I Manhasset Bay, den fina viken utanför staden Port Washington i inre delen av Long Island Sound, ligger vi de första dagarna vid boj ute på redden. Bojen tillhör en av båtklubbarna här och som gästande båt får vi låna den gratis. Vi har satt vår jolle ”Pingelina” i sjön och med den åker vi snabbt fram och tillbaka mellan båten och land.

Port Washington (ej att förväxla med huvudstaden Washington) är en mysig liten stad där man har bra snabbköp och andra affärer på bekvämt gångavstånd. De amerikanska staterna har olika bestämmelser när det gäller att köpa öl, vin och sprit. Här har man särskilda affärer för det, ofta stora, flotta och välsorterade. Det är nästan som hemma på kära gamla Systembolaget, och legitimation måste man också visa. Riktigt nostalgiskt.

 

Det är också lätt att ta sig in till New York. Med tåg det tar cirka 40 minuter och då kommer man till Penn Station på 37:e gatan på Manhattan. I rusningstid går det fyra tåg i timmen annars två gånger i timmen. Åker man under rusningstid är det lite dyrare vilket vi tycker är korkat. Det gör ju att man styr över en och annan till de oändliga bilköerna under rusningstid.

Vi tar i alla fall tåget in till New York med målsättningen att skaffa oss någon form av mobilt Internet. Sist vi var här ordnade Hjalle med en mobiltelefon med kontantkort och USA-nummer (917-562-8700) hos AT&T. Från våra vänner på Seaqwest, Bosse och Helene, har vi dock hört att det inte är lika enkelt med mobilt Internet. För att skaffa sig det behöver man nämligen en Zip-code (postnummer) i USA, och det har vi naturligtvis inte. I Port Washington har vi redan provat att skaffa en sådan utrustning. Försäljaren är mycket positiv och lovar guld och gröna skogar ända tills frågan kommer: ”What is your Zip-code?”. Sen är det kört.

 

 

Men vi gör ett nytt försök när vi kommer in till New York. Vi tar oss till AT&T på Madison Square där vi träffar Amanda som visar sig vara en mycket serviceminded och kreativ tjej. Hon ser visserligen lite fundersam ut när vi inte kan ge henne en Zip-code men hon säger efter ett tag: ”I will try to fix it for you”. Efter ett tag har hon ordnat så att datasystemet har fått en Zip-code (vart den går har vi ingen aning om) och plötsligt öppnar sig alla tänkbara möjligheter. Så nu har vi ett Internet-abonnemang som vi betalar månadsvis i förskott med möjlighet att köpa fler MB om vi behöver. Tänk vad lite kreativitet kan göra, vi får vårt Internet och AT&T tjänar en slant.

Nöjda och belåtna firar vi denna framgång med en god lunch och sedan tar vi en långpromenad ner mot södra Manhattan hela vägen ner till Ground Zero. Det är verkligen härligt att promenera i New York och titta på människor, byggnader och (vilket Hjalle försöker förhindra med avledande kommentarer) skyltfönster.

 

Supermarketen i Port Washington har en fin fiskdisk. Vi går dit på morgonen och Hjalle köper en lagom stor lax medan Brittis köper jättefin sushi som ett par japanska biträden fixar till medan vi väntar. Sen är vi klara att lämna Port Washington. Det är den 15:e juli, solen strålar från en molnfri himmel och vi glider sakta fram i en laber bris medan vi smaskar i oss en god sushilunch. I det fina och lugna vädret passar Hjalle på att grava laxen medan vi seglar mot nästa natthamn. Hjalle har hittat en ö som heter Charlies Island och här måste vi ju bara ankra, annars blir Charlie inte kul att tas med. Och det är inget dumt val, här ligger vi bra.

 

Nästa morgon är det tidig väckning och avgång klockan 06.00, för nu ska vi segla till alla tävlingsseglares Mecka, Newport i Rhode Island. Det är här alla Americas Cup har avgjorts, från 1930 ända fram till 1983 då John Bertrand från Australien var ofin nog att erövra den fula pokalen från USA:s båt som detta år styrdes av Dennis Connor. Dennis Connor tog visserligen tillbaka pokalen fyra år senare och försvarade den i ytterligare två tävlingar, fast då i San Diego, innan han för andra gången förlorade pokalen år 1995, denna gång till Russel Coutts från Nya Zeeland. Så 1983 var alltså senaste gången som Americas Cup seglades på havet utanför Newport. Men staden är ändå för alltid förknippad med Americas Cup, och dit är vi nu på väg.

 

Det blir en lång dag på det långa sundet som skiljer tre amerikanska delstater från Long Island, en ö som verkligen gör skäl för namnet. Först när det börjar skymma glider vi in i den fina hamnen med mängder av stora, vackra kappseglingsbåtar. Eftersom Brittis har svårt att komma i vår gummijolle med sin onda axel tar vi en bryggplats istället för att ankra. Det är visserligen väldigt dyrt här, mer än dubbelt så dyrt jämfört med andra marinor, mellan 4-5 dollar per fot och natt, men ska Brittis kunna komma iland finns inga alternativ. Så vi landar mellan många fina klassiska båtar, av vilka flera är kända Americas Cup båtar. Vi känner att ”Pingisen” hamnat i riktigt fint sällskap.

Vår båtgranne är ingen mindre än den vackra J-båten ”Ranger”. Henne träffade vi senast när vi var på St Barths där ”Ranger” deltog i superyacht-regattan ”The Bucket”.

 

.

Vi går iland och tar en promenad längs Americas Cup Boulevard, passerar Americas Cup Inn och Americas Cup Museum.

Efter ett tag kommer vi fram till den fina kyrkan. Det var här som president John F Kennedy gifte sig med sin Jackline. Jackies familj äger en av de enormt stora villorna i Newport som i början på 1900-talet blev de rika familjernas favorittillhåll under somrarna. Här i Newport ligger också den gata som var först i USA att sätta upp gatlyktor. Det var år 1805 och på den tiden var det gaslyktor som tändes och släktes manuellt.

 

 

 

Att äta lobster rolls är ett måste när man är här. Vi smaskar i oss flera av dessa läckra hummermackor och smakar även på de lokala ostronen. Skaldjur är relativt billigt i den annars dyra staden Newport.

 

 

 

Längs stranden runt den halvö där staden ligger har man anlagt en gångstig som kallas “ The Cliff Walk”. Här ligger den ena slottsliknande jättevillan efter den andra som byggts och ägts av några av USA:s mest berömda finansfamiljer. De mest kända är Rosecliff, Marble House, The Breakers, Ochre Court och Rough Point. Många av byggnaderna har inspirerats av slotten i Versailles och har i dagens penningvärde kostat omkring 250 miljoner dollar att bygga d.v.s. nästan 2 miljarder kronor. Historien bakom vart och ett av dessa villor är både fascinerande och spännande.

 

 

 

 

 

 

Rosecliff till exempel byggdes av Theresa Fair Oelrichs. Tillsammans med fruarna Stuyvesant och Belmont blev Theresa medelpunkten i ett intensivt socialt liv. Några av husen ägs numer av staden och är öppna för allmänheten att besöka och beundra. De övriga är fortfarande i privat ägo och omges ofta av höga häckar som ger lite insynsskydd. I början av Cliff Walken är det en fin asfalterat gångstig, men allt eftersom vi kommer längre ut på udden blir stigen sämre och sämre.

I slutet finns skyltar som berättar att här får man gå på egen risk. Promenadstigen är 6 km lång och för att komma till från båten dit stigen börjar är det ytterligare ett par kilometer.

 

Så efter den sista bitens klättring mellan stora stenar och klippblock är vi ganska trötta. När vi går förbi en byggarbetsplats frågar Hjalle om någon möjligtvis skall åka intill stan och vi har tur, vi får skjuts hela vägen in till Newport. Vi avslutar dagens långpromenad med en god lobsterroll på en av stadens många trevliga restauranger.

 

Den sista dagen i Newport hyr vi en trehjuling, ett mellanting mellan bil och motorcykel. Planen är att besöka ett varv där ungdomar får lära sig att bygga båtar. Tyvärr är skolan stängd just den här dagen. Istället tar vi en åktur med vår trehjuling på den fina Ocean Road och beundrar änne en gång de fantastiska villorna. Vi passar även på att proviantera för nu är det dags att fortsätta vår segling mot Maine.

 

 

Vi går upp genom Cape Cod Kanalen där även stora fartyg kan passera för att slippa de farliga vattnen utanför den långa halvön Cape Cod. Det är härligt att gå genom en kanal med absolut lugnt vatten som ombyte mot Atlantens vågor. I slutet av kanalen ligger Sandwich Marina. Vi går in där för att övernatta men erbjuds en så dålig plats så vi bestämmer oss för att fortsätta till Plymouth. När vi kommer fram tar vi en boj precis innan det blir becksvart.

 

Här finns en vattentaxi som man ropar upp på VHF:en när man skall i land. Det fungerar jättebra. Plymouth är en spännande liten stad, med mycket historia. Vid kajen ligger bland annat en kopia av segelfartyget Mayflower, det skepp som i september 1620 lämnade Plymouth i England för att segla till Virginia i USA. Ombord fanns 103 pilgrimer och 40 besättningsmän. Efter drygt 2 månader till havs kom man i december fram till Cape Cod och ankrade utanför Provincetown. En ganska ordentlig felnavigering får man säga, men utan GPS och ordentliga sjökort var det förstås inte så lätt på den tiden. Här blev man kvar en månad då man sökte efter en lämplig plats att slå sig ner. Och det var till slut Plymouth med sin skyddade hamn som man fastnade för.

 

Det här var indianstammen Wampanoags land, men pilgrimmerna blev väl mottagna av indianerna. Utan indianernas hjälp hade man sannolikt frusit ihjäl eller dött av svält under den hårda vintern. De bodde ombord på Mayflower i början och rodde i land på dagarna för att bygga sina hus. När våren kom var husen färdigbyggda och de kunde flytta i land. I början av april lättade Mayflower ankar och seglade tillbaka till England.

På stranden under ett fint monument ligger pilgrimsstenen, den sten där pilgrimerna landsteg.

 

 

 

 

 

På kullen ovanför står en ståtlig staty av Massasoit, den indianhövding av Wampanoag-stammen som beskyddade pilgrimmerna.

 

Det är sorgligt att tänka på hur vi européer senare behandlade indianerna och tog ifrån dem deras land. En gång om året, klockan 12 på Thanksgiving Day, samlas indianerna på Colls Hill i Plymouth för en nationell sorgedag. För dem är Thanksgiving en påminnelse om det folkmord som de blev utsatta för, för stöld av deras land samt det obevekliga angreppet på deras kultur. Deltagarna i den nationella sorgedagen hedrar sina förfäder och protesterar mot den rasism som indianerna än idag är utsatta för.

 

Efter ett par dagar vid vår boj kommer en polisbåt upp till oss. Polisen berättar att den boj vi tagit är privat men att den inte har används på flera år. Ägaren har kommit på obestånd och inte betalt sina avgifter så bojen kan vara osäker gå grund av uteblivet underhåll. Polisen ber oss flytta ut till stadens bojar och lotsar oss dit. Det passar oss bra för i morgon bitti skall vi segla vidare ut till Provincetown, staden längst ute på Cape Cod.

 

Tidigt nästa morgon ger vi oss av för att segla tvärs över den stora havsviken. När vi kommit en bit på väg ser vi mörka moln över land. På VHF-radion varnar man för ett kraftigt åskväder med hårda vindar och uppmanar alla att omedelbart söka skydd. Att vända och segla tillbaks till Plymouth är inget alternativ för det är därifrån ovädret kommer. Att fortsätta till Provincetown är heller inget alternativ för vi har ingen chans att hinna dit innan ovädret är över oss. Så med åskstormen i hälarna girar vi söderut och med högsta fart för både motor och segel sätter vi kurs mot Cape Cod kanalen och Sandwich Marina.  Datorerna stoppar vi in i kassaskåpet och ugnen för att klara ett eventuellt åsknedslag. Åska är inget som vi seglare gillar då den kan slå ut hela elsystemet ombord. Vi hinner precis fram till marinan innan stormen brakar lös. Och den här gången får vi en bättre plats.

Efter någon timme i hamn med ösregn, åska och storm klarnar det upp och det är över för den här gången. Sandwich är både en marina och en fiskebåtshamn. Här ser vi några båtar där man kunde sitta i en korg längst uppe i masten och ett långt bogspröt med harpun längst fram. Vi förstår att säsongen för de stora tonfiskarna närmar sig, jättestora fiskar som enligt några fiskare vi pratar med kan väga upp till 400 kilo. En sådan bjässe vill vi själva definitivt ha på kroken. All denna tonfisk går på export till Japan. Efter en skön promenad in till det lilla samhället har vi en fin kväll i sittbrunnen och njuter av det nu åter är vacker väder.

 

Följande dag motorseglar vi till Provincetown, som vanligt har vi mycket lite vind. På eftermiddagen är vi framme och kryper in bakom den skyddande, halvcirkelformade sandudden där vi släpper vårt ankare. Vi tar ett efterlängtat bad och sitter sedan i sittbrunnen och bara njuter av utsikten och fågellivet på denna unika plats. Solen går ner och stjärnorna tänds över oss, det är bara så fridfullt.

 

Efter ett par dagar på denna ankarplats går vi in till staden och tar en boj utanför marinan. Här finns det launchservice, d.v.s. man ropar upp marinan när man vill i land så kommer de och hämtar en, mycket praktiskt, och detta ingår i marinaavgiften. Provincetown är vintertid en liten stad på 3500 invånare, men sommartid kan det vara så mycket som 80 000. Det bor många konstnärer här gillar det speciella ljus som råder här ute. Det är också en stad som besöks av många homosexuella. Prideflaggan ses vaja på många ställen och vi ser många av samma kön som går och håller varandra i handen. Då och då hajar vi till när en kille i tjejkläder passerar och ger oss ett sött leende.

 

Vi skulle behöva handla lite mat så vi går till turistinformationen och frågar var närmaste mataffär finns. Vi får en muntlig beskrivning av hur vi ska komma dit och börjar vår promenad. Efter ett tag kommer vi in på en gata med trevliga små villor och vackra trädgårdar och vi börjar vi undra om inte vi gått fel. Vid en av villorna ser vi en äldre man som håller på att klippa gräs så vi går in på tomten, vinkar till honom för att få hans uppmärksamhet i oväsendet från gräsklipparen. Sedan han stannat motorn frågar vi honom om vägen till mataffären. Han tittar lite misstänksamt på oss och frågar varifrån vi kommer. Vi säger att vi kommer från Stockholm, Sweden och har seglat hit med vår båt. Då lyser han upp och berättar han varit i marinen och bland annat varit i Stockholm på ett flottbesök 1956. ”Då har vi setts tidigare” säger Hjalle ”för då var jag ombord och kollade, jag var ombord på alla krigsfartyg som besökte Stockholm på den tiden, och speciellt de amerikanska för de hade den godaste glassen”. Mannen skrattar gott, följer med oss en bit på vägen tills vi kan se affären och återvänder sen till sin gräsklippare. Världen är liten i bland.

En dag kommer ett gammalt vackert segelfartyg inseglande i hamnen. Från masttoppen vajar den tretungade svenska flaggan. Vad är nu detta frågar vi oss. Vi går iland och fram till fartyget där det landad vid stadens huvudbrygga. Och då förstår vi, det är en kopia av det svenska 1600-tals skeppet ”Kalmar Nyckel”. ”Kalmar Nyckel” byggdes i Holland runt 1625 och 1628, samma år som regalskeppet Wasa förliste på Stockholms ström, köptes hon av kung Gustav II Adolf och hans riksdrott Axel Oxenstierna med syftet att hon skulle användas till att försvara Kalmar. Kungen uppmanade innevånarna i Kalmar att bidra till både köpet och utrustningen av skeppet.

 

Några år senare, i november 1637 seglade så Kalmar Nyckel från Göteborg med målet Delaware där man skulle köpa mark. Kalmar Nyckel råkade ut för hemska höststormar och var tvungen att söka skydd i Textel i Holland. Efter en dryg månad var det möjligt att segla vidare. I mars 1638 kom hon till Delaware Bay. Skeppet fortsatte 40 sjömil upp längs Delaware river. Här hittade man, precis som Mayflower gjort många år tidigare, en bra landstigningsklippa som gjorde det lätt att komma i land i det platta och sumpiga landskapet. Man köpte land från 2 indianhövdingar och genom ett kontrakt blev västra delen av Delaware nu ”Nya Sverige”. 25 män stannade kvar i ”New Sweden” när Kalmar Nyckel seglade tillbaks till Sverige. Nästa gång ”Kalmar Nyckel” kom till ”New Sweden” var i april 1640. Den här gången var de flesta passagerare desertörer från armen, huvudsakligen med finskt ursprung. ”Kalmar Nyckel” kom att göra ytterligare två resor till ”New Sweden”, vilket anses vara största antal gånger som ett skepp krossat  Atlanten på den tiden.

Den moderna kopian av ”Kalmar Nyckel” som nu ligger förtöjd framför oss byggdes 1997 och har sin hemmahamn i Wilmington, Delaware. Skeppet seglar runt längs amerikanska ostkusten och berättar om hur folk levde ombord på dessa gamla segelskepp och också naturligtvis om ”Kalmar Nyckels” resor mellan Sverige och ”New Sweden”. Då det inte fanns några ritningar på Kalmar Nyckel har man tagit tagit hjälp på teckningar av skeppet och sedan studerat hur holländarna byggde sina skepp runt 1620. De som jobbar ombord är huvudsakligen volontärer, de får mat och husrum medan de är ombord. De enda anställda är den kvinnliga kaptenen och styrmannen.

 

Till vår glädje ser vi att man kan få följa med på en segeltur med ”Kalmar Nyckel” och det gör vi förstås. Det är fantastiskt att segla med ett fartyg från 1600-talet, riggat och utrustat som fartygen var på den tiden. Man kan inte annat än att känna stor beundran för de människor som gav sig iväg över Atlanten i ett sådant här skepp, utan sjökort eller väderprognoser och med mycket primitiva navigationsmedel, med målet att segla till ett helt främmande land för att starta ett nytt liv. Och lite stolta är vi förstås över att den svenska örlogsflaggan vajar från stormastens topp.

 

Efter några sköna och intressanta dagar i Provincetown hissar vi segel för att gå till den spännande storstaden Boston. Vi får ännu en vindfattig dag på Cape Cod Bay så motorn får hjälpa till.

När vi närmar oss inloppet till Boston ringer vi upp en av båtklubbarna, Winthrop Yacht Club, och frågar om vi kan få ligga hos dem. Vi får tala med dockmastern Ahmed som blir mycket förtjust när han hör att vi seglat från Sverige. Jodå, vi är välkomna att bli deras gäster. Vi får en fin plats med både el och vatten och tillgång till klubbens alla faciliteter. Här kunde vi ligga gratis då vi är medlemmar av KSSS.

Vad vi upplever i Boston berättar vi om i nästa resebrev.