Lyckligt och väl inklarerade i den stora staden Cienfuegos på Kuba börjar vi bekanta oss med omgivningen. Vi märker ganska snart att staden även är en populär turistort, utanför många hus ser vi skylten ”Casa Particular” som är den kubanska motsvarigheten till ”Bed and Breakfast”. Vi försöker hyra bil men får veta att alla hyrbilar är bokade. Istället tar vi en promenad in till staden som ligger ett par kilometer från marinan, en vätskekrävande vandring i värmen.

 

 

Staden ser mycket mer väl underhållen ut än Havanna och Pinar del Rio, de större städer vi tidigare besökt. Här finns en gågata med små stånd där det säljs olika hantverksgrejor, allt prissatt i CUC, så målgruppen är turister.

Några gamla damer tigger tvål, men nu är vårt förråd nästan slut och vi har inga tvålar med oss

 

Det finns ett vackert grönskande torg uppkallat efter en av Kubas mest hyllade nationalhjältar, José Marti. Han anses vara inspirationskällan till revolutionen 1959.

När vi tar en mojito på en restaurang vid torget träffar vi Roberto. Han berättar om sitt liv på Kuba, Staten betalar hans bostad och mat, skola och sjukvård. Som lön för sitt arbete i en fabrik får han dessutom kontanter motsvarande12 CUC i månaden. Vi tittar på våra mojitos som kostar 3 CUC, en kuban skulle aldrig ha råd att dricka en mojito på en bar. Vi köper en öl till honom och tackar för ett intressant samtal innan vi tar cykeltaxi tillbaka till båtarna. På kvällen är det fiskmiddag med rockvideo hos SeaQwest. Bosse har nämligen varit med i en rockbandstävling i Göteborg som spelats in på DVD och nu visar han stolt upp sitt band där han står med basgitarren i högsta hugg. Tänk vilka dolda talanger man umgås med.

Bland alla underliga fortskaffningsmedel vi ser på gatorna är hästtaxi det som ser trevligast ut. Så när vi nästa dag ser en hästdroska utanför marinan så hoppar vi på. Vi behöver åka in till stan för att förlänga våra visa. Vår chaufför heter Pedro och hans vackra, välskötta häst heter Tequila. Han begär 3 CUC per person för att köra oss fram och tillbaka.

Vi fattar direkt tycke för Pedro och hans häst. Han kör på sidogatorna genom bostadskvarteren för att undvika att Tequila skall behöva trava på den stora vägen bland alla avgasrykande bilar. Pedro frågar om vi är intresserade av att köpa bröd, frukt och grönsaker. Hans bror jobbar tydligen med att odla och sälja sånt. Vilken tur vi har. Vi skriver en lista på saker vi vill ha som vi ger till Pedro och han lovar att fixa det.

Så småningom stannar vi utanför ett stort blått hus och han meddelar att här håller passmyndigheterna till. Vi tittar tvivlande på de långa köerna som ringlar såväl utanför som inne i huset. Det här kan ta tid.

Lite modfällda går vi in i lokalen, finns här månne ett turnummersystem? Nej, inte det, men till vår glädje ser vi att den kö som vi skall stå i inte är så lång. När vi väl kommer fram till luckan meddelar damen bakom disken att vi först måste gå till banken och köpa var sitt frimärke som kostar 25 CUC och sedan komma tillbaka för att få våra visa förlängda. Så iväg till banken och nytt köande innan Hjalle kan ta ut pengar och köpa frimärken. Brittis och Helen skyndar ner till Pedro för att berätta att vi fortfarande inte är klara, Som tur är hör han Brittis rop och de får tag på honom just när han håller på att ge upp.

När vi kommer tillbaka med våra frimärken hjälper oss en vänlig passkille att fylla i alla papper som behövs för att förlänga våra uppehållstillstånd. Sedan säger han att vi får komma tillbaka i eftermiddag, för nu skall han gå på lunch. Varför kan vi inte få dem nu direkt undrar vi. Jo, den store chefen måste också skriva under och han har redan gått på sin lunchrast. Under tiden har vår vän Pedro varit och hämtat frukten och grönsakerna, men ananasen har han inte fått tag på ännu. På vägen tillbaka till marinan gör vi ett kort stopp på Minisuper för att handla lite vin och en flaska rom till Pedro. Han får sina 12 CUC för resan och 280 pesos för grönsakerna. Sedan toppar vi det hela med 1 flaska rom och en liten flaska schampo. Han lovar att komma tillbaks med ananas och bröd vid 6-tiden.

Nu tycker även vi att det börjar bli dags för lunch så vi går till baren i det vackra hus som ligger bredvid hotellet. Här har man fin utsikt över viken och vi beställer varsin öl. Oj då, 2,50 CUC, det var dyrt. Vi går till den lite enklare restaurangen mitt emot. Här är det billigare men fortfarande dyrt. Vi beställer bitecca de cuerdo som smakar bra men det är små portioner. Vi bestämmer att det här med att gå ut och äta får vänta tills vi kommer till Jamaica. På kvällen slår vi oss ner i den trevliga baren på marinan medan vi väntar på Pedro. Här är det alltid fullt av folk och en glad och uppsluppen stämning. Priserna är väldigt rimliga och ölen serveras i stora kannor som innehåller 2,4 l och kyls med is i ett rör i mitten. Sedan fyller man sina glas från en kran på kannan. Men Ingen Pedro dyker upp. Nu blir det vadslagning om han kommer eller inte. Alla utom Brittis menar att han nog har glömt bort oss eller fått annat att göra. Nej, nej säger Brittis, jag litar på honom, han är en så jättetrevlig kille. Och ser man på, strax efter sju kommer Pedro med annanas, paprika och varmt, nybakat bröd. Brittis ler triumferande, man ska alltid lita på folk tills de har bevisat motsatsen meddelar hon trosvisst.

Nu är det dags för en utflykt till Grisbukten. Vi hade talat med en taxichaufför igår som lovat att hämta oss klockan 9. Döm om vår förvåning när en taxi dyker upp kl 9, men det visar sig inte vara vår taxi även om bilen ser likadan ut. Den här ska köra ett gäng seglare till flygplatsen i Havanna. När ingen annan taxi dyker upp ber vi vår vän dockmastern om hjälp och han säger att det kan han fixa för 150 CUC. Vår taxi hade lovat köra oss för 70 CUC så det erbjudandet tackar vi nej till. Vi går ut på gatan och har tur, en tom taxi kommer körande och vi vinkar in honom. Han erbjuder sig att köra oss för 120 CUC men när vi prutar till 100 jämnt så accepterade han direkt.

Det tar drygt en timme att köra till Playa Giron vid Grisbukten där den misslyckade amerikanska landstigningen ägde rum april 1961. Under täcknamnet ”Operation Pluto” godkändes invasionen av president John F Kennedy som då hade varit USA:s president i bara tre månader. Det blev Kennedys största misstag som president. Det var 1400 CIA-tränade exilkubaner som på ett 15-tal fartyg hade embarkerat i El Salvador och som nu stormade iland vid två olika strandavsnitt. Landstigningen hade föregåtts av amerikanska flyganfall mot flygplatser för att slå ut det kubanska flygvapnet. Vid dessa bombningar användes äldre amerikanska flygplan med kubanska nationalitetsbeteckningar och med exilkubanska piloter. Man hade även bombat Havannas internationella flygplats där flera civila dödsoffer krävdes vilket väckte stor indignation.

Landstigningstrupperna hade förväntat sig stort stöd bland befolkningen men det visade sig vara en total felbedömning. Det var i stället Fidel Castro och hans regering som hade kubanernas stöd. Castro hade på kort tid lyckats genomföra förbättringar i kubanernas livsvillkor, infört fri sjukvård, förbättrat skolorna, bekämpat kriminalitet och korruption och sett till att folk hade både mat och tak över huvudet. Det gjorde att han hade ett stort stöd från befolkningen.

När invasionstrupperna gick iland väntade Castro och hans soldater på dem och gick genast till motanfall. Området innanför stränderna är skogigt och sankt och det fanns vid tillfället bara en väg som gick längs kusten Landstigningsstyrkan hade blivit lovade amerikanskt flygunderstöd, men något sådant sattes aldrig in. Man lyckades inte etablera något brohuvud och med granater från kanoner och granatkastare regnande ner över stränderna började man efter bara något dygn dra sig tillbaka ut mot det område där fartygen låg ankrade. Men bara några få lyckades ta sig ombord på fartygen igen och fly. Resten kapitulerade efter tre dagars strider. Cirka 200 man på vardera sidan stupade under striderna och Castro hade tagit drygt 1100 fångar.

Vid Playa Giron har man byggt ett museum som visar händelserna. Många av de vapen som kubanerna använde men också erövrade vapen och stridsvagnar från motståndarna finns utställda. På fotografier och kartor visar man hur striderna gick till. Det är först lite förvirrande för oss att förstå kartorna som visar de olika truppernas rörelser. För oss brukar röda pilar visa fienden och blå försvararna, men efter ett tag förstår vi att här är det tvärt om. De röda är kubanerna och de blå är angriparna. Det är med kraftigt fördömande formuleringar som man beskriver USA:s roll i detta anfall. Här redovisas även andra av USA understödda attentat mot Kuba och dess ledare Fidel Castro. Man kan inte tycka annat än att USA har agerat och fortsätter att agera ritigt klantigt med sin Kuba politik.

Nere vid stranden har man byggt ett hotell med restauranger och pool. Något 100-tal meter ut i vattnet ser vi en kraftig betongmur som skall omöjliggöra nya landstigningsförsök.

 

Trots detta lyckas Hjalle och Charlie landstiga även på denna strand på samma sätt som de tidigare landstigit på de 5 invasionsstränderna i Normandie.

 

 

 

Dagen fortsätter med en tur till Laguna del Tesoro. På en ö ute i den stora insjön ligger en rekonstruktion av en gammal indianby, Guama. Med en snabb motorbåt åker vi ut till ön på en kvart. Indianhyddorna omges av en mängd skulpturer som visar hur indianerna levde och försörjde sig i byn. På öar runt omkring ligger små hus som man kan bo i som turist. Här finns också en swimmingpool och några restauranger och barer.

Tjejerna tycker att killen som kör båten är en riktig charmknutte. Han kör fort och gör några våghalsiga manövrer i kanalerna mellan mangrove öarna och tjejerna skriker av förtjusning. När vi närmar oss ankomstbryggan ger han alla damer en vacker blomma och killarna får en ciggar. Det blir mycket dricks till honom när vi går iland.

 

Under bilresan tillbaka till båtarna ser vi flera likadana monument längs vägen, till synes planlöst utplacerade här och var. Ibland ligger 3 – 4 monument bredvid varandra men för det mesta är det bara ett på varje plats. Vi frågar förstås chauffören vad detta är och han berättar att varje kubansk soldat som stupade under kriget har fått sitt monument på den plats där han föll. Det blir en riktigt tankeväckande förklaring och det tragiska anfallet får en mycket påtaglig verklighet. Drygt 11/2 timma senare är vi hemma på båtarna igen.

Vi stannar i Cienfuegos ytterligare en dag och passar på att handla lite mera mat och bada i hotellets pool. På kvällen kommer Guarda Frontera ombord och klarerar ut oss, och nästa morgon, den 7 mars, kastar vi loss för att segla till Jamaica. På vägen tänker vi förstås besöka ytterligare några öar i Kubas södra skärgårdar. I frisk ostlig vind smyger vi längs Kubas kust för att få lite sjölä innan vi åter kan gå in innanför revbarriären via den utprickade Canal de las Mulatas som erbjuder 4 meters djup. Här är sjön som väntat betydligt mer behaglig. Däremot märker vi att vi nu fått en ganska kraftig motström vilket minskar farten till under 5 knop.

Det är en spännande dag med intressant navigation när vi ska passera de smala passagerna Canal Este och Pasa de les Machos innan Hjalle i skymningen hittar den lilla ön Cayo Blanco de Zaza som ger oss fint skydd under natten. Efter ännu en dag med strålande väder och skiftande vindar blir nästa stopp ön Cayo Tio Joaquin i den fina skärgård som har det vackra namnet Cayos de Ana Maria. Den här gången ankrar vi redan vid 5-tiden på eftermiddagen vilket gör att vi hinner med en god grillmiddag hos SeaQwest med en efterföljande plump-omgång som värdfolket artigt låter gästerna vinna.

Vi vaknar till en vacker morgon med dagg på däck. Det är en sådan där morgon då allt bara känns underbart och härligt. Dessutom svänger kusten nu från en ostlig till en sydostlig riktning vilket ger oss bättre vindvinkel på vår fortsatta färd. Vi tar förstås ett uppfriskande morgondopp innan vi strax före klockan åtta lättar ankar. Vinden ger sitt bidrag till en verkligt härlig segling genom att vrida mor nordost, men på eftermiddagen mojnar den och börjar plötsligt blåsa från sydväst vilket också duger bra för oss. Vi tar oss förbi den lilla ön Cayo Malabrigo som är ett fint landmärke för att hitta kanalen Pasa Malabrigo innan vi åter navigerar oss igenom en vacker skärgård, denna gång Cayos Drihuela. Passagen heter Canal Rancho Viecho vilket får oss att spana efter någon gammal ranch, men någon sådan upptäcker vi inte. Vi gör nu vårt sista stopp på en kubansk ö för denna gång och valet faller på en halvmånformad ö med det passande namnet Cayo Media Luna. Vi kommer fram efter mörkrets inbrott men det är inget problem att hitta en bra ankarplats. Vi är ju som vanligt helt ensamma. Åskmolnen som har synds över land har försvunnit och en vacker fullmåne stiger upp över mangroveträden.

Så är det då dags att sätta kurs mot Jamaica. Dit är det närmare 200 sjömil så när vi lämnar vår ankarvik klockan nio räknar vi med att vara framme i morgon eftermiddag. Först fyller vi dock på 40 liter diesel från våra reservdunkar, det har gått en del diesel när vi tagit oss fram genom skärgårdarna. Vädret är fortsatt vackert när vi tar oss genom revbarriären via Canal Cayo Blanco. SeaQwest har gått i förväg men när vi nu kommer ut på havet börjar vi närma oss dem. Vi möter en roddbåt med tre gubbar ombord och anropar dem för att höra om de har någon fisk att sälja. Dom kommer fram till oss och för en liten flaska rom och vår sista schampoflaska får vi två stora Red Snappers.

Den ena ger vi till SeaQwest, Brittis och Bosse fixar en snabb överräckning medan Hjalle försiktigt styr Pingisen in mot SeaQwests babordssida.

 

 

 

 

Hjalle filear fisken under gång och en fin bit förvandlas till sushimi som vi äter till förrätt. Resten hamnar i frysen.

Det är till en början fin segling där vi efter passagen av Cabo Cruz, Kubas sydligaste udde, utnyttjar den ostnordostliga vinden för att hålla upp 30 grader över den direkta kursen mot Port Antonio på Jamaica. Väderprognosen spår ökande ostlig vind i natt, upp till 14 m/s och 3 meters vågor. Då är det bra att kunna falla av och segla med lite slack i skoten och slippa få vågorna rakt framifrån. Det blir en vacker solnedgång och vi får uppleva en riktigt fin så kallad ”green flash”, ett ljusfenomen som man kan se vid enstaka tillfällen just då solskivan försvinner under horisonten.

Helt enligt prognosen ökar vinden under natten men blir ännu hårdare än vad prognosen sagt. Vid midnatt har vi 18 m/s och sjön har blivit riktigt besvärlig. Öster om oss har vi det illa beryktade sundet Windward Passage mellan Kuba och Haiti. Härifrån kommer 5 meter höga vågberg rullande och Pingisen kastas upp och ner i den krabba sjön. Saker börjar fara runt i skåpen och vi förstår att det får bli en ordentlig röjning när vi väl är framme. Vi seglar med vår kutterfock och en bottenrevad stor och nu får vi glädje av att kunna falla av 30 grader med direkt kurs mot Port Antonio. Vi får några riktiga smällar av vågorna och när båten faller handlöst ner i någon extra djup vågdal. Vi håller kontakt med SeaQwest på vår kortvågsradio och de tycker inte heller att det här vädret är särskilt roligt. Men vi gör bra fart så när morgonen gryr kan vi se Jamaicas bergstoppar.

Nu börjar vinden mojna men vågorna är fortfarande höga och väldigt jobbiga. Vi spanar lite oroligt föröver för att se om det är ännu värre vågor i inloppet till Port Antonio när det grundar upp från 3 000 meter till 30 meter. Men inseglingen går bra och det känns underbart när vi kommer in i den lugna viken och slipper vågorna. Klockan kvart i tolv den 11 mars ligger vi säkert förtöjda i Errol Flynn Marina.

När Hjalle var liten brukade hans mamma sjunga en visa för honom som handlade om att Hjalle ville bli sjöman och segla till Jamaica och lasta bananer. Nu har den sången blivit sann, det känns stort att ha seglat hit. Synd att du inte fick uppleva den dagen mamsen.