Hur mycket vi än tycker om Charleston är det nu dags att segla vidare. Nästa planerade stopp är Savannah i delstaten Georgia. Dit är det närmare 100 sjömil, en sträcka som i goda vindar är möjlig att klara av på en dag om vi startar tidigt. Så kl 06.00 den 10 december lossar vi förtöjningarna och sätter kurs ut mot havet. Vi får ännu en fantastisk undanvindssegling i frisk nordostlig vind på c:a 10 m/s. Pingisen är snabb som en travhäst och med lite medström loggar vi över 8 knop. Redan vid 4-tiden på eftermiddagen styr vi in i den väl utprickade farleden som leder in mot Savannah River. Alldeles framför oss går ”Sky Pacific”, ett stort containerfartyg. Skall det ta sig 20 sjömil uppför den smala floden ända upp till Savannah? Ja, det verkar inte bättre när vi ser det stora fartyget med sin högre fart försvinna bakom den första flodkröken. Det känns skönt att komma in i floden som är utmärkt med stora tydliga sjömärken och enslinjer som man ska följa. Här inne är det inga vågor och Brittis kan laga en god middag med våra nyinköpta fläskkotletter utan att tallrikar och kastruller far omkring i pentryt. Vi ser ett nytt AIS-eko komma in i floden bakom oss och snart blir vi uppropade. Det är jättefartyget ”MV Figaro”, 330 meter långt och 42 meter brett som vill att vi skall hålla väl till babord så att de kan passera oss på vår styrbordssida. Det känns hisnande när denna jättevägg av stål glider förbi oss bara 20 meter bort i den smala floden. 20 våningar upp skymtar bemanningen på containerfartyget som vinkar och tackar för samarbetet. Detta upprepas flera gånger innan vi strax före klockan 19 kan förtöja vid en pontonbrygga utanför det stora hotellet Westin. Nu är det mörkt och vi har tänt lanternorna. Vi upptäcker att vår styrbordslanterna har slocknat, förargligt, detta måste fixas innan vi fortsätter vår segling.

 

 

 

 

 

Ingen människa syns till nere vid bryggan så vi bestämmer oss för att vänta till i morgon med att anmäla vår ankomst till hotellet. I stället lägger vi oss tidigt och vilar ut efter en lång dag på havet. Vi blir minst sagt väl mottagna av den kvinnliga consiergen i den pampiga, julsmyckade hotellhallen, åtminstone Hjalle. Hon berättar att hon själv är seglare och bland annat har tävlat i Soling-klassen. När Hjalle berättar att han också är gammal Soling-seglare och bl.a. vunnit brons i VM blir hon alldeles till sig. Hon tittar knappt på Brittis när hon pratar, hon har bara ögon för kapten. Hotellet tar 3 dollar/fot för att ligga vid bryggan, men nu är det lågsäsong så vi behöver bara betala 2 dollar/fot, kvittrar hon, och då ingår allt. El och vatten förstås men därtill fri Wifi, tillträde till hotellets pool och SPA och gym och naturligtvis är vi välkomna i barer och restauranger.

Hon berättar vidare att det går en gratisfärja två gånger i timmen till själva staden som ligger på motsatta sidan av floden och med den hamnar man mitt i centrum. Där finns bussar som också är gratis och som kör runt i de centrala delarna av stan. Allt detta berättar hon på ett sätt som får oss att undra om hon vill att vi skall hoppa, klappa händerna och jubla över all denna gästfrihet. Hjalle nöjer sig med att le sitt allra sötaste leende när han tackar för informationen och det fina mottagandet och kramar hennes hand aningen för länge i Brittis smak. Så vi gör som hon sagt, tar den trevliga färjan, kliver av på andra sidan och beger oss till ett museum som heter Ships of the Sea. Museet består av en mängd stora båtmodeller av kända båtar, bl.a. den största modell vi sett av Titanic.

Bredvid visas en film med originalbilder från Titanics första och enda resa, mycket intressant och välgjord. Naturligtvis finns det också många modeller av krigsfartyg från olika tidsperioder, bl.a. Merrimac och Monitor som vi ju stiftat bekantskap tidigare på vår resa längs USA:s östkust. Det är ett trevligt litet museum för den som gillar båtar och hav, inrymt i en magnifik före detta privatvilla.

Inte långt härifrån finns något som kallas City Market och som inrymmer ett antal restauranger, många, många gallerier och lite andra småaffärer. Då vi behöver ett par tavlor till lägenheten på St. Martin är vi numera flitiga galleribesökare. Vi hittade inget som vi gillar i lagom prisnivå, men det är alltid roligt att titta. En god lunch äter vi förstås på en av restaurangerna på City Market.

På kvällen bestämmer vi oss för att slå på stort och beställer bord på hotellets finaste restaurang. Nu ska vi äta en trerätters och vi klär upp oss i det finaste vi har ombord. Till vår förvåning är vi de enda gästerna, så Sergio, vår kypare har all tid i världen att se till att vi får bästa tänkbara service.

 

Till förrätt beställer Hjalle en “She Crab Soup” och Brittis ”Stekta Gröna Tomater”. Brittis har alltid velat prova den rätten ända sedan hon såg filmen med samma namn. Det här är typiska rätter från södern.

 

Till huvudrätt tar vi ”Savannah Souveriegn Pot Pie” en härlig skaldjursgryta och till det serveras potatismos och haircout verts. Till efterrätt blir det en annan typisk sydstatsrätt, ”Pecan Pie”. Oj,oj vad mätta vi blev.

 

 

I lobbyn har man byggt upp en fin utställning av pepparkakshus. Det är en tävling mellan olika skolor om vem som kan göra det finaste pepparkakshuset, och vilka skapelser! Vi är verkligen imponerade. Hotellet är förstås fint julpyntat både utvändigt och invändigt med en stor julgran alldeles vid bryggan där vi ligger som lyser upp i decembermörkret. På måndagen öser regnet ner hela dagen så det blir innepyssel på ”Pingisen”. Vi får reda på att pumpen till aktertoan som skulle ligga och vänta på oss här skickas från Florida först idag, så vi kommer att missa morgondagens fina väderfönster för att segla vidare. Men vad gör väl det, nu får vi en dag till här i Savannah. Så vi tar som vanligt gratisbåten till gratisbussen och ser oss om i det historiska distriktet. Vi går runt i Forsyth parken som är parken där allt händer i Savannah. Vi tror att det är den här parken som är med i filmen Forest Gump, men just idag händer det inte så mycket. Kröger, en stor supermarket, ligger vid en av gratisbussens hållplatser, vilket är mycket praktiskt. Vi handlar mer än vad vi kan ta med oss på bussen så vi tar taxi tillbaks till färjan. Taxichauffören heter Monty och har en mycket stilig mössa på sig. Han berättar att det just nu spelas in en film i stan och att han är statist i filmen och blev vald på grund av den fina mössan, och han spelar just det han är, taxichaufför. Monty berättar för oss att Savannah är den stad där det har spelats in flest filmer. Undrar vad Hollywood skulle säga om det? Orsaken till detta skulle vara att man är väldigt liberal och tillåtande mot filmbolagen. Mycket riktigt, sista dagen vi är där så kommer det ett filmteam och lägger sin motorbåt bredvid oss och ber oss snällt att hålla ett öga på den. De håller på att spela in en thriller och några scener skall tas i underjordiska kanaler som ligger med förbindelse till Savannah river. De lämnar sin båt under vår uppsikt, fullpackad med dyrbar filmutrustning mm.

Vädret är otroligt härligt och vi har köpt med oss god sushi från affären som vi avnjuter i sittbrunnen medan vi beundrar trafiken av stora containerfartyg på Savannah River. Fartygen passerar bara några 10-tal meter från oss och det känns lite läskigt. Tänk om något går snett ombord just som de passerar, då räcker nog inte våra fendertar.

Det sägs att Savannah är östkustens tredje största hamnstad, men vi tycker det verkar osannolikt att man skulle lägga en så stor hamn 20 sjömil upp i en smal flod. Men det är i alla fall mycket trafik som regleras minutiöst via VHF-radion så att ett inkommande och avgående fartyg inte möts på fel ställe i floden. Efter den goda sushilunchen åker Brittis in till stan för mer sightseeing och fotografering. Första anhalten är statyn där den olympiska elden brann under Atlanta-OS 1996. Även Savannah hade ju sin olympiska eld eftersom det var här OS-seglingarna ägde rum. En annan sevärdhet som ej får missas är den berömda statyn av ”The Waving Girl”. Det blir en promenad längs River Street som har två lokala konstmarknader, många turistshopar och restauranger. Hjalle, som är upplevelsetrött efter allt spännande här och i Charleston, passar på att utnyttja hotellets pool och bubbelpool, han är som bekant inte så intresserad av att gå i affärer heller. Det är bara 10 grader i luften och att sjunka ner i en varm bubbelpool och betrakta trafiken på floden är inte fel.

Det är en rörande historia bakom statyn “The Waving Girl”. I 44 år stod Florence Martus, som bodde på ön Elba Island som ligger i mynningen till Savannah River, och vinkade till alla skepp som kom eller avseglade. På dagen använde hon sin näsduk och när det var mörkt en lanterna. Florence omtalades i hamnar runt om i hela världen och blev en romantisk legend. Fartygen som kom och gick saluterade denna tysta lilla kvinna när de passerade. Hon väntade tåligt på sin älskade som aldrig återvände från havet. Vilka människoöden det finns, vilken otrolig kärlek och styrka och stå där dag efter dag utan hänsyn till väder och vind. Det sägs att hon aldrig missade ett skepp.

Så äntligen har då vår pump kommit och vi ringer till Monty som hämtar oss med sin bil iförd sin fina mössa och kör oss till West Marine.Det är nu bara 10 dagar kvar till julafton så på eftermiddagen vinkar vi farväl till Savannah och beger oss nerför floden. Någon vinkande flicka ser vi förstås inte när vi passerar Elba Island, men nu ser vi fram mot att lämna de ganska kyliga vindarna som vi seglat i ända från Deltaville, för nästa mål är Fernaninda Beach, vårt första stopp i Florida.

Den måttliga vinden ligger mellan ost och nordost, fortsatt behaglig undanvind således. Under den stjärnklara natten seglar vi om 43-fotaren ”Loosfoot” som går längre in mot land. Det är kyligt så värmaren får göra ännu ett nattpass. I gryningen mojnar vinden och vi startar motorn. Det kommer ett ljud som inte skall vara där någonstans ifrån, har vi fått något i propellern? Vi får kolla när vi kommer fram vilket vi gör strax efter klockan 10. Vi förtöjer vid bensinbryggan, fyller på lite diesel och frågar om det finns någon dykare här som kan kolla propellern. När Hjalle tittar ner i det skitiga vattnet beslutar han sig nämligen för att avstå från att bada själv.

På eftermiddagen kommer en trevlig dykare, en ung student med torrdräkt och helmask som har detta som extraknäck. Han dyker i och efter 5 minuter kommer han upp med en fiskelina i handen. Inga problem att få loss och inga skador på propellern meddelar han och blir mycket glad när han får 10 dollar mer än vad han begär för dykjobbet.

Vi får ligga kvar vid bryggan under natten utan att betala så vi går iland och passar på att besöka den berömda piratbaren ”Palace Saloon”. Här skall man dricka Rumpunch enligt boken och som vanligt när det är pirater på gång har vi skeppsbjörnen Charlie med oss. Vi får våra glas och skålar för piraten som står på vakt utanför porten. En av gästerna i baren är gulliga Stacey, en ung tjej som blir så förtjust i Charlie att hon kommer fram och hälsar. När hon får höra om vår segling blir hon som de flesta andra amerikanare vi har träffat mycket imponerad.

 

Så Stacey bjuder Pingisens besättning på Rompunch nr 2. Dessa drinkar är mycket starka så det var egentligen mer än nog med en upptäcker vi på vägen tillbaka till båten.

 

 

Vi stannar ännu en dag här och går för motor upp till ön Cumberland Island för att titta på de vildhästar som skall finnas här.

Det är grunt men vi lyckas ta oss in till en brygga vid något som heter Greenfield Inn. Vi förstår att den är privat så vi söker oss upp till huset för att be om lov att ligga där några timmar medan vi gör en utflykt inåt ön. Men nej, det går inte alls det, det är bara att ge sig iväg. Det är första gången såvitt vi kan erinra oss som vi mött ej gästvänliga amerikanare.

Vi hittar en annan brygga lite längre bort och där kan vi ligga. Vi traskar in i en riktig John Bauer skog, riktigt mystisk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi återvänder till båten och tar en sväng ännu längre norrut för att kolla på en bas för atomubåtar vid en sannolikt hemlig vik som heter Kings Bay. Vi ser de skrämmande svarta u-båtsskroven som ligger förtöjda vid en ödslig bas. Det är lite James Bond stämning över stället och vi påminns om världens ondska, något som vi lätt glömmer ute på havet där vi varken har radio, TV eller tidningar.

Vi går tillbaka till Fernandina Beach för ännu en natt vid bryggan innan vi tidigt på morgonen ger oss av mot St. Augustine. Vi får en fin halvvind med västliga vindar. Eftersom vi har sjölä från land är det inga vågor och Hjalle lägger ut fiskelinan för att prova fiskelyckan, men vi får inte ett napp. När vi kommer fram får vi vänta på att den ståtliga Pont de Léon eller Lion Bridge skall öppna innan vi kan gå in till marinan. Väl förtöjda går vi en promenad runt i den lilla staden. Här är ordentligt pyntat för julen och här är många, väldigt många turister. Vi äter middag på restaurang Santa Maria nära marinan. Det blir första gången sedan vi kom till USA som vi blir besvikna, maten är fullständigt värdelös. Det är tydligt att St Augustin är vad man brukar kalla en ”turist trap”.

Nästa morgon går Brittis en promenad och kollar in sevärdheterna. Stadens store man hette Henry Flager och var den person som utvecklade östra Florida. Han kom hit på 1880-talet tillsammans med sin kompis, den för oss mer kände John D. Rockfeller, ägare av Standard Oil. De beslöt att omvandla San Augustine till en vinter resort för de rika från norr. Bland annat lät han bygga två pampiga hotell, Ponce de León Hotel och Alcazar Hotel.

Ponce de León Hotel hyser sedan 1976 Flager Aacademy som är en privat skola där man har en fyraårig konstutbildning. Detta sägs vara en av de bästa skolorna i världen när det gäller utbildning i de fria konsterna. Det är inte billigt att plugga här, läsåret 2010-2011 kostade det 13 860 dollar bara för undervisningen. Henry Flager är också känd som den som grundade Miami och Palm Beach och han byggde en järnväg från Jacksonville i norra Florida ner till Key West, The Florida East Coast Railway, Annars var det spanjoren och amiralen Pedro Menéndez de Avilés som 1565 som första europé landsteg på denna plats. Det anses St. Augustine är den äldsta kontinuerligt bebodda staden som etablerats av européer i USA. Alcazar Hotell hade en spa-avdelning redan på Flagers tid.

Här fanns ångbastu, möjlighet att få massage, gym, svavelbad och världens största inomhus pool. Men efter många år som en elegant vintersemesterort för de rika, stängde hotellet 1932. År 1946 köpte tidningsutgivaren Otto C. Lightner från Chicago byggnaden för att hysa hans omfattande samling av Viktorianska antikviteter. Han öppnade museet två år senare och donerade det till staden St. Augustine. Flager byggde flera kyrkor, bl a Flagler Memorial Presbyterian Church. Den stod färdig 1889 och är ett av hans mest uppmärksammade projekt. Det uppfördes som ett minnesmärke över Flagers enda dotter Jenny. I mausoleet i anslutning till kyrkan är Flagler, hans dotter, barnbarn och första fru begravda. Hela den här stan andas av Henry Flager och man förstår hur mycket han har betytt för stadens och staten Floridas utveckling. Men frågan är vad han skulle ha tyckt om staden som den ser ut idag med ett turistiskt utbud som definitivt inte är anpassat för de rika från norr. För att ge stan en chans tar vi i alla fall en av de bussturer som är avsedda att ta oss turister till alla de ställen där man kan göra av med några dollar. Efter den turen beslutar vi oss för att segla vidare en dag tidigare än planerat. Som läsaren säkert förstår fick St. Augustin inte någon toppnotering på vår rankinglista.

Den 18 december kl 14.00 släpper vi således förtöjningarna för att fortsätta söderut till Cape Canaveral, en sträcka på dryga 120 sjömil. När vi kommer ut på havet möter oss en riktigt stökig korssjö. Vind och vindvågor kommer norrifrån men dyningen kommer från öster vilket förebådar ett vindskift mot ost. Slut på undanvindsseglandet för ett tag. Inte desto mindre fixar Brittis till sin specialitet, spagetti med köttfärssås, som nästan alltid är vår första måltid till sjöss. Vi dukar upp i sittbrunnen så gott det går och just som vi ska hugga in på läckerheterna som nu även har toppats med ketchup, kommer en extra stökig våg och häller ut hela härligheten i Hjalles knä och vidare ner på durken. Det ser ut som en slaktarbod i sittbrunnen med blod (ketchup) inälvor (spagetti) och något obestämbart (köttfärssåsen). Vi skrapar upp och sanerar så gott det går men finstädningen får vänta tills vi kommer i hamn.

På natten kommer vindvridningen mot ost och vinden ökar i styrka. Strax efter midnatt blir vi tvungna att minska segel. Vi rullar in hela storen och seglar bara med genuan, en segelsättning som fungerar bra när vi seglar bidevind. På efternatten dyker ljusen från Kennedy Space Center upp medan vi skotar hem och kämpar oss så långt österut vi kan. Från udden Cape Canaveral sticker det mot sydost ut en förrädisk sandbank 5 sjömil ut till havs. Den heter fyndigt nog Southeast Shoal och den måste vi förstås undvika. Dessutom finns en förbjuden zon runt udden som förmodligen är avsedd att skydda båtar från nerfallande delar av raketer som skjuts upp.

När sjön är jobbig och man seglar bidevind känns det alltid jobbigare ju närmare man kommer den punkt där man kan ändra kurs och släppa på skoten. Det känns som om man aldrig kommer fram, men varje gång visar det sig att det gör man faktiskt. Så när vi i gryningen rundar den röda lysbojen som utmärker slutet på sandbanken och kan styra in mot inloppet till hamnen känns det extra skönt. Vi kommer in i farleden tillsammans med ett stort kryssningsfartyg som också ska hit. Cape Canaveral är en stor hamn för kryssningsfartyg så många börjar och slutar sin kryssning i här.

Klockan är 10 på förmiddagen när vi förtöjer vid Cape Canaverals marina. Bryggorna är inte jättefräscha men marinan ligger väl skyddad för alla vindar. Direkt efter att vi klarerat in hyr vi bil en så att vi kan besöka Kennedy Space Center. Vi besökte ju Ariane Space Center när vi var i Franska Guyana, så nu är det spännande att se vad man har att bjuda på här. Och vi blir inte besvikna.

NASA har förstått att intresset för deras verksamhet är stort och man utnyttjar detta till max för att skapa intresse och opinion för sin verksamhet. Man slåss ju med andra intressenter om de statliga anslagen. Här finns bland annat en hel avdelning som riktar sig till barn och ungdomar med syftet att få dem intresserade av rymdforskning, och man säger rakt ut att om ni är riktigt duktiga i skolan är ni välkomna att söka er till NASA när ni blir stora. Här finns också en skalenlig modell av månlandaren och en simulator där man själv kan prova att landa på månen. Det framhålls att det inte är lätt men Hjalle vill naturligtvis testa. Stoltheten lyser ur ögonen när han efter att ha kopplat loss från rymdkapseln, bromsat upp farten och siktat in sig på landningsplatsen, lugnt och mjukt sätter ner månlandaren på marken. Killar blir nog aldrig riktigt vuxna, och tur är väl det.

 

På en annan avdelning står en astronaut och berättar om rymdfärjor och rymdresor och det blir mycket utrymme för frågor. Det är lustigt att så många människor, framför allt tjejer, är så nyfikna på hur detta med att gå på toaletten fungerar ute i rymden. Sånt frågar man ju inte om i andra sammanhang vad vi vet. Det finns flera biografer där man visar filmer i 3D. Det känns hisnande då man ser hur astronauterna arbetar utanför rymdfärjan när de gör sina rymdpromenader. Det är som man svävar mitt ibland dem och man kan lätt få svindel när man ser jorden långt där nere.

 

Andra filmer visar träningen av astronauterna och uppskjutningar av rymdfärjan. Man berättar inte bara om alla lyckade rymdfärder utan de som misslyckats får också stort utrymme. Det är ingen söndagsskola att vara astronaut. En astronaut uttryckte sig såhär: ”När man sitter längst upp i en raket som är klar för start gäller det att inte fundera på att raketen består av 10 000 delar, alla upphandlade till lägsta pris”.

Vi fick också tillfälle att äta lunch med Charlie Walker, en astronaut som har gjort tre rymdfärder med rymdfärjan. Det är ett oslagbart sätt att få en känsla för vad det är för människor som jobbar med detta. Det är fantastiskt tycker vi att dessa killar och tjejer ställer upp och umgås med oss besökare som om vi vore gamla kompisar. Och de pratar inte bara om sitt utan frågar intresserat om vad vi sysslar med. Vi är verkligen fulla av intryck och nya kunskaper när vi kör tillbaka till Pingisen. Det har verkligen varit en bra dag.

Nästa dag kör vi till Orlando för att köpa julklappar. Här finns en bra outlet där man kan köpa det mesta till hyfsade priser. Brittis har dessutom laddat ner rabattkuponger från nätet så man kan få ytterligare 15-20% rabatt. När vi handlat färdigt blir IKEA nästa stopp för att köpa svensk julmat. Vi kommer 2 minuter innan de stänger så det blir ett ganska kort besök. Vi kan tyvärr bara konstatera att det är samma tråkiga sortiment här som när vi var på IKEA i Boston senast. Vad håller på att hända med det fina matsortiment som IKEA brukat ha på hyllorna.

Plötsligt inser vi att det är den 22 december, dan före dan före dopparedan. Och ännu har vi inte bestämt var vi skall fira jul. Vi har fått mail från våra goda vänner Angie och David på HR 43:an ”Hurah”. De berättar att de närmar sig St Martin och undrar om vi kan fira nyår med dem där. Självklart vill vi inte missa ett sånt tillfälle. Senast vi sågs var när de bjöd oss till Southampton 2010 där vi bodde tillsammans i ett gammalt slottstorn under båtmässan. Vi bestämmer oss för att kolla flygbiljetter till St. Martin. Är det rimliga priser så åker vi dit över jul och nyår. Och vips hittar vi biljetter till bra pris från Miami med avgång den 23:e på eftermiddagen och tillbaks den 8 januari.

Nu gäller det bara att hitta en bra plats i marinan till Pingisen” och packa i en fart. Om 24 timmar skall vi sitta i bilen på väg till Miami. Det är inte helt enkelt, för marinan har fasta bryggor och med 2 meters tidvatten gäller det att tänka sig för när man lägger ut sina förtöjningslinor. Men allt ordnar sig, vi ber marinans personal att se till ”Pingisen” medan vi är borta och vi kommer i väg i tid. Vilka motorvägssystem de har i det här landet. 5-6 filiga motorvägar som flätas ut och in i varandra. Tur att vi har Hilary, det är vad vi kallar vår GPS, som guidar oss.

Väl framme vid Miamis flygplats lämnar vi tillbaka bilen till Enterprise och tar det förarlösa tåget ”The Mover” till flygplasten. Därefter är bara ett par kilometer kvar till incheckningen. Det gäller att vara ute i god tid för det är stora avstånd som skall tillryggaläggas innan man är framme vid gaten. Vi sjunker ner i våra flygstolar och tittar på varandra. Snacka om improvisation. God Jul!