Hej på er. Vi kan nu meddela att både Pingisen och vi har klarat oss helt utan skador då orkanen Irene passerade nästan rakt över oss. 

Det har varit en tuff men lärorik tid när orkanen Irene var på ingång. För det första hade vi inte väntat oss att få uppleva en orkan här uppe i Maine. Den första indikationen på att vi eventuellt hade fel i den uppfattningen fick vi via ett mail från våra vänner Håkan och Anna-Karin på “Unicorn” som då befann sig i Sverige. I mailet skrev dom att dom var oroliga för oss med tanke på en möjlig orkan. Sen blev den möjligheten allt mer påtaglig för varje dag som gick, även om vi intalade oss att orkanen nog inte skulle komma så här långt norrut. När det så småningom stod klart att orkanen verkligen skulle komma hit fick vi värdefull information från både “Unicorn”, “Seaquest” och andra vänner och seglare med bra internetuppkoppling, information och även uppmuntrande stöd som var oerhört värdefull för oss. Det första vi gjorde varje morgon var att öppna deras mail med de senaste prognoserna och med deras uppmuntrande tillrop.

Prognoser från National Hurricane Center ett par dagar innan stormen kommer till USA.

Sedan var det frågan vad vi skulle göra. Skulle vi segla västerut mot mer bebodda trakter, skulle vi segla österut bort från den troliga stormbanan eller skulle vi gå norrut upp i någon flod. När vi fick klart för oss hur stor orkanen var insåg vi att det inte spelade någon roll om vi gick väster- eller österut, vi skulle inte slippa undan vad vi än gjorde. Det kändes ödesmättat när president Obama meddelade at han avbröt sin semester på Marthas Winyard, en ö inte så långt från där vi befann oss, för att vara på plats i Vita Huset när en “historisk orkan” drabbade USA. Tidningar som vi fick tag på hade svarta krigsrubriker om de faror som hotade och alla TV-kanaler sände fortlöpande varningar. För första gången i historien beordrades delar av New Yorks befolkning att lämna staden. Flygplatser och hamnar stängdes och den amerikanska Atlantflottan beordrades ut till havs utom räckhåll för orkanen.

Vi hade kontakt med US Coast Guard som sa att vårt val var så gott som något annat men att vi inte skulle vara kvar ombord när vi väl hittat ett ställe att lägga båten. De sa att om något gick snett när stormen väl var här så hade vi små möjligheter att göra något åt det för att rädda båten medan sannolikheten att vi själva skulle råka illa ut var stor.

Med denna uppmaning valde vi att lämna Pingisen vid sin boj sedan vi tagit ner förseglen, biminin och alla andra utsatta delar ovan däck och förberett båten för ovädret så långt det var möjligt. Vi tog med oss pass, pengar, datorer, kreditkort, försäkringspapper, lite kläder, böcker, ficklampor och stearinljus mm. Vi kan lova att det var ett oerhört svårt beslut att lämna “Pingisen” .

Vi har nu tillbringat några ganska sömnlösa nätter på ett hotell i Bangor medan regnet vräkt ner och vinden tjutit utanför fönstret. Vi har läst, spelat lite kort och sett på “Weather Channel” på TV.

Hotellet hade ingen mat utan vi beställde upp pizza från en restaurang i närheten som levererades innan stormen bröt ut på allvar. Sedan levde vi på pizza under ett dygn. Och hela tiden tänkte vi på hur “Pingisen” skulle klara sig vid sin boj. En båt som man färdats med så långt och så länge som vi har gjort blir inte bara ens hem utan ett nästan levande väsen som man får väldigt starka känslor för. Båten tar ju hand om oss och ger oss upplevelser, skydd och trygghet. Det var svårt att veta att vi nu lämnat henne att klara sig själv.