Den 24:e april klockan 18.00 lämnar vi Marina Cay på British Virgin Islands för att segla de knappa 1000 sjömilen till Bermuda. På vägen kommer vi bland annat att passera Saragassohavet – dit ålarna simmar för att föröka sig – samt den ökända Bermudatriangeln. Det finns många skrönor om båtar som oförklarligt bara försvunnit när de passerat Bermudatriangeln. De flesta av dessa historier är väl att hänföra till just skepparhistorier med tvivelaktig verklighetsbakgrund. Faktum kvarstår dock att det finns ett antal verkliga försvinnanden som inte har fått sin förklaring.

Några vetenskapsmän har försökt finna tänkbara orsaker till dessa försvinnanden och den hypotes som vunnit mest tilltro är gasbubbelteorin. Den innebär att det nere på havets botten, många tusen meter under vattenytan där vattentrycket är oerhört högt, skulle finnas fickor av gas som inte kommer ut på grund av vattentrycket. Man någon gång då och då blir gastrycket högre än vattentrycket och då släpps en liten gasbubbla iväg och börjar stiga mot ytan. I början är bubblan kanske inte större än en fotboll, men allt eftersom vattentrycket sjunker utvidgas bubblan mer och mer. När den kommer upp till ytan kan den vara mer än 100 meter i diameter. Råkar då en båt befinna sig just där bubblan kommer upp innebär det att vattnet plötsligt bara försvinner under båten och den faller fritt ner i botten på bubblan, kanske 100 meter ner. Sedan störtar havet ner i hålet och båten är borta. Ruskigt så det förslår.

Det är således med en viss spänning som vi sätter kurs norrut. Vädret är fint med som vanligt frisk ostlig passadvind, Vi seglar för enbart genua, vilket ger en bekväm segling men ändå god fart, medan solen sjunker mot horisonten i väster. Vi har lagt ut en waypoint utanför inloppet till St George på Bermuda och våra fina instrument talar om att vi kommer att vara framme om 145 timmar. Det är om exakt 6 dygn om vi kan hålla den fina fart på närmare 7 knop som vi har just nu. Brittis serverar biff Stroganoff till middag i sittbrunnen innan vi börjar våra 3-timmarsvakter.

Under natten ser vi några andra båtar på radarn, men ju längre norrut vi kommer desto färre båtar. Vi får också några squalls, d.v.s. regnskurar som ibland kan ge kraftiga vindbyar. Squallsen syns dock tydligt på radarn så vi får gott om tid att minska segel innan vi får dem över oss. Andra natten kommer regnmolnen allt tätare och med allt kraftigare vind. Vågorna börjar växa och är nu c:a 3 meter höga. Vi seglar med bottenrevad genua och Hjalle sätter upp vårt sittbrunnskapell för att vi skall slippa bli blöta i regnet och av havsvatten som stänker in över däck. Plötsligt hör vi någon som anropar ”Flying Penguin” på VHF-radion. VHF-radion har kort räckvidd, bara c:a 20 sjömil, så det måste vara en båt som ligger ganska nära oss. Det visar sig vara den amerikanska segelbåten ”Orlando” som är på väg till USA. Det är en ganska liten båt och de har börjat bli oroliga för det allt mer blåsiga och regniga vädret. De undrar om vi har någon väderprognos att ge dem, och det har vi förstås. Vi berättar att vädret skall bli bättre i morgon med sol och mindre vind. Vi nästan hör hur de drar en lättnadens suck.

Varje morgon kl 09.00 sätter vi på vår SSB-radio för att lyssna på ”Det Svenska Nätet” och prata med andra båtar. Det är Sylvia på ”Chikitita” som är nätkoordinator. Dom ligger i Panama och har skött nätet i många år. Vi pratar med  bl.a. ”Unicorn” som är på väg söderut mot Trinidad och med ”Balder” som ska segla hem till Sverige via Azorerna om några dagar. Det är alltid roligt att ha kontakt med andra båtar, inte minst när man är långt ute till havs. Det är en trygghet att veta att några människor har koll på var man är och vart man är på väg. Senare lyssnar vi också på Cris Parker i Florida. Han har en verksamhet där man kan köpa väderprognoser och vi hör hur han lämnar sina prognoser till den ena båten efter den andra. Vi har inte något abonnemang hos honom men vi kan ändå få lite väderinformation om någon av hans kunder finns i närheten.

När vi andra morgonen till havs sitter vid SSB-radion och pratar med andra båtar hör vi en kraftig smäll från förskeppet på båten. Vår första tanke är att vi kolliderat med något, i värsta fall en container som ligger och flyter i vattenytan. Det finns många containrar som fartyg av olika anledningar har tappat och som nu flyter omkring på haven, så visst finns det en risk att man skall kollidera med en sådan, även om den inte är stor. Vi meddelar de andra båtarna på nätet vad som hänt och att vi skall undersöka om det gått hål på båten. Ganska omgående kan vi meddela att vi inte tar in vatten men att vi skall se om vi fått några andra skador. Hjalle börjar tömma förpiken på all utrustning men vi kan inte hitta några tecken på skador inuti båten. Att gå upp på däck för att göra en utvändig inspektion är uteslutet på grund av vädret och de höga vågorna som ofta sköljer över däck. Det får vänta tills vi kommer i hamn.

Vi har också radiokontakt med Karsten, en dansk som bor i Panama och som hjälper främst skandinaviska båtar med väderinformation. Via honom får vi kontakt med den danska båten ”Anaconda” som ligger på Bermuda. Vi berättar för dem att vi kanske har fått skador och att vi är osäkra på om vi kan använda motorn om vår propeller är skadad. Dom lovar hjälpa oss in i hamn om det behövs när vi kommer fram. Vi får också problem med vår dieselgenerator. Rätt vad det är stannar den på grund av lågt oljetryck. Vi är naturligtvis i stort behov av generatorn för att ladda våra batterier. Navigationsutrustning, autopilot, radio, kyl-och frys m.m. drar mycket ström. Hjalle dyker in i motorrummet och hittar felet. Det är en kabelsko till oljetrycksgivaren som är glapp. Han nyper till den med en tång och så är det problemet löst.

Vädret lugnar nu ner sig och vi får fin segling i SSE vind de sista dagarna. Havet blir lugnare och vi håller god fart, 6,5 – 7 knop och nattpassen bli härliga under en sprakande stjärnhimmel. Via ”Anaconda” får vi reda på att Bermuda Radio vill ha en s.k. ”Pre Arrival Information Report” innan vi är framme. Dom mejlar blanketten till oss, vi fyller i den och mejlar den vidare till Bermuda Radio. Fantastiskt att kunna sitta mitt ute på Atlanten och skicka blanketter via satellittelefonen.

Vi blir förvånade när vi hör Bermuda Radio på VHF:en medan vi fortfarande har mer än 200 sjömil kvar. De har tydligen en mycket stark sändare. Bermuda är en ö omgiven av stora korallrev som sträcker sig långt ut till havs. Många är de fartyg som gått under på dessa rev genom åren. Vi ser nu att vi kommer att komma fram till Bermuda mitt i natten om vi fortsätter med nuvarande fart. Att angöra ön i mörker är naturligtvis inget som vi vill, så vi minskar segel för att bromsa. Samtidigt ställer vi om våra klockor med en timme till Bermuda-tid, UTC – 3. Klockan 05.00 den 29 april har vi 20 sjömil kvar till angöringsbojen utanför St George och vi ropar upp Bermuda Radio och meddelar vår position och beräknad ankomsttid. Dom tackar för informationen och frågar om vi har sjökort över Bermuda och inloppet till St George. Vi bekräftar att så är fallet och förstår att de haft koll på oss sedan länge via radar och AIS. Dom är mycket artiga, vänliga och hjälpsamma och pratar en härligt tydlig engelska. Vi kommer att få många trevliga stunder när vi lyssnar på dem.

När vi närmar oss angöringsbojen startar vi motorn och till vår glädje kan vi konstatera att propellern verkar oskadd. Jan och Laura på ”Anaconda” möter oss med sin jolle i inloppet för att assistera om det behövs, men vi klarar oss förstås själva och kan ankra i den fina, skyddade lagunen utanför den vackra gamla staden St George. Jan hämtar oss med jollen och kör in oss till tullen på Ordonance Island för inklarering. Skönt att slippa sjösätta vår egen jolle på en gång, vi kan vänta med det tills vi vilat ut efter en snabb segling som tagit 5,5 dygn eller 134 timmar, en snittfart på lite drygt 7 knop.

Hur det var med utvändiga skador efter smällen den andra morgonen till havs? Jo, sedan vi klarerat in och kommit tillbaka till båten hoppar Hjalle i sjön med cyklopet. Han kommer upp och meddelar att det inte finns några som helst tecken på skador eller märken på båten. Vad var det då som hände där ute i Bermudatriangeln? Sannolikt var det bara en våg som daskade in i förskeppet med så stor kraft att det lät som en kollision. Alternativt kan det ha varit en stor fisk, svärdfisk, haj eller till och med val som daskat till ”Pingisen” med stjärtfenan. Vad det var lär vi aldrig få reda på, men det viktiga är naturligtvis att båten och vi är oskadda. Och att vi nu ser fram mot en härlig tid på sagoön Bermuda.