Klockan är 06.20 den 9 november när vi kastar loss från marinan i Beaufort, North Carolina. Det är en bitande kall och klar morgon och eftersom vår värmare har slutat fungera är det kallt inne i båten också. När vi stiger upp vid halv sextiden blir den första åtgärden därför att sätta på vår gasolspis och tända värmeljus för att få upp lite värme ombord. Runt omkring oss är det full aktivitet i gryningsljuset. Det verkar vara många båtar som tänker utnyttja detta väderfönster med fin nordostlig vind för att gå söderut.

Vi styr ut på havet genom den grunda men väl utprickade farleden och sätter kurs mot Charleston i South Carolina. Dit är det drygt 210 sjömil så det kommer att bli en nattsegling igen. Vi tänker med en viss rysning på vår senaste nattsegling runt Cape Hatteras för tre dygn sedan då vi kämpade med att få ner vår genua medan vågorna spolade in över däck i kolmörkret. Kanske är det därför vi nöjer oss med att nu bara sätta storseglet, men vi forsar ändå fram med en fart på runt 7 knop.

Det blir en härlig dag på havet, vågorna är snälla och beskedliga, vinden som kommer akterifrån är lagom stark, solen lyser och autopiloten styr medan radar och AIS håller reda på eventuella fartyg i närheten. Hjalle passar på att sätta sig nere i båten med lite administration, till exempel som att lägga in våra senaste utgifter i kassaboken som naturligtvis inte är någon bok utan ett excellark i datorn. Sedan sorteras papper och sätts in i pärmar, sådant som man inte hinner med alltid när man ligger i hamn.

Vi vet att även på stora fartyg är detta precis vad man sysslar med på bryggan. Under dagtid är det som regel bara en styrman i tjänst och han, det är ju för det mesta en han, har också en massa administrativa sysslor att sköta. Det gör att risken är stor att vi inte blir upptäckta av ett fartyg som vi möter under dagtid, så därför får Brittis komplettera vår radar och AIS med att hålla utkik uppe i sittbrunnen. På natten är risken märkligt nog mindre, för då kräver sjölagen att det skall vara minst två personer på bryggan, en styrman och en utkik, och på natten är det dessutom lättare att upptäcka en annan båt eftersom man har lanternor tända.

Brittis serverar ost-och skinkomelett till lunch och medan vi sitter och äter uppe i sittbrunnen kommer ett gäng flasknosdelfiner och börjar leka runt båten, något som vi älskar att titta på och som naturligtvis ytterligare förhöjer stämningen ombord. Den allestädes närvarande USA:s krigsmakt representeras idag av ”US Warship 77” som på radion meddelar att man kommer att skjuta med skarp ammunition i närheten av oss. Vi bryr oss dock inte så mycket om det, vi börjar bli vana, och sannolikheten för att de ska välja oss som målobjekt anser vi vara minimal.

På kvällen, medan vi äter spagetti med köttfärssås, sätter vi på vår kortvågsradio och lyssnar på de rapporter som båtarna i ”The Salty Dawg Rally” lämnar. De är på väg till BVI, British Virgin Islands, och de berättar att kallfronten med hårda vindar, regn och hög sjö följer dem troget. Många av båtarna har ändrat kurs mot Bermuda för att söka skydd och få en möjlighet att vila ut. Man pratar även om att byta besättning eftersom många ombord har fått nog och nu vill flyga hem till tryggheten på land. Man kan höra en ton av desperation i många röster, skall detta helvete aldrig ta slut.

Men hos oss blir natten stjärnklar och mild. Vinden mojnar och vi rullar in storen och startar motorn. Långt i väster kan vi ana ljusen från städerna längs USA:s kust. Vid vaktombytet vid midnatt kommer delfinerna tillbaka och fortsätter sin lek runt båten. Vid fyratiden dyker ett stillaliggande eko upp på vår radar. Hjalle spanar förgäves ut i mörkret efter någon lanterna eller något ljus som kan berätta vad det är. Vi passerar ekot på en halv sjömils avstånd utan att kunna identifiera det. Möjligen en obelyst fiskeboj.

På förmiddagen får vi land i sikte och vi går in i den stora och väl utprickade farleden mot Charleston. På vägen in passerar vi det berömda ”Fort Sumter” där de första skotten i det amerikanska inbördeskriget föll den 12 april 1861, det krig som kom att bli ett av de blodigaste i världshistorien. På andra sidan av farleden, vid Patriots Point, kan vi beskåda ytterligare ett krigsmonument, hangarfartyget ”USS Yorktown”, sjösatt en månad innan Hjalle föddes, och en veteran från andra världskrigets strider i Stilla Havet. Nu ligger hon här som museifartyg.

Vi ropar upp Charleston City Marina och meddelar att vi är på ingång och har några saker som måste repareras ombord. Vi frågar om vi kan få en plats i marinan. ”Nej det går inte alls” svarar den unga damen på kontoret, ”Det är fullt här”. Vi tittar förvånat på varandra. Så vitt vi kan se finns det många lediga platser. Vi frågar om vi i alla fall kan få gå in och tanka diesel, och den unga damen svarar att det går bra. Så vi lägger till vid dieselbryggan och en trevlig kille kommer och hjälper oss att starta pumpen och dra fram slangen. ”Vi skulle gärna vilja ha en kajplats också där vi kan ligga några dagar medan vi utför en del reparationer” säger Hjalle till honom. ”Ja det går säkert bra, vänta här så går jag bort till kontoret och kollar vilken plats ni kan ta och så meddelar jag er det på radion”. Efter några minuter ropar han upp oss och meddelar att vi får plats G7. Det visar sig vara en av de bästa platserna i hela marinan. Här kommer vi att ligga tryggt när den förväntade kallfronten dyker upp om ett par dagar. Så var det med den saken.

Vi blir kvar här i 12 dagar, lite längre än vi tänkt oss, för vi vill gärna ha alla små och stora skavanker ombord fixade innan vi seglar vidare. Charleston är en stor hamnstad och här finns det mesta av vad man behöver. Så vi börjar med att lägga upp en plan för de jobb som ska göras och tar reda på var man kan få tag i reservdelar och mekaniker. Vi är så fokuserade på detta så vi totalt glömmer bort att rapportera till ”US Customs and Border Protection” att vi nu kommit till South Carolina. Och detta misstag håller på att sluta illa.

Kvällen efter vi kommit hit sitter vi i sittbrunnen och äter en sen middag. Plötsligt står två uniformerade och beväpnade personer bredvid båten och frågar med myndig stämma om detta är ”Flying Penguin”, och det kan vi ju inte neka till. ”Har ni rapporterat er ankomst hit”, frågar de och vi svarar skamset att vi glömt bort det beroende på våra skador ombord. ”Visa oss er loggbok” beordrar de och kliver ombord i tunga marschkängor och med pistoler, radioapparater och batonger hängande vid skärpen. Som tur är har vi i loggboken noterat alla tidigare rapporter vi lämnat och det verkar imponera på dem så de blir lite mjukare i tonen. Men så tuffar de till sig igen och meddelar att nu skall dom utfärda en ”Report of Violation” där jag som kapten skall erkänna att vi har syndat. När jag börjar fundera på om jag skall ringa en advokat säger dom att eftersom vi verkar ha ordning på våra papper så skall detta bara uppfattas som en allvarlig varning. Men om vi upprepar denna försummelse kommer de att utfärda böter på 5000 dollar. Lättad tar Hjalle emot och skriver under papperet och så tackar dom så mycket för sig och lämnar oss med vår nu kalla middagsmat.

Så var det då dags att börja beta av vår ”att göra lista”. Vi börjar med att ringa till Superior Diesel, ett företag vi utnyttjade förra gången vi var här för två år sedan. Dom ansåg då vara en av Volvo Pentas bästa service företag här i USA. Vartannat år vill vi gärna göra en stor motorservice som inkluderar rengöring och provtryckning av motorns insprutningsmunstycken, kontroll av bränslepumpen, byte av topplockspackning mm, sånt som vi inte klarar av att göra själva. Detta gjorde man då för två år sedan till vår belåtenhet även om det blev dyrt. C:a 1000 dollar kostade det. Den här gången skall vi dessutom be dem att laga vår läckande ljuddämpare, så några dollar ytterligare lär det väl kosta, men det kan det vara värt, motorn är ju trots allt väldigt viktig, både för bekvämlighet och för säkerhet. Den unga damen som heter Donna och som är ordermottagare på Superior Diesel meddelar att de har mycket jobb just nu men att de skall skicka en mekaniker så fort de får någon ledig. Under tiden ska jag skriva under och skicka in en beställning på jobbet, ett dokument som hon mailar till mig och där man även skall skriva in alla uppgifter om det kreditkort man avser betala kalaset med.

Nästa problem är vår läckande dieseltank. Ända sedan vi öppnade och gjorde rent tanken nere på Trinidad förra året har det läckt lite diesel från de fyra manluckorna. Trots idoga försök har vi inte fått dem täta, och om någon av er har legat på magen och torkat diesel ur kölsvinet så vet ni säkert att detta inte tillhör någon av favoritsysselsättningarna. Dessutom är utrymmena under durkarna viktiga för att stuva allehanda livsuppehållande produkter som till exempel vattenflaskor och groggvirke, och när dessa sedan börjar smaka diesel inser man snabbt att här måste något åtgärdas.

Sagt och gjort. Via marinan får vi tag i ett företag som sysslar med den här sortens verksamhet och en morgon dyker två pigga killar upp. Dom kastar sig entusiastiskt över dynor och inredning och efter ett tag har dom grävt fram dieseltanken. Hjalle försöker frenetiskt se till att de inte totalkvaddar vår fina inredning och med några få undantag lyckas han med det. När killarna öppnat våra manluckor ropar de förtjust att ”med de här packningarna är det inte så konstigt att det läcker. Vi fixar nya”, hojtar de glatt och försvinner till sin servicebil som står parkerad på marinans parkeringsplats. Några minuter senare är de tillbaka och nu går det med rasande fart att montera de nya packningarna och skruva på manluckorna. ”Nu är alla era bekymmer avklarade” försäkrar de och kastar sig åter över inredningen för att montera tillbaka alltihop. Hjalle stoppar dem och försäkrar att det klarar han själv, bara de kan garantera att det är tätt nu. ”No problems” försäkrar de och räcker fram en mycket modest räkning.

Sen var det problemet med storseglet. En natt för några veckor sedan small det till på däck och när vi tittade efter vad det kunde vara hittade vi en latta som hade ramlat ur seglet. En lattficka hade gått sönder och lattan ramlat ur, och som tur var hade den hamnat på däck. Så nu skulle storseglet plockas ner och transporteras till segelmakaren. För alla som tagit ner en rullstor som väger 50 kilo, plockat ur de återstående 3 lattorna och vikt ihop seglet på däck vet att det inte är något latmansgöra. Men allt går och efter ett tag ligger seglet på en av marinans transportkärror och Hjalle släpar iväg med denna till segelmakeriet som lyckligtvis ligger vägg i vägg med marinan. Segelmakaren är dessutom agent för vår masttillverkare Seldén, så vi passar på att köpa några reservdelar till vår genuafurlex. Nästa dag är seglet klart men nu blåser det för mycket och från fel håll för att sätta upp det, så det får vänta till nästa morgon då vinden mojnat, och så var den saken klar.

När vi ändå håller på med båtunderhåll frågar vi marinan om det finns någon agent för Ebersprächer dieselvärmare i närheten. Visserligen är vi på väg mot varmare breddgrader, men man vet ju aldrig när man vill ha lite värme ombord. Dom tipsar oss om en kille som håller på att jobba med en stor megayacht i marinan, och han lovar att komma och ta sig en titt. För att komma åt vår värmare måste man först plocka ut allting i vårt stora stuvfack i sittbrunnen och sedan öppna durken ner till motorrummet. Sedan måste man skruva bort en stor plywoodskiva och där bakom finns värmaren. Vår pratsamme och öldoftande tekniker demonterar sedan värmaren och börjar mäta och prova. ”Nej då, glödstiftet verkar det inte vara något fel på, men kanske är det något fel på bränsletillförseln, men sådana grejor har vi inte här” säger han glatt, ber om en öl och försvinner för gott. Det tar Hjalle en hel förmiddag att plocka ihop värmare, plywoodskiva, durkar och så tillbaka med alla grejor i stuven, men någon räkning för jobbet får vi aldrig, och den hade vi kanske heller inte betalt.

Det måste vi i stället göra när räkningen från Superior Diesel dyker upp. Vi har nämligen träffat på vår första riktiga skurk här i USA, en sån där som utan revolver eller kniv rånar godtrogna seglare, riktigt spännande och intressant faktiskt, men dyrt. Fakturan visar sig vara på inte mindre än drygt 4 200 dollar! Det kan bara inte vara sant! Skillnaden mellan jobbet den här gången och det vi gjorde för två år sedan och som då kostade 1 000 dollar är ju bara reparationen av vår läckande ljuddämpare, och det kan ju rimligen inte kosta 3 200 dollar. ”Jodå” försäkrar Mr Vasas, vice president för Superior Diesel, en herre med fyrkantig haka, kritstrecksrandig kostym och vackra guldfyllningar i tänderna. ”Vi har debiterat den tid och de kostnader vi haft och det har du ju godkänt på det dokument vi bad dig skicka in i samband med beställningen”. ”Men jag sa ju till både dig, din ordermottagare och din mekaniker att jag ville se och godkänna fakturan innan den betalades”. ”Ja, men tyvärr missade Donna, vår ordermottagare, den lilla detaljen, men det hade ju ändå inte gjort någon skillnad. Thank you for using Superior Diesel”.

En betydligt mer angenäm kontakt får vi när vi ringer till Dometic AB i Sverige, det företag som levererat vårt numera hjärndöda kassaskåp. De har en fantastisk kundsupport och vi får veta av Patrik att om vi bara har tillverkningsnumret på kassaskåpet så kan de skicka en nyckel med vilken vi kan låsa upp skåpet. Till all lycka har Hjalle noterat kassaskåpets tillverkningsnummer och vi ger Patrik adressen till våra kompisar Bosse och Helene i Florida. ”Fint, då skickar vi en nyckel dit, och det kostar inget. Ha en bra dag”. Snacka om skillnad i kundsupport.

Men våra dagar i Charleston är inte bara reparationer och skurkar. Vi tar våra cykelturer in till stan och äter goda luncher på Forest Gump och krogarna på Amen Street och handlar god mat på Harry Teeter, stans bästa supermarket. Och så har vi Emmet Johnson, OCC;s Port Officer här i Charleston och hans fru Mekka. Dom tar hand om oss på ett fantastiskt sätt, skjutsar oss dit vi vill och ordnar så vi får ett tillfälligt medlemskap i Charleston Yacht Club.

Där får vi bland annat vara med på en fantastisk s.k. Oyster Roast. 1000-tals ostron kokas i jättelika kastruller och hälls sedan ut på stora bord där vi hungrigt kastar oss över dem. De är enkla att öppna,för värmen har gjort att de gläntat lite på skalen och de smakar utsökt.

Så efter all denna gästfrihet och alla dessa reparationer avslutar vi vår vistelse i Charleston med en utsökt middag hemma hos Emmet och Mekka i deras vackra och spännande hem. Nu väntar Florida bakom den södra horisonten.