Vid 9-tiden lättar vi ankar där vi ligger utanför den lilla staden Deshaies på Guadeloupe för att segla norrut till Antigua, en sträcka på 44 sjömil. Vi får en jättefin segling med fullt ställ i det vackra vädret medan vi lyssnar på ljudboken ”Den siste Tempelriddaren”. Vid 4-tiden på eftermiddagen löper vi in i den spännande viken English Harbour på Antigua och förtöjer vid Nelsons Dockyard.

English Harbour är en gammal anrik hamn. Den började byggas1723 och blev färdig 1745 och ser idag ut nästan precis som då. Detta var huvudbasen för Storbritanniens flotta här i Västindien. Lord Nelson kom hit 1784 under Sir Richard Hughes befäl. Det var denne Sir Richard Hughes som gjorde

Nelson blind på ena öga då han jagade en kackerlacka med en gaffel och råkade stöta den i ögat på Nelson i stället för i kackerlackan. Inte precis hjältemodigt kan man väl säga.

På den här tiden var Karibien ett område där Frankrike, Spanien, Holland och England kämpade om herraväldet. Huvudkampen stod mellan England och Frankrike. Den primära orsaken till de dåvarande stormakternas rivalitet var sockret. Columbus hade introducerat sockret i Karibien där sockerrör (sugar cane) har ideala växtförhållanden och sockerindustrin utvecklades så småningom till en mycket inkomstbringande verksamhet. Att odla, skörda och pressa sockerrör var en mycket arbetsintensiv verksamhet, så för att lösa det problemet importerades slavar från Afrika. På vissa öar var antalet slavar 70-80 % av den samlade befolkningen.

 

För att skydda sina ekonomiska intressen instiftade England något som kallades ”The Navigation Act”, som innebar att alla varor skulle fraktas med engelska skepp under befäl av engelska kaptener och med en besättning som bestod av minst 2/3 engelsmän. Syftet var att hindra andra europeiska nationer att få del av denna lönsamma handel. Efter det amerikanska frihetskriget 1775 – 1783 tillkom dessutom hotet från det amerikanska fastlandet, där de forna brittiska kolonierna var stora importörer av salt fisk, timmer och naturligtvis socker.

 

Under den här tiden byggde England upp den flotta som kom att bli den största och slagkraftigaste i världen. Nelson var en stor tillskyndare av ”The Navigation Act” och gjorde sig därigenom mycket impopulär bland sockerodlarna som ville ha frihandel och sälja sina produkter till den som betalade bäst. Från sin huvudbas här på Antigua såg dock Nelson till att lagen efterlevdes, men han vågade ofta inte gå iland på andra öar av rädsla för att bli angripen.

 

Det är mysigt att gå runt i hamnen bland de gamla väl underhållna byggnaderna och känna historiens vingslag. Det är dock numera andra aktiviteter som pågår i husen än på Nelsons tid. Här ligger nu restauranger, affärer, segelmakeri, muséer mm, och ute på redden bakom de skyddande fästningsmurarna vid inloppet har de gamla segelfartygen ersatts av moderna segelbåtar. Själva förtöjer vi med aktern in mot en stenkaj där stenarna säkert trampats av Nelson själv och hans officerare och manskap.

 

En kväll när vi sitter i sittbrunnen och äter middag blir det stor uppståndelse i viken. Båtarna omkring oss börjar tuta och fyrverkerier skjuts iväg. Vi undrar naturligtvis vad som står på och går iland för att se vad som händer. Det visar sig vara två engelska killar som kommer in med en roddbåt. I den har dom rott över Atlanten och nu, efter 60 dagar till havs, är de äntligen framme vid målet. På kajen väntar familj och vänner för att ta emot dem. Den ene killens fru och son är där och det blir ett kärt återseende men det är ingenting mot den andre killen. Han har sin flickvän här och när han får syn på henne rusar han fram till henne, faller ner på knä och ropar inför alla människor: ”I have missed you so much, do you want to marry me?” stort jubel förstås och alla ropar: ”Say yes, say yes” vilket hon också gör. Det är minsann inte varje dag man får vara med om ett frieri.

 

Vi har som vanligt en del problem med utrustningen ombord som ska fixas här på Antigua. Framför allt är det vår watermaker som inte har fungerat som den ska sen vi lämnade Grenada. Den producerar visserligen vatten men den går inte att stänga av. Hjalle har därför satt in en ny strömbrytare som vi använder för att sätta på och stänga av watermakern, men elektroniken som ska reglera vattenmängd, salthalt och backspolning fungerar inte. Efter kontakt med tillverkaren Spectra i Califonien har vi kommit fram till att det är en av elektronikkretsarna som är trasig. Här på Antigua ska det finnas en firma som kan hjälpa oss fixa detta.

 

För att säkerställa att alla reservdelar skall finnas på plats då vi kommer hit har vi mailat till Karen på Watermaker Services, Spectras återförsäljare, och bett henne beställa hem vad vi behöver. Vi plockar fram våra cyklar och ger oss av för att söka upp företaget. När vi väl hittar fram till henne visar det sig dock att hon inte gjort någonting. Karen babblar på, hon har inte fått våra mail säger hon och hon har haft så mycket att göra. Nu lovar hon bestämt att grejorna skall beställas omgående och de kommer säkert redan i morgon eller allra senast i övermorgon. För säkerhets skull ringer Hjalle till fabriken och kollar, och just som vi trodde, de har inte fått någon beställning från Karen. Nu blir vi arga och säger till på skarpen. Karen pratar och pratar och lovar se till att grejorna kommer så snart som möjligt, men eftersom helgen närmar sig blir det nog ingen leverans förrän nästa vecka.

 

Så efter tre dagar i English Harbour släpper vi förtöjningarna och går österut till Antiguas östra sida, d.v.s. lovartssidan av ön. Eftersom vinden så gott som alltid blåser från ost här i Karibien håller de allra flesta seglare till på västsidan av öarna i skydd för vind och vågor. Förvånansvärt få vågar sig ut på ostsidan, men på många av de västindiska öarna finns härliga, skyddade vikar även här. Efter att ha rundat Soldier Point och York Island styr vi in i lä bakom Green Island, en vacker ö med ett par skyddade vikar med fina sandstränder. Vi fortsätter dock förbi ön och ankrar bakom Bird Island Reef i den stora lagun som fått namnet Nonsuch Bay, och maken till Bay får man leta efter. Framför oss ligger ett mäktigt rev som skyddar mot Atlantens vågor och därutanför den öppna oceanen. Den friska vinden svalkar skönt i den tropiska värmen. Här ligger vi nästan ensamma och njuter av stillheten i solnedgången.

 Festlunch ombord på Pingisen

Vi stannar här några dagar och badar och snorklar i det klara och ljumma vattnet. Via mail får vi också den härliga nyheten att Kim och Anna fått en liten flicka, Brittis tredje barnbarn. Välkommen till världen lilla Lily! Så lättar vi ankar och fortsätter sedan nordost ut genom en smal passage i revet. Här gäller så kallad ”eyeball navigation” d.v.s. man måste ha solen i ryggen för att tydligt kunna se rev och korallhuvuden och undvika att gå på grund. De elektroniska sjökorten stämmer inte alls och ofta går vårt kursspår på plottern rakt över reven. Allt går dock bra och väl ute på havet sätter vi segel och får en fin segling längs Antiguas norra kust. Helt plötsligt ser vi en vattenstråle som sprutar rakt upp i luften, det är en kaskelottval som visar upp sig flera gånger på ganska nära håll. Vilka mäktiga djur dom är.

 

Vi fortsätter västerut utanför reven på norra Antiguas kust och går därefter in genom en väl utmärkt öppning i revet och styr sedan österut igen innanför det stora revet.

Längs kusten ser vi många flotta hotell och efter ett tag passerar vi den märkliga ön Long Island med sina enorma villor med stora pooler och vackra, välskötta trädgårdar. Det här är en ö där de superrika bor. De flesta husen har en egen konstgjord hamn och inte sällan en helikopterplatta där helikoptern väntar på att ta ägarna till deras privatjet på Antiguas internationella flygplats.

Nu kommer vi ut på en fjärd där det finns flera stora områden med korallhuvuden och på andra sidan ser vi en hel liten skärgård av små öar, nästan som hemma. Efter noggrann navigation ankrar vi bakom Great Bird Island på 3 m djup, ett underbart, skyddat ställe där vi ligger nästan ensamma och har massor av rev att snorkla på.

Vi åker runt med jollen och spanar och badar både från båten och från stranden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vädret är sagolikt. Vi bestiger också toppen på Great Bird Island, där man dels har mycket fin utsikt över skärgården runtomkring och där vi kan beundra två 30 meter djupa blowholes där Atlantens vågor skickar upp kaskader av skum.

 

 

 

 

På kvällen blir vi uppringda av Victory Too på satellittelefonen. Vi bestämmer att träffas nästa dag i Jolly Harbour som är en stor, ny marina på västkusten. Marinan är mycket skyddad, och har klarat sig mycket bra genom flera orkaner. Man går in via en muddrad ränna innan man kommer in till själva marinan. Vi förtöjer vid en pontonbrygga och här ligger redan Victory Too. I marinan finns flera restauranger, biluthyrningsföretag, helikopterföretag, lite småaffärer och en jättestor, välsorterad supermarket.

 

Vi blir hjärtligt mottagna av Anette och Anders när vi landat. Då Pingisen är helt tom på öl blir vi strax ombordbjudna och medan vi njuter den kalla ölen blir vi uppdaterade på vad som hänt sedan vi skildes åt på Guadeloupe. På kvällen äter vi en god middag tillsammans på en italiensk restaurang i marinan. Vi har mycket trevligt och det blir många glada skratt. Anette berättar lyriskt om en helikoptertur till Montserrat. Vi blir så inspirerade att vi bestämmer att det vill vi också göra. Hur den resan förlöpte berättar vi om i ett annat resebrev.

 

Nu är det äntligen dags att fixa vår watermaker. Reservdelarna har till slut anlänt och vi ber Karen att leverera dem till Pingisen. Men se det går inte, dom har ju så mycket att göra och någon hjälp att byta ut delarna kan vi absolut inte få. Så vi får hyra bil och åka och hämta grejorna själva. Tillbaka till båten skruvar Hjalle isär kontrollboxen till watermakern, hittar det trasiga kretskortet och monterar det nya. Det låter ju enkelt, men allt är väl inbyggt i förpikens alla skrymslen och vrår så för att utföra detta jobb vore det inte fel att vara en bläckfisk med 8 armar. Till slut är dock allt på plats och vi pustar ut. Vi avslutar dagen med att Hjalle skriver till Spectra och föreslår att de skaffar sig en ny agent på Antigua.

 

När vi nu ändå har vår hyrbil passar vi på att göra några utflykter. Vi kör till Falmouth Harbour, granne med English Harbour. Här ligger många super och megayachts som är på väg till superyachtregattan på St Barth. På kvällarna ser det nästan ut som ett tivoli med alla röda ljus i masterna. Segelbåtar med en mast högre än 30 meter måste ha röd ankarlanterna i toppen så att inte flygplanen skall flyga in i dom.

Här ligger också den spektakulära, tremastade jättebåten ”Maltese Falcon”, ett helt nytt koncept när det gäller segelbåtar, vridbara master som sköts via datorer.

 

 

 

Vi tar också den mer eller mindre obligatorisk turen upp till det höga berget Shirley Heights för att njuta av solnedgången. Det är otroligt vackert att titta ner över English Harbour och Falmouth med alla ankrade båtar och med vulkanön Montserrat i bakgrunden medan solen sjunker i havet. Här träffar vi återigen Bob och Sara på den engelska Najaden ”Serafina”. Vi får en trevlig pratstund innan våra vägar åter skiljs. Nästa dag seglar dom söderut medan vi seglar västerut mot Nevis och nya äventyr.