Vädret är strålande vackert, vi ligger förtöjda vid kajen mitt i den välskötta och pittoreska lilla staden St George. Att vi befinner oss i en brittisk kronkoloni är det ingen tvekan om. Överallt fladdrar röda flaggor med Union Jack uppe i det ena hörnet, på vägar och gator är det vänstertrafik och från restaurangerna sprids dofterna av fish and chips. Men innan vi kan börja ta till oss av allt detta brittiska har vi en del att ordna med båten. Varför har autopiloten slutat fungera och vad kan vi göra åt det? Vad har hänt med vårt genuafall och vad kan vi göra åt det trasiga låset till verktygsskåpet? Sedan ska en veckas sopor förpassas till den närbelägna sopcontainern. Vi har lärt oss att packa och stuva mat så att det ska bli så lite sopor som möjligt och det har faktiskt bara blivit två påsar under resan, men det är skönt att bli av med dem på ett korrekt sätt.

Vi börjar med autopiloten genom att kontakta vår vän ”Läckan” i Sverige som är specialist på Raymarines grejor och som har hjälpt oss förut. Efter att ha beskrivit problemet kommer han fram till att det är masterkortet i styrdatorn som är trasigt och måste bytas. Han lovar försöka fixa fram ett nytt kretskort samt skickar detaljerade instruktioner för hur man går tillväga för att plocka bort det gamla och montera det nya. Här handlar det om finlir med små skruvmejslar och andra miniverktyg. Som tur är har ”Pingisen” försetts med sådana.

Sen är det genuan. När vi tar ner seglet på däck kan vi konstatera att det i alla fall inte är seglets fallhorn som gått sönder, men för att ta reda på vad som hänt krävs att vi hissar upp någon i masttoppen och hämtar ner fallet som sitter kvar där uppe. Men vem är någon? Hjalle är i tyngsta laget och det är inte lätt för Brittis att få upp honom 20 meter upp i masten. Brittis har sagt att upp till första spridaren är det ok, men inte högre. Vi låter saken bero tills vidare, det ordnar sig nog på något sätt. I stället går vi till den närbelägna restaurangen ”The White Horse” och äter en god middag för att fira att vi nu lyckligt och väl är framme på Bermuda efter en härlig men händelserik segling.

Nästa morgon gäller det att hitta en bra uppkoppling till Internet. Den plats vi ligger på hyr vi av Sandra på Bermuda Yacht Service och hon kan även tillhandahålla Internet, men bara i direkt anslutning till hennes lilla byggnad på Ordnance Island, så ska man utnyttja den får man ta med sig datorn dit. Hjalle hittar ett betalnätverk som för 10 dollar erbjuder bra Internet ombord i en vecka. Det tycker vi är prisvärt så det köper vi. Sedan blir det genomgång av mail från en vecka på havet, det är inte klokt vilken massa skräp som vi får, men mitt ibland detta finns också guldkorn från släkt och vänner.

På eftermiddagen kommer Vegan ”Mare Liberum” med Mark och Maria in till St George. Efter att ha klarerat in förtöjer de framför oss och vi bjuder in dem till middag på kvällen. Vi vet hur mycket man uppskattar att bli bjuden på middag efter en lång havssegling och de tackar med förtjusning ja. Brittis lagar först vitlöksscampi och sedan en härligt kryddad thaigryta på fläskfilé som efter välkomstdrinken smakar utsökt. Men vi får fler gäster. Deras kompis Hillary från New York kommer ombord och senare även Lars från Norge som ligger här med sin lilla båt. Han har med sig en amerikanska som heter Allison och som bor ombord hos honom för tillfället. Lars och Allison är miljöforskare och har träffats nere i Antarktis på en vetenskaplig expedition.

 

 

Det är spännande att höra om Vegans resa runt jorden. Piratproblemen i norra Indiska Oceanen gör att den enda någotsånär säkra vägen numera är runt Sydafrika, men den resan är en vädermässigt besvärlig väg. Men det har gått bra för det mesta, Några dygn i kuling med jättevågor mellan Vanuatu och Australien var tuffa med flera knock-downs medan Cocos Keeling m.fl. öar i indiska Oceanen var höjdpunkter. När vi berättar om vårt lilla problem med genuafallet säger Maria att hon älskar att klättra i master och erbjuder sig flott att hämta ner vårt fall i morgon. Vi tar tacksamt emot erbjudandet. Vi har väldigt trevligt, festen fortsätter en bra bit in på natten och våra historier och glada skratt lockar till sig två poliser som står på kajen och ser ut som om de också gärna vill vara med.

 

Så nästa morgon infinner sig Maria för den utlovade turen upp i ”Pingisens” mast. Hjalle har riggat båtsmansstol och kopplat den till ett av spinnakerfallen. Mark får till uppgift att säkra henne med det andra fallet och Hillary, som visar sig vara en professionell fotograf, förser Maria med både kamera och en videokamera i ett band runt huvudet. Det här skall dokumenteras. Med el-vinschens hjälp går resan upp som en dans, några foton tas och sedan kommer Maria ner med fallet. ”Oj vad högt det var” säger hon lite skärrad. Ja, vår mast är hög och 20 meter över däck ser allting helt annorlunda ut. Bilden på ”Pingisen” och Vegan uppifrån visar verkligen att det är högt men också att det är en viss skillnad i storlek mellan båtarna.

 

Väderprognosen lovar nu en sydvästlig kuling om några dygn och på vår nuvarande plats innebär det en hård vindpress mot kajen. Bättre vore det att ligga på andra sidan och låta vinden hålla båten borta från kajen, så Hjalle går över till Sandra och frågar om någon av de två båtar som ligger där skall lämna snart. Och till vår glädje meddelar hon att en av båtarna skall lämna platsen redan vid lunchtid idag. Genast bokar Hjalle upp den platsen, men för säkerhets skull går han förbi båten och frågar när de ska avsegla. Det visar sig vara ett yngre par från Philadelphia som har sin båt liggande här på Bermuda och de ska resa hem med flyg i eftermiddag och lämnar då båten vid en boj. De berättar att de kommer hit över långhelger och seglar omkring bland Bermudas vikar. Bl.a. rekommenderar de Castle Bay som har härliga sandstränder och fin snorkling i kristallklart vatten. Så fort de har kastat loss flyttar vi över till deras plats.

Ett mycket trevligt sätt att ta sig från St George till huvudstaden Hamilton på andra änden av ön är att ta en färja och under resan betrakta den vackra ön från sjösidan. Brittis går och köper biljetter och nästa morgon går vi till färjeterminalen. Men där finns varken färja eller folk så vi går och frågar var färjan är och då får vi veta att men har flyttat färjeterminalen till ett nytt ställe och samtidigt får vi se färjan passera ut från hamnen. Snopet, men då får vi ta den turen i morgon, I stället passar vi på att besöka det fina museet som ligger vid den nya färjeterminalen och som berättar om Bermudas historia. Det är en mycket välgjord utställning och vi förundras över alla livsöden som det berättas om. En lunch på ”Tavern by the Sea” hinner vi med innan vi går tillbaka till båten.  På eftermiddagen får vi besök av Jan och Susanne från ”Peter Pan” och vi får en trevlig pratstund med dem. De är också på väg till USA så kanske vi möts igen.

 

På kvällen blir vi bjudna ombord till Mark och Maria på deras lilla Vega. Mark har lagat en jättegod köttgryta i deras tryckkokare på en spis utan kardanupphängning. Det blir ett jätteparty med åtta personer i deras lilla sittbrunn. Dessutom kommer besättningen från ytterligare en svensk båt förbi, ”Indian Summer”, som är på väg till Sverige. Lars från den norska båten har med sig gitarren och den trakteras av både honom och Hjalle. Ännu en sån där härlig fest då man känner sig ung på nytt.

Nästa dag kommer vi i alla fall iväg med färjan. Den går till den enormt stora gamla fästningen Royal Naval Dock Yard som nu är ett stort turistområde med affärer, restauranger, museer och ett delfinarium. Här landar också de stora kryssningsfartygen. Vi har dock varit här flera gånger vid vårt tidigare besök så vi hoppar direkt på färjan som går vidare in till Hamilton. Där går vi till Bermuda Yacht Club för att äta lunch. Vi kommer tidigt så vi får ett bra bord. Efter ett tag kommer ett sällskap som får bordet bredvid oss och vi ser att det är filmstjärnan Richard Gear från filmen Pretty Woman som hamnat strax bredvid Brittis, åtminstone liknar han honom på pricken. Efter långlunchen ger vi oss ut på stan för lite shopping innan vi tar bussen tillbaka till St George.

Den aviserade stormen börjar nu närma sig så vi förbereder ”Pingisen” för hårda vindar genom att dubbla alla förtöjningar. När busvädret med kraftigt regn drar in på natten sover vi lugnt och tryggt i våra sängar.

Normalt är det inget nöje direkt att lyssna på VHF-radions kanal 16, men här på Bermuda är det faktiskt trevligt. Det beror på att personalen på Bermuda Radio är oerhört artig och trevlig när de samtalar med ankommande och avgående båtar och var fjärde timme ger de en bra och utförlig väderprognos. Bermuda Radio ligger i en byggnad högst uppe på berget bakom staden, och dit tänker vi ta oss idag för att hälsa på. Det är varmt och backarna upp mot berget är branta så det blir en jobbig promenad, men väl däruppe har vi en vidunderligt vacker utsikt. På en skylt står det att allmänheten inte äger tillträde, men vi bryr oss inte om den och börjar gå upp för trappan mot ingången. Ett fönster öppnas och en kille tittar ut. Vi frågar om vi får komma in och lämna över numret på vår EPIRB som vi inte angivit vid vår ankomst. Det går bra och han trycker på knappen som öppnar det elektriska låset.

 

 

 

 

 

Rummet där man arbetar är fullt av datorskärmar, radiosändare, radarskärmar och anslag på väggarna med tabeller och instruktioner av alla de slag. Han visar oss runt och förklarar vad de olika apparaterna används till. Vi frågar hur de uppgifter vi lämnat om oss och båten finns lagrade. Han knappar in vår anropssignal på en dator och upp på skärmen kommer alla detaljer inklusive dotter Lottas namn och telefonnummer i Sverige som vi angivit som kontaktperson om något skulle hända oss. Medan vi är där rapporterar ett fartyg att de plockat upp besättningen från en segelbåt som brutit masten och fått skador på skrovet. Båten driver nu herrelös omkring på Atlanten och Bermuda Radio skickar ut en navigationsvarning om den drivande båten. Fartyget är på väg till Genua i Italien och dit får nu den bärgade besättningen följa med. Sannolikt en ganska oväntad slutdestination för deras del. Vi får höra att det brukar vara 5 till 6 båtar som varje år överges på detta sätt runt Bermuda. Det blir ett mycket intressant och lärorikt besök och vi tackar personalen på Bermuda Radio för att vi fick komma dit.

Bermuda radio from Britt-Marie Schibbye on Vimeo.

 

 

Nu tar vi oss nerför berget på andra sidan och kommer så småningom fram till den fina badviken Tobacco Bay. Här tar vi oss ett efterlängtat dopp och äter en god lunch på den lilla restaurangen innan vi går hem till båten.

 

Våra nya vänner på ”Mare Liberum” är nu på väg att lämna Bermuda för att segla hem till Sverige, så vi passar på att byta kort och böcker innan vi önskar dem en bra och säker seglats. På måndag morgon släpper vi förtöjningarna och beger oss en bit söderut till Castle Bay. Vi letar oss in genom revet och kan ankra i skydd bakom en liten ö. Det är helgdag och viken innanför oss är fylld av små motorbåtar med lediga människor. Det badas, skrattas och grillas av hjärtans lust men på eftermiddagen lämnar de viken och snart är vi ensamma i detta lilla paradis. Vi stannar här i tre underbara dagar, badar, läser, lagar det trasiga låset, fixar med båten och gör små utflykter med vår jolle ”Pingelina”.

På torsdag den 20 juni återvänder vi till St George. I morgon är det ju midsommarafton så den måste ju firas på något sätt. Till vår glädje ser vi att våra holländska vänner Mia och Witze på segelbåten ”Skua” ligger för ankar i lagunen. Vi träffade dem första gången för tre år sedan nere i Piriapolis i Uruguay där vi hade väldigt trevligt tillsammans. Vi går förbi och bjuder in dem på en drink när vi landat. Vi förtöjer vid kajen strax utanför bensinmacken. Mia och Witze kommer ombord och de bjuder in oss till deras båt på midsommarafton. Det blir en annorlunda midsommarafton utan sill och snaps men ändå, eller kanske just därför, en riktigt trevlig kväll med dragspelsmusik. Witze är en riktig virtuos på det instrumentet. Vi går tidigt till sängs för i morgon ska vi ge oss ut på Atlanten igen för att segla till USA.

Midsommardagens morgon går vi upp tidigt och går in till tankbryggan för att fylla upp vår dieseltank. Dieseln här är liksom allt annat på ön väldigt dyr, nästan svenska priser, Men en full dieseltank är viktigt när man ger sig ut på en ocean. Man vet aldrig vad som kan hända och dessutom lovar väderutsikterna ganska svaga vindar de första dagarna så det kan bli aktuellt med motorstöttning för att komma ut ur högtrycket över Bermuda. Sedan går vi över till tullen på Ordnance Island och klarerar ut innan vi ropar upp Bermuda Radio och ber om tillstånd att gå ut genom ”The Town Cut”, det smala inloppet till lagunen. Vi får vår ”clearance” och säger hej och kanske på återseende till de trevliga männen uppe på berget och till denna vackra ö. Framför loss ligger nu minst 700 sjömil öppet hav och dessutom Golfströmmen innan vi kan gå in i USA:s skärgård utanför Newport, vår nästa destination.

Men hur gick det då med vår autopilot. Jo, när vi legat några dagar på Bermuda fick vi höra av tre andra båtar som kommit upp från Västindien att de råkat ut för precis samma problem som vi. Deras autopiloter hade plötsligt slutat fungera. När vi seglade ner till Castle Bay testade vi förstås autopiloten och nu fungerade den igen. Sannolikt var det alltså den ökända Bermudatriangeln som hade spökat igen. Ett dygn söder om ön fanns tydligen magnetiska störningar som gjorde autopilotens kompass tokig och därmed kunde inte autopiloten veta hur den skulle styra. Vi hoppas nu att denna förklaring är den rätta så att vi kan få hjälp av autopiloten att styra över till USA. Hur det går med den saken berättar vi om i nästa resebrev – och några reservdelar skickades aldrig. Vår vän ”Läckan” försvann någonstans i cyberrymden och vi hörde aldrig av honom igen. Ja, märkligt är det.