Den 22 november är vi äntligen klara att lämna marinan här i Charleston. Det har varit nästan två veckor av jobb med båten, men också trevliga möten med nya och gamla vänner och mysiga fester. Men nu känns det rätt att komma iväg ut på havet igen. Så Hjalle knallar iväg till marinakontoret för att lösa ut oss. Den trevliga personalen ler och börjar summera våra avgifter för kajplats, el mm. Det blir en saftig summa men smakar det så kostar det.

Hjalle räcker fram sitt kreditkort och efter ett tag kommer den unga damen tillbaka och säger, ”Tyvärr, det här kortet är spärrat”. ”Dumheter” säger Hjalle, ”vi betalade med det senast i går kväll då vi åt på marinans restaurang”. ”Hjälper inte”, säger hon, ”har du kanske ett annat kreditkort?” Hjalle tar fram nästa kort men det visar sig att även det är spärrat. Detsamma gäller för det tredje så vi tar till Brittis kort. Samma sak här, spärrat. ”Du kan inte tänka dig att det är något fel på era apparater?” frågar Hjalle. ”Omöjligt” säger den lilla damen. ”Låt oss kontakta chefen” föreslår Hjalle och så kommer Chefen.

”Du får betala kontant”, säger Chefen. Hjalle ler sitt allra mest charmiga leende (Chefen är nämligen en dam) och föreslår att hon kanske kan prova sitt eget kreditkort för att se om det fungerar. Hon tittar på mig som om jag inte var riktigt klok, men med leendets hjälp går hon till slut med på det. ”Spärrat” står det på lappen som kommer ut ur maskinen. Nu kopplas den tekniska avdelningen in och de berättar att de just nu jobbar med att få ordning på datasystemet som tydligen packat ihop. Nu ler Chefen sitt vackraste leende och föreslår att vi sätter oss i de sköna fåtöljerna och avvaktar tingens utveckling, kanske vill vi ha lite vatten? Så vi slår oss ner och efter ett tag ringer tekniska avdelningen och meddelar att allt är klart. Så Hjalle räcker fram sitt kort igen som nu inte är spärrat längre, betalar, tackar för oss och kastar loss, tre timmar senare än planerat.

Äntligen är vi under segel igen. Vinden är ostsydostlig och sjön ganska bökig men vi har rejäl medström och gör runt 8 knop. Vi ringer till vår välgörare i Charleston, Emmet Johnson, och tackar honom för all hjälp vi fått. Så småningom börjar vinden avta och vrida mot syd så det blir motorstöttning. Natten blir mild med månsken och så småningom förvandlas den rulliga sjön till en mjuk dyning. Den här milda, sydliga vinden som sakta men säkert vrider från ost över syd mot väst och avtar är ett säkert tecken på att en kallfront är på väg, men vi njuter av den vackra ljumma natten.

Den kommersiella trafiken längs kusten är ganska tät och vi girar för flera stora fartyg, bl.a. lastfartyget EPL Egypt, ett enormt fartyg på 966 fot på väg till Charleston. Vårt mål är Fernandina Beach, vår första hamn i Florida. Väderprognosen spår som väntat ännu en kallfront med hårda nordliga vindar så vi ringer för säkerhets skull till marinan och bokar plats. Vi vet att det är ganska grunt vid inloppet till marinan, så vi anpassar vår fart så vi skall komma fram vid högvatten. Inloppet från havet är dock djupt och väl utprickat med både lysbojar och belysta enslinjer. Här inne ligger nämligen en av US Navy’s baser för atomubåtar.

Vid tretiden på eftermiddagen förtöjer vi i Fernandina Harbour Marina. Det är fullt av båtar i marinan som nu söker skydd för den annalkande kallfronten. De som inte har fått plats ankrar utanför marinan där man kan få någotsånär bra skydd för den hårda och kalla nordanvinden. Men än så länge är det varmt och skönt och efter incheckning och en varm dusch byter vi om till shorts och t-shirt. Vis av erfarenheten ringer vi också till US Customs and Border Protection och anmäler vår ankomst till Florida.

Vi blir kvar här i 5 dygn i avvaktan på att kallfronten skall passera och blåsa av sig. Vi tar det lugnt och använder tiden till lite promenader i den fina lilla staden, goda luncher och middagar iland, skön avkoppling i sängen med en god bok och lite puts och rengöring av båten. Vi tvättar och handlar. och Brittis passar på att fylla på smyckeskrinet med en liten silverberlock i form av en segelbåt. Vi har bra Internet här och kan se på TV, SVT Play visar bl.a. På Spåret, Skavlan med Martin och Linnéa Schibbye mm. Vi behöver verkligen dessa dagar för att ta igen oss efter de intensiva veckorna iCharleston.

Dem 28 november är det Thanksgiving Day, en av USA:s absolut största helgdagar. När vi vaknar på morgonen är det svinkallt ombord, bara 5 grader, så i avsaknad av en fungerande värmare blir det åter gasolspisen och värmeljus som får lov att försöka värma upp båten. I vår frys har vi en stor kalkon som vi ju fick gratis på Harry Teeter i Charleston, men vår kalkon får ligga kvar i frysen medan miljontals andra kalkoner just nu stoppas in i ugnarna över hela USA. Ute har den kyliga, nordliga vinden börjat avta, så i stället gör vi oss klara för att fortsätta mot värmen söderöver.

Den här gången bryr vi oss inte om att invänta högvattnet för att ta oss ut ur marinan vilket gör att vi går på grund. Men botten består av löst material så vi kommer enkelt loss och lyckas så småningom ta oss ut på djupt vatten. Vinden är nordlig, kylig och har en styrka på 6 – 7 m/s. Väl ute på havet sätter vi stor och genua och med den segelsättningen forsar vi fram i 7 knop. Vi äter spagetti och köttfärssås till middag och Hjalle går till kojs för några timmars vila. När han vaknar har vinden ökat till 10-12 m/s och vi rusar fram i mörkret med tidvis mer än 10 knop. Lite för mycket segel således så vi rullar in storen och får en betydligt lugnare segling med bara genuan uppe.

I gryningen passerar vi bojen öster om den långa utgrundningen från Cape Canaveral. Vi bestämmer oss för att fortsätta och inte gå in här som vi tänkt, dels för att marinan här är ganska obekväm med fasta bryggor och mycket kommersiell trafik, dels för att vi fortsatt har en fin, men ganska byig vind från nordost. På eftermiddagen når vi således fram till Fort Pierce och förtöjer i Harbor Town Marina. Efter att vi gjort iordning båten och rapporterat vår ankomst hit till Officer Rodrigues på US Border Protection går vi upp till den trevliga restaurangen i marinan, tar en ”Sundowner” och beställer in sushimi och sea scallops, dvs pilgrimsmusslor. Riktigt härligt att vara i hamn igen och få en lugn natt i vår fina akterruff.

Vi stannar i den lilla staden i två dagar, plockar fram våra cyklar och ser oss omkring. Vi besöker Visitor Center och blir bjudna på var sin grapefrukt av de bägge trevliga damerna medan de berättar om vad som staden har att bjuda på. Bland annat får vi tips om ett museum som handlar om ett märkligt sjödjur som heter mannatee. I Sverige kallar vi dem sjökor och de påminner faktiskt om kossor i viss mån. Det museet besöker vi förstås och får lära oss mycket om dessa märkliga men trevliga djur. Där träffar vi också en svensk familj på semester och får utbyta lite tankar om våra respektive liv, vi som långseglare och de på två veckors semester från ekorrhjulet.

Nu är det dags för lunch och vi cyklar iväg till den restaurang som damerna på Visitor Canter rekommenderat, Bouy 12, innan vi återvänder till båten. Till vår förtjusning dyker flera mannatees upp bredvid båten och kikar nyfiket på oss. Vilka trevliga djur. Vi blir kvar i Fort Pierce ännu en dag medan regnet smattrat på rufftaket. Vi tar det lugnt ombord, Brittis lagar spagetti med köttfärssås till lunch och middagen äter vi på yachtklubben. Dagen avslutas med SVT Play och Zettman.

Nästa dag är vädret fint igen och vi kastar loss vid 8-tiden på morgonen. Vinden är mellan nord och nordväst, c:a 7 m/s. Sjön är lugn och vi klarar av de 50 sjömilen till Palm Beach på 8 timmar. Vi passar på att fylla fullt i dieseltanken. Dieseln kostar 8 kr/liter här vilket jenkarna tycker är dyrt men för oss är det halva priset mot hemma i Sverige. Vi går och lägger oss tidigt för i morgon ska vi gå den enda delen av Inter Costal Waterways som vi kan använda. Alla andra delsträckor har minst en fast bro med max segelfri höjd på 65 fot och det är för lite för oss med en mast med antenner och allt som är närmare 70 fot. Men den här delen mellan Palm Beach och Fort Lauderdale har bara öppningsbara broar. Det är sannolikt även en av ICW:s finaste sträckor med fantastiska miljonärsvillor och stora motorbåtar längs stränderna.

Vi lättar ankar kl 07.00 och ger oss av mot den första bron som öppnar för oss en timme senare. Sedan gäller det att hålla lagom fart så man kan tajma all de följande 24 broarna och samtidigt beundra villorna, båtarna och trädgårdarna längs kanalen. Det blir en dag med många intryck och vi får även en del inside om de många kändisar som äger husen. Vi har sällskap med den engelska båten Folly och pratar med dem på vår VHF-radio. Alla broar har spännande namn och vid tretiden till exempel ropar vi upp Atlantic Avenue Bridge och får klartecken att passera. Vi når vårt mål i Fort Lauderdale, Las Ollas Marina, klockan 16.30. Tyvärr lite för sent för att få hjälp med landningen, marinan har stängt. Det är inte helt lätt att lägga till här för strömmen är stark och växlar dessutom riktning ett par gånger per dygn, men allt går bra.

Vi förtöjer båten ordentligt och städar och gör i ordning ombord, för i övermorgon ska vi lämna Pingisen för en resa till New York, men mer om detta i nästa resebrev.