Efter ett flitigt födelsedagsfirande av Hjalle i Sverige och på Island är vi nu tillbaka i lägenheten på St Martin. Pingisen ligger tryggt guppande vid sin nya ”Hurricane Mooring” utanför altanen. Det är vår gode vän Lindsey’s grabbar som hjälpt till att borra ner tre stycken tre meter långa sandskruvar i botten och sedan med 20 mm kätting förbinda dessa med bojen. Därifrån går det två stycken 18 mm linor med skavskydd till knaparna i fören på båten. Här bör hon klara åtminstone en kategori 2 orkan.

Men tanken är inte att vi ska testa det utan nu är det nya seglingsäventyr på gång. Efter en hel del diskussioner har vi bestämt att det blir en favorit i repris, upp till USA under sommaren och sedan söderut längs USA:s ostkust under hösten för att komma till Florida och Bahamas i december då orkansäsongen är över.

Så Flying Penguin börjar nu utrustas för långsegling igen. Hjalle har monterat en helt ny solpanel på akterbågen och för första gången får vi nu ett bra bidrag till elförsörjningen ombord från solens strålar. Batteriladdaren som gick sönder nere i Trinidad är bytt men de nya batterierna däremot är mindre bra. Har vi månne fått gamla eller sulfaterade batterier? En lång skriftväxling med leverantören tar sin början. Motorn och generatorn får ny olja och nya filter och generatorn dessutom nya kapacitanser. Watermakern får nya filter och främre toaletten ny pump. Vår AIS, som också slutade att fungera nere på Trinidad, är nu lagad av True Heading hemma i Svarige, transporterad fram och tillbaka av besökande barn och återmonterad av Hjalle. Slutligen ordnar vi nytt abonnemang för vår satellitmottagare ”Fleet Broad Band” från Ocens i USA och nytt avtal för vårt väderprogram SPOS från Meteokunsult i Holland. Så nu kan vi åter få bra och tillförlitlig väderinformation var vi än befinner oss.

Brittis lagar och fryser in mat så vi har färdiga rätter att köra i mikron när vi är ute på havet. Kläder tvättas och packas, gasolflaskor, diesel – och vattentankar fylls liksom jollen ”Pingelinas” bensintankar. ”Pingelina” får dessutom ny upphängningsanordning till sina dävertar. Sedan skall allt köras ut och stuvas ombord på båten. Det blir många vändor med jollen. Till slut skall lägenheten göras i ordning för orkansäsongen så det städas, allt från altanen plockas in och sedan rullas alla Hurricane shutters ner för fönster och dörrar.

Så äntligen, den 4 juni, kan vi flytta vi ombord för att nästa morgon kasta loss från vår boj i lagom tid för att gå ut på havet via broöppningen klockan 11. Vädret är fint med en ostlig vind på 8 – 10 m/sek. Målet är att segla direkt till Newport i Rhode Island, USA, vilket kommer att ta 10 – 12 dagar. Väderprognoserna ser bra ut med ett undantag, nere vid Mexikanska Golfen har en tropisk storm bildats som fått namnet Andrea, men stormarna där nere brukar röra sig mot väst eller norr och Florida ligger ju dessutom som en stormbrytare ut mot Atlanten, så vi räknar inte med att den ska bli något problem. Vi seglar med full genua och en lite revad stor i underbart sommarväder. Vi har halvvind och sjön är måttlig runt 1,5 – 2 meter. Första natten till havs blir kolsvart utan måne men med en sprakande stjärnhimmel. Vid midnatt får vi ny prognos till vårt väderprogram och till vår förskräckelse ser vi att Andrea har satt fart mot nordost och kommer att hamna mitt i vår kursriktning. Nu blir det rådslag ombord. Tre alternativ diskuteras. Vända tillbaka, ändra kurs Mot Bahamas eller segla mot Bermuda. Vi väljer det senare alternativet och lovar några grader till rakt nordlig kurs. Vi gillar ju Bermuda så det ska bli kul att komma dit igen.

Vi rullar in storen under nattens mörkaste timmar för att få lugnare gång för frivakten men när den ljusnar rullas den ut igen. Vi får ännu en fantastisk dag på havet med en klarblå himmel och härlig gång på båten, tidvis över 8 knop. Men allt är inte lugn och frid. Plötsligt släpper kicken och bommen far till väders. Det är bara att rulla in storen igen och fixa det problemet. Från förpiken hörs ett väldigt skrammel. Det är låset till en av luckorna där vi förvarar verktyg som gått sönder och eftersom skåpet är på lovartssidan rasar grejorna ut. Som om inte det vore nog upptäcker vi att vår kronometer, den klocka som visar exakt tid ombord, har stannat. Nåja, det är bara att byta batteri så efter ett tag är den igång igen, men det är inte helt enkelt att fixa med det när båten rullar och far. Ja det märks att båten har legat stilla ett tag, Pingisen verkar vilja ha ständig omvårdnad och kärlek för att trivas.

Men seglingen norrut är fortsatt fantastisk. Några kommentarer ur loggboken den 7 juni: ”Strålande väder och god fart, över 8 knop” och ”Bättre än så här kan man inte ha det”. Brittis plockar fram sina läckra, djupfrysta rätter ur frysen som vi njuter av vid dukat bord i sittbrunnen. På natten skickar vi vårt ”Pre Arrival Document” till Bermuda Radio via vår Fleet Broadband för att förbereda vår ankomst. Som vanligt rullar vi in storen för natten och seglar enbart på genuan, något som bara ger en marginell fartsänkning i den ökande vinden.

På morgonkulan sätter vi storen igen och strax efter börjar genuan fladdra villt. Vad är det som händer? Vi ser hur genuans förlik börjar skrynkla sig – aj, aj, fallet har lossnat eller gått av! Snabbt som ögat rullas genuan in innan den har börjat rappa ur förstagsprofilen och i stället sätter vi kutterfocken. Den är visserligen bara hälften så stor som genuan men den är snabb, vi tappar ingen fart i den här vinden. Vi undrar förstås vad som hänt med fallet men det får vi ta reda på när vi kommer fram.

Vi är lite konfunderade eftersom vattnet i styrbordstanken redan är slut. Vem har slarvat och gjort av med för mycket vatten? Är det någon läcka någonstans? Vi kollar under durken men där är det torrt. Detta är mystiskt, vart tar vattnet vägen? Vi startar watermakern och efter några timmar är tanken full igen, Drygt 300 färska, fina sötvattenliter. Nu ska vi vara mer försiktiga med att använda vatten. Med watermaker och så stora vattentankar ombord som vi har är det lätt att man blir lite slösaktig och dessutom efter att ha levt så lång tid iland där vattnet ju inte plötsligt tar slut.

Vi får ännu en härlig natt på havet. Vinden behåller sin styrka, 8 – 10 m/sek, men har nu vridit lite mer mot sydost. Det gör att vi kan köra med full stor med 120 graders vindvinkel vilket är Pingisens favoritvind. Vi forsar fortsatt på med 7 – 8 knop. På morgonen har vågorna minskat så Hjalle bestämmer sig för att ta en dusch på akterdäck. Och nu kommer förklaringen till den höga vattenförbrukningen. En koppling till den nya duschslangen är inte ordentligt åtdragen och här droppar vårt fina sötvatten friskt ner i havet. Hjalle drar åt kopplingen ordentligt och så är detta problem löst.

Vi har nu drygt 200 sjömil kvar till Bermuda och redan kan vi höra Bermuda Radio på VHF:en. De måste ha en mycket stark sändare som når så här långt. Väderprognosen spår minskande vind vridande mot syd vilket innebär sänkt fart, men det gör inget för seglingen är så fantastiskt fin på ett allt lugnare hav. Vid middagstid blir vi anropade på VHF:en av en annan segelbåt som vi kommit ikapp och nu ligger en bit bort på vår styrbordssida. Vi börjar ett samtal på engelska med båten som heter ”Mare Liberum”. Vi pratar på och dom berättar att deras båt är en Vega, en liten svensk konstruktion på 27 fots längd. Vad gör en så liten båt här ute på Atlanten? Jag tycker mig ana en svensk accent och frågar om de är från Sverige och det är just vad dom är, Mark och Maria heter dom och vi övergår skrattande till att prata svenska. De berättar att de är på hemväg efter att under tre år seglat jorden runt! En sådan resa med en Vega är en utomordentlig idrottsprestation och vi kommer överens om att ses när de kommer fram till Bermuda. Det ska bli kul att höra deras story.

På kvällen dyker ett AIS-eko upp på vår plotter och vi ser att det är tankfartyget ”Samco Sundarbans” som närmar sig. AIS-en berättar att vi kommer att passera varandra mycket nära och att det är ett jättefartyg, längden anges till 0,180 sjömil. När fartygen är tillräckligt stora och längden överstiger 1000 fot övergår man att ange längden i sjömil i stället för fot som är det vanliga. Det här fartyget är 1100 fot eller 335 meter långt. Det är nog ett av de största fartyg vi mött, en skaplig kontrast mot Vegan som vi passerade för några timmar sedan. Ett sånt jättefartyg bryr sig väl inte om en liten segelbåt som vår, men till vår förvåning blir vi uppropade av fartyget. Och inte nog med det, dom frågar på vilket sätt vi vill att de ska ändra kurs för att inte komma för nära oss. Vi borde naturligtvis ha svarat att de inte behöver ändra kurs för oss utan att vi kan se till så att vi håller ett behörigt avstånd, men i häpnaden över deras fråga föreslår Hjalle att vi bägge girar styrbord för att mötas ”port to port”, d.v.s. babordssida mot babordssida. Och det stora fartyget girar styrbord och det gör vi också. Vi ropar upp och tackar för deras samarbete och de frågar om vi är med i någon kappsegling vilket vi kan lugna dem med att vi inte är. Så önskar vi varandra ”have a good watch” och så skiljs vi åt igen. Så här i efterhand funderar vi över om de inte ropade upp oss för att kolla om vi var vakna. Det finns många ensamseglare ute på haven och de är definitivt inte alltid vakna, så för att vara säkra är det bäst att kolla.

Sista natten mojnar vinden och vid tvåtiden på natten under Brittis vakt släpper plötsligt autopiloten. Hjalle väcks och kommer upprusande. Mycket riktigt, rodret ligger dikt styrbord och båten seglar runt i en snäv cirkel. Det är ännu en kolsvart natt och det tar några minuter innan Hjalle får båten på kurs igen. Försök att koppla in autopiloten igen misslyckas och vi får börja handstyra. Vi har ju inte precis tränat på att handstyra så det känns ovant, speciellt en kolsvart natt som denna. Normalt ser man ju med kompassens hjälp till att komma på rätt kurs och sedan försöker man hitta ett styrmärke föröver som man kan styra mot så att man inte behöver kolla kompassen hela tiden. Det kan vara ett moln eller en stjärna eller nåt, men trots att stjärnorna lyser så fint över oss finns inga stjärnor föröver. De är tydligen täckta av ett moln, så det blir en knepig uppgift att hålla kursen.

Så småningom ljusnar det och allt blir lättare. För att komma fram snabbare i den avtagande vinden startar vi motorn och de sista 12 timmarna blir det handstyrning. Vi är glada för att detta inte hände tidigare och att vädret nu är så lugnt. Så småningom dyker Bermuda upp vid horisonten och när vi närmar oss blir vi uppropade av Bermuda Radio och får clearance att gå in genom det smala sundet in till St. George. När vi går in i hamnen ser vi ”Peter Pan”, våra tyska kompisar Jan och Susanne som vi träffade i Surinam första gången för 3 år sedan. Ska bli kul att träffa dem också. Klockan 14 förtöjer vi utanför tullen på. Ordnance Island och klarerar in. Vi lyckas ordna en plats längs kajen i centrum av den idylliska staden vilket bl.a. kommer att underlätta att fixa problemet med genuafallet. Nu ser vi verkligen fram mot några dagar här på vackra Bermuda.