Distansen från St Martin till BVI, British Virgin Islands är 85 sjömil. För att komma fram i dagsljus lättar vi ankar i Marigot Bay på St Martin redan klockan 04.00 på morgonen den 19 april. Målet är ön Gorda på BVI. Vinden är svag ostlig och vi stöttar med motorn för att hålla tillräcklig fart. Vi passar på att starta watermakern för att fylla upp våra vattentankar. Plötsligt går den automatiska länspumpen igång! Vi tar in vatten, var är läckan? Hjalle dyker ner i båten och upptäcker snabbt att det är en slang på watermakern som lossnat och nu sprutar in vatten i båten. Allt i förpiken är blött. Hjalle stänger av watermakern och börjar sanera. Bara att plocka ut allt som finns i förpiken.
Efter ett tag ser båten ut som ett zigenarläger. Allt som är blött, inklusive gennakern, ligger på tork på däck. Resten är utstrött i ruffen medan Hjalle sliter med slangarna i förpiken. Den som säger att det är en enkel sak att sätta fast en slang som lossnat har nog aldrig försökt göra det i en båt där utrymmet är minimalt. Hela watermakern måste skruvas loss vilket inte är lätt när det inte går att komma åt muttrarna. Till slut lyckas det, slangen sätts fast och sedan skall hela härligheten tillbaks igen. Skruvar, muttrar och verktyg tappas och försvinner under durken som måste skruvas loss för att få tag på grejorna igen. Att båten dessutom gungar och lutar gör inte arbetet enklare.
Efter många timmars arbete är i alla fall watermakern fixad. Vi tar en paus, äter hamburgare till lunch och spelar ett parti åsna som Brittis låter Hjalle vinna för att han skall bli glad och få nya krafter att plocka tillbaka allt på plats i båten igen. Sedan återstår bara att svampa upp allt vatten som pumparna inte kommer åt att suga upp och sedan skölja med sötvatten och så svampa upp det också. Vädret är vackert och vinden är som tur är fortsatt svag men dyningen är hög. Vi får uppmuntrande tillrop av Håkan och Anna-Karin på Unicorn via vår SSB-radio.
Vi kommer fram till BVI i god tid innan det blir mörkt. Vi ser en skog av master bakom Eustasia Island och vid Bitter End så vi väljer att i det lugna vädret ankra för oss själva utanför Necker Island. Vattnet är alldeles turkost och under båten glider två rockor, bluespotted eagelrays, graciöst fram. Framför båten ligger en liten sandö med två palmer. Vi hoppar i vattnet utan baddräkter och simmar över till den lilla ön. Genom cyklopet ser vi alla färgglada fiskar under oss. Detta är ett litet paradis. Vi avslutar dagen med en god middag, en av Brittis specialiteter, spagetti carbonara. Klockan 9 somnar en trött Hjalle medan Brittis läser en bok i sittbrunnen medan månen stiger över de vackra öarna.
Necker Island
Efter ett härligt morgondopp bland rockor och sjötungor går vi nästa dag över sundet till Gorda och in i den skyddade viken som kallas Bitter End. Här är det gott om båtar men vi hittar en bra plats ganska nära Saba Rock Resort som har WiFi med bra räckvidd. En motorbåtsgubbe tycker vi ankrat för nära honom så efter ett tag flyttar vi oss en bit ännu närmare Yachtklubben.
Bitter End med Saba Rock Resort i bakgrunden
Det var Columbus som upptäckte Virgin Islands på sin andra resa till Nya Världen 1493. Han ankrade utanför Salt River Bay på ön St Croix för att han behövde färskvatten. Vindarna drev honom sedan till Gorda. När han såg alla öarna så döpte han dem till Jungfruöarna för att hedra helgonet Santa Ursula och hennes 11 000 jungfrur som blev mördade år 383 efter att Ursula vägrat gifta sig med en icke kristen prins. Öarna koloniserades så småningom av engelsmän och danskar. Danskarna sålde så sent som år 1917 sina öar till USA för 25 millioner dollar. Dessa öar heter idag US Virgin Islands.
BVI är en vacker skärgård som har mycket att erbjuda, men tyvärr har vi bara tid att stanna 4 dagar här. Vi måste vidare till Bermuda och USA för att kunna lämna båten och flyga hem till Sverige. Vi seglar först till den lilla ön Marina Cay. Den vackra men karga lilla ön var länge obebodd, men på 1930-talet slog sig det nygifta paret, författaren Robb White och hans hustru Rodie ner här och byggde upp sitt hem. Robb var då 28 år och Rodie 24 år. Dom lyckades med att skapa ett lyckligt men äventyrligt liv medan dom jobbade med att bygga ett hus av betong för att klara av orkanerna och en vattencistern så de kunde samla regnvatten. Huset finns fortfarande kvar och är restaurerat till originalskick.
Dinghy bryggan Marina Cay
Deras äventyr på ön har Robb skildrat i några böcker, bl.a. ”Privateer’s Bay”, ”Our Virgin Island” och ”Two on the Isle”. Där kan man bl.a. läsa om hur de klarade en svår orkan, lyckades rädda ett antal judar från ett tyskt fartyg och överlevde ett oväntat besök av Robbs svärmor. Boken ”Our Virgin Island” blev senare filmatiserad med Sydney Poitier, Ruby Dee och John Cassavetes i huvudrollerna.
Utsikten från “toppen” på Marina Cay, Pingisen ligger ankrad i viken
Slutet är dock inte lika lyckligt. När paret skulle återvända till sin ö blev de stoppade av brittiska myndigheter som hävdade att Robbs böcker hade misskrediterat britterna och deras öar. De hävdade att Whites aldrig hade fått något tillstånd att bosätta sig på ön och att deras hus var ett svartbygge. Idag finns på ön, förutom Whites hus, en restaurang, några bungalows för uthyrning och en bensinbrygga.
Robb blev även omtalad under andra världskriget då han utbildade sig till jaktpilot och tjänstgjorde inte bara på hangarfartygen i Stilla Havet utan även på både slagskepp och ubåtar. Han belönades med inte mindre än 8 medaljer och avgick som kommendörkapten. Rodd skrev senare många böcker och filmmanus inklusive de kända romanerna från andra världskriget, ”Torpedo Alley” och ”Up Periscope”, den senare filmatiserad med bl.a. James Garner. För bokläsaren och filmälskaren Brittis och världskrigsspecialisten Hjalle var således det här besöket både intressant och spännande.
Restaurangen på Marina Cay heter ”Pusser’s Marina Cay” och här säljer man Pusser’s rom. Detta är originalromen som besättningarna på Royal Navy’s fartyg druckit under alla år. Den produceras fortfarande enligt originalreceptet i träfat även nu när den engelska flottan inte längre serverar dagliga romransoner till sjömännen. Sedan 31 juli 1970 får engelsmännen klara sig utan rom ombord.
På en tavla i baren får vi lära oss ” The Traditional Toasts of the Royal Navy”:
Monday: To our ships at sea
Tuesday: To our men
Wendesday: To ourselves (as no one is likely to concern themselves)
Thursday: To a bloody war and a quick promotion
Friday: To a willing soul and sea rom
Saturday: To our sweathearts and wifes, may they never meet
Sunday: To absent friends and those at sea
Den vanligaste skålen var annars:
The wind that blows
The ship that goes
And the lass that
loves a sailor.
Innan vi lämna ön passar vi på att tanka diesel vid bensinbryggan på Marina Cey, Det håller dock på att gå riktigt galet. En ilsken tysk på en charterbåt tycker att han skall tanka före oss, trots att mackpersonalen vinkar in oss, och försöker ramma oss med sin motorkatamaran. Vi lyckas undvika en kollision med minsta möjliga marginal och låter för säkerhets skull den ilskne tysken med högrött ansikte tanka före oss.
Nästa anhalt blir den fina viken på Just van Dyke. Det är långfredag och vi har haft kontakt med våra kompisar Håkan och Anna-Karin på Unicorn via Internet. De är på väg till US Virgin Islands från Puerto Rico. För två år sedan firade vi påsk tillsammans på Abrohlos-öarna i Brasilien. Nu tänker vi fira påsk tillsammans ännu en gång. På eftermiddagen hör vi Anna-Karin ropa på Flying Penguin på VHF:en. Det är jätteroligt att pratas vid igen. Vi bestämmer att träffas i Christams Cove vid lunchtid följande dag.
Vi lämnar vår ankarplats tidigt på morgonen för vara framme i avtalad tid. På väg över de öppna vattnen ner mot Saint John ser Hjalle plötsligt något konstigt i vattnet. När vi kommer närmare ser vi att det är en dykare som vinkar till oss. Väl framme hos honom berättar han att han har gjort ett strömdyk men kommit alltför långt ut och förts ut på öppet vatten av strömmen. Det finns ingen möjlighet för honom att ta sig tillbaka av egen kraft och är naturligtvis mycket tacksam när vi tar ombord honom. Han är amerikan och bor på St Thomas och känner mycket väl till den svenska flaggan, han har varit gift med en svenska och har två barn som bor i Borlänge. Vi tar kontakt med dykbåten på VHF:en och meddelar att vi har deras dykkompis ombord. När vi möts ropar en både arg och lättad dykledare till sin partner: ”I don’t know if I shall kill you or kiss you”. När vi skiljs åt frågar dykaren om vi gillar hummer. ”Självklart” svarar vi. ”Ok, jag kommer över med en senare” säger dykaren.
Hummerleverans
Det är verkligen roligt att se ”Unicorn” ligga där i Christmas Cove när vi rundar udden, det är två år sedan vi såg henne senast. Så fort som vi ankrat tar vi oss över till ”Unicorn” med vår jolle och med Hjalles nygravade lax och matjessill. Anna-Karin har gjort en fantastisk Jansson. Det är mycket som skall avhandlas så det blir en hel del seglingssnack mellan snapsvisorna under den goda påsklunchen. På eftermiddagen kommer dykaren med en jättestor pinfärsk hummer. Tur att vi numera har en riktigt stor hummergryta ombord.
Innan middagen som serveras ombord på ”Pingisen” bjuder ”Unicorn” på Anna-Karins goda Caiprinha, en drink som vi njutit av många gånger i Brasilien. Drinkarna serveras med gulliga pingvindrinkpinnar inköpta av ”Unicorn” som sedan överlämnas till ”Flying Penguin”. Hjalle kokar den härliga hummern som serveras med vitlöksmajonnäs till, otroligt gott. Klockan blir sen innan det är dags att säga God Natt.
Efter frukost tillsammans nästa morgon tar vi än en gång farväl av varandra. Det har vi gjort flera gånger tidigare, i Turkiet, på Kanarieöarna och i Rio de Janeiro. Nu skall ”Unicorn” söderut ner till Grenada eller Trinidad under orkansäsongen medan vi skall norrut till USA via Bermuda. Undrar var vi träffas nästa gång?