Nu är det dags för en ö som vi verkligen sett fram mot att få lära känna lite närmare, den tidigare svenskön St Barth, eller Saint Bartolomeo som Columbus döpte den till 1492 då han kom hit för första gången. Alla helgon var ju förbrukade vid det här laget för att namnge andra öar så hans bror Bartolomeo fick duga för den här. Fransmännen var herrar på ön från mitten av 1600-talet, men drygt 100 år senare blev den svensk och förblev så i nästan 100 år.
Bakgrunden till att Sverige plötsligt blev ägare till en västindisk ö är intressant, men kanske ändå intressantare är vad som hände med vår koloni i Västindien. Det är en historia som sträcker sig ända fram till våra dagar. Det hela började år 1784 med att Ludvig XVI av Frankrike ville ha ett frihandelsavtal med Sverige, närmare bestämt handelsrättigheter med Göteborg. I gengäld erbjöd den franske kungen att Sverige skulle få ön Saint Bartolomeo i Västindien. Gustav III, som blivit kung 1771, ville att Sverige skulle återupprättas som en europeisk stormakt. Han hade blivit inspirerad av Danmarks stora vinster från dess kolonier i Västindien, och ville ha egna kolonier, vilket var en symbol för makt och prestige på den tiden. Ludvig XVI och Gustaf III gjorde upp affären och den 23 augusti 1784 meddelade kungen vid ett möte med riksrådet att Sverige nu ägde en ö i Västindien vilket kom som en fullständig överraskning för medlemmarna i rådet.
Den första rapporten om ön kom från den svenska generalkonsuln i den franska staden L’Orient, Simon Bérad. Han rapporterade:
“Saint-Barthélemy är en mycket obetydlig ö, utan strategisk position. Den är mycket fattig och torr, med en synnerligen liten befolkning. Bara salt och bomull produceras där. En stor del av ön utgörs av sterila klippor. Ön har inget sötvatten , alla brunnarna på ön ger bara bräckt vatte . Vatten måste importeras från närliggande öar. Det finns inga vägar någonstans.”
Enligt Bérard fanns det inga större möjligheter att börja med jordbruk på grund av den dåliga jorden. Öns enda fördel var att den hade en bra hamn. Bérard rekommenderade därför att ön skulle göras till ett frihandelsområde. Genom att låta alla nationers fartyg fritt lossa och lasta på Saint Bartolomeo kunde man undvika de handelshinder som bl.a. den engelska Navigation Act innebar (se resebrevet från Antigua). Frankrike hade vid den här tiden problem med att bl.a. transportera de slavar som behövdes till kolonierna i området. Genom att låta Sverige sköta transporten av slavar från Afrika till Västindien skulle Frankrike kunna köpa sina slavar från den svenska ön till de franska kolonierna i området varje år.
Gustav III följde Bérards råd och den strategin blev en stor framgång. Sverige stiftade en lag, Svensk svarta kod, som reglerade den svenska slavhandeln. Gustav III medverkade också till att starta det Svenska Västindiska Kompaniet där rika svenskar inbjöds att teckna aktier. Själv ägde kungen 10 % av aktierna men enligt konsortialavtalet skulle han få 25 % av vinsten. Gustav III var tydligen ingen dålig förhandlare.
Ambitionen var att expandera till fler öar i området, i första hand Guadeloupe, men tills vidare nöjde man sig med intäkterna från den svenska frihamnen på St Barth. Svenska köpmän byggde upp en fin stad runt hamnen som fick namnet Gustavia och i början av 1800-talet var Gustavia faktiskt Sveriges 6:e största stad! På höjderna runt staden byggdes tre fort för att försvara ön, Fort Gustav, Fort Karl och Fort Oscar.
Dessa försvarsanläggningar heter så än i dag och minner om våra svenska kungar. Vi hittar även gatan Rue de Roi Oscar II och Östra Strandgatan, undrar hur det senare uttalas på franska.
I och med slavhandelns avskaffande minskade intäkterna från ön samtidigt som Sveriges ekonomi försämrades. 1878 sålde därför Oscar II tillbaka ön 
till Frankrike och lånade sedan ut 
pengarna till riksdagen för att betala tillbaka vår utlandsskuld. Som tack för det skulle kungahuset få 300 000 kronor i årlig ränta, och den räntan har sedan dess betalats ut varje år fram till våra dagar. Det var vår nuvarande kung som år 2004 beslutade att avstå från denna inkomst.
Vi lämnar marinan på St Kitts på morgonen den 25 mars och sätter kurs mot St Barth. I den ostliga vinden får vi en behaglig segling de dryga 50 sjömilen och på kvällen kan vi ankra utanför Gustavias hamn bland 100-talet andra båtar, däribland våra vänner på Victory Too. Att gå in i hamnen är otänkbart eftersom den är upptagen av alla jättebåtar som skall segla i den berömda superyachtregattan. Inte ens alla deltagare i regattan får plats i hamnen utan många av de största båtarna har liksom vi ankrat ute på redden. Varje år arrangeras denna regatta där många av världens största segelbåtar deltar.
St Barth är idag en ö för de riktigt rika. Bland invånarna hittar vi familjen Rockefeller som var först ut när David Rockefeller byggde en enorm villa vid stranden Colombier redan 1957. Idag hittar vi namn som David Letterman, Harrison Ford, Tom Cruise, Céline Dion, Woody Allen och Steven Spielberg. Inte underligt att den lilla flygplatsen på ön är nedlusad av privat-jet av det mer exklusiva slaget. Att besöka St Barth annat än med egen båt är nog inte att tänka på om man inte har onödigt mycket pengar.
Vi tar jollen in till land för att beskåda alla vackra båtar. Här ligger bland annat två s.k. J-båtar, de segelbåtar som man tidigare seglade Americas Cup med innan de ansågs alltför dyra även för detta ändamål och man övergick att tävla med de betydligt mindre12:orna.
Det är dels den vackra ”Ranger” som ritades av legendaren Olin Stevens, dels den något yngre ”Hanuman”. Bägge är drygt 40 meter långa och har ett djupgående på nästan 5 meter. ”Ranger är titelförsvarare sedan hon förra året vann regattan och ”The Bucket”, det ganska oansenliga vandringspris som dessa 100-miljonersbåtar tävlar om men som är mycket åtråvärt. ”Ranger” kom i år på en 5:e plats i det 40 båtar stora startfältet, endast 4 poäng efter ”Hanuman” på andra plats.
Regattans segrare blev den ”endast” 30 m långa Swan-båten ”Virago”, naturligtvis ritad av German Frers. Två Swan-båtar till finns med i startfältet. Det är ”Varsovie”, 25:a och ”Song of the Sea” som slutade på 39:e plats vilket visar att besättningarnas skicklighet är lika utslagsgivande som en bra konstruktion.
Den verkliga jätten i startfältet är ”Maltese Falcon”, en märklig 289-fotare (88 m lång) med tre ostagade master med råsegel som är helt datastyrda. Bredden är ungefär densamma som längden på ”Pingisen”. Kölen går att delvis hissa upp så djupgåendet varierar mellan 6 till 11 meter. Hon kan lätt göra 20 knop i en frisk undanvind. Att se henne vända genom vinden är ett fantastiskt skådespel.
Gillar man lite äldre linjer är den 180 fot långa tvåmastade skonaren ”Elena” en fröjd för ögat men kan naturligtvis inte matcha de nya skapelserna resultatmässigt, slutade 22:a. En annan äldre skönhet är ”Gloria” som ursprungligen byggdes för gamla Saltis-kompisen Micke Krafft (numera ägare till de vackra klipperskeppen Star-klippers som någon av er kanske har seglat med). Ett annat svenskt inslag finns på 125-fotaren ”P2” med Magnus Holmberg som rorsman och där segelmakaren Chris Doyle står för trim och taktik. Den kombinationen gav en 4:e plats. Den verkliga racern i fältet är 100-fotaren ”Leopard” som dock genom sitt höga handicap får starta sist av alla båtar och sedan försöka slå sig fram genom fältet, en inte helt enkel uppgift. Slutplaceringen 8:a visar att det är tuff konkurrens även i dessa tävlingar.
Vår favorit är dock 180-fotaren ”Marie”, systerbåt till ”Adèle” som byggdes och ägdes av den svenske entreprenören Jan-Erik Östergren som även givit ut boken ”Exploring with Adèle” där båten och hans världsomsegling beskrivs med oerhört vackra bilder. ”Marie” är således en mycket vacker båt med en fantastiskt vacker och bekväm inredning men som ändå seglar mycket bra vilket slutplaceringen 9:a är bevis på.
Besöket på St Barth blev således för oss segelbåtsälskare och historienördar en upplevelse som vi aldrig skall glömma. Men vår seglats skall fortsätta och nästa mål är St Maarten. Där väntar oss något mycket oväntat som vi berättar om i nästa resebrev.