De 90 sjömilen från Key West i sydligaste Florida till Marina Hemingway utanför Havanna på Kuba tar lite längre tid än beräknat, 18 timmar i stället för 13-14. Normalt brukar vi hålla en fart på 6-7 knop men nu gör vi mindre än 5. Det beror naturligtvis på den kraftiga motström vi får då vi ska passera Golfströmmen och den ganska stökiga sjögången som blir när vind och ström inte kan komma överens.

Så småningom dyker i alla fall den kubanska kusten upp i morgondiset och vi börjar spana efter kustbevakningsfartyg. Men några sådana syns inte till så vi provar att ropa upp marinan på kanal 16. Efter ett tag svarar dom på knagglig engelska och ger oss direktiv om vilken kurs vi ska hålla och att vi skall gå direkt till tullbryggan. Det är ett smalt inlopp med rev på bägge sidor men utprickningen är ok tycker vi. Men det gäller ändå att ta det försiktigt för vattnet i kanalen är grumligt så det är omöjligt att se botten och eventuella grund. En bit in svänger farleden 90 grader in mot tullbryggan och här ser vi översta delen av en segelbåtsmast sticka upp. Det är en båt som havererat här för tre veckor sedan, det känns så sorgligt när man ser sådant. Segelbåten hade lämnat Marina Hemingway utan problem under dagsljus men hade sedan fått något tekniskt problem och beslutat sig för att vända tillbaka till marinan för att fixa detta. Men då hade mörkret fallit och i nattmörkret navigerade man fel och gick på ett rev som gjorde ett stort hål i båten. Nu avvaktar man besked från försäkringsbolaget vad man ska göra.

Vi lägger till vid tullbryggan och så börjar invasionen av alla olika tjänstemän med blanketter och karbonpapper i portföljerna.

Vad som händer under inklareringen de närmaste tre timmarna har vi beskrivit i vår blogg som heter ”Julafton på Kuba”. Rubriken syftar på den presentutdelning som äger rum ombord på Pingisen när den ena myndighetspersonen efter den andra kommer på besök. Sedan alla besök är avklarade och alla papper ifyllda och stämplade får vi klartecken att gå in i en av de mycket skyddade kanalerna och lägga oss vid kajen. Så småningom dyker även Bosse och Helene på SeaQwest upp och lägger sig framför oss. Vi plockar fram våra cyklar och tar en tur i det stora hamnområdet med flera hotell och massor av plats för båtar, men det är ingen trängsel precis. Det är inte så många som hittat hit.

Så är det dags för ett första besök i Havanna. Av några båtgrannar har vi fått veta att ett av hotellen i marinaområdet arrangerar dagsturer för 20 CUC med buss tur och retur till Havanna. CUC är den lokala turistvalutan här och 1 CUC är ungefär detsamma som 1 dollar. När vi kommer till hotellet för att boka en sådan tur berättar tjejen i receptionen att de har en shuttlebuss som går till Havanna varje dag kl 10 och tillbaks 17.30 och den är gratis. Bra tänker vi den tar vi. När vi går ombord på bussen ser vi att alla andra passagerare har ett vitt plastarmband runt handleden. Det betyder att man är gäst på hotellet och har rätt att åka med bussen. När chauffören ser våra armbandslösa handleder säger han att vi egentligen inte får följa med, men så skrattar han och säger att vi får åka med ändå. Vi sticker till chauffören 3 CUC som tack.

Bussen stannar mitt i stan och med hjälp av en 15 år gammal guidebok med karta börjar vi leta oss fram på de smala gatorna. Havanna är egentligen en vacker stad men många av de gamla fina husen är helt nedslitna. Tak och trappor hålls uppe med hjälp av stöttor, fönster är trasiga och färgen flagnar. Här och var ser vi dock hus som håller på att rustas upp och när vi hittar några kvarter som är nyrenoverade kan vi ana hur ståtlig denna stad måste ha varit en gång i tiden med sin spanska arkitektur .

På gatorna rullar nästan bara gamla amerikanska bilar från 50-talet. Innan revolutionen 1959 var Kuba ett stort turistmål för USA och ön försågs med amerikanska dollargrin från Detroit. Efter revolutionen blev de kvar och många av bilarna är mycket väl underhållna. Eftersom man inte kan få tag på reservdelar har man hittat på finurliga sätt att reparera och underhålla bilarna. Fjädring och stötdämpare till exempel har bytts ut mot egentillverkade bladfjädrar och många gamla rostiga grillar har ersatts med konstnärligt hopsvetsade kopior. Lacken skiner på de flesta av dessa gamla skönheter, de är så kärleksfullt putsade och omskötta.

Vid det här första besöket vill vi bara insupa atmosfären på gator och torg. Museer och liknande får vänta till en annan gång.

En gatumusikant med gitarr på magen kommer fram och spelar för oss. Det är latinamerikanska toner och han spelar och sjunger riktigt bra. När han sträcker fram handen för att få betalt för underhållningen gör Hjalle som han har gjort så många gånger förr, han ber att få låna musikantens gitarr och så spelar han några Taube-låtar medan vi strosar runt. Vår gitarrspelande vän blir jätteförtjust och många människor stannar för att lyssna på de ovana tonerna. När Hjalle lämnar tillbaka gitarren vill han absolut inte ta emot några pengar utan klappar händerna till tack.

Så småningom hamnar vi på Ernst Hemingways favoritbar La Bodeguita del Medio. Här drack han gärna sin Mojito på dagarna. Mojito är Kubas nationaldrink och juat här smakar den allra bäst.

Här kommer original receptet:

6 cl Havanna Club rom (ljus rom), 2 cl limejuice, 2 tsk socker, ett par kvistar färsk mynta, Sodavatten, Is

 

Vi bestämmer oss naturligtvis för att prova en Mojito och Bosse och Hjalle tänder dessutom en riktig Kuba cigarr.

 

 

 

 

 

I  restaurangen spelar en grupp kubanska musiker som underhåller oss medan vi äter en trevlig lunch.

Mätta och belåtna fortsätter vi vårt strövtåg på Havannas gator och kommer förbi en ståtlig och väl underhållen byggnad. Utanför står en stilig vaktmästare som vi frågar vad detta är för hus. Han berättar att det är Bacardis gamla huvudkontor och en av Havannas högsta byggnader. Romtillverkaren Bacardi grundades här i Havanna av amerikaner men de var förstås tvungna att flytta från Kuba efter revolutionen och huset övertogs av de nya herrarna på ön. Vi erbjuds att stiga på, betalar en liten peng i inträde och tar hissen upp till takterrassen.

Härifrån har vi en fantastisk utsikt över Havanna och dess fina, skyddade hamn och de mäktiga fästningarna vid inloppet. Vi pratar om och undrar hur det var för alla dessa utländska företag och deras anställda som fick lämna Kuba när Fidel Castro och hans parti kom till makten.

Vi fortsätter i Hemingways fotspår och hamnar på baren Floridita.Det här var ett annat av hans favoritställen och här drack han sina daiquiris. Hemingway sitter fortfarande i baren så vi slår oss ner bredvid honom och ni kanske kan gissa vad vi beställde att dricka. Naturligtvis är det också levande musik, en glad tjej sjunger och dansar till ackompanjemang av en tvåmannaorkester på trummor och gitarr.Nöjda och belåtna med dagens äventyr tar vi gratisbussen tillbaka till marinan. Bussen är av ett kinesiskt märke som numera är kollega med Volvo.

 

Vi pratar om det politiska vansinne som har skapat dagens situation på Kuba. Efter revolutionen blev USA naturligtvis lite sura på Fidel Castro som nationaliserade alla amerikanska tillgångar. Men i stället för att svälja förtreten och försöka återupprätta normala relationer med sitt grannland införde man olika handelssanktioner och blockader vilket gjorde att man kastade kubanerna i armarna på dåvarande Sovjetunionen. Det höll till och med på att resultera i ett tredje världskrig som sannolikt hade utplånat mänskligheten. Sedan upplöstes Sovjet och en ny politisk möjlighet att upprätta normala relationer uppstod. När Obama valdes till president hoppades många, inte minst på Kuba, att nu skulle något positivt hända. Men USA fortsatte sin obegripliga politik och kastade i stället Kuba i armarna på Kina och Venezuela. Det är inte förbjudet för amerikanska medborgare att resa till Kuba men det är förbjudet för dem att spendera en enda dollar på ön. Det är också förbjudet för amerikanare att låta sig bjudas på uppehället. Hur smart är det?

Nu ska vi försöka hyra bil för att se lite mer av detta land och Hjalle hittar en hyrbilsfirma inne på marinans område. Han försöker förhandla lite om priset och det visar sig förstås att hyrbilskillen inte är speciellt angelägen att få sina bilar uthyrda. Allt är ju ägt av staten och han får ju sin lön oberoende av vad han åstadkommer så när Hjalle föreslår ett pris 30 % under det som står på de tryckta prislistorna rycker han bara på axlarna och säger ok.

I den hyrda bilen, även den av kinesiskt ursprung, lämnar vi Marina Hemingway klockan 8 nästa morgon. Vi kör den kustnära vägen den första timmen. Hålen i vägen är otaliga, så chauffören Bosse får verkligen hålla ögonen öppna.På vägen vimlar det av olika fordon. Häst och vagn är det vanligaste fortskaffningsmedlet vid sidan av gamla skraltiga lastbilar som tjänstgör som bussar. På flaken trängs människor insvepta i moln av oljerök som lastbilarnas motorer spyr ur sig. Cykel och cykeltaxi dominerar i städerna vi passerar. Skolbussarna av amerikansk men kinestillverkad modell visar att man är mån om att barnen ska åka säkert till skolan. Sedan är det de typiska gamla 50-tals bilarna som lyckligt lottade partimedlemmar tilldelades efter revolutionen och som vårdas ömt. Ibland ser vi moderna kinesiska bilar och bussar. Kollektivtrafiken utgörs av alla dessa fordon som plockar upp de personer som står och vinkar längs vägen. Vi märker att vi är i ett märkligt land, ett land dit moderniteterna som vi tar för givet inte har anlänt ännu, på gott och ont tycker vi, cykel och häst och vagn är ju faktiskt väldigt miljövänligt

Efter en timme kommer vi ut på motorvägen, men här ser vi fortfarande alla dessa olika fordon plus fotgängare. Busshållplatserna är utmärka med en bro över vägen, men bron leder ingenstans, Nu måste vi sakta ner ordentligt för här står och sitter många människor bredvid och ibland på vägen och många är de som vill lifta med oss.

Efter ytterligare 1 1/2 timme kommer vi fram till staden Pinar del Rio, en gammal stad på västra Kuba där det finns många vackra hus som, precis som i Havanna, är i stort behov av renovering. Det är en skön puls i staden. Vårt mål är tobaksmuseet. En kille på cykel visar oss dit men vid parkeringen möter vi Alex, en pigg kille i 25-årsåldern som pratar utmärkt engelska. Han tycker vi skall följa med honom till en tobaksplantage i stället. Där kan vi få se hela processen från tobaksplanta till färdig cigarr och vi kan fotografera hur mycket som helst. Det tycker vi låter jättespännande, men först vi vill vi gå en vända i staden och sedan äta lunch.

Alex visar oss till en trevlig restaurang och vi börjar förstås med varsin Mojito. Alla rätter kostar 12 CUC, lite dyrt så vi bestämmer oss för att beställa endast två rätter så vi kan dela. När maten sedan serveras visar det sig att servitrisen inte förstått vad vi sa, hon kommer med fyra portioner. När hon efter lite diskussion tar ut två av tallrikarna tycker hon att vi ska betala 18 CUC per rätt i stället för 12. Så småningom enas vi om 16 CUC.

Återigen har vi lärt oss att man inte skall följa med någon främmande person som visar en till en restaurang, det blir alltid för dyrt. Det är i alla fall en trevlig restaurang där vi sitter i skuggan under något som liknar vinrankor, och maten är ok. Den trevliga servitrisen som sett olycklig ut ända sedan vi skickade ut två portioner och som kanske skulle få skäll när vi åkt ser betydligt gladare ut när hon får 4 CUC i dricks. För oss är priset 36 CUC, ungefär 250 kronor för 4 personer, rätt ok men för dem är det en månadsinkomst.

Hjalle kör till plantagen med Alex som co driver. Alex läser på universitetet och vill bli guide när han väl är färdig. Han är inne på sitt andra år och har två små flickor. Han berättar att man får olika mycket i studiestöd beroende på vad man läser och hur duktig man är. Han berättar att sedan 1 januari kan man numera äga en bostad och även bil. Det är Fidels bror Raul som håller på att försiktigt förändra det kommunistiska samhället och Alex är optimistisk om framtiden. Han har själv byggt en dator av olika delar på universitetet. Studenterna har inte tillgång till Internet men man har ett Intranet, d v s myndigheterna bestämmer vilken information som studenterna skall ha tillgång till. Alex berättar också att alla gamla amerikanska bilar som vi ser på gatorna blev konfiskerade efter revolutionen och sedan tilldelades personer som på olika sätt gjort sig förtjänta av det. Bilarna kan sedan ärvas inom familjen. Alex är helt fascinerad av GPS:en, bilnavigatorn, som Bosse och Helen hade tagit med sig. Han var härligt nyfiken på livet och skönt optimistisk.

Kuba har två valutor, CUC som är konvertibel och kan växlas in mot dollar och Pesos som bara kan användas på Kuba. Pesos kan man växla in på speciella ställen mot CUC och är bra, för att inte säga den enda valuta, man kan använda när man skall handla på lokala marknader och butiker. 1 CUC = 25 lokala pesos. Alex berättar att man arbetar på att det bara skall finnas en valuta i framtiden. Vi får klart för oss att studenterna verkar aktivt för förändringar mot större öppenhet. Det finns tre skolnivåer, primary school, secondary school och college och varje åldersgrupp har sin skoluniform. På universitet får man välja sina kläder själva.

Väl framme på tobaksplantagen träffar vi Carlos som pratar jättebra engelska helt utan accent. Han berättar att det finns två tobaksplantor en som växer under solskydd och en som växer i det fria.

 

Tobaksplantan har tre nivåer av blad, längst ner hittar vi bladen som ger cigarrerna sin smak, på mellannivå finns bladen för arom och överst sitter bladen som ger cigarren dess styrka.

Helen, Bosse och Hjalle smakar var sin cigarr och åtminstone Hjalle hostar och ser lite vinglig ut medan Bosse och Helene tycker att de smakar gott. Den finaste cigarren heter Cohiba och är den cigarr som Che Guevara, Fidel Castro och Winston Churtchill brukade föredra. Man har odlat tobak och tillverkat cigarrer på Kuba i över 200 år. Plantorna sätts i jorden efter orkansäsongen i början av november. Efter 45 dagar börjar man skörda några av bladen och rensa dem för vildskott.

Det är kvinnor som trär upp bladen på trådar, ett blad till vänster ett till höger, ett till vänster etc och sedan hängs de stora bladen på tork. När bladen är torkade är de så mjuka och lena, men också starka.

 

 

 

 

 

Carlos visar oss hur man rullar en cigarr och berättar att deras tobaksblad transporteras till statliga tobaksfabriker som tillverkar de

färdiga cigarrerna. De anställda får sedan tillbaka 10% av cigarrerna som de kan göra vad de vill med, röka, ge bort eller sälja. Det är av denna kvot som Carlos nu vill sälja cigarrer till oss. Han kommer fram med färdigbuntade cigarrer i buntar om 10 eller 20. Cigarrerna är dyra, 6-7 CUC per styck, och han ser lite besviken ut när Hjalle bara köper 4 stycken att ge till söner och svärsöner om det skulle bli några fler barnbarn. Vi är otroligt nöjda med vårt besök och tycker att vi har lärt oss mycket.

Vi åker till tillbaka till Pinar del Rio med Alex i bilen. Han berättar att han tycker om att fiska på fritiden och då sitter han i ett gammalt bildäck och guppar på floden. Han är väldigt nyfiken på våra båtar och frågar om vad vi har för instrument och annan utrustning ombord. Ju mer vi berättar desto mer frågar han. Till slut föreslår Hjalle att han ska komma ombord så får han se alltihopa med egna ögon och vi bjuder gärna på middag. Då ser han alldeles förskräckt ut och säger att det är omöjligt. Inga kubaner utom myndighetspersoner får gå ombord på utländska båtar. Då blir man omedelbart arresterad och anklagad för att försöka lämna landet olagligt. Därför finns alltid säkerhetsvakter i hamnar och marinor som ska se till att inga kubaner slipper iväg. Och vi som trodde säkerhetsvakterna var till för att skydda oss mot tjuvar.

Efter vi har lämnat av Alex kör vi vidare mot Vinales och Vinalesdalen.

Det är en vacker väg och efter 45 minuter är vi i framme och tar en öl på Casa Tomás, den äldsta byggnaden i stan. Restaurangen är moderniserad 2010 och är riktigt fräsch. Vi upptäcker att vi inte har så mycket pengar kvar, men med gemensamma ansträngningar får vi ihop till de 6 CUC som de fyra ölen kostar. Vi fortsätter mot Vinalesdalen som är en mycket vacker och bördig dal.

Här finns s.k. mogotes, eroderade kalkstensberg som sticker upp som stora kindtänder i dalgången. Vinalesdalen är ett gigantiskt lapptäcke av smaragdgrönt, jadegrönt och buteljgrönt, tobaksplantans färger.

 

 

Hundratals palmklädda hyddor är spridda över dalen och används som torkhus för tobaksbladen.

 

Återresan blir spännande, skall vi hitta tillbaks till våra båtar. Som tur är har vi GPS:en som visar ett blått streck där vi kört hit och som slutar vid marinan. Det gäller således att följa det blå strecket på GPS:en och vi lyckas över förväntan trots att det nu blivit mörkt och att gatlyktor inte tycks vara en prioriterad sak i det här landet. Det är skönt när vi kommer hem vid sjutiden efter en lång och intensiv dag.

Nästa morgon sticker vi i väg strax före 9, nu skall vi hitta Hemingways hus i San Francisco de Paula. I vår guidebok står bara att det är en by sydost om Havanna, jättebra utgångsläge för navigering. Med hjälp av Helens stadskarta tar vi oss elegant genom Havanna, sedan blir det strax svårare. Men genom att fråga ett antal personer om vägen så är vi till sist framme vid La Finca Vigia, huset som var Hemingways hem i 20 år. Hemingway brukade säga att “Mitt riktiga hem är det på Kuba”. Hemingway skrev bl. annat ”Den gamle och havet” under sina år på Kuba, en av böckerna som gav honom Nobelpriset. Förebilden till den gamle var Gregorio Fuentes som var kapten på hans fiskebåt Pilar.

 

 

 

 

 

Det är ett imponerande stort hus, med en otrolig mängd böcker, t o m badrummet har en bokhylla. På många av väggarna hänger det jakttroféer, antiloper, bufflar etc. Hemingway var en ivrig, jägare och fiskare.

 

 

 

 

 

Till det vackra huset hör ett fristående tornhus och högst upp hade Hemingway sin skrivarlya. Här kunde han se ut över Havanna. Vi kollar in hans stora swimmingpool och hans älskade fiskebåt Pilar som ligger under ett palmtak bredvid poolen.

 

 

 

 

 

Huset som är en kolonialbyggnad från 1887-88 skänktes till Kubas regering efter Hemingways död 1961. Han begick ju sorgligt nog självmord.

Efter detta besök blir vi ännu mer nyfikna på den store författaren och bestämmer oss för att åka till Cojimar för att besöka La Terraza, en restaurang som beskrivs i Hemingways böcker. Vi kör runt och runt för att hitta till Cojimar och till sist frågar vi en kille om vägen. Möjligen missförstår vi honom eller han oss, men han hoppar in i bilen för att guida oss. Även med guidning så tar det tid att hitta till Cojimar. Killen är basketballtränare för grundskolorna i Havanna. Basketboll är Kubas nationalsport. Han berättar att Raul är en just kille som fixat så att man kan få äga saker. Raul är kompis med Hugo Chaves, Venezuelas tokstolle till president, så Cuba får olja från Venezuela mot att Chaves får medicin och sjukvård av Kuba. Allt vägarbete vi ser är på grund av att påven skall komma på besök, troligtvis någon gång i februari. Efter många upplysningar av alla slag och en bra stund senare är vi i Cojimar. Vår nye bekant ber oss att vi skall stanna vid en telefonkiosk så han kan ringa efter en taxi för att åka tillbaka till skolan där han skall träna kidsen. Vi ger honom 20 CUC till taxin och tackar för guidning och intressanta upplysningar om sitt land.

Vi parkerar utanför La Terraza. Restaurangen är full av en busslast turister så det är ett mäktigt sorl i lokalen. Lyckligtvis är de redan inne på efterrätten. Vi får ett bord och beställer naturligtvis in en Mojito. Nu har vi provat ett antal sådana och alla smakar olika, den här är jättegod. Vi beställer vår mat och konstaterar att här är det inte dyrt även om restaurangen är klassad som gourmet restaurang.

Vi betalar 3 CUC (24SEK) för en hummercocktail och 4,50 CUC för en räkgryta. I restaurangen hänger många intressanta tavlor med motiv som har med Hemingway att göra, bilder på hans kapten Georgio Fuentes, en bronsstaty av Hemingway och den vanliga bilden av Fidel Castro och Hemingway. Det är alltid samma bild oavsett var vi ser den, det är den som är godkänd av Fidel.

Under lunchen så kommer den vanliga musikunderhållningen. På varje restaurang vi har varit kommer det en grupp och spelar och efter en stund vill de sälja sin CD eller få en liten slant.

Den här gruppen är ovanligt trevlig och duktig och efter en stund frågar Hjalle om han kan få låna gitarren. Det får han förstås och så klingar ”Flickan i Havanna” ut i lokalen. Gruppen blir väldigt imponerade och intresserade och vill veta allt om sången. Hjalle får spela den en gång till och de övriga musikerna lär sig snabbt melodin och börjar kompa. Vi njuter i fulla drag av detta kubansk-svenska samarbete. Det slutar med att Hjalle får deras CD med dedikation och de får vårt visitkort och de vill väldigt gärna att vi skall hålla kontakten. När de väl har ett fungerande Internet så skall vi skicka över noter och CD med Katja Cardinals tolkning av Evert Taube på spanska till det här gänget.

Mätta och belåtna tar vi en promenad längs strandgatan där det finns en staty av Hemingway som byborna lät uppföra efter Hemingways död 1961. Byborna samlade ihop mässingsföremål från sina båtar och lät gjuta en byst av Hemingway. Efter att ha beundrat denna och tagit farväl av Ernest för denna gång bär det av till Varadero, Kubas största semesterort. Det är lätt att hitta dit och på vägen vill vi kolla marinan i Varadero. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Vi måste ha ett tillstånd för att besöka bryggorna och vi orkar inte tjafsa med säkerhetsvakterna då klockan redan är ganska mycket och vi gärna vill hitta ett bra hotell, så det besöket får anstå till en annan gång.

Vi kör runt i Varadero och kollar hotell, det finns inte alls så många som vi föreställt oss, men slutligen väljer vi Los Delfinos som ser trevligt ut och som enligt vår guidebok skall vara prisvärt. Vi betalar 120 CUC per rum och så får vi på oss ett rosa armband. Äntligen är vi riktiga turister. Receptionisten berättar att vi är välkomna att äta lunch påföljande dag även om vi då har checkat ut, lunchen är inkluderad i priset. Vi passerar ett vackert poolområde på väg till våra rum. Middag äter vi på en restaurang ute på stan, maten är så där och den obligatoriska orkestern är också medelmåttig. Om det här är vad charterturisterna får se av Kuba så tycker vi lite synd om dem.

När vi kommer tillbaks till hotellet väntar oss dock en överraskning, i poolen pågår nämligen en vattenbalett. Duktiga dansare/simmare ger oss en magnifik föreställning, den är nästan magisk i den mörka varma kvällen. Efter denna upplevelse som höjer vår bedömning om charterturisternas upplevelser går vi in till baren och beställer varsin drink. När vi skall betala får vi klart för oss att det här är all-inclusive. Hum, kanske det inte är så dumt att vara charterturist trots allt.

Så vi bestämmer oss för att ta det lugnt nästa dag och njuta av att bara vara turister. Hotellet serverar en kanonfrukost med mycket frukt, gott bröd och en kock som lagar plättar och omeletter på beställning. Sedan blir det bad i det 28 gradiga, klara vattnet, helt underbart. Gratisshowerna fortsätter med salsa på stranden och volleyboll.

Efter en mycket god lunch tar vi bilen tillbaka till våra båtar, mycket nöjda med vad vi har varit med om. Höll på att glömma att vi besökte marinan i Varadero på tillbakavägen. Efter att Hjalle berättat vilka vi är och att vi eventuellt tänkt besöka deras marina kallas chefen in och så får vi tillstånd att besöka bryggorna.

 

Här ligger det ett 10-tal långliggare, bl.a. en kanadensare som har varit här i 11 år.Det är glest mellan båtarna på bryggan, det känns bra att vi valde Marina Hemingway.

 

 

 

Och nu är det dags för nästa spännande äventyr. Vi ska försöka hitta ”Flickan i Havanna” Hjalle har ju spelat den på gator och restauranger flera gånger redan, men nu vill vi träffa henne i verkligheten. Hur det gick till och hur hon ser ut berättar vi om i nästa resebrev.