Klockan är 7 på morgonen när vi kastar loss från vår bryggplats i Washington Capitol Marina. Det är en vacker men lite kylig morgon och vinden är svag. USA:s huvudstad glänser i morgonsolen akteröver och flygtrafiken på stadens inrikesflygplats som ligger mitt i stan börjar komma igång. Vi passerar under Woodrow Wilson New Bascule Bridge som vi numera vet är tillräckligt hög för att vi skall kunna passera under. Brittis dukar upp frukosten i sittbrunnen medan vi börjar vår färd nerför Potomac River. Den här gången har vi strömmen med oss så det kommer att gå betydligt fortare nu än då vi kämpade i motströmmen uppför floden för en vecka sedan.

Redan vid halv niotiden passerar vi George Washingtons berömda och för oss numera välkända hem, Mont Vernon, där det mäktigt blickar ut över floden i morgonsolen. Hjalle styr och navigerar medan Brittis sitter och läser. Framåt lunchtid går hon ner för att laga pizza och hinner precis med tre stycken innan gasolen tar slut. Bra timing således. Vinden börjar nu öka från en nordvästlig riktning så efter lunch sätter vi storen och farten ökar direkt från 6 till 8 knop. Med den här farten behöver vi inte söka natthamn vid Cobb Island utan vi beslutar oss för att fortsätta till de skyddade vikarna vid Kinsale i utloppet till Chesapeake Bay. Den här gången slipper vi även hålla undan för US Navy’s skjutövningar vilket ytterligare förkortar resan.

Men det hinner bli mörkt innan vi kommer fram, och att söka sig in i okända, smala och grunda vikar i beckmörker är inte helt enkelt. Med radarns hjälp kan vi dock identifiera prickarna som utmärker de grunda områdena och strax efter klockan åtta kan vi låta ankaret gå i Drum Cove. Vi har lite av Hjalles gravlax kvar och trots att vi är utan gasol lyckas vi ändå åstadkomma en god middag med Hjalles gravlax, gravlaxsås från IKEA samt ostbricka till dessert. Det smakar jättegott efter en 90 sjömil lång resa på Potomac River.

Vi vaknar till en oerhört vacker morgon. Viken ligger spegelblank och det är en sån här sommarmorgon som man minns från barndomen när det var som allra bäst, och ändå är det slutet av oktober. Vi tar det lugnt och njuter av denna helgastund medan vi äter vår frukost i sittbrunnen. När vi lämnar vår natthamn kan vi se hur det ser ut där vi gick in i går kväll i kolmörkret och vi kan konstatera att vi inte hade kunnat välja en bättre väg, även om det hade varit ljust.

I svaga växlande vindar går vi söderut på Chesapeake Bay. Vi äter lunch i sittbrunnen och i det lugna vädret avslutar vi lunchen med ett parti Åsna. Det är ett kortspel som barnbarnen älskar att spela men vi tycker också det är kul, åtminstone Brittis som vinner med 3 – 0 idag. På eftermiddagen kommer vi ner till det trevliga varvet i Deltaville. Här ligger Unicorn med våra vänner Håkan och Anna-Karin ombord. Vi blir inbjudna att laga vår mat ombord hos dem eftersom vår gas är slut. Det blir fläskkotletter med sockerärtor för vår del och vi har ännu en trevlig middag tillsammans medan vi berättar om våra äventyr i Washington.

Tidigt nästa morgon går vi in till marinan och förtöjer vid kaj. Nu stundar en stressig förmiddag. Vi får låna marinans bil och ger oss av för att handla och köpa ny gasol. Efter en timme är vi tillbaka och ber marinan lyfta upp Pingisen så vi kan byta olja i S-drevet och göra ren propellern som fått en hel del snäckor på sig då vi legat stilla ganska mycket den senaste tiden. Även vår jolle Pingelina har kraftig beväxning i botten, så det fixar vi genom att högtrycksspola den medan hon hänger i sina dävertar. Klockan ett är vi klara med allt detta och Pingisen sjösätts igen. Vi tackar Chuck och våra övriga vänner på Deltaville Boat Yard och sätter kurs vidare söderut med full gasoltank, nyservat drev och ren och blank propeller.

Vi får fin nordlig vind och hinner fram till Hampton precis innan det blir mörkt. Vi förtöjer vid bensinbryggan på Bluewater Marina och fyller upp vår dieseltank. Eftersom det är sent och macken skall stänga får vi ligga kvar här i natt. Nästa morgon får vi vår kajplats och förtöjer där. Nu ska det installeras nya grejer ombord. Det är joy-sticken till bogpropellern och fjärrkontrollen till ankarspelet som skall bytas. Men det är lättare sagt än gjort. Allt är inbyggt i piedestalen och är omöjligt att komma åt utan att öppna upp ett hål. Och det måste i så fall göras så att det blir snyggt.

Hjalle har varit på West Marine och köpt ett vattentätt skruvlock, ett sånt som vi har på Lasern hemma och under vilket man kan stuva sina lunchmackor utan att de blir blöta om man skulle råka gå runt. Men för att sätta dit ett sådant krävs en hålborr med 13 cm diameter. Hjalle går runt bland båtarna och frågar om någon möjligen har en sådan, men alla skakar beklagande på huvudet. Till slut hittar han ett varv i närheten som har vad som behövs, men jag får inte låna den utan får med mig en av varvskillarna för att hjälpa till. Det är lite känsligt att ta upp ett sånt här stort hål i piedestalen för inuti är det fullt med kablar av alla sorter som går till motorinstrument, autopilot och alla andra instrument som sitter här. Man vill ju inte att borren ska skada någon av dem.

Men allt går fint och nu kommer jag åt att plocka bort de gamla och trasiga instrumenten och montera de nya. Sedan monteras skruvlocket på plats med ordentligt med silikon för att täta runt omkring så inget vatten ska kunna komma in här. Det ser snyggt och ordentligt ut så jag är mycket nöjd med det här jobbet.

Anledningen att vi seglat hit till Hampton är att vi ska vara med i något som kallas ”The Salty Dawgh Rally”. Det är en eskadersegling härifrån till BVI (Brittish Virgin Islands) i Karibien eller till Bahamas. Det är över 100 båtar som har anmält sig till detta evenemang och de flesta ligger här i Hampton. De som organiserar rallyt, bl.a. vår vän Tatja på HR-37:an Borealis, har ordnat en mängt aktiviteter som vi tänkt vara med på, Det är föredrag i olika ämnen, allt från kommunikation med kortvågsradio, s.k. SSB (Single Side Band), till matlagning med tryckkokare och så förstås ett antal fester. Dessutom skall vädergurun Chris Parker förse eskadern med väderleksrapporter under seglingen. Normalt sänder han dessa på SSB-radio varje morgon och man ska betala 250 dollar per år för denna service. Men för deltagarna i rallyt är det gratis.

Tyvärr har vi lite otur med vädret. Det regnar och blåser och är riktigt kyligt. Föredragen hålls i en lokal med dålig akustik som gör att det är svårt att höra vad föredragshållarna säger, men intresset är på topp. Dom flesta som är med i The Salty Dawgh är oerfarna och ska nu ge sig av på sin första riktigt långa segling över öppet hav. Det märks att de är både spända och nervösa. Men några är mer erfarna och liksom vi medlemmar av OCC (Ocean Crusing Club). För att bli medlem i OCC måste man ha gjort en non stop segling över en ocean på minst 1000 sjömil. Så ser man en OCC-vimpel under spridaren vet man att det är erfarna seglare ombord på den båten.

Väderprognoserna ser dock inte så lovande ut. Det är två kallfronter tätt efter varandra som ska passera. Kallfronter här innebär hårda vindar, hög sjö, regn och ofta med åska. Det är visserligen fritt för var och en att ge sig av enligt eget bedömande och på eget ansvar, men rekommendationen från Chris Parker blir att skjuta på avseglingen ett dygn från det planerade datumet den 3 november. Vid 5-tiden på eftermiddagen är det ”Weather Briefing” och Chris Parke ska han vara med på en datalänk och berätta om vädret. Det är totalt fullsatt i lokalen av alla seglare som oroligt väntar på underlag för att bestämma sig för om de skall avsegla eller vänta. Tyvärr fungerar inte tekniken så bra så rapporten blir lite förvillande. Skulle det gå bra att ge sig av den 4:e eller inte? På vårt väderprogram SPOS framgår dock tydligt att man ska vänta tills bägge fronterna passerat. Båtarna ska ju gå över Golftömmen och att göra detta i hårda nordliga vindar är definitivt inget att rekommendera, så jag erbjuder rallyledningen att visa våra väderdata på storbildsskärmen. Tyvärr avböjer de med motiveringen att det bara ska vara en ansvarig för väderrapporteringen, annars kan det bli förvillande. Det var många som nog hade önskat att få ta del av vår prognos. Då hade man säkert valt att vänta ett tag med att ge sig av. När de nu kom ut på havet fick de känna på ordentligt hårt väder, vindar och vågor som satte båtar och besättningar på riktigt hårda prov.

Ett dygn efter det att båtarna gett sig av hade en båt totalförlist och sjunkit. Besättningen hade räddats av US Coast Guard med helikopter. Fyra båtar hade brutit masten, fem hade tappat rodren och en man hade brutit armen. US Coast Guards helikoptrar och båtar hade en minst sagt hektisk natt att rädda alla båtar i sjönöd. Ombord på de båtar som inte gick sönder härjade sjösjukan svårt, och det är nog ett under att alla klarade sig med livet i behåll.

Vi har själva upplevt Golfströmmen och havet i otjänligt väder och det är inget man önskar uppleva igen om man kan slippa. I många media kritiserades rallyledningen hårt för att man inte rekommenderade deltagarna att vänta tills vädret blivit bättre. De försvarade sig med att det är var och ens ansvar att besluta om man ska segla eller inte. Men grupptrycket blev för stort för många av de oerfarna seglarna, det organiserade programmet i land var slut, tiden för de reserverade platserna i marinan var över, alla hade fyllt sina förråd för överseglingarna och det skulle ju enligt Chris Parker finnas ett väderfönster nu när den första kallfronten passerat och innan nästa kom farande västerifrån. Men så blev det alltså inte.

Vad vi gjorde och hur det gick för oss, det får vi berätta om i nästa resebrev.