Efter att ha fyllt våra diesel- och vattentankar lämnar vi den skyddade marinan i Jolly Harbour på Antigua. Vi går för motor ut genom den muddrade rännan, rundar ”Pyjamasudden” med sina fem små öar utanför, går norrut förbi Five Islands Bay och styr in i viken Deep Bay. I inloppet ligger ett vrak av den tremastade barken ”Andes” från Trinidad som sjönk här i början på 1900-talet efter att dess last av beck och tjära fattat eld. Masttopparna sticker fortfarande upp ur vattnet och det sägs att det är ett spännande vrak att dyka på. I vraket bor bl.a. stora bläckfiskar sägs det.  Vi väljer dock att ta det lugnt och äter en god middag ombord i solnedgången.

Följande morgon, den 18 mars lättar vi ankar för att segla västerut till grannön Nevis där vi åter skall sammanstråla med vännerna Anders och Anette på Victory Too. Vädret är fint, vi har en djup slör i 15 knops vind och vi gör god fart. Hjalle släpper ut fiskelinan och lagom till lunch nappar det. Det är en fin liten yellowfin tuna som har fastnat på kroken. Det blir en riktigt färsk sushimi till lunch.

 

Vid 4-tiden på eftermiddagen rundar vi södra udden på Nevis. Vinden har mojnat så vi startar motorn. Plötsligt tvärstannar motorn, vi har fått någonting i propellern. När vi tittar akteröver förstår vi vad som hänt. Vi har tydligen oavsiktligt varit ute på hummerfiske för vi har fått en hummertina på släp. Farten har sjunkit till 1 knop, vi har ingen motor att ta hjälp av. Vi kan omöjligt hinna fram till vår ankarplats innan det blir mörkt. Vi försöker naturligtvis komma åt linan så vi kan skära av den, men något tynger ner den så den ligger alldeles för djupt för att vi skall kunna få tag i den. Vi sätter spinnakerbommen och spirar genuan. Farten ökar någon knop men det går alldeles för långsamt. Det känns inte alls kul.

 

Vi ropar upp Victory Too och berättar om vårt elände och meddelar att vi inte hinner fram i dagsljus. Vi berättar att vi eventuellt kommer att försöka hitta en närmare ankarplats bakom Nevis så snart vi kommit in i sjölä. Så slår vi oss till ro i sittbrunnen och ser hur vattnet sakta glider fram under oss.

Efter en dryg halvtimme ser vi en stor segelbåt med svensk flagga komma emot oss. Det är Victory Too som ryckt ut till undsättning. Vi vinkar och jublar av glädje när våra vänner tar oss på släp och elegant bogserar oss in till den väntande bojen. Efter en kvart ropar Victory Too upp oss på VHF:en och bjuder in oss på middag. Jättegulligt tycker vi och tackar naturligtvis ja. Så även den här dagen får ett trevligt slut.

 

Nu gäller det att få bort linorna i propellern så nästa dag, när Anders och Anette gett sig av till golfbanan, plockar Hjalle fram dykgrejorna igen och så ner under båten. Det är otroligt vad linor kan trassla in sig i en propeller, men med kniv och envishet lyckas han så småningom få loss eländet. Vi testar motorn och allt fungerar som det ska. Vi kan pustar ut. På kvällen tar kompisarna med oss in till stranden och Sunshine Bar där vi äter en jättegod fisk medan vi lyssnar på deras skrönor från dagens golfäventyr.

 

 

 

 

 

 

Vi har hört talas om en fantastisk hotellanläggning uppe i bergen som heter Golden Rock Inn. Den vill vi gärna besöka så med taxi ger vi oss av dit upp. Hotellet ligger väldigt vackert med en strålande utsikt över havet långt nedanför. Runt hotellet breder en välskött, parkliknande trädgård ut sig med ett otroligt fågelliv. Efter att gått runt och beundrat anläggningen slår vi oss ner vid ett bord i en liten berså för att prova kökets konster.

Det blir en lunch bestående av en supergod hummersallad med ett glas vitt vin till. Runt hotellet breder regnskogen ut sig och här skall det finnas apor, så efter lunchen smyger vi oss iväg in i djungeln. Vi spanar och lyssnar och så småningom hamnar vi bland de vilda aporna. De är väldigt skygga så det är svårt att hinna fånga dem på kort, men vi får i alla fall se dem och känner oss väldigt nöjda med det.

 

Taxin har väntat på oss och nu ger vi oss av för en rundtur runt ön. Första stoppet blir märkligt nog en dragracingbana som taxichauffören stolt visar upp. För att undvika att ungdomar tokkör på de allmänna vägarna så har regeringen nu byggt den här fina anläggningen där ungdomar från Nevis och grannöarna kan få utlopp för sin fortkörningslusta. När vi fortsäter vår färd lägger vi märke till att alla kyrkor vi passerar har luckor för fönstren och dörrarna är låsta. Så brukar det ju inte vara. Vår chaufför berättar att tidigare var kyrkorna också här på Nevis öppna, precis som på andra karibiska öar, men då blev de invaderade av getter. På den här ön är det gott om getter så det är inte så svårt att föreställa sig hur kyrkorna såg ut och luktade efter att getterna tagit dem i besittning. Vi åker vidare till lovartssidan av ön.

Här ligger Nisbet Beach, en fin strand med en prydlig resort. Vi stannar till här och tar en öl innan vi återvänder hem till båtarna. På kvällen blir det tävling mellan killarna och tjejerna ombord på Victory Too. Först spelar vi ”Plump” och sedan ett frågesportspel om vett och etikett. Vi har jätteroligt och det lag som förlorar skall bjuda på champagne, så nu är det bara för tjejerna att ge sig iland och handla.

En eftermiddag när Hjalle sitter och läser i sittbrunnen ser han en tom jolle med utombordsmotor på komma guppande förbi. Det blåser friskt så jollen har bra fart. Han hoppar i vattnet och med stor möda lyckas han få tag i jollen och simma tillbaka med den till Pingisen. Vi spanar på båtarna i lovart om oss och ser att där ligger en katamaran som inte har någon jolle. Två personer ombord på katamaranen står och tittar med kikare ut över havet. Vi förstår att det är dom som tappat sin jolle. Vi vinkar och tjoar, men de varken ser eller hör oss. De lägger loss från bojen med sin katamaran och kör ut ur viken, spejande efter den försvunna jollen.

 

Efter ca 20 minuter kommer de modfällda tillbaka in i viken. Nu har Hjalle satt på högtalaren och då hör de oss. De blir jätteglada när de ser att vi har räddat deras jolle och kvinnan säger till Hjalle: ”Oh, you have made me the happiest woman in the world”. Inte dåligt! Det var inte igår man fick den kommentaren. Det är ett ungt schweizisk par som hyrt katamaranen och tjejen hade knutit fast jollen lite slarvigt när de hade varit och handlat. Lite senare kommer de över med en flaska rödvin som tack för hjälpen.

 

Sista dagen på Nevis besöker vi Lord Nelson museet, ett litet trevligt informativt museum i utkanten av stan. När Lord Nelson var här umgicks han mycket med en plantageägarfamilj som hette Nisbet. Dottern i familjen, Frances, charmade den engelske officeren så att han till slut friade och det blev ett ståtligt bröllop på ön när ”Fanny” fick sin Horatio. Bland gästerna märktes bland andra den engelska kronprinsen. Att Nelson senare skaffade sig en annan käresta, Lady Emma Hamilton, är en annan historia som det inte talas så mycket om på det här museet. Vi lär oss i alla fall lite mer om den berömde sjöhjälten, bland annat att ingen av hans bägge kvinnor var närvarande vid hans begravning i St Pauls Cathredal, och lika bra var väl kanske det. Eller som den engelska flottans lördagsskål lyder: ”To our wifes and sweethearts, may they never meet”.

 

Vi seglar vidare till grannön St Kitts, en kort distans på 10 sjömil. Vi ankrar utanför huvudstaden Basseterre eftersom det är fullt i den lilla marinan. Vi hade hoppats kunna få plats där för att ladda våra batterier och spola av båten. I stället tar vi jollen in till land och vi blir förskräckta av den syn som möter oss. Bredvid marinan har man fyllt ut och byggt en konstgjord udde med en jättepir för kryssningsfartygen. På udden har man byggt upp ett shoppingområde med en massa affärer som säljer skattefria varor, juveler, sprit, parfym, kläder m.m. och naturligtvis ett stort antal souveniraffärer, barer och restauranger. Allt mycket smaklöst och helt främmande i den miljö som den fina gamla staden annars erbjuder. När kryssningsfartygen lägger till vid kajen spärras området av för öborna och passagerarna slussas direkt in i detta shoppinginferno. Alla karibiska öar lever i stor utsträckning på turism, men aldrig tidigare har vi sett en så utstuderad, närmast vulgär ”turist trap”.

 

När vi lämnar det nya området möts vi av det ursprungliga Basseterre som har sin charm i behåll. Staden grundades för 350 år sedan av fransmännen och har sedan vidareutvecklats av engelsmännen. Vi går en sväng i gamla stan som är mycket pittoresk. Det centrala torget heter Circus Square och har Piccadilly Circus som förebild. Mitt på torget står ett vackert klocktorn som för tankarna till Big Ben. En annan historisk plats är Independence Square. Torget anlades 1790 och användes bl.a. för slavauktioner men fick sitt nuvarande namn först 1983 till minne av att Nevis och St Kitts då blev en från Storbritannien oberoende nation.

 

På många västindiska öar byggde man en järnväg under sockerindustrins storhetstid. De flesta av dessa är nu nerlagda, men på St Kitts har man bevarat den. Järnvägen byggdes 1912 då plantageägarna beslutade att bygga en gemensam fabrik för att pressa sockerrör och tillverka socker. Då behövdes en järnväg som kunde frakta sockerrören från de olika plantagerna. 2005 lades sockertillverkningen på St Kitts ner, men man bevarade tågen som nu turisterna kan åka med runt ön och få en bild av det gamla blomstrande St Kitts.

Vi går till turistbyrån för att köpa biljetter till tåget men damen där verkar inte så intresserad. Hon är på väg att stänga för dagen och ska åka hem. Vi får i alla fall ett telefonnummer av henne så vi kan ringa till tågfolket och kolla. Inga problem, vi är hur välkomna som helst. Så nästa dag är vi tidigt uppe och inne i marinan redan vid 8-tiden.

Brittis har lite problem med att hitta vår kontaktperson från järnvägen som skall ge oss våra biljetter bland alla kryssningsfartygs-passagerare, men det lyckas till sist. Vi åker med vår taxichaufför Elvis till tågstationen som ligger på norra ön. Elvis visar sig vara en utmärkt guide och han berättar om St Kitts historia, framför allt om indianerna och aporna. År1626 utfördes en massaker här på ön då fransmän och engelsmän dödade 1000-tals indianer. Vi passerar stället där massakern ägde rum, Bloody Point. Det är en djup ravin med en flod längs nere och det sägs att vattnet färgades rött i flera dagar efter massakern. De som överlevde flydde till Dominica där det idag finns ett indianreservat på 3 500 innevånare.

 

År 2002 hölls det en ceremoni här på St Kitts där många karib-indianer från Dominica deltog. Syftet var egentligen att söka försoning med de förgångna oförrätterna och att frigöra själarna på de massakrerade indianerna, allt enligt den woodo-kultur som är vanlig här. Vår guide berättar att efter denna ceremoni så har det börja hända konstiga saker på ön, men han ville inte gå in närmare på vad. Men att det inträffat flera oförklarliga dödsfall som kunde härledas till denna ceremoni var helt klart.

 

Vi fick också lära oss att här på ön finns över 100 000 apor. De är en plåga för bönderna, då de äter deras grödor. Det är en grön ”Vervet” apa som ursprungligen importerades som husdjur från Afrika av fransmännen. Många bönder jagar och sätter ut fällor för aporna. I det nybyggda shoppingområdet ser vi dock ett annat sätt att använda aporna. Här bär några försigkomna invånare omkring på aporna som har blöjor på sig. För 3 dollar kan man bli fotat med en apa på sin axel eller huvud. Några apor har t.o.m. kläder på sig.

 

Elvis släpper av oss vid järnvägsstationen och vi klättrar ombord på den sista av de fem järnvägsvagnarna. Sedan bär det av i sakta mak på den smalspåriga järnvägen. Tåget går genom ett vackert landskap med gamla väderkvarnar, vackra herrgårdar, sockerrörsfält, fallfärdiga skorstenar och hela tiden med det blå havet utanför. En rar flicka serverar oss förfriskningar och konduktören undrar om Charlie har egen biljett. Det har han förstås inte, nallebjörnar åker som vanligt gratis.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi passerar ett antal före detta sockerrörsfält där asiater håller på och jobbar. Vi får höra att bönder från Thailand och Taiwan är här för att lära öborna odla annat än sockerrör t.ex. frukt och grönsaker. St Kitts håller på att utvecklas till en riktig turistö, och vi passerar ett stort bygge där det skall bli ett nytt Mariott-hotell.

 

Elvis står troget med sin taxi och väntar på oss när vi kommer fram till slutstationen. Efter en mysig lunch ger vi oss av till Brimstone Hill Fortress, som kallas ”Västindiens Gibraltar”. Ett imponerande fort som ligger högt uppe på en klippa. Fortet har en fantastisk utsikt över omgivningarna och grannöarna. Vår duktige chaufför tar oss tryggt uppför den slingrande vägen upp till fortet, tutande i varje kurva. Han berättar att för att få sitt taxicerifikat måste han genomgå en utbildning om öns historia och geografi och sedan avlägga ett kunskapsprov. Han upplyser oss stolt om att han var bäst i sin grupp. Han hade besökt fortet 25 gånger innan provet och 3 gånger har han gått turen med en audioguide.

Vi bestämmer oss för att hyra varsin audioguide och går sedan runt och tittar. Audioguiden beskriver så målande de händelser som har utspelats här att man nästan kan se det hela framför sig.

 

 

Engelsmännen började bygga fortet 1690 och man använde slavar som arbetskraft. Murarna är byggda av vulkanisk sten som kallas ”brimstone”, och är 7 fot tjocka.  I januari 1782, under den stora kampen mellan de europeiska kolonialmakterna och den unga amerikanska republiken om kontrollen över de sockerrika karibiska öarna, attackerade 8000 franska soldater St Kitts och belägrade fortet. 1000 engelska och skotska soldater tillsammans med förrymda slavar försvarade fortet i en månad innan de kapitulerade. Ett år senare återlämnade fransmännen ön och fortet till engelsmännen i enlighet med det s.k. Versailles fördraget. Engelsmännen fortsatte att bygga upp fortet tills det stod klart 1794. 1852 drogs trupperna tillbaks och fortet övergavs. Fortet är med på Unescos världsarvslista sedan 1999.

Vi besöker de arkitektoniskt vackert utformade byggnaderna där officerarna bodde, de mindre exklusiva förläggningarna för fotfolket och stallarna där slavarna fick bo tillsammans med boskapen. Vattentillgången här uppe var förstås begränsad så vattnet återanvändes flera gånger. Först badade officerarna i det friska vattnet som sedan rann ner till fotfolkets vattenreservoar. Sedan de använt vattnet var det slavarnas och boskapens tur att dricka och tvätta sig. Vattenhushållning enligt gammal modell således.

 

 

 

 

 

 

På väg ner från fortet träffar vi på ett stort gäng jättesöta apor som håller till mitt på vägen.

 

 

 

 

Sista dagen på St Kitts får vi plats i marinan och kan toppa upp batterierna. Vi utnyttjar naturligtvis också möjligheten att handla tax-free i det förfärliga shoppingområdet. Man måste ju stödja öns köpmän, eller hur. Den 25 mars lämnar vi St Kitts tillsammans med Victory Too för att segla till svenskön St Bart. Där vi skall titta på den spektakulära segeltävlingen ”St Bart’s Bucket, där ett 40-tal superyachts tävlar om pokalen. Mer om detta i nästa resebrev.