Morgonen den 15 september släpper vi förtöjningar i Winthrop Yacht Club och går söderut. Vi har tackat klubben för deras gästfrihet och överlämnat KSSS standert som present och fått deras som motgåva. Vädret är bra med måttlig sydvästlig vind som successivt vrider mot nord. På eftermiddagen dyker ett åskväder upp och börjar jaga oss. När vi efter drygt 6 timmars segling går in i Cape Cod Kanalen är åskvädret över oss. Regnet vräker ner och vi gör 10 knop i den starka medströmmen. När ovädret passerat ser vi oss om efter en lämplig natthamn och hittar snart en privat boj i Pocasset Bay. Det är tydligt att seglingssäsongen lider mot sitt slut, det är lätt att hitta en bra “gratis” boj.

Ett annat tecken på att hösten närmar sig är den kyliga temperaturen i den nordliga vinden. Vid frukosten med ägg och bacon nästa morgon behåller vi sittbrunnskapellet uppe, trots strålande sol. När vi lämnar vår boj vid 10-tiden och sätter segel får vi medvind och temperaturen känns nu mer behaglig. Efter en fin dag i avtagande vindar med motorstöttning på slutet kommer vi fram till East Greenwich där vi lägger oss i Brewer Marina.

Här har vi stämt träff med våra nya amerikanska vänner på HR 37:an Borealis, Paulo, Tatja och deras två döttrar Mia och Remy som vi träffade i Maine. Det blir ett trevligt återseende, de är alla fyra spända inför sitt stora årslånga äventyr att segla till Karibien. Vi får låna deras Volvo och med den kör vi bl.a. till IKEA. Här blir vi verkligen besvikna, ett helt nytt sortiment har dykt upp i matavdelningen. Här finns inte längre någon Kalles Kaviar eller Abbas sill. För oss svenskar i förskingringen har IKEA:s matavdelning varit något man sett fram mot att besöka och handla lite svenska godsaker. När vi lämnar IKEA har vi i alla fall med oss kaffe, köttbullar och knäckebröd, alltid något.

 

Det är båtmässa i Newport så vi fortsätter dit med vår lånade Volvo. Vi kommer fram ganska sent på eftermiddagen, så vi har inte lust att betala dyra entréavgifter för den korta tid som återstår innan man stänger för dagen. Efter några försök att övertala de nitiska vakterna lyckas vi i till slut komma in genom att köpa varsin öl. Det är alltid roligt att gå på båtmässor och man blir nästan alltid inspirerad till något impulsköp, men inte den här gången. Pingisen börjar bli fullutrustad. Här träffar vi Kyle, han är kapten på Ruperts Najad 570. Rupert är den tidigare ägaren av Najadvarvet. Vi träffade ju Kyle några gånger i Karibien förra året så det blir ett trevligt återseende. Han berättar att båten nu ligger på varv i Newport och skall utrustas för en segling ned till Patagonien.

 

Vi stannar ytterligare en dag i marinan i East Greenwich innan vi seglar vidare öster ut. Vi går de 15 sjömilen till Dutch Harbour där vi återigen tar en gratisboj. Nästa morgon är det riktigt skitväder så vi tar en lugn jobbardag ombord innan vi fortsätter vår segling mot Nantucket. Det är alltid en massa saker på ”att göra listan” så en fulvädersdag ombord är aldrig fel.

 

Vi har hört och läst mycket om Nantucket så vi är verkligen ivriga att komma dit. Det är 70 sjömil att segla så vi startar tidigt på morgonen den 21 september i strålande solsken med en måttlig sydlig bris. Den sydliga vinden gör att luften åter känns sommarvarm och vi äter våra goda, grillade chickenwings till lunch på ett platt hav.

 

Tack vare en rejäl medström då vi tidvis gör mer än 8 knop trots den svaga vinden kommer vi fram i god tid före mörkrets inbrott.

 

De första personer som vi stöter på när vi kommer i land är Phil och Norma och deras kompisar på Minnie B. Vi är alla på väg till det berömda Valmuseet. På 1800-talet var Nantucket ett framgångsrikt valfångstcentrum men runt mitten av 1800-talet började inloppet till den skyddade hamnen bli för grund, valfångarna och handelsfartygen kunde inte passera den sandbank som växt till i Nantuckets hamnmynning. Detta fick naturligtvis stora ekonomiska konsekvenser för Nantucket. Ekonomin försämrades och valfångarna sökte sig till andra platser. Det sista valfångstfartyget som anlöpte Nantucket Harbour var The Oak 1869.

 

Den val som jagades här var den stora kaskelotten eller spermavalen som den också kallas. Den jagades bland annat för den speciella olja som finns i dess huvud och som användes till oljelampor, bränsle till fyrarna, som smörjmedel för klockor och maskiner men även inom medicinen. Att vara valfångare var ett tufft yrke. De små valbåtarna var långa, helt öppna ekor. Besättningen bestod av sex man, fem roddare och en boatheader. Varje man hade sin roll och sina uppgifter ombord. Alla var delaktiga när det gällde att dra i vallinan, trimma båten om det behövdes samt att ro fram och tillbaka till moderskeppet.  En av farorna kallades för Nantuckets slädfärd, en supersnabb färd över vågorna när en val harpunerats och försökte fly genom att dyka eller simma bort. Valen kunde hålla på så i många, många mil, antingen tills den tröttnade eller tills fiskarna skar av linan. Det var inte ett yrke för svaga eller fega personer

.

Efter det lärorika besöket på Valmuseet äter vi en trevlig lunch tillsammans med Minnie B´s besättning innan vi fortsätter med en rundtur på ön.De flesta hus här är byggda av cederträ.

Cederträ är helt ljust när det är nytt men efter ett par år så har det grånat.

Det är något vackert över alla dessa gråa hus, ofta med prunkade trädgårdar och fönsterlådor med blommor i starka färger.

 

 

 

 

Det mest spännande på turen är när vi närmar oss fyren på Sankaty Head som ligger på öns östra sida. Vår guide berättar att kusten eroderar kraftigt här och havet erövrar allt mer av stränderna.

Hon visar på flera hus som flyttats 100-200 meter längre in i land för att undvika att de rasar ner i havet. Men detta är dyrt och många har inte råd att flytta huset. Därför ser vi flera hus som står mycket nära den branta strandbrinken och ser ut att när som helst kunna rasa ner i havet. Man måste nog vara lite fatalist för att bosätta sig på ett sånt här ställe.

 

Den gamla fyren som togs i bruk 1850 flyttades 2007 till en ny plats 200 meter längre inåt land. Fyren ägs nu av stiftelse och de var också den som bekostade flytten av fyren.

 

På vägen tillbaka passerar vi flera myrar med tranbär (cranberries). Man började odla tranbär på ön i mitten av 1800-talet.  Det krävs ett komplext bevattningssystem för tranbärsodlingen så att vattenmängden blir den rätta. I torrt väder måste myrarna bevattnas, men samma system måste även kunna skydda blomknopparna mot frost under våren och förhindra översvämningar på höstar då bären skördas. Tranbärsjuice sägs vara bra mot urinvägsinfektion och dricks med fördel i förebyggande syfte. Smaken är jättegod.

Nantuckets äldsta hus

 

 

 

 

Tyvärr har vi lite ont om tid så redan den 23 september lämnar vi Nantucket. Det är tät dimma. Nantucket är ökänd för dimman som ofta sveper in över ön. Utanför Nantucket möter nämligen den varma, fuktiga luften över Golfströmmen den kalla luften över Labradorströmmen. Dimman är så tät att vi inte ser land när vi söker oss ut genom det smala inloppet. Vi får helt och hållet lita på radarn och vår sjökortsplotter. Det är något otäckt med dimma, man tappar uppfattning om fart och kurs och det är svårt att bedöma riktningen till ljud.

 

 

 

 

 

Vi kommer osökt att tänka på den svåra fartygsolyckan som den 25 juli 1956 inträffade bara 45 sjömil härifrån, då Svenska Amerikalinjens fartyg Stockholm kolliderade med det italienska passagerarfartyget Andrea Doria varvid 54 personer omkom.

 

Det är svårt att förstå hur två moderna, välutrustade fartyg med kompetent bemanning kan kollidera på öppet hav, men nu, då vi själva söker oss fram i dimman, kan vi ändå ana orsaken. Med radarn kan vi se och plotta andra fartyg och bedöma på vilket avstånd vi kommer att passera varandra, men om det andra fartyget ändrar kurs tar det ganska lång tid att bedöma hur passageavståndet kommer att påverkas av kursändringen. Därför gör vi ofta så att vi anropar ett mötande fartyg på radio för att i god tid komma överens om hur vi bägge skall manövrera för att passera varandra på ett säkert sätt. Det görs genom att vi frågar, ”What is your intention” och det andra fartyget kan då svara ”Port to port” vilket betyder att vi bägge skall gira styrbord så att vi passerar det andra fartyget på vår babordssida, vanlig högertrafik således. Men för att anropa det andra fartyget måste vi veta vad det heter och det vet vi idag tack vare våra AIS-sändare. Men 1956 fanns ingen AIS så varken Stockholm eller Andrea Doria visste vad det var för fartyg de såg på sina radarskärmar.

 

Andrea Doria, som hade ett knappt dygn kvar på sin resa från Genua till New York, gick alltså i tät dimma med en fart av 22 knop. Ombord fanns drygt 1 700 passagerare och besättningsmän. På kommandobryggan befann sig fartygets 58-årige kapten Piero Calamai och 3 andra officerare. Klockan 22.40 noterade andrestyrman Curzio Franchini ett eko på sin radarskärm 4 grader om styrbord på 17 sjömils avstånd. Man antog att det var ett mindre fiskefartyg och behöll sin kurs trots att sjövägsreglerna säger att man ska gira styrbord för att passera ett mötande fartyg ”port-to-port”. Hade man vetat att det var ett stort pasagerarfartyg man mötte hade kapten Calamai säkert vidtagit någon annan åtgärd.

 

Stockholm, som hade lämnat 57th Street Pier i New York tidigare på dagen var på väg till Göteborg med 534 passagerare ombord. Befälhavare var den 63-årige kaptenen Gunnar Nordenson med 46 års erfarenhet som sjöman. Efter att ha manövrerat fartyget ut ur New Yorks livliga och svårnavigerade hamn och passerat fyrskeppet Ambrose Lightship lämnade kapten Nordenson bryggan. Klockan 20.00 tog den blott 26-årige tredjestyrmannen Johan Ernst Carstens-Johannsen över vakten på bryggan tillsamman med rorgängare och utkikar. Kursen var 90 grader, d.v.s. rakt ostlig ut mot Atlanten. Kapten Nordenson beordrade att han skulle varskos när de närmade sig Nantucket Lightship. Stockholm hade ännu inte kommit in i dimman och sikten uppskattades till 6 sjömil.

 

Klockan 22.30 kom dimman och Carstens, som han kallades ombord, girade några grader styrbord för att inte komma innanför säkerhetsavståndet två sjömil från fyrskeppet. Några minuter senare fick han in ett stort eko på sin radar som var inställd på 15 sjömils räckvidd. Efter ett tag kunde han konstatera att fartygen med bibehållen kurs skulle komma att passera varandra på mindre än en halv sjömils avstånd så han beordrade en 20 graders gir åt styrbord.

 

På Andrea Dorias kommandobrygga gick andrestyrman Franchini efter ett tag över till 7-milsskalan på sin radar. Med förvåning kunde han nu konstatera att det var ett stort fartyg de mötte som gick med en fart på 18 knop. De båda fartygen närmade sig således varandra med en inbördes hastighet på 40 knop (74 km/tim). Kapten Calamai begick nu det ödesdigra misstaget att beordra en babordsgir på 4 grader, åt fel håll och alldeles för liten för att kunna registreras på Stockholms radar. Några minuter senare meddelade Franchini att fartyget nu var endast 2 sjömil borta och fortfarande på en mötande kurs. Calamai gick då ut på bryggvingen för att försöka se eller höra det andra fartyget. Plötsligt blev det en lucka i dimman och han såg Stockholms två topplanternor och strax efteråt till sin fasa dess röda babordslanterna. Ombord på Stockholm kunde Carstens nu också se Andrea Doria och beordrade ytterligare syrbord och full back i maskin. Kapten Franchini skrek ”Tutto sinistre” (babord dikt). Men det tar tid innan ett stort fartyg som Andrea Doria reagerar på ett så stort roderutslag och han kunde bara stå och se på hur Stockholms isförstärkta, vassa förskepp brakade rakt in i deras styrbordssida. Katastrofen var ett faktum. Andrea Doria började sända SOS.

 

På Andrea Doria omkom 48 passagerare vid kollisionen medan 6 besättningsmän på Stockholm som hade sina hytter i förskeppet dödades. Tack vare ett framgångsrikt räddningsarbete från Stockholm och andra fartyg räddades resten av Andrea Dorias passagerare och besättning innan fartyget sjönk, 11 timmar efter olyckan.

 

En av många märkliga händelser denna natt var när några besättningsmän på Stockholm gick fram för att besiktiga skadorna i fören. Man hittade då en 14-årig flicka som sade sig heta Linda Morgan. Ganska snart fick man klart för sig att hon var passagerare på Andrea Doria och hade legat i sin säng då fartygen kolliderade. På något mirakulöst sätt hade hon hamnat på Stockholms däck med bara en bruten arm medan hennes syster som låg i samma hytt omkom.

 

Med denna dramatiska händelse i tankarna styr vi vidare i dimman mot Edgartown på grannön Martha’s Vineyard. Mistluren tjuter varannan minut och vi navigerar med hjälp av radarn. Sikten är max 50 meter, det känns inte så där jättebra att vara ute på havet när det är sån här tjock dimma.

Allt går dock bra och efter fyra timmar styr vi in i sundet innanför ön Chappaquiddick. Mellan Edgartown och Chappaquiddick går det en färja var femte minut, så det gäller att smita förbi färjan så fort den lägger till på en av sidorna. Det är ett skyddat sund men där vattnet strömmar fram och tillbaka mellan Atlanten och Nantucket Sound, allt efter tidvattnets växlingar, så här är säkrast att ta en av de bojar som staden lagt ut.

När vi väl klarat av att komma förbi färjan och förtöjt vid bojen kommer harbourmaster och tar betalt, 40 USD per natt. Ön Chappaquiddick blev föremål för all världens media för många år sedan då senator Ted Kennedy körde av en bro och bilen hamnade i vattnet och hans passagerare Mary Jo Kopechne drunknade.

 

Vi tar vår jolle Pingelina in till land. Visserligen småregnar det lite men vi vill ut och röra på oss och se lite av stan. Det är en gullig stad med gråa hus av cederträ med vita knutar och fönsterluckor. Många hus i Edgartown är från valfångstens tid, de flesta naturligtvis i privat ägo och mycket välskötta.

En av stadens sevärdheter är ett enormt pagodträd på South Water Street som hämtades från Kina i början av förra seklet, Som goda turister beundrar och fotograferar vi trädet innan vi går vidare till en mysig restaurang nere vid jollebryggan.

 

Här äter vi en smaskig lunch bestående av sushimi och krabba medan vi väntar på att regnet skall upphöra så vi kan ta oss någorlunda torra ut till Pingisen. Det är inte så varmt längre så man vill ju inte bli dyblöt om man kan slippa.

 

Både Nantucket och Edgartown är ställen som vi gärna velat stanna längre på, men det får bli en annan gång. Brittis ska snart resa till London och passa barnbarn så vi styr vidare mot Chunk Island, våra vänner Ahmet och Daniells favoritställe. Återigen är det tät dimma så det är mistlur och radar som gäller. När vi nästan är framme blir vi uppropade av en turbåt som ser oss på AIS:en och vi kommer överens om hur vi skall passera varandra. Än en gång går våra tankar till Andrea Doria och Stockholm.

 

När man närmar sig land så brukar dimman lätta, och det gör den den här gången också. Inloppet till den fina bassängliknande viken är smalt och grunt så vi tar det lugnt och försiktigt. Väl inne känns det skönt att knyta fast Pingisen i en boj. Det är få båtar så här års och det är lugnt och tyst. Vi bestämmer oss för att stanna två nätter. Den första natten ligger vi gratis men nästa dag kommer harbourmaster ut för att ta betalt. Han heter Arne och har norskt ursprung vilket han är väldigt stolt över. Han brukar ha en norsk flagga på sitt hus, men den har blåste sönder så nu väntar han på en ny. Detta är strax efter den hemska massakern utanför Oslo, så det blir ett naturligt samtalsämne och Arne är lika chockad som vi av att något sådant kan hända i Norge.

 

Vi åker i land med Pingelina och går en sväng på den lilla ön med en charmig by utan affärer. Det andas lugn och vi njuter av utsikten över viken nu när dimman har lättat och vi kan se hur fint Pingisen ligger vid din boj.

 

 

Sist på eftermiddagen får vi en jättepositiv överraskning, 2 trevliga ungdomar kommer förbi i en eka och frågar om vi vill köpa några ostron.

Klart vi vill, så vi köper ostron som de serverar på papptallrikar med citron, pepparrot och barbecue-sås. Dom berättar att de går i skolan men har detta som extraknäck i helgerna och under sommaren.

Vi gör ytterligare två stopp i Long Island Sound. Hela seglingen här präglas av dimman, men nu har vi blivit lite mer vana.

Först gör vi ett stopp på Block Island, där vi också lyckas få en gratisboj. Den här ön skall vara omåttligt populär under högsäsongen, men nu är det få båtar vid bojarna. Vi går en skön promenad till en fin supermarket som ligger 3 km från jollebryggan och kompletterar förråden ombord. Nästa stopp blir Mont Sinai dit vi kommer fram precis innan det blir kolsvart. Det är en lång och mycket skyddad vik innanför stora sanddyner Här stannar vi bara över natten och går ut med gryningsljuset.

Den 28:e september är vi så tillbaka i Port Washington. Här får vi det glädjande beskedet att Sigrid har fått en lillebror och Cissi och Carl-Johan en son. Lille Ivar ha kommit till världen så det blir kalas ombord för att fira barnbarn nummer 12.

Brittis tar en tur in till New York medan Hjalle använder tiden till lite båtfix och förberedelser inför sin ensamsegling vidare söderut. Den 1:a oktober tar vi bägge tåget till Penn Station, det tar 45 minuter och är ett mycket smidigt sätt att ta sig in till Manhattan. Här skiljs vi åt för att träffas igen klockan 15 vid kyrkan St Pauls Chapel som ligger vid Ground Zero. Hjalle tar Brittis tunga väska med sig till AT&T där han skall fixa med vårt Internet abonnemang medan Brittis tar tunnelbanan ner till Lower Manhattan för att handla de sista presenterna  till barnbarnen..

Brittis shopping går jättebra och hon är klar i god tid innan klockan 15, hinner t.o.m. packa ner alla inköpen i kabinväskan. Brittis står framför kyrkan och väntar och väntar, ingen Hjalle kommer. Klockan 17 måste Brittis ta sig ut till flygplatsen. Klockan närmar sig 16 och Brittis börjar bli riktigt nervös. En bit ifrån henne står en grupp turister med en trevlig guide. När gruppen upplöses går hon fram till guiden och förklarar sitt dilemma och ber honom ringa Hjalle. Killen har precis tryckt in telefonnumret när Brittis får syn på Hjalle. Oj vilken lättnad. Det hade varit demonstrationer på Wall Street som gjort att taxin inte kunde komma fram. Sånt glömmer man ju att ta höjd för när man planerar. Nu hinner vi med en sen lunch och en inspektion av presenterna innan vi skiljs åt, Brittis för att flyga till London och passa Storm medan Maria tentar och Hjalle för att segla båten ner till Deltaville i Virginia.