Den 23 februari på kvällen landar lilla Sigrid, 20 månader gammal, på flygplatsen på Guadeloupe. Hon har, som tur är, tagit med sig mamma Cissi, Hjalles yngsta dotter, och pappa Carl-Johan. Sigrid skall segla med oss i ett par veckor, och mamma och pappa är naturligtvis lite oroliga för hur det skall gå för lilla Sigrid när hon nu skall ut och segla på öppna vatten med stora vågor. Morfar Hjalle är dock mer betänksam över hur mor och far skall klara omställningen till det tropiska och lugna livet här i Karibien. Med facit i hand kan man bara konstatera att man i alla fall inte hade behövt oroa sig för Sigrid. Hon lär sig blixtsnabbt att leva och bo på en båt och hon verkar trivas alldeles utmärkt med klimatet och att ha alla vuxna omkring sig. Och inga jobbiga vinteroveraller, stövlar och mössor att ta på sig, utan här kan man springa omkring som nakenfis efter att ha blivit ordentligt insmord med solskyddsfaktor 100 och med en liten mössa käckt på svaj.

Redan vid ankomsten kommer Cissi med den stora nyheten. Sigrid ska få ett litet syskon i september! Sigrid verkar inte bry sig om denna nyhet särskilt mycket medan morfar och Brittis blir lyckliga och rörda över att vara dom första att få höra detta glada budskap. ”Lika bra att berätta varför det inte blir några Sundowners för min del på den här seglingen”, säger Cissi. Själva funderar vi över hur vi ska kunna hålla reda på alla födelsedagar framöver. Med totalt 6 barn och snart 12 barnbarn blir det tjockt i almanackan, men Brittis trycker ju upp en egen almanacka åt oss varje år där alla bemärkelsedagar finns inlagda, så det ska väl ordna sig.

 

Vi använder första dagen åt att låta den lilla familjen göra sig hemmastadd ombord på ”Pingisen”. Naturligtvis blir det en rejäl shoppingrunda också runt den mysiga marinan ”Bas de Fort” innan vi kastar loss för att segla de 40 sjömilen ner till Dominica. Det blåser bra och vågorna är höga så Sigrid somnar sött. Här kan man vaggas till sömns utan att någon behöver anstränga sig. Till föräldrarnas lättnad glider vi så småningom in i den skyddade viken Ruperts Bay varvid Sigrid vaknar och tittar sig nyfiket omkring. Då kommer vår vän Alexis i sin fina motorbåt och hälsar oss välkomna tillbaka. Sigrid blir naturligtvis omedelbart hans stora favorit medan hon själv är lite mer reserverad.

 

Vi har packat vårt gamla båtporslin i en påse som vi nu skänker till Alexis. Brittis har ju fått en helt ny servis i födelsedagspresent så den gamla behöver vi inte längre. Alexis har fyra systrar och han har berättat för oss att de har det lite besvärligt, så det känns skönt att våra grejor kan komma till användning.

Senast vi var här bad vi Alexis att fixa några humrar tills vi kom tillbaka och nu levererar han två fina, levande langustrar. Sigrid tittar storögt på mamma Cissi när hon håller upp en sprattlande hummer i varje hand. Strax blir hon lite modigare och klappar försiktigt de underliga djuren. Hon får dock inte titta på när morfar stoppar ner dem i vår kokande hummerkastrull. Under stjärnornas glans kan vi så servera nykokt hummer med ett glas kallt vitt vin medan Sigrid får nöja sig med sin kvällsvälling och Cissi med ett glas vatten i stället för vin.

 

Tidigt nästa morgon blir vi hämtade av Alexis för en tur på Indian River, en underbart vacker och spännande flod som ringlar sig in i regnskogen. Här spelades delar av ”Pirates of the Carribean” in, och under den tiden var Alexis Jonny Depp’s, huvudrollsinnehavaren i filmen, personliga chaufför och hjälpreda.

På floden får man inte använda motorer på båtarna så Alexis plockar fram årorna och börjar ro. Runt omkring oss ser vi många färggranna fåglar i träden och i det klara flodvattnet simmar stora stim av fiskar. På en gren bland färggranna blommor och fjärilar ser vi en stor, grön iguan och längs stränderna springer krabbor omkring.

 

Alexis ror plötsligt in till stranden och blixtsnabbt sträcker han ut handen och plockar upp en jättekrabba. Sigrid tittar storögt på detta skådespel och ropar förtjust ”Oooooj” varje gång hon ser något hon gillar. Når vi kommer tillbaka ut på viken där ”Pingisen” ligger ankrad startar Alexis motorn och gasar på ut mot båten. Sigrid ropar ”Jaaaaa” när båten skjuter fart. Hon gillar tydligen att åka fort den lilla äventyrerskan.

 

 

 

En dag ger vi oss av på en tur i vår vän ”Shadows” lilla buss. Vi skall upp i bergen och besöka några av de fruktplantager som ligger där. Här uppe är grönskan överväldigande och träden dignar av olika frukter. Just nu är det skördetid för bananer, grapefrukt och apelsiner medan det är några veckor kvar innan ananasen är mogen. Vi får plocka med oss så mycket vi kan bära. Det är något speciellt med att plocka sin egen frukt direkt från träden. De färska frukterna smakar så mycket bättre än de man köper, åtminstone upplever vi det så.

 

 

Vi åker vidare till en nationalpark där vi gör en vandring in i regnskogen. Sigrid får sitta i en bärstol på pappas rygg och har magnifik utsikt därifrån.

 

På avstånd ser vi några av de papegojor som är Dominicas nationalfågel och som finns avbildad i deras flagga. Dominica är ett självständigt land sedan 3 november 1983. Man betalar en avgift på 5 EC dollar per person när man besöker en nationalpark, en avgift som används för underhåll av nationalparken, så den betalar man gärna.

 

 

 

 

På söndagskvällarna ordnar PAYS (Portsmouth Association of Yacht Security) en barbecue på stranden bredvid ”Big Papas” bar. Man betalar 20 US dollar per person och då ingår grillad kyckling och grillad fisk med en fräsch sallad och ris till och så förstås så mycket rompunch man vill ha. Maten är jättegod och överskottet från det här kalaset går till att förbättra säkerheten för oss långseglare. Man har bland annat ordnat så att en säkerhetsbåt kör omkring bland de ankrade båtarna hela natten och ser till att ingen draggar eller får ovälkommet besök. Sigrid är förstås med på festen och blir snart allas favorit. Vi träffar ett mycket trevligt amerikansk par från Maine som ger oss värdefulla tips om segling i deras hemmavatten, en destination som vi hoppas komma till så småningom. Vi får också tillfälle att bekanta oss med några av de lärare som undervisar på den amerikanska ”Medical School” som finns här på ön. De trivs väldigt bra och räknar med att stanna minst några år till. Studenterna går 4 terminer här innan de återvänder till USA. En förklaring till varför det finns Medical Schools på så många öar i Västindien är att läkarorganisationerna i USA inte tillåter att det öppnas flera Medical Schools där! Är detta verkligen möjligt i USA?

 

Den 1 mars hissar vi upp ankaret för att segla till Les Saintes. Först går vi dock in för att tanka vatten vid den stora bryggan där kryssningsfartygen brukar lägga till. Dominica har Karibiens bästa vatten och det måste vi naturligtvis få smaka på ombord. Det är dock inte så lätt att landa vid en brygga som är avsedd för fartyg där ”Pingisen” skulle kunna vara jolle ombord, men med Carl-Johans viga språng upp på bryggan går det dock alldeles utmärkt.

 

Det blåser friska vindar och går ganska hög sjö när vi sträcker upp mot Les Saintes, men sträckan är inte så lång så alla mår bra ombord.  Det är fullt med båtar i ankringsviken utanför den lilla staden, Bourg des Saintes, så vi väljer att gå över till den skyddade viken Anse Sous le Vent på grannön Ilet a Cabrit. Botten här är lite knepig att ankra på, men efter 7 försök får vi äntligen fäste och vi kan duka upp en välförtjänt middag i sittbrunnen.

 

Följande morgon hoppar vi i havet för att snorkla på revet närmare land. Vattnet är klart och sikten jättefin så vi får en härlig snorklingsförmiddag. Enda problemet är strömmen som vill föra oss ut till havs, men den är inte starkare än att vi med lite ansträngning kan ta oss tillbaka till båten. Sedan börjar det regna och regna och det regnar oavbrutet i nästan fem timmar. Det har regnat ovanligt mycket i Västindien den här säsongen men vi har varit rätt så förskonade. När vi väl kommer i land för att äta en sen lunch är alla restaurangerna stängda. Till slut lyckas vi hitta ett ställe där vi kan få en sandwich, kanske inte precis den lunch vi hade tänkt oss. Vi tröstar oss med en god middag ombord med Hjalles grillade fläskkarré och sedan en omgång Plump.

 

Vårt nästa mål är Pigeon Island på Guadeloupes västkust. Pigeon Island är namnet på de öar där Jaques Costeau spelade in många av sina undervattensfilmer. Här finns nu det som kallas ”Costeau’s Underwater Park” och han själv står staty på 10 meters djup vid en av uddarna. Vid dessa öar får man inte ankra av hänsyn till korallreven, men det finns utlagda bojar som gästande båtar får använda sig av när de inte är upptagna av dykbåtar. Vi hittar en ledig boj och hoppar i vattnet. Det är ganska djupt kring öarna men vattnet är så klart att det inte är några problem att se korallerna och fiskarna under oss. Det känns som man svävar tyngdlöst i en tredimensionell värld och vi får den bästa snorklingen vi haft hittills i Västindien. Vår lilla ankarvik vid vår fina ö är verkligen mysig att ligga i, och vi slipper diska idag för vi får inte släppa ut någonting från båten då det kan skada korallerna.

 

Tidigt nästa morgon kommer en dykbåt och plockar upp Carl-Johan för en dykutflykt. Han får först dyka ner till Costeaus staty och hälsa på honom genom att göra klartecknet på dykarmanér innan det bär vidare ner i djupen där humrar och större fiska håller till. Vi andra snorklar och gör en utflykt in till ön. Vi sätter inte på motorn på vår jolle utan ror iland. Det gillar dock inte lilla Sigrid. Att ro är tydligen inte hennes grej, hon gråter otröstligt så fort hon är med på en roddtur, men när motorn är på och morfar gasar på så ropar hon glädjestrålande ”Wooaaow”. Vad månde bliva av denna lilla tös.

 

När CJ kommer tillbaka från sin dykutflykt ber vi honom att gå ner och rensa propellern från den beväxtning som är ofrånkomlig i dessa farvatten, en uppgift som han mer än gärna tar på sig. Efter denna insats får vi betydligt bättre effekt från propellern när vi kör för motor. Pigeon Island är verkligen värt ett besök och vi förundrar oss över att det knappt är några andra båtar här. Kan det bero på att pilotböckerna skriver ganska lite om denna plats och dessutom framställer den som svår att besöka och att sjökortet inte stämmer särskild bra här?

 

Deshais, den nordvästligaste ankringsplatsen på Guadeloupe, är en charmig fiskeby med flera bra restauranger, en bra mataffär och en fantastisk botanisk trädgård. Dit ska vi nu segla och där skall Sigrid med föräldrar mönstra av för att få några dagar på land innan de flyger hem till Sverige. Det är knappt 10 sjömil till Deshais, och eftersom vi kommer iväg relativt tidigt ser vi fram mot en riktigt god fransk lunch. När ankaret har gått i den skyddade viken kör vi med jollen in till en liten kanal nära fiskehamnen där det finns en brygga för gummijollarna.

Sigrid, som nu lärt sig älska att åka med ”Pingelina” när motorn är på, tjuter av förtjusning. Det är verkligen kul att se Sigrid åka gummijolle, ju mer morfar gasar, desto roligare tyckte hon att det är. Det skall bli intressant och följa Sigrid, blir det snabba båtar och snabba bilar som kommer att bli hennes passion mån tro? Bäva månde mor och far. Vi väljer en restaurang med en stor veranda med utsikt över viken och ”Pingisen”.  Vi beställer färserad krabba till förrätt, grillad red snapper med underbar sallad till huvudrätt och god glass till efterrätt. Säga vad man vill om Frankrike, men god mat kan dom laga.

 

Den 5 mars är det så dags för den lilla familjen att mönstra av. Morfar och Bitte tar med sig lilla Sigrid på en utflykt till den fantastiskt vackra botaniska trädgården medan Cissi och Carl-Johan städar och packar. Den botaniska trädgården ligger bara 3 km från jollebryggan, det låter inte så långt med det är en brant uppförsbacke hela vägen. Sigrid sitter bekvämt tillbakalutat i sin vagn medan vi kämpar oss uppåt i den 28-gradiga värmen. Jardin Botanique är, som man kan förvänta sig här i den franska delen av Västindien, finansierad av EU.Det är verkligen en fin anläggning med vindlande stigar som kantas av spännande träd och växter, allt otroligt välskött.

Det första vi stöter på är en stor damm med näckrosor där stora karpar simmar omkring. För 50 cent kan man köpa lite mat till karparna. Det gör vi förstås och 100-tals fiskar kommer simmande och slåss om godsakerna, de klättrar på varandra och slår med fenorna så att det stänker vatten vida omkring. Vilka otroligt glupska fiskar, och aldrig verkar de få nog. Sigrid tittar storögt och minst sagt avvaktande på detta myller av fiskar.

 

Lite längre in i parken hittar vi ett stort fågelhus som är fullt med parakiter, ett slags papegojor. Här betalar vi återigen 50 cent för något slags sockervatten som parakiterna gillar helskarpt. Så fort vi håller den lilla muggen i handen så kommer det flera fåglar och sätter sig på armen. Sigrid är helt fascinerad men tycker det är roligare om fåglarna sitter på morfars eller Bittes arm i stället för på hennes egen. 

Lite längre fram träffar vi de mysiga flamingorna som vi länge står och beundrar. Sigrid pekar och tjuter av förtjusning när de drar upp ena benet och sedan balanserar på det andra. Det ser helt osannolikt ut att det tunna benet skall kunna bära den stora fågeln och att de kan hålla balansen. En annan favorit är vattenfallet som dånande störtar ner 15 meter. Innan det är dags att bege sig hemåt hittar vi också de stora papegojorna som bor i färggranna små hus. De är fria att flyga vart de vill men håller sig till sina bostäder i parken.

 

 

När vi skall åka därifrån ber vi att få skjuts med den gratisbuss som parken annonserar med. Men nu är det lunchtid så vi får inte tag i chauffören. Vi blir rekommenderade att ta den kommunala bussen ner till staden i stället, men efter att förgäves ha väntat på den i 20 minuter börjar vi lifta. En skåpbil stannar och vi berättar att vi väntat länge på bussen men att den inte verkar komma som den ska. Killen i bilen skrattar gott och säger att bussarna här kommer och går när dom vill, så det är lika bra att vi får åka med honom. Brittis klättrar in i skåpet genom bakdörrarna medan morfar och Sigrid sitter fram bredvid chauffören. Lite annorlunda sätt att åka bil tycker Sigrid som är van att sitta bakochfram i en barnbilstol fastspänd med säkerhetsbälte. Det här sättet att åka bil verkar mycket roligare tycker hon.

 

Vi hinner med en liten crépelunch innan det är dags att åka till Cissis och Carl-Johans bungalow, där de skall tillbringa de sista två dagarna av sin vistelse på Guadeloupe. Vi åker med till hotellet och kollar deras mysiga stuga. Sigrid hittar en egen liten pool vid sidan om den stora där hon badar och plaskar under vilda tjut. Vi tar ett tårfyllt farväl av ungdomarna och får sedan skjuts tillbaks till Deshais av hotellägaren.  Vi tar en svalkande simtur när vi kommer tillbaks till båten och börjar förbereda oss för överfarten till Antigua påföljande morgon.

 

Det har varit otroligt kul att ha ungdomarna ombord och se hur snabbt lilla Sigrid vant sig vid båtlivet och vad duktig hon blivit på att röra sig på båten. Man upplever verkligen hur snabbt barnen utvecklas i den här åldern. Inlärningskurvan är brant. Både motorik och språk utvecklas oerhört snabbt och hon förstår mer av vad vi vuxna säger och gör än vad vi kan föreställa oss. Vi funderar lite över hur de intryck hon fått under dessa dagar kommer att påverka henne i framtiden.