi att sätta kutterfocken och revad stor och med den segelsättningen seglar vi iväg mot Bequia. Snart kommer vi i lä bakom Canoan och Brittis passar på att servera en god pastasallad. Knappt har vi svalt den sista tuggan förrän vi är ute på öppet vatten igen. Vi får ett kraftigt squall med kulingvindar och rullar tillfälligt in storen. Strax före klockan fyra ankrar vi längst in i Admirality Bay på samma ställe som för en dryg vecka sedan.

 

Vi tar jollen in till Whalebone Bar där vi stöter vi ihop med Susie och hennes besättning på ”Spirited Lady”. När man träffar Susie brukar det sluta med en helkväll, och denna afton är inget undantag, så efter ett par drinkar går vi vidare till Porthole Restaurant där Susie känner ägaren och personalen och vi blir serverade en otroligt god fiskrätt. Susie, som känner alla och är en riktig partyloppa, tycker att vi skall gå vidare och se vad som händer i den lilla staden Port Elisabeth. Vi hör musik från en liten restaurang, någon spelar och sjunger på en balkong. Med Susie i spetsen går vi uppför trappan. På balkongen sitter Danny Boy och spelar ukelele och en kvinna med en otroligt vacker röst sjunger.

 

Krogen är stängd, det är ju ganska sent, men snart har Susie sett till att vi är inbjudna gäster och av barägaren på Mac’s, som krogen heter, blir vi serverade varsin Rom Punsch. Brittis nämner något om att Hjalle spelar gitarr men någon sådan finns inte i baren. I stället sätter Danny Boy igång att lära Hjalle spela ukelele och efter att ha lärt sig fyra ackord blir det sång och musik i den vackra natten.

 

Påföljande dag får vi nya grannar. Det är ett norskt par, Anne-Lise och Ståle på ”Viking Crusader”, som ankrar bredvid oss. De har kommit hit för att gå på Musikfestivalen som börjar ikväll.

Vi har bokat bord på restaurang Frangipangi där ett steelband skall spela den här kvällen, så förutom Susie och hennes två besättningsmedlemmar Yvonne och Ed så kommer även Anne-Lise  och Ståle med till vårt bord. Det är en härlig steelbandorkester och spelglädjen lyser om dom där dom dansar och spelar runt sina steelpans. Det blir ännu en trevlig kväll i den goda matens och den fina musiken tecken. Restaurangen är full av seglare och infödda Bequiabor och stämningen är hög. Många dansar till den medryckande musiken.

 

Efter allt festande beslutar vi att skjuta upp vår fortsatta segling norrut en dag. I stället sover vi ut, har en lugn dag och vilar upp oss. På kvällen bjuder Anne-Lise och Ståle på en drink på ”Viking Crusader” innan de beger sig till nästa musikkväll. Vi väljer dock att stanna ombord och lyssna till musiken på lite avstånd. I morgon skall vi upp tidigt, säga farväl till den härliga skärgården i Grenadinerna och ge oss av på en lite längre segling upp till St Lucia och den franska ön Martinique.