Så är då Hjalle ensam ombord på Pingisen. Nåja, jag har ju Charlie och resten av ligan ombord så sällskap kommer jag inte att sakna. Brittis har flugit iväg till London för att passa barnbarn och jag skall på egen hand ta mig ner till Deltaville i Virginia. Det är en seglats på c:a 500 sjömil, största delen på öppet hav. Där ska vi lägga upp båten på land ett tag medan orkanerna rasar nere i Karibien. Vi själva tänker dock åka ner till lägenheten på St Martin för att kolla läget, men båten kommer att få stanna i USA tills det har lugnat ner sig.

 

Den 2 oktober är det dags att kasta loss fån Brewer Marina här i Port Washington, men först är det en del att fixa. Efter att ha lagat en god frukost sätter jag upp de nytvättade gardinerna, tvättar sittbrunnen, diskar, dammsuger och plockar undan, fyller vatten, hissar upp Pingelina i hennes dävertar och gör henne klar för havssegling och betalar hamnavgiften. Det gör att jag inte kommer iväg förrän strax före klockan 14, men det gör ingenting, för nu kommer jag att få medström genom East River om mina tidvattentabeller är korrekta. Att ta sig genom East river i motström är helt uteslutet, strömmen är alldeles för stark även med den kraftiga motor på 75 hk som gömmer sig i Pingisens maskinrum.

 

Efter en timmes motorgång i den ökande medströmmen styr vi in mot Hells Gate, den del av East River där strömmen är som starkast. Ett namn som Hells Gate kan tyckas lite väl dramatiskt, men när man ser och känner de starka strömvirvlarna som hela tiden försöker kasta båten ur kurs, förstår man att namnet inte är helt obefogat. Sedan bär det av nerför Manhattans ostsida.

Först passerar vi FN-skrapan som ser ganska sliten och obetydlig ut jämfört med skyskraporna i bakgrunden där Rockefeller Center naturligtvis intar huvudrollen. Sedan skall vi passera under alla de berömda broarna över East River.

 

 

Så småningom, efter att ha passerat Lower Manhattan, kommer vi ut på det större vatten som kallas Upper New York Bay med Frihetsgudinnan och Staten Island om styrbord och Brooklyn om babord.

 

 

Det börjar skymma, men att försöka hitta en ankringsplats här är naturligtvis omöjligt, så vi styr ner mot marinorna innanför Sandy Hook som är södra udden till New Yorks inlopp. Precis innan det blir mörkt tar jag en boj vid Atlantic Highlands Marina. Här kommer jag att ligga tryggt i natt. Jag ringer till våra amerikanska kompisar på ”Borealis” som berättar att de nu kommit fram till Annapolis innan jag tar fram Brittis goda Biff Stroganoff ur frysen och värmer den i mikron.

 

Nästa morgon är det dags att ge sig ut på havet. New Jersey’s 150 sjömil långa kust, från Sandy Hook ner till Cape May är en enda lång sandstrand med hela Atlanten utanför. På vägen finns några få inlets från havet in till mer skyddade vatten. Dessa inlets är inte sjömätta på några sjökort eftersom de förändras hela tiden på grund av vindar, vågor och strömmar. Ett fåtal inlets prickas ut av lokala fiskare med sjömärken som flyttas, allt eftersom sandbankarna flyttar på sig. För en båt i vår storlek och med vårt djupgående finns egentligen bara två alternativ. Det är Atlantic City och Barnegat Inlet. Jag siktar att nå Barnegat före mörkret.

 

Det södra inloppet kallas som sig bör Sandy Hook Channel och är väl utprickat för alla förrädiska sandbankar och sträcker sig 7 sjömil ut till havs innan man når säkert vatten. Närmare land finns dock en outprickad djupränna som kallas False Hook Channel och denna lite mer riskabla väg väljer vi. Med detta vägval sparar jag minst en timme vilket kan visa sig värdefullt för att hinna fram till Barnegat Inlet före mörkrets inbrott. Det är praktiskt taget vindstilla så jag går för motor längs den låga, sandiga kusten och gungas fridfullt av en behaglig Atlantdyning. Jag har radiokontakt med de bägge katamaranerna ”No Rehersal” och ”Gone by the Wind” som ligger en bit före mig. Resterna av gårdagens Biff Stroganoff räcker lagom till lunch. Vid 6-tiden letar jag mig in genom Barnegat Inlet och kan utan missöden ankra utanför den lilla byn en kvart senare.

 

En av fördelarna med att segla ensam är att man kan titta på vilken DVD man vill när kvällen kommer, utan att man behöver argumentera eller lyssna till djupa suckar från en älskad hustru som inte alls förstår varför man kan tycka det är kul att titta på filmer som handlar om tuffa grabbar som spöar japaner eller tyskar under andra världskriget. I kväll avnjuter jag således filmen ”The Final Countdown” som handlar om det moderna amerikanska hangarfartyget ”USS Nimitz” som i en elektrisk storm förflyttas tillbaka i tiden till den 7 december 1941, dagen för Japans anfall mot Pearl Harbour. Det slagkraftiga hangarfartyget skulle sannolikt ensamt kunna vinna kriget mot Japan, men när dom ser de japanska planen på sin radar, på väg att anfalla Hawaii, ställs kaptenen inför ett svårt dilemma, skall han anfalla och skjuta ner planen och därmed ändra historiens gång eller skall han låta bli att ingripa. En mysig kväll med ugnskokt lax till middag och därefter lite ost och rödvin.

 

Nästa dag är vädret uselt och jag beslutar ligga kvar här en dag. Jag tar jollen iland för att se mig om lite och komplettera förråden, men i byn finns inte ens en mataffär. Jag lyckas köpa några ägg och lite skinka på ett kafé och återvänder efter några timmar till båten. En bit ifrån mig ligger den amerikanska Hallberg Rassy 352:an ”Midwatch” med Ed och Beep ombord. Jag bjuder ombord dem på en Sundowner och lite båtsnack innan det är dags för middag och nästa film, ”Patton”.

 

Vid 6-tiden nästa morgon vaknar jag av att någon knackar frenetiskt på båten. Jag rusar upp och när jag kastar en blick ut genom fönstret ser jag bara vass! Vi har draggat och ligger nästan uppe på land och det som knackar är en käpp som är nerkörd i leran och som nu står och bankar mot skrovet. Jag slår nytt rekord från kojen till ankarvinschen uppe på däck. Långsamt och försiktigt börjar jag vinscha hem på ankarkedjan och båten kommer så fint upp i vind och vi börjar ta oss ut ur vassen. När ankaret är nästan uppe och hänger strax över vattenytan tar jag mig tillbaka till sittbrunnen och kör ut till ankarplatsen igen. Där hittar jag en boj som jag lånar i stället för att försöka få ankarfäste i den lösa lerbotten. Det har blåst upp ordentligt och även här inne i viken är det 10 m/s. Naturligtvis trasslar bojlinan in sig i ankaret som hänger ner från förstäven, men hur jag reder upp detta och vilka ord jag därvid låter undslippa mig drar jag en barmhärtighetens slöja över.

 

Efter att ha pustat ut från detta äventyr och ätit en rejäl frukost ger jag mig av mot nästa mål som är Cape May, New Jerseys sydligaste udde. Det blir en härlig segling i frisk frånlandsvind.

Vid 3-tiden passerar jag Atlantic City. Staden ser helt osannolik ut med sina skyskrapor som verkar växa rätt upp ur havet. Landet är så lågt och flackt att jag inte ser land trots att jag bara är drygt 5 sjömil från kusten.

 

 

Jag får sällskap av en liten pippi som landar på en av stolarna i aktern och sedan glatt hoppar omkring på däck. Den är verkligen gullig och orädd.

 

Den friska nordvästliga vinden avtar successivt och vrider mot nord så farten sjunker mer och mer. Det blir till att angöra Cape May i mörker, men det är ett stort inlopp så det ska nog gå bra. Strax före klockan 9 rullar jag in seglen och girar babord mot inloppet. Jag spanar intensivt efter ensfyrarna som ska leda mig in mellan vågbrytarna, men det är nästan omöjligt att urskilja fyrarna för alla lampor och strålkastare på land. Med radarns och plotterns hjälp kommer jag dock lyckligt in och ankrar i mörkret. Det är alltid intressant att iaktta de andra båtarna när man kommer in och ankrar sent. Alla kommer upp på däck och betraktar mina manövrer med ett kroppsspråk som tydligt säger: ”Kom inte för nära mig!” En hojtar också till mig: ”You are too close”. Jag vet att i mörker kan man lätt få intrycket att man ligger närmare än vad man gör, så jag bryr mig inte om honom utan går ner och kokar spagetti och värmer på Brittis goda köttfärssås som jag plockar fram ur frysen. I kväll blir det ingen film utan jag dyker uttröttad i koj.

 

Och mycket riktigt, när jag kommer upp på däck nästa morgon kan jag konstatera att avståndet till min orolige båtgranne är mer än tillräckligt. Jag vinkar God Morgon till honom och han vinkar tillbaka. Förnöjt äter jag en härlig frukost i sittbrunnen med bl.a. ägg och kaviarmackor. Jag går för motor nära udden och trixar mig fram mellan sandbankarna. Framför mig ligger Delaware Bay, en lång och ganska tråkig sträcka i den vidsträckta, grunda havsviken upp mot den stora C&D-kanalen, Chesapeake and Delaware Canal. Vinden är svag och rätt i näbben, så det blir en lång dag för motor.

I skymningen går jag in i kanalen och njuter av en strålande vacker solnedgång. Klockan 8 förtöjer jag i Summit Marina som ligger mitt i kanalen. Allt är tyst och släckt i marinan men jag passar på att fylla på vatten och koppla landström innan köttbullar med potatismos och lingonsylt blir belöningen för dagens vedermödor.

 

I soluppgången nästa morgon smiter jag tyst iväg, utan att ha betalt marinaavgift. Det gjorde vi ju förra gången och då tankade vi dessutom diesel, så en gratisnatt tycker jag dom kan bjuda på som tack för senast. Det är en strålande vacker dag med svaga nordliga vindar, men jag får en ordentlig påminnelse av vad det innebär att segla ensam. Föröver om styrbord möter jag en segelbåt som kommer kryssande, men han är på väg bort från mig så jag går ner under däck för att ta mig en kopp kaffe till. När jag kommer upp igen kommer segelbåten farande bara några meter framför min förstäv. Den har slagit just som jag gick ner och därmed börjat segla mot mig i stället för bort från mig. Många amerikanska seglare är prestigefyllda och håller hårt på väjningsreglerna, och eftersom jag är väjningsskyldig blänger han ilsket på mig, med all rätt.

 

På eftermiddagen kommer jag fram till Annapolis och går in och ankrar i Weems Creek.

 

 

 

 

Här ligger redan våra amerikanska båtkompisar på ”Borealis” och Pablo och Mia möter mig med dingen medan Tatja har passat radion. Jag får ett fantastiskt mottagande och blir bjuden på en härlig middag hos den unga familjen.

 

Här i Annapolis pågår den berömda, årliga båtmässan, så nästa dag blir det mässbesök. Det är en mycket bra och intressant mässa med många båtar i vattnet och mängder av tillbehör. Jag får syn på en HR40:a och när jag går förbi möter jag Magnus Rassy. Han tycker jag ska sälja min Najad och köpa hans HR54:a i stället och jag föreslår att vi kan byta jämnt. Han verkar inte tycka det är ett tillräckligt bra förslag så det blir ingen affär den här gången heller. På kvällen har jag ”Borealis” på middag hos mig, Biff Stroganoff till oss vuxna och köttbullar med lingonsylt till barnen. Mia och Remy försäkrar att mina köttbullar och mitt potatismos är mycket godare än mammas. Jag lapar i mig av berömmet men struntar i att nämna att det är pulvermos och att köttbullarna är från IKEA i Boston.

 

De följande tre dagarna blir det flera mässbesök och jag köper lite nya grejor till ”Pingisen”, bl.a. nya LED-lampor för att minska elförbrukningen ombord och klockor så vi kan hålla koll på både UTC och lokal tid. På kvällarna diskuterar jag med Pablo och Tatja om deras planerade segling till Karibien och om våra egna seglingar. En kväll tittar vi på filmen ”SOS” med Lasse Åberg för att de ska veta hur det är att segla i Sverige. Barnen tycker det är jättekul men Pablo tittar lite undrande på mig.

 

När båtmässan är slut är det dags att dra vidare. ”Borealis” skall sätta kurs mot Antigua och jag ska till Deltaville där båten ska upp på land för en tid. Vi har bl.a. haft ett konstigt skramlande ljud från rodret som måste undersökas. Så upp med ankare och segel och kurs söderut, men vädret är uselt så jag girar styrbord och styr mot den lilla staden Oxford på östra sidan av Chesapeake Bay. Jag ankrar och sätter på värmen för första gången på länge, lagar middag och plockar fram filmen ”Tora, Tora, Tora”, ännu en bra film om anfallet på Pearl Harbour.

 

Det blir en ”lazy morning” innan vädret blir bättre och jag fortsätter söderut, nu med kurs mot den mysiga skärgården som kallas Solomons Island. Det blir en fin segling i frisk västlig bris. På grund av den sena starten blir det återigen en ankring i mörker, denna gång i den vik som kallas Spring Cove. Här har även ”Borealis” sökt hamn så det blir ett kärt återseende. Trots det skyddade läget så känns det blåsigt här så nästa dag går vi till den marina vi låg vid förra gången vi var här, Spring Cove Marina. Här blir jag mött av harbourmaster Marty som lånar ut sin bil så jag tillsammans med ”Borealis” tjejer kan åka och handla. På eftermiddagen kommer Karin, Martys svenska flickvän och på kvällen blir det en härlig BBQ-fest med Karin, Marty och deras kompisar Dave och Linny på marinans fina grillplats.

 

När jag nästa dag ska kasta loss för sista etappen mot Deltaville sitter jag fast. Det är lågvatten och kölen har fastnat i leran. Jag spänner linor från pollarna vid aktern fram till knaparna i fören och sedan tillbaka till vinscharna. Nu kan jag så småningom med vinscharnas hjälp dra mig loss, och mycket försenad kommer jag iväg. Vid 6-tiden på kvällen går jag in genom det mycket trånga inloppet till Deltaville Boat Yard. Ett lågtrycksområde har parkerat över Chesapeake Bay och vädret är därefter, blåsigt, kallt och regnigt. Men det är ju mitten på oktober och här har man svenskväder så här års.

 

Så är det dags för upptagning, men det blir problem. Priset jag har fått från marinan gäller upptagning med den lilla travelliften, men den visar sig vara för liten och det är för grunt för ”Pingisen”. Det blir att använda den stora liften, men den är mycket dyrare.

 

Det blir en förhandling om priset innan vi blir överens och båten kommer upp på land. Det blir en vecka med båtfix, städning och packning innan det är dags för mig att flyga ner till lägenheten på St Martin dit Brittis också är på väg. Marinan är väl utrustad så det går bra att ordna det mesta men jag har ingen landström där jag ligger så jag kan inte köra värmen. Det blir kalla nätter, utetemperatur +4 grader på natten och inte mycket mer inombords. Det känns skönt när Chuck hämtar mig klockan 5 på morgonen för att köra mig till planet i Richmond, två timmars bilresa från Deltaville, och sedan ner till värmen.