Så är det då dags att lämna Bermuda, denna sagoö med sitt otroligt turkosa vatten i en nyans som vi aldrig sett någon annanstans. Målet är USA, närmare bestämt seglarmetropolen Newport i delstaten Rhode Island. Det är den 22 juni och i Sverige kallas denna dag midsommardagen. Vi stiger upp redan klockan 6 och börjar förbereda ”Pingisen” för ännu en havssegling genom att sjöstuva allt ombord, gå igenom och komplettera vår ”Grab-bag”, den vattentäta väska som vi skall ta med oss om vi hastigt måste överge båten av någon anledning. Det är naturligtvis väldigt osannolikt att vi någonsin ska behöva göra detta, men om olyckan är framme kan vår ”Grab-bag” vara skillnaden mellan liv och död. I den finns först och främst vatten, det allra viktigaste för att överleva några dygn i en livflotte ute på havet. Sen finns det nödraketer, en VHF-radio, en GPS-mottagare, fiskegrejor, några konservburkar, kopior på våra pass och båtens certifikat, en påse med dollarsedlar, lite verktyg och en spegel att göra solkatter med mm. Det är en bra övning att tänka igenom vad vi skulle vilja ha med oss om vi verkligen hamnade i en livflotte ute på Atlanten.

Ett mäktigt högtryck har parkerat över Bermuda. Det betyder inte bara underbart högsommarväder som vi nu njutit av några veckor, utan även svaga vindar. Det gäller således att ta sig ut ur detta högtryck innan vi kan förvänta oss bättre seglingsvind. För det krävs att vi måste använda motorn och då behövs diesel. Därför går vi in till tankbryggan för att fylla upp vår dieseltank. Dieseln här är liksom allt annat på ön väldigt dyr, nästan svenska priser, Men en full dieseltank är viktigt när man ger sig ut på en ocean.

På detta sätt förberedda kastar vi loss och går över till tullbryggan på Ordnance Island och klarerar ut. När det är avklarat ropar vi upp Bermuda Radio och ber om tillstånd att gå ut genom ”The Town Cut”, det smala inloppet till lagunen. Vi får vår ”clearance” och säger hej och kanske på återseende till de trevliga männen uppe på berget. Framför loss ligger nu minst 700 sjömil öppet hav och dessutom Golfströmmen innan vi kan gå in i USA:s skärgård utanför Newport.

Vi sätter storseglet och med motorns hjälp tar vi oss ut på ett platt och solglittrande hav. Det första dygnet kan vi njuta av en rofylld resa då vi i lugn och ro kan sköta våra sysslor ombord, inta våra måltider vid ett dukat bord i sittbrunnen och på natten beskåda en stjärnsprakande himmel medan en svag, ljummen vind gör sitt bästa för att fylla våra segel. Vi tar fram vår nöd-GPS och kör ett test för att se att den fungerar. Det är en nästan 20 år gammal Garmin som fortfarande kan hitta satelliterna uppe i himlen och räkna ut vår position, ganska imponerande tycker vi. Då och då dyker ett eko upp på radarskärmen men för det mesta är vi helt ensamma på havet.

På efternatten mojnar den lilla vind som vi haft och det blir stiltje. Soluppgången blir praktfull över ett hav som liknar ett böljande landskap med små kullar och dalar men där kullarna och dalarna hela tiden rör sig i en mjuk rytm, som om de dansade till en wienervals. Det är förtrollande vackert, ett av havets många ansikten. På förmiddagen kommer en svag bris och återigen börjar seglen fyllas. Vi är glada över att vår autopilot fungerar som vanligt efter den märkliga händelsen på vägen från Västindien till Bermuda då någon störning gjorde att den plötsligt bara lade av.

Men det finns som vanligt andra saker att ägna sig åt. Först känner vi att det luktar diesel ombord. Diesellukt är inte den mest angenäma av dofter, framför allt inte om det börjar blåsa och gunga. Hjalle gör en koll och finner att det är en av manluckorna på dieseltanken som läckt ut diesel när tanken var full. Vi gjorde ju ren tanken nere på Trinidad och sedan har vi haft problem med att få tätningarna till manluckorna att hålla tätt. Så det är bara att plocka fram avfettningsmedel, vatten och svamp och börja torka upp och göra rent under durkarna. Sen gör Hjalle en rutincheck in i motorrummet och upptäcker att det är vatten där, och ganska mycket vatten dessutom. Orsaken är svår att utröna men vattnet måste bort. Trappan till sittbrunnen plockas bort, motorrummet öppnas och Hjalle svampar ur vattnet. Samtidigt kollas om det är sjövattenpumpen som läcker, men så verkar inte vara fallet. På eftermiddagen är allt åtgärdat och vi börjar förbereda oss för passagen över Golfströmmen.

I gryningen den tredje dagen till havs kommer vinden. Det är en frisk VSV bris och vi tar in ett rev i storen och byter till kutterfock. Nu rusar vi fram med 7 – 8 knops fart samtidigt som sjön börjar bygga. Vid lunchtid kommer vi in i utkanterna av Golfströmmen och plötsligt förvandlas den sköna seglingen till en lustiger dans med vågor som kommer från alla håll. Brittis blir sjösjuk och går och lägger sig, nu stundar ett jobbigt dygn. Våra strömkartor visar att Golfströmmen inte uppför sig som man skulle önska. I stället för att i lugn och ro flyta fram med 2-3 knop i nordostlig riktning slingrar den sig fram över havet som en orm. Ibland dyker den dessutom ner under ytan och då kan strömmen på ytan bli åt helt motsatt håll. Och i utkanterna av strömmen bildas stora virvlar som gör att strömmen kan komma från vilket håll som helst. Allt detta gör att vågorna blir väldigt stökiga och vi får verkligen hålla i oss ordentligt då vi ska röra oss ombord.

I kvällningen har Brittis piggnat till och sätter igång med middagen medan Hjalle rullar in storen och kutterfocken och sätter genuan. Den segelsättningen ger en lugnare gång och mindre jobb under natten. Det blåser nu 12 – 14 m/s och stjärnhimlen täcks av ett massivt molntäcke. På radarn ser vi att det bildas en mängd regnskurar runt omkring oss och de växer hela tiden i storlek. Och till råga på allt börjar det blixtra och dundra från några av molnen. Det här är typiskt för Golfströmmen som för med sig varm och fuktig luft. När denna luftmassa möter den kyligare luften över Labradorströmmen som kommer ner fån Grönland bildas dessa åskväder. Hjalle gör vad han kan för att smita mellan ovädren och lyckas nästan klara sig igenom, men det sista stora åskvädret går inte att undvika, det är bara att segla rakt igenom och hoppas att inga blixtar ska skada några instrument eller datorer i båten.

I gryningen har vi kommit ut ur Golfströmmen och alla åskväder och vi kan åter sätta full stor och genua och få fin segling medan blixtarna fortsätter att lysa upp himlen akteröver. Men nu väntar nästa prövning, dimma. På eftermiddagen kör vi rakt in i en tät dimbank. Sikten är högst 100 meter och nu har vi verkligen nytta av våra apparater ombord. Autopiloten styr, AIS:en berättar om fartyg i närheten och radarn visar oss andra fartyg som inte har AIS. De flesta fiskefartyg till exempel brukar inte vara utrustade ned den tekniken. De fartyg som kommer nära anropar vi och kommer överens om hur vi skall mötas. Ibland kan vi höra deras motorljud men ser dem gör vi förstås inte.

Vid midnatt lättar dimman och sista natten till havs blir klar med en måne som gör natten ljusare. I en frisk SV bris kan vi i gryningen se land. Det är Long Islands östra udde. Nu ökar trafiken väsentligt och det är både fiskebåtar och färjor som passerar framför oss. Klockan 8 får vi kontakt med våra vänner på Unicorn som har kommit hit ett par veckor före oss. Dom ligger en bit norrut utanför den lilla staden Wickford. Men först skall vi klarera in så vi ringer till Homeland Security och bestämmer träff i Newport. Vi kommer fram dit klockan 11 och möts av en trevlig officer som snabbt och smidigt ser till att vi får vårt nya ”Cruising Permit”. 19 dollar betalar vi för det och nu får Pingisen segla omkring i USA ett helt år. Själva får vi stanna i 6 månader och sedan måste vi få nytt uppehållstillstånd.

Vi stannar inte i Newport utan sätter kurs direkt upp mot Wickford och våra vänner ombord på Unicorn. Vi ankrar bredvid dem men ingen är ombord utom skeppskatten Morris. Efter ett tag kommer dom i alla fall körande i sin jolle med jordgubbar och annat gott och vi får ett fint mottagande med champagne och jordgubbar och sedan grillade revbensspjäll.

Dessutom får Hjalle smaka på Håkans egenhändigt inlagda sill med en liten snaps därtill, en sådan spis som vi inte fick på midsommarafton. Till desserten blir det mer jordgubbar. Dessutom överlämnas en födelsedagspresent i form av den hett åtrådda kepsen från Antigua Race Week 2013. En sådan mottagning kan man inte klaga på. Kvällen avslutas med sång och ukelele-musik i juninatten, sannolikt något som aldrig tidigare hörts på dessa breddgrader.