Efter 7 dygn på havet känns det skönt att komma i land. Det är förmiddag när vi den 23 juni kommer fram till Cobbs Marina i Little Creek strax utanför Norfolk, Virginia. Vi känner genast att detta är ett nytt land. Vi har föranmält vår ankomst till Homeland Security och berättat vilka vi är och vart vi är på väg. Dom lovar komma till båten för att klarera in oss i USA så snart vi landat. På VHF:en är det ett himla surr. Sällan har vi hört så mycket trafik på kanal 16 som nu. Det är ofta US Coast Guard som anropar och också många krigsfartyg och handelsfartyg, men mest är det folk på privata båtar som med utpräglade amerikanska accenter fyller etern. Ibland är det svårt att begripa vad dom säger, men vi kanske vänjer oss så småningom. Knappt har vi förtöjt förrän US Immigration, representerad av svenske Karlsson och hans assistent från US Health Department dyker upp.  Officer Karlsson är väldigt förtjust över att få ta hand om en svensk båt och berättar förstås om sina svenska rötter. Men när vi frågar honom om varifrån i Sverige hans förfäder kommer har han ingen aning, trots att det var hans farföräldrar som emigrerade. Och i Sverige har han förstås aldrig varit. Vi undrar lite för oss själva om han över huvud taget vet var Sverige ligger, men vi avstår från att ta reda på det. De är i alla fall väldigt trevliga och snart har vi fått vårt ”Crusing Permit” som gäller i ett år och som skall användas vid all kontakt med myndigheterna. I USA skall man anmäla sin ankomst till varje ny stat och då är det viktigt att ha det här numret.   Vi har naturligtvis även haft kontakt med Marinan och Volvo Pentas verkstad här för att boka tid för att lyfta båten och för att montera ett nytt S-drev. Knappt har svenske Karlsson och hans assistent försvunnit förrän Volvo Pentas killar dyker upp för att diskutera jobbet. Marinans personal kommer förbi och ger oss en tid då båten skall lyftas och så går vi igenom med dem vilka andra jobb som skall göras. Det är verkligen en helt annan ordning och reda här jämfört med vad vi är vana med från Sydamerika och Karibien.   Båten ska ju ligga på land några dagar så vi bestämmer oss för att bo på hotell och hyra bil under tiden. Vi bokar in oss på ett hotell nära Virginia Beach, en stor turistort på Atlantkusten. Här ligger restauranger och hotell längs en 4 km lång sandstrand med en typisk amerikansk board-walk. På stranden är det fullt med de vanliga turistaktiviteterna, paraflying, windsurfing, bananaride etc. Vi får en härlig svit med utsikt över havet, här ska vi fira midsommar. Vi dukar upp med jordgubbar och champagne på terrassen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men redan efter första dygnet i land händer en olycka. Efter sju dagar på ett gungande hav så halkar Brittis på det platta men hala hotellgolvet så illa att hon bryter nyckelbenet

på två ställen. Hjalle ringer till receptionen och berättar vad som hänt och att vi måste få Brittis till sjukhus för vård. Hon har jätteont! Det blir en väldig aktivitet på hotellet. Ambulans beställs fram, en av hissarna stängs av för att vara reserverad för Brittis bår, ambulansen kommer och hämtar henne och kör oss till sjukhuset. Kvinnan som kör ambulansen berättar att hon har detta som volontärjobb några dagar i veckan. Hennes manliga kollega kollar blodtryck och puls på stackars Brittis. På sjukhuset går det snabbt med röntgen och undersökning, men det tar lite tid att få reda på resultaten. Vi placeras i ett enskilt rum med stor platt-TV där vi tittar på filmen “Inte utan min dotter”.

Till slut kommer läkaren in och berättar att nyckelbenet är av på två ställen och att Brittis nu måste ha armen i en mitella i 4-6 veckor. Något operativt ingrepp är inte aktuellt för den här typen av skador berättar han. Det kommer att läka av sig själv så småningom, men det kommer att ta sin tid och det kommer att göra ont i början. Han överlämnar recept på starka smärtstillande tabletter som vi kan hämta ut på närmaste drugstore. När vi lämnar sjukhuset förundras vi över att ingen kommer och kräver oss på varken försäkringsnummer eller pengar. Vi har ju hört att det är oerhört dyrt att få sjukhusvård i USA.

När vi kommer tillbaka till hotellet kommer hotelldirektören och ger Brittis en liten mjukiselefant som plåster på såren. Vi börjar ana att det är hotellet som har betalt för Brittis sjukhusbesök för att undvika att vi ska stämma hotellet med krav på höga skadestånd, något som är mycket vanligt här i USA. Men vi har inga planer på något sådant utan konstaterar bara att besättningen på Flying Penguin nu har utökas med ytterligare en besättningsmedlem, en liten elefant.

När vi ändå gett oss in i sjukhussvängen så bestämmer sig Hjalle för att kolla upp ett märke han har fått på benet.

Hjalles hudläkare

 

När vi var i Sverige hade han försökt få tid för detta, men väntetiden var för lång för att det skulle hinnas med innan vi reste tillbaka till båten. Vi hade ju bara två veckor på oss då. Så han ringer till ett privatsjukhus och får tid samma dag. Vi kommer till en modern klinik med mjuka fåtöljer, TV och dagstidningar i väntrummet. En ung kvinnlig läkare tar emot honom och skär loss det fula märket som sedan skickas till biopsi. Hon passar på att fixa några andra småmärken också. Kostnaden för detta blir inte mycket mer än vad landstinget hade debiterat för samma sak i Sverige. Vi upphör aldrig att förvånas över den fina vård vi får utomlands jämfört med den s.k. förnämliga svenska sjukvården som aldrig har tid att ta hand om våra krämpor när vi är hemma.

Dagen efter våra sjukhusbesök tar vi bilen till Williamsburg. Williamsburg var huvudstad i Virginia mellan 1699 och 1780 och var då den brittiska kolonins medelpunkt. Efter befrielsekriget flyttades huvudstaden till Washington och staden började förfalla. 1926 inledde John D. Rockefeller ett gigantiskt restaureringsprojekt av Williamsburg. Staden är nu ett levande museum, där museivärdar går runt i tidstypiska kläder. Olika yrkeskårer visar upp sina färdigheter, soldater, snickare, bagare, hovslagare etc. Det är ett trevligt sätt att framställa historia på.         Restaurangen där vi äter lunch serverar tidstypisk mat, skinkstek med ben grillad över öppen eld. En maträtt anpassad för stridsskadade soldater och för Brittis, lätt att äta med vänster hand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu blir det äntligen tid för ett besök till centrala Norfolk. Här ligger världens största örlogsbas med mängder av krigsfartyg av alla storlekar. Vi beger oss till Nauticus, National Maritime Center, ett stort museum som har olika utställningar om den maritima historien från den tid då européerna kom till Amerika fram till våra dagar. Här kan man lära sig allt om utvecklingen av fartyg från segelskeppens tid fram till dagens atomdrivna hangarfartyg och u-båtar, om de stora sjöslagen och om livet i havets djup. Här ligger också det enorma slagskeppet USS Wisconsin. Hon sjösattes 7 december 1943, på 2-årsdagen av japanernas anfall mot Pearl Harbour. Hon är 887 fot (270 meter) lång och väger 45 000 ton och är utrustad med 9 stycken 16 tums (41 cm) kanoner. “The Whisky” som hon kallas deltog först i slutstriderna i Stilla Havet under andra världskriget.

Första uppdraget var som eskortfartyg till en hangarfartygsstyrka för anfallet mot Filipinerna. Under den operationen råkade man ut för tyfonen Cobra. Flera amerikanska fartyg gick under i orkanen men Wisconsin klarade sig helt oskadd. Wisconsin deltog sedan bl.a. i slagen om Iwo Jima och Okinawa innan man började anfallen mot själva Japan. Flera gånger blev hon utsatt för kamikaze attacker men klarade sig oskadd. Hon löpte in i Tokyo Bay den 5 september 1945, 3 dagar efter den formella kapitulationen. Wisconsin deltog sedan aktivt i Koreakriget och det första Gulf-kriget. Under andra världskriget och Koreakriget bestod besättningen av över 3000 man Under Gulf-kriget klarade man sig med 2000 man ombord.

I museet visas också en intressant film om hur det gick till när USS Wisconsin designades och byggdes. Hennes dimensioner är i första hand anpassade för att kunna passera Panamakanalen, i slussarna är det bara ett par decimeter mellan bordläggningen till slusskanterna.

När vi efter en vecka i Norfolk sjösätter ”Pingisen” och lämnar Cobbs Marina är vi bra mycket fattigare. Det är dyrt att få jobb gjorda i USA. En tröst är att vi kan fylla vår dieseltank med billig USA-diesel, halva priset mot i Sverige. Vi sätter vi kurs norrut på Chesapeake Bay och i kvällningen går vi in i en enslig vik och ankrar. Det var här som indiankvinnan Pocahontas år 1607 räddade den engelske kaptenen John Smiths liv. Pocahontas har ju även blivit berömd under senare år genom Disneyfilmen med samma namn. Vi döper vår ankarvik till Pocahontas Bay.

Vid Solonoms Island, en mycket fin hamn ned många marinor, väljer vi att gå in till Spring Cove Marina. Här tar dockmaster Marty emot oss och när han ser vår flagga berättar han att han har en svensk flickvän som heter Karin som nog gärna vill träffa oss nästa dag. Och mycket riktigt, nästa morgon kommer Karin ombord, en jättegullig svensk tjej från Mariestad som bott länge i Maryland. Blir det möjligt skall vi försöka träffas igen när vi seglar söderut. Hon erbjuder sig att visa oss runt men tiden just nu räcker inte till. Spring Cove är en fin marina med pool, Internet och en shuttlebuss som skjutsar en gratis dit man vill. Den tar vi till en verkligt mysig seafood restaurang där vi provar allehanda skaldjur, allt smakar ljuvligt gott.    

 

Thomas Point Shoal Lighthouse, strax utanför Annapolis

 

 

 

Nästa dag är det den 4:e juli, USA:s nationaldag. Vi vill gärna vara med och fira den i seglarmetropolen Annapolis och ger oss av tidigt på morgonen. Vi kommer fram i kvällningen och ankrar ute på redden som är fylld med 100-tals båtar. När vi ser oss omkring undrar vi om inte några av båtarna har lite för många passagerare. Men stämningen är hög och grilldofterna från båtarna blandas med glada skratt. När det blivit mörkt börjar det mest fantastiska fyrverkeri vi någonsin sett. Det blir det ena crescendot efter det andra och varje gång tror vi att nu är det final, men nej då, det bara fortsätter. Det är helt enkelt storslaget.

Annapolis brukar kallas Chesapeakes pärla och omges av många fina vikar och ankringsplatser. Det är Marylands huvudstad och stadskärnan består av många fina gamla hus från kolonialtiden. De flesta av husen är smyckade med tygdekaler i vitt, rött och blått inför 4:e juli. Vi kör in ”Pingisen” och förtöjer henne vid stadsbryggan, mitt i centrum.

 

 

 

 

Det är här som United States Naval Academy ligger, sjökrigsskolan som grundades 1845. Vi gör naturligtvis ett besök på denna världsberömda skola och tar en guidad tur med en mycket duktig guide.     Det är en enormt stor skola som har 4000 elever. Utbildningen tar 4 år och ger en akademisk utbildning som slutar med en Bachelor of Science. Det är svårt att komma in, förutom bra betyg skall man ha flera rekommendationer, gärna från senatorer eller höga officerare inom US Navy. Utbildningen är gratis men man förbinder sig att arbeta för flottan i minst 5 år efter avslutad examen. De kvinnliga eleverna utgör mellan 15-17 %. Skolan stoltserar också med att de har och har haft många duktiga idrottsmän, bl.a. flera olympiska medaljörer och t.o.m. astronauter. Vi får se de mycket påkostade träningslokalerna och inte minst simhallen som håller hög olympisk klass.

 

 

 

 

 

Vi får lära oss skolans valspråk och målsättning:

”To develop midshipmen morally, mentally and physically and to imbue them with the highest ideals of duty, honour and loyalty in order to graduate leaders who are dedicated to a career of naval service and have potential for future development in mind and character to assume the highest responsibilities of command, citizenship and government”.

Ingen dålig affärsidé får man säga.

På Naval Academys område finns också en vacker kyrka, the Cathedral of the Navy. I dess krypta ligger en av USA:s stora hjältar från befrielsekriget, John Paul Jones, begravd. John Paul Jones tog kriget till fiendens hemland med djärva räder längs Englands kust med sitt skepp Bonhomme Richard. Hans berömda ord, “I have not yet begun to fight,”, som inspirerat många generationer av sjöofficerare härstammar från hans seger år 1779 över en brittisk flottstyrka med HMS ”Serapis” som flaggskepp. Britternas seger verkade säker när Bonhomme Richard blivit så skadat att skeppet började ta in vatten och eld utbröt ombord. Då den brittiske amiralen signalerade till Jones att han borde ge sig svarade han: “I have not yet begun to fight”. Slutresultatet av det här slaget blev att Jones erövrade det brittiska fartyget och seglade det till sin hemmahamn medan hans eget skepp gick under och sjönk. Idag finns ett hangarfartyg med namnet USS Bonhomme Richard och en jagare som heter USS John Paul Jones. Inget dåligt erkännande av en gammal beckbyxa.

Efter några dagar i Annapolis seglar vi vidare mot ”C&D Canal” (Chesapeake and Delaware Canal) som tar oss ut i den stora havsvik som kallas Delaware Bay. När vi närmar oss kanalen ser vi hur ett åskväder närmar sig. Väl inne i kanalen brakar det loss, regnet vräker ner och blixtarna kommer i ett, det är en riktig åskstorm. Mitt i kanalen ligger Summit Marina i en utgrävd vik som var tänkt att bli en förkortning av kanalen men som aldrig blev färdigställd. Där går vi in och söker skydd för åskvädret. Här i USA är ovädren mycket häftigare än vad vi är vana vid så det känns tryggt att ha förtöjt på en plats som säkert skulle duga även för en orkan.

Nästa dag är vädret fint så vi fortsätter genom kanalen och ner genom Delaware Bay fram till Cape May, den sydligaste udden i New Jersey. Staterna är inte så stora i den här delen av USA så det går alldeles utmärkt att klara av en stat på en dag om man vill. Här ankrar vi över natten och fortsätter tidigt nästa morgon. När vi seglar längs New Jerseys kust ser vi massa konstiga saker i vattnet. Det visar sig att det är ballonger. Det finns många nöjesfält längs New Jerseys flacka och sandiga kust och alla balloger som barn får och sedan tappar hamnar i vattnet och flyter ut till havs. Vi har hjärtat i halsgropen flera gånger i tron att vi hamnat i ett område med fiskeredskap. Det kan ha sina problem att navigera med sådana hinder. Planen är att övernatta i Atlantic City, men när vi kommer in genom inloppet ser det inte alls trevligt ut. Vi ser en överexploaterad stad med enorma hotell och kasinon längs stranden och bakom dessa – förfallna byggnader som mest liknar en slum. Från hotell, restauranger och kasinon strömmar en skränande musik ut. Här vill vi definitivt inte ligga så vi bestämmer oss för att fortsätta.

Det finns inte så många inlopp längs New Jerseys flacka kust där man kan gå in och ankra för en lugn natt. De inlopp som finns är spärrade av sandbankar som ständigt förändras efter varje storm, så några tillförlitliga sjökort finns inte. Vi tar kontakt med vår amerikanska räddningsorganisation BoatUS och ber om råd. De rekommenderar oss att gå in genom det som heter Barnegate Inlet, ett inlopp som man inte ska ge sig på utan lokal kännedom, men av den lugna rösten i radion får vi anvisningar som ska göra att vi tryggt ska kunna ta oss in. Det är dock med hjärtat i halsgropen som vi följer de anvisningar vi fått medan Atlantens vågor bryter på sandbankarna runt omkring oss. Väl inne hittar vi en lugn och fin ankarplats utanför det lilla samhället. Här gäller det att ha koll på tidvattnet för det finns inte mycket vattnet under kölen.

Följande morgon ser vi fram mot en av de mest spännande sträckorna på vår segling i USA. Nu skall vi segla in till New York. Vi ger oss av tidigt på morgonen för att komma fram i rätt tid för att få tidvattnet med oss. Strömmen runt Manhattan är riktigt stark och kommer man vid fel tidpunkt är det mer eller mindre omöjligt att ta sig fram med våra fartresurser. Det känns stort när vi passerar udden Sandy Hook där inseglingen till New York börjar. När vi passerar under den enorma Verrazano-Narrows Brige som förbinder Brooklyn med Staten Island och ser Manhattan och frihetsgudinnan får vi verkligen nypa oss i armen för att förstå att vi faktiskt seglar in till New York på egen köl.    

 

 

 

 

 

Vi tänker på alla människor som för många år sedan seglade över Atlanten, ofta under stora strapatser och slutligen får se denna syn. Vi förstår hur det måste ha känts.

 

Vi känner likadant. När vi kommer in i East River visar det sig att vi har tajmat tidvattnet perfekt, vi har kraftig medström och gör mellan 10 och 12 knop, vi riktigt forsar fram längs Manhattans östra strand. Vi passerar Lower Manhattan med finansnissarnas alla skyskrapor, vi forsar fram under de berömda broarna, vi ser Empire State Buildinghöja sig över de omkringliggande byggnaderna och passerar FN-skrapan som till vår förvåning ser både oansenlig och förfallen ut, allt i en rasande fart.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bro över East River, frihetsgudinnan i bakgrunden

 

Snart är vi framme vid det som kallas Hellsgate. Här är det fullt av strömvirvlar, s.k. eddies, rena rama häxkitteln, men ”Pingisen” klarar det galant.  Vi fortsätter upp mot Long Island Sound till Port Washington. På Long Islands stränder ser vi enorma villor, slott och herrgårdar. Här bor en och annan som har gott om dollar.

 

 

 

 

 

 

I Port Washington tar vi en boj och därefter ett glas vin för att skåla för vår fina segling in till New York och förbi Manhattan. Här ska vi stanna några dagar och se oss om och göra några utflykter in till New York. Från Port Washington kan man nämligen ta tåget in till Penn Station på Manhattan, en bekväm resa på 40-50 minuter. Och så är man mitt i smeten med allt vad New York har att bjuda.