Efter 14 intensiva dagar på St. Martin där vi firat jul och nyår med våra vänner, är vi den 8 januari 2012 tillbaka på vår kära ”Flying Penguin”. Efter att ha fyllt på förråden ombord lämnar vi Cape Canaveral Marina vid lunchtid. Vädret är soligt och det blåser nästan ingenting så det blir motorgång. I början är havet lugnt men när vi närmar oss Golfströmmen, som går ganska nära land här, får vi en stampig sjö rätt i näbben så det blir en lite orolig natt och svårt att sova på fripassen.

 

Tidigt på morgonen, samtidigt som de första solstrålarna visar sig, går vi in igenom Lake Worth Inlet till den stora hamnen i Palm Beach. Härifrån skall vi äntligen få gå en bit på Intercostal Waterway ner till Fort Lauderdale. Sträckan från Palm Beach till Fort Lauderdale är den enda delen av Intercostal Waterway som ”Pingisen” kan gå, då alla broar på den sträckan är öppningsbara. Mellan alla andra Inlets finns det minst en fast bro, och alla har en fri seglingshöjd på 65 fot, och eftersom vår mast är närmare 70 fot så är den vägen stängd för oss. Därför har vi har seglat utomskärs hela tiden när vi gått längs USA:s östkust vilket i och för sig inte är någon nackdel eftersom det blir mer segling och mindre motorgång. Men någon sträcka är ju kul att ha provat på och då är den här inte bara den enda utan kanske också den bästa.

 

Det är naturligtvis fantastiska hus och båtar man ser när man kommer in i Palm Beach och fortsätter ner mot Fort Lauderdale. Eftersom de finaste husen ligger vid vattnet kan man beundra dem från sjösidan. Kommer man hit med bil kan man inte se dem alls bakom höga murar och häckar. Här bor det många riktigt rika människor. Bland annat hör vi att Tiger Woods svenska ex-fru Elin har köpt ett hus här för 70 miljoner. Hon börjar med att riva det befintliga huset för att sedan bygga ett nytt som ska bli precis som hon vill ha det.

Och så lär de flesta som köper strandfastigheter göra, man är inte riktig miljardär om man flyttar in i ett hus som någon annan byggt. Palm Beach är som så mycket annat här i Florida grundat av Henry Flager och även här byggde han två lyxhotell, Royal Poinciana Hotell och Breakers Hotell där man fortfarande kan bo om man har råd.

 

Dagen blir solig och varm, precis som det skall vara i Florida på vintern. Det är härligt att glida fram och titta på alla fina hus. Då och då får vi stanna till och vänta på broöppning, och när vi kommer fram till Fort Lauderdale har vi öppnat 19 broar. De öppnar på bestämda tider, men man måste ändå alltid ropa upp och be om broöppning. Eftersom alla broar lyssnar till samma kanal på VHF:en kan man höra hur båtarna förflyttar sig från bro till bro. Rimligtvis hör även brovaktarna detta. Vid en bro kommer vi tillsammans med några andra båtar fram strax innan tiden för broöppning. Det är ju så uppenbart att vi vill igenom så ingen ropar upp. Och naturligtvis öppnas inte bron. En amerikanare ropar upp och undrar varför. ”Nobody have asked for it” blir svaret. Man hör en suck från den amerikanska båten som säger: ”I think you should retire or at least look for another job”.

 

När vi väl är framme i Fort Lauderdale är vi osäkra på var vi skall ta vägen, Runt omkring ligger stora kajer där megayachter och kryssningsfartyg ligger förtöjda och vid stränderna alla lyxvillor. På sjökortet ser vi en slingrande vattenväg som heter New River och som går in mot de centrala delarna av staden.  Vi provar att gå in i den. Efter att ha passerat ytterligare 4 broar och mängder av lyxvillor hittar vi den stadsägda marinan Cooley’s Landing. Den ser trång men trevlig ut så där landar vi och får hjälp av båtgrannar att ta emot tamparna. Cooley’s Landing ligger centralt i Fort Lauderdale och är riktigt billig, bara 80 cent per fot. Marinan har en fin tvättstuga där man kan se på TV under tiden man tvättar. Inne i tvättstugan fungerar också Internet väldigt bra. Det går också en fin promenadväg längs floden som är perfekt för morgonpromenader.

 

Vi har fått ett meddelande från vår masttillverkare Seldén att beslaget till vår förstagsinfästning behöver bytas ut då det finns en risk för utmattningssprickor. Då vi har både förstag och kutterstag är risken för att tappa masten minimal, men det skulle ändå kunna innebära stora problem om förstaget och genuan plötsligt skulle ramla ner. Hjalle har därför varit i kontakt med Seldén i Sverige som var otroligt hjälpsamma. Dom lovade ta kontakt med sitt amerikanska dotterbolag som skulle se till att beslaget blev bytt. Så redan andra dagen vi ligger i Cooley’s Marina kommer två riggare och byter beslaget. Det känns skönt att ha detta ordnat innan vi skall ut på någon längre crossing igen.

 

En liten episod inträffar när Hjalle skall förbereda bytet genom att demontera rullbeslaget på förstaget. En av delarna råkar naturligtvis åka överbord, men det är relativt grunt framför fören som ligger mot land, så Hjalle sätter på sig cyklopet och hoppar i för att hämta upp den försvunna delen. Plötsligt dyker ett jättedjur upp alldeles bredvid båten. Hjalle blir naturligtvis skitskraj och utgår från att det är en hungrig alligator eller nåt. Till hans lättnad visar det sig vara en sjöko (manatee). Vi får snart veta att det finns många sjökor i kanalerna. Sjökon är ett utrotningshotat urtidsdjur. De blir mellan 2,5 och 4 meter långa och är vegetarianer, dvs. de livnär sig på sjögräs och alger. Var femte minut ska dessa varelser upp till ytan och andas och har man tur då och är i närheten får man se hur de ser ut. De är inte vackra precis och vi ser att några har skarpa streck på ryggen. De är skadade av propellrar från den täta båttrafiken vid kusten. Vi blir helt lyckliga när vi någon dag senare upptäcker att vi har en alldeles egen sjöko som håller till vid ”Pingisen” och som naturligtvis ville hälsa Hjalle välkommen..

 

Fort Lauderdale har många kanaler, vattendrag och konstgjorda sjöar vilket har gett staden smeknamnet “Venice of America”. Det är ingen jättestad, den har ca 170 000 innevånare. Ett trevligt sätt att ta sig runt är med vattentaxin. Man köper en 1-dagsbiljett och så kan man hoppa av och på båten som det passar ens planer. Kaptenerna på båtarna kör genomgående mycket försiktigt för att inte skada de sjökor som rätt vad det är kan dyka upp framför båten. De flesta som är konduktörer eller kaptener på de här båtarna visar sig också vara duktiga guider och kan berätta en hel del om det man ser när man åker förbi. Vi får veta vem som bor var och vad husen kostar. En av de största megayachterna nere i hamnen, en blå skönhet, tillhör Steven Spielberg, berättar en kapten. Priset är mellan 150 och 200 miljoner dollar. Tänk att det kan vara så lönsamt att göra film.

.

Första turen med vattentaxin går till Las Ollas Marina och landtungan mellan kanalen och havet. Här finns många restauranger och hotell nere vid stranden och vi vill gärna prova någon av dem. Vi beställer varsin Giant Margarita, något vi fått tips om från våra kompisar som varit här före oss. De är verkligen stora så den får bli måltidsdryck till vår middag.

 

I Fort Lauderdale ligger också Blue Water Bookstore, en affär som också säljer mycket via Internet. Eftersom vi planerar att gå till Kuba och Jamaica behöver vi både guideböcker och sjökort. Det finns en hel del att välja mellan och vi spenderar ett par timmar innan vi lämnar den trevliga affären med 4 guideböcker, sjökort och gästflaggor.

 

En kväll klär vi upp oss för att besöka Mai-Kai, en restaurang som har återskapat en autentisk polynesisk by, komplett med tiki facklor, halmtak och en plankbro som ingång till restaurangen. Våra goda vänner P-G och Margareta, grannarna på St. Martin, har sagt åt oss att dit måste ni bara gå. När vi kommer in i lokalen är det ganska mörkt. Vi får ett tvåmansbord varifrån vi kan se scenen och för att kunna läsa matsedeln får vi låna en liten ficklampa av servitrisen. Restaurangen har haft samma koncept sedan 1956, berättar hon och det är som vanligt fullsatt. Vi börjar som sig bör med en Mai-Thai. Kyparna och servitriserna är klädda i saronger och vår servitris är mycket professionell och berättar att det har varit ganska mycket svenskar på Mai-Kai den senaste tiden. Showen består av levande musik och dans där artisterna uppför ett antal nummer från olika Polynesiska öar. För mat och show betalar vi 45 dollar per person. Prisvärt tycker vi för riktigt god mat och en fantastisk show.

Bredvid oss sitter en familj, mamma, pappa och en dotter. Dottern hör att vi inte pratar engelska och frågar undrande sin mamma om dom pratar ryska. Det visar sig att hennes mamma Irina är från Ryssland, så tydligen är utländska språk lika med ryska för lilla Nicole. Vi pratar med dem om allt möjligt, bland annat om våra planer på att göra en utflykt till Everglades och om vår segling som de i vanlig ordning blir mäkta imponerade av. De erbjuder sig att köra oss hem till ”Pingisen”, något som vi gärna tackar ja till då det är svårt att få tag på taxi på kvällen då alla skall hem. På hemvägen frågar Irina om inte hon och lilla Nicole kan få följa med oss till Everglades i morgon. Hon lovar att köra. Perfekt tycker vi som ännu inte funderat ut hur vi skall ta oss dit.

 

Det tar en dryg timme att köra till Billies Swamp Safari, den plats som vi fått rekommenderad att åka till. På vägen över träskmarkerna ser vi många, många alligatorer i vattendragen längs vägen. Billies Swamp Safari drivs av Seminole-indianerna. De kallar sig själva “de obesegrade”, de är ättlingar till de 300 indianer som lyckades undkomma de vitas förföljelser runt sekelskiftet. Idag bor mer än 2000 Semolie-indianer i sex olika reservat, i Florida; Hollywood, Big Cypress, Brighton, Immokalee, Ft. Pierce och Tampa.

Seminole-indianerna jobbar hårt för att bli ekonomiskt oberoende. För att göra detta, har de startat verksamhet i ett antal olika branscher. Intäkter från turism, casinon och bingo betalar för infrastruktur och skolor i reservaten medan citrusodlingar och boskapsskötsel har ersatt handeln med hudar och hantverk som stammens primära inkomstkällor.

 

På vägen till Billies Swamp Safari passerar vi flera välskötta hus som bebos av indianerna.

Vi köper våra biljetter i den obligatoriska presentshopen där man till exempel kan köpa alligatorkäkar i olika storlekar. Det är ganska dyrt inträde, 60 dollar per person, men då ingår olika safariturer och shower.  Precis när vi kommer är det dags för en lektion om ormar där en mycket duktig och modig kille plockar fram tre olika giftiga ormar som lever här i Everglades ur varsin låda. Han berättar var de lever, vad de äter och hur man ska undvika att bli bitna av dem. Får man ett bett av den giftigaste är det sannolikt morsning och good-bye.

Sedan är det dags att ge sig ut på ”swampen” med båt för att titta på alligatorer och andra djur som lever här. Vi åker med en hydrokopter, det vill säga en flatbottnad båt som drivs av en motor med luftpropeller i aktern och som för ett fasligt liv. Man styr med sidoroder som sitter i luftströmmen från propellern. Medan vi står och väntar på att gå ombord ser vi en jättestor alligator som ligger 50 meter ifrån oss, den skulle man inte vilja kela med. Vi blir utrustade med öronproppar för att slippa oljudet och sen bär det av i en väldig fart, vår chaufför gillar tydligen att ge järnet.  Men snart saktar han ner och vi ser alligatorer på land, vid stränderna och i vattnet, många spännande fåglar och mitt i skogen dyker det upp en staty av Billie själv, han som grundade och äger den här verksamheten.

 

Efter denna häftiga resa byter vi fordon till en s.k. buggy. Det är en stor jeep där själva karossen sitter tre meter över hjulen. Om det är för att ta sig genom vattendragen utan att bli blöt eller för att undvika att bli uppätna av farliga djur framgår inte, men man har verkligen fin utsikt här uppifrån. När vi skumpar fram genom markerna ser vi vildsvin, bisonoxar, strutsar och många andra djur. Nicole tycker det är jättekul. På väg tillbaka till båten åker vi förbi IKEA. Här bjuder vi Irina och Nicole på svenska köttbullar och handlar knäckebröd och gravlax. Vi är hemma ganska sent och tackar våra nya vänner för en trevlig dag.

 

Efter lunch nästa dag är det dags att lämna Fort Lauderdale, en plats som vi verkligen lärt oss gilla och gärna kommer tillbaka till. På vägen ut mot havet passerar vi en av de mest trafikerade kryssningshamnarna i världen. Härifrån kan man bland annat kryssa till Bahamas, Mexico, Centralamerika, Panamakanalen och den Karibiska övärlden. Vi motorseglar de 28 sjömilen ner till Miami där vi stannar över natten i den ruskigt dyra Miami Beach Marina som har sloganen ”Gateway to the Caribean”. Här kostar det 5 dollar per fot, 6 gånger så mycket som hos Cooley’s, men den ligger bra till när man skall fortsätta söderut och inte har några ambitioner att göra Miami.

 

Vi har bestämt träff med våra vänner Bosse och Helene på Seaqwest i Key West, så klockan 11 lämnar vi den dyra marinan. Vi har frisk ostlig vind så det blir fin undanvind igen i soligt och varmt väder. Ökedjan ner mot Key West är långgrund, men går man ut mot djupare vatten går det långsamt och blir gropigt för då kommer man ut i Golfströmmen som är riktigt stark här. Så vi väljer att ta oss fram längs land där det finns en led som håller mer än 3 meter. Men lite läskigt är det för vi gör bra fart, vattnet är kristallklart och vi ser botten tydligt hela tiden.

 

Planen är att segla direkt från Miami till Key West, och i kvällningen äter vi en IKEA middag med köttbullar, lingonsylt och potatismos, men efter midnatt känner vi att vi behöver vila ett tag. Det är en krävande navigation i natten med ideliga kursändringar mellan grundflaken och vi måste också hålla utkik efter eventuella fiskeredskap eller småbåtar som är ute med bristfällig belysning. Vi beslutar oss för att gå in och ankra någonstans och få några timmars sömn. Eftersom det fortfarande blåser friska akterliga vindar gäller det att hitta en plats där vi kan få sjölä.

 

Vi bestämmer att gå in till Marathon och ankra i lä av ön Boot Kay, så klockan 1 rullar vi in seglen, startar motorn och söker oss in mot land. På radarn ser vi att det ligger många båtar dit vi är på väg och plötsligt ser vi också i skenet från lanternorna flera flöten till hummertinor som dyker upp i mörkret bredvid båten. Mycket sakta och försiktigt smyger vi oss in bland fiskebojarna utanför Maraton. Brittis står på fördäck med en strålkastare och lyser på flötena medan Hjalle sicksackar sig fram och till slut kan vi släppa ankaret på knappt 3 meter. Det känns så skönt att få gå och lägga sig, även om det bara är för några timmar.

 

När vi vaknar nästa morgon ser vi att vi är omgivna av många fiskeflöten. Fantastiskt att vi klarade oss in hit i mörkret utan att fastna på något. Vi lättar ankar och äter frukost under gång, betydligt piggare än i natt. Nu har vi bara 50 sjömil kvar till Key West där Bosse och Helene väntar. Sist vi sågs var i New York där de bjöd på middag ombord då de låg vid en boj på Hudsonfloden vid 79:th Street Boat Basin. Då låg ”Pingisen” på Bermuda och vi hade varit i Sverige ett tag och var på väg tillbaka för att segla till USA.. Sedan dess har dom gjort ”The Great Loop” och seglat genom de stora sjöarna via Chicago och Mississippi ner till Florida medan vi varit uppe i Maine. Vi ser verkligen fram mott att ses igen.

 

När vi närmar oss Key West ropar dom upp oss på VHF:en. Dom ser oss på sin AIS och kan berätta att dom ligger vid en boj i Garrison Bight Mooring Field och att det finns en boj till oss ganska nära SeaQwest. De berättar samtidigt att det är lite besvärligt att ta sig runt Flemming Key. Så när vi närmar oss guidar dom oss igenom det besvärliga området med hjälp av vår AIS-signal. Visst är det fantastiskt med denna nya teknik!

 

Bojen de hade valt ut åt oss bevaka av Ellen, Bosse och Helens fina gröna plastkrokodil. Ingen skulle våga sticka ner fingrarna mot den bojen så länge Ellen ligger där. Men vi är kompisar med henne och så fort vi fått fast vår tamp i bojen hoppar Hjalle i vattnet och bogserar bort Ellen till sin matte och husse. Lite senare kommer dom och hämtar oss med sin jolle och vi blir bjudna på Pingvin-vin. Det är ett kaliforniskt vin som heter Penguin Wine och har en söt liten pingvin på etiketten. Vi blir bjudna på en härlig grillmiddag innan Bosse skjutsar oss tillbaka till Pingisen där vi somnar ovaggade.

.

Nästa dag åker vi med SeaQwests jolle in till land, checkar in i marinan och betalar för vår boj för sju dagar. Här tänker vi stanna ett tag för att se oss om och förbereda oss inför seglingen till Kuba. Bosse och Helene har träffat några kompisar under The Big Loop som bor här, Jim och Christine, och följande dag är vi bjudna på ”potlock”, dvs. knytkalas hos dom. Vi sjösätter Pingelina och tar fram cyklarna. Key West är ett ställe som är perfekt att cykla på, inga branta backar och till och med cykelbanor på sina ställen, något man inte ser överallt i USA precis. Det tar inte många minuter att cykla till Jim och Christine, vi har ju dessutom Helen som kör först och då går det undan.

Jims gudmor har ett fint gammalt hus här i Key West, och det är hit vi ska. Huset byggdes ursprungligen i Green Turtle Bay på Bahamas men flyttades till Key West år 1846. Många av invånarna i Key West är invandrare eller ättlingar till invandrare från Bahamas. De kallar sig ”Conchs” (uttalas “conks”), och de kom i ökande antal hit efter 1830.

Överallt i Key West vajade den här flaggan

 

 

 

Motto: We Seceded Where Others Failed

 

Conch republic grundades 23 april 1982 som en protest mot gränspatrullens vägspärrar, vilka var till stor olägenhet för innevånarna i Key West och skadade turismen i området. Orsaken till vägspärrarna var att man letade efter illegala invandrare från Kuba.

 

Vi dukar upp våra bidrag till en god buffé bestående av både kyckling, kött och fisk och sedan vi ätit kan vi sitta uppe på den fina arkaden som löper runt huset och beundra gatulivet nedanför. Husets historia gör att det är en av turistattraktionerna i stan och när bussarna med turister passerar tittar de nyfikat på oss. Vi känner oss som lite halvkändisar där vi sitter och smuttar på kvällsdrinken. Det blir en sen kväll vilket inte gör något för vi blir inkvarterade och får sova över här.

 

 

 

 

 

 

Key West har en befolkning på ca 25 000 innevånare och är Floridas och USA:s sydligaste stad. Det är ca 240 km till Miami och 145 km söderut ligger Havanna. Det kommer ofta kryssningsfartyg hit och nere vid hamnen ligger torget Mallory Square, ett ställe där alla samlas vid solnedgången för att beundra skådespelet med de vackra skonarnas segel mot den nedgående solen. Då sjuder det av liv med artister som spelar och sjunger och allehanda gycklare som uppträder med sina konster. Några är fantastiskt duktiga, andra mindre bra.

 

De kommande dagarna används cyklarna flitigt när vi turistar eller gör nödvändiga inköp i affärerna. ”Pingelina” utrustas med lanterna, vilket är ett lagkrav i Florida. Vi besöker naturligtvis Southernmost Point, monumentet vid USA:s sydligaste plats. Vi cyklar förbi Hemingways hus där han bodde1931-1940, och

 

 

 

passerar Tennessee Williams hem och ”The Little White House”. Ja, det finns faktiskt ett Vita Hus även här i Key West varifrån President Harry S Truman skötte regeringssysslorna under delar av vinterhalvåret. Men han var inte den första presidenten som använde det här huset, det var William Howard Taft som flyttade hit i december 1912. Under första världskriget bodde Thomas Edison här i sex månader och under den tiden utvecklade han 41 nya vapen. Under andra världskriget fungerade huset som Command Headquarters för US Navy.

 

Annars är det på huvudgatan Duval Street som man ser mest folk. Här finns massor av barer och affärer och vi hittar också in på en del gallerier, Helen och Brittis investerar i varsin ny baddräkt och vi testar några av barerna medan vi tittar på folklivet. Men när det skymmer flyttar folket ner till hamnen och seglarbarerna runt Mallory Square. En av dessa barer heter Schonners Warf och där träffar vi barägaren själv, svenska Eva-Lena. Hon hör att vi talar svenska och berättar för oss om något som heter Wreckers Race, en populär kappsegling som hon arrangerar och som skall gå av stapeln följande söndag. När hon hör att vi är här med egen segelbåt så tycker hon absolut att vi skall vara med och tävla. Vi lovar att tänka över saken och återkomma, och hur detta slutade kan ni läsa om i vår blogg; ” Vi vinner Weckers Race”.

 

Henry Flager är ju en person som vi fick höra talas om så fort vi passerade gränsen till Flrorida. Vi hade lärt oss att Henry Flager byggde en järnväg hela vägen från norra Florida ner till Key West, det vill säga över hela ökedjan som ”The Keys” består av. Järnvägen invigdes 1912 men 1935 drog en våldsam orkan fram över området och förstörde många av broarna. Det ansågs för dyrt att bygga upp järnvägen igen, så tågtrafiken till Key West lades ner. I stället lät man bygga US Highway 1 och denna invigdes 1938. Vi cyklar förbi den lilla järnvägsstationen som ännu finns kvar och idag inhyser ett museum. Det är verkligen fantastiskt vilket otroligt inflytande på Floridas utveckling som en enda man som Henry Flager har haft. Man kan inte låta bli att undra över hur Florida hade sett ut idag om han inte hade funnits.

 

Vi cyklar också förbi flygbolaget Pan Americans första kontor. Det berömda flygbolaget, som numera inte finns kvar, grundades i Key West med syfte att flyga besökare till Havanna. På den tiden var Kuba en exotisk turistort för amerikanarna och den amerikanska maffian investerade stora summor på ön för att säkerställa en trygg trafik för de varor man transporterade därifrån till USA. Vi kommer snart att själva besöka ett av dessa investeringsobjekt, den fina Hemingway Marina utanför Havanna. I det projektet var även Frank Sinatra inblandad.

 

Ett annat spännande museum som vi besöker är Mell Fischer Maritime Museum. Mel Fisher var en amerikansk skattsökare, mest känd för att ha hittat vraket av den spanska galeasen ”Nuestra Senora de Atocha”. Skeppet gick under i en våldsam orkan år 1622 på sin resa från Havanna till Spanien, ungefär där vi gick i mål på Wreckers Race. Fartyget hade oerhörda skatter av diamanter, guld och silver ombord som låg orörda på botten fram till den 20 juli 1985 då Mel Fischer efter många års sökande hittade dem. Det är en enorm skatt vars uppskattade värde uppgår till 450 miljoner dollar. Platsen där Atochas vrak hittades kallas ”The Bank of Spain”. Man uppskattar att ungefär hälften av skatten är funnen så sökandet fortsätter efter ännu mera guld. De smaragder man har funnit är några av världens finaste smaragder och kommer från Muzo gruvan i Columbia.

 

Självklart blev det strid om ven som egentligen ägde skatterna. Spanien gjorde förstås anspråk på att ta hand om glittret liksom USA. Så småningom fälldes avgörandet i USA:s högsta domstol, The Surpreme Court, som meddelade att skatten tillhörde Mell Fisher med tillägget att Fisher måste donera 20 % av skatten till den amerikanska staten. Man kan tänka sig dramatiken runt dessa domstolsförhandlingar där juristerna flockades som flugor runt en sockerdricka. Idag kan man beskåda delar av skatterna i detta trevliga museum. I slutet av salarna ligger en souvenirbutik, men det är inte det vanliga krimskramset man kan köpa. Här säljer man äkta fynd från Atocha och priserna är naturligtvis därefter. För några tusen dollar kan man bli ägare av ett äkta silvermynt från 1600-talet och lägger man några tusen till kan man få det med en ilagd smaragd. Vi var frestade att köpa men avstod.

 

Nu börjar det dra i hop sig till vår Kubasegling, och med tanke på vad vi hört om möjligheterna att proviantera på Kuba gäller det att fylla förråden ombord. Det finns en stor Publix supermarket strax utanför Key West, så Helen och Brittis tar bussen dit för att handla. Ryktet säger att det är många varor som är omöjliga att köpa på Kuba, så vi har bestämt att proviantera för 6 veckor. Man kan köpa allt i dessa stora amerikanska supermarkets, så det tar över tre timmar innan vi är färdiga. Sedan blir det taxi tillbaks till båten och resten av dagen går åt att stuva allt. Kyl och frys blir fyllda till bristningsgränsen, men det känns väldigt skönt att ha en så välfylld båt. Sista dagen innan vi lämnar Key West handlar vi massor av tvålar, schampo, deodoranter etc. Hygienartiklar är en bristvara på Kuba så det kan bli lämpliga presenter. Billigt för oss och värdefullt för dem.

 

Och så tar då det stora äventyret sin början. Den 2:a. februari klockan 16.30 släpper vi förtöjningarna och sätter sydlig kurs för ännu en nattsegling. Vid utklareringen från USA meddelar vi att vi skall segla till Jamaica, utan att nämna att vi tänkt stanna till några veckor på Kuba först. Det är inte förbjudet att segla till Kuba men det ses inte med blida ögon hos US Coast Guard, så det känns dumt att reta upp dem i onödan. Strax för om oss seglar SeaQwest som vi skall ha sällskap med de närmaste veckorna. Vårt mål är att komma fram till den kubanska kusten i dagsljus och angöra hamnen med det fantasieggande namnet Hemingway Marina, strax utanför Havanna. Det känns väldigt spännande, vi har ingen aning om vad som väntar oss.