Igår, den 3:e februari, var det julafton på Kuba. Nåja, kanske inte en sån där julafton med gran och gröt, men i alla fall med massor av julklappar, eller kanske ska man kalla dem presenter.

Hur som helst, efter en ganska tuff nattsegling från Key West i Florida med 2 – 3 knops motström i Golfströmmen och hög, krabb sjö så landar vi klockan 10.40 i Marina Hemingway utanför Havanna på Kuba.

Under styrbords vantspridare vajar den kubanska gästflaggan och den gula karantänflaggan som talar om att vi vill klarera in i landet. Seglingen hade tagit 18 timmar, 3-4 timmar mer än beräknat p.g.a. motströmmen.

Vi trixar oss in genom det smala inloppet med rev på bägge sidor och lägger till vid tullbryggan utan att ha en aning om att det är julafton. Här skall vi och Pingisen träffa alla de olika kubanska myndigheter som ska se till att vi kommer in i landet på tillbörligt sätt. Den första som kommer ombord är doktorn. Han frågar om vi är starka och friska och på detta svarar vi ja. Bra, då kan ni hissa ner den gula karatänflaggan meddelar han och börjar fylla i fyra stycken dokument som berättar att vi är starka och friska. Innan han lämnar tittar han intresserat på oss och frågar om vi har några presenter till honom. Vi ger honom 2 USD och beklagar att vi inte hunnit slå in dem i något paket. Det är ok ändå tycker han.

Nästa gäng som kommer ombord är Anna-Maria och Emilio från jordbruksdepartementet. Nu skall vår mat, grönsaker och frukt kollas. Man får bl.a. bara ta in max 12 ägg och ingen kyckling – fast vi har massor av bägge. De är mycket trevliga och vänliga och tittar runt i vårt pentry, i vårt kylskåp och i vår frys. Brittis berättar för dem att våra 24 ägg egentligen bara är 12 och att all kyckling i frysen är fläskkotletter som Hjalle tycker så mycket om. De fyller i ytterligare 4 blanketter i tre kopior med karbonpapper emellan och säger att allt ser bra ut. När de är klara så undrar de om de kan få någon liten present. Emilio får 1 USD och en burk Campell’s champinjonsoppa och Anna-Maria får 1 USD plus en burk ananas. De blir väldigt glada för sina presenter.

Nästa att borda Pingisen är knarkhunden Chico med förare narkotikapolisen. Det första Chico får syn på är vår lilla skeppshund Sailor med sin sjömansmössa käckt på svaj. Han blir väldigt förtjust över att träffa en kollega och ändå gladare då han får syn på Charlie, Älgen och alla andra i besättningen. Någon knarkjakt verkar han dock mindre intresserad av.

Inte heller polisen verkar så intresserad av sånt. Istället går han omkring och provar Brittis parfym som hon har i badrumsskåpet och pillar på alla våra elektronikgrejor som telefoner, datorer och radioapparater som ligger framme. När han hittar Hjalles klocka som ligger bredvid sängen undrar han om han kan få den i present. På det blev svaret nej. I stället får han 2 USD, 2 chokladkakor och tre tvålar. Tvålarna blir han extra glad för. Han öppnar paketet med de tre tvålarna så han kan gömma en i varje ficka. Innan han lämnar båten undrar han om han får byta sin klocka mot Hjalles för hans egen är sönder.

Även denna gång blir det nej. Medan Chico med förare är ombord så hör vi en trevlig kvinnoröst från kajen som frågar om vi är svenskar. Brittis kilar upp på däck och träffar Sveriges ambassadör här i Kuba Caroline Fleetwood med man och vänner som hälsar oss välkomna till Kuba. Hör av er om ni vill ha hjälp med något säger hon innan de skyndar iväg till ett lunchmöte. Härligt att ha UD i ryggen tycker vi

Besökarna fortsätter att komma ombord. Nästa gäng är kustbevakningen tillsammans med tullen. De klagar över att de haft så mycket att göra den här dagen, vi är den sjätte båten, och när vi berättar att våra vänner på SeaQwest snart skall komma höll de nästan på att bryta ihop. Sju båtar på en dag är tydligen i mesta laget vilket kanske också förklarar varför SeaQwest inklarering går på bara 2 timmar jämfört med vår som tog 3 timmar.

Tullen och kustbevakningen Tullen och kustbevakningen ber inte om presenter. Det gör man inte om man har kollegor med sig så man tittar lite misslynt på varandra. Men å andra sidan skall tullen ha betalt, 20 pesos convertibles eller CUC som turistvalutan kallas här. För 100 USD får man 87 CUC.

Nästa instans är ett besök hos passpolisen. Här stämplar de inte passet utan man får sitt visa på en lös lapp som man sedan förvarar inne i passet. Bra den dag man återvänder till USA utan Kuba-stämpel. Den trevliga och sympatiske passpolisen vill också ha present, och den här gången det blir 2 USD. Därmed har myndigheterna klarat av sitt jobb och fyllt i våra och båtens namn, våra passnummer, hemadress mm, mm på ett 20-tal blanketter så nu kan vi gå in till själva Marina Hemingway, en marina från slutet av 50-talet, d.v.s. innan revolutionen. Det brister en hel del i underhållet, delar av kajen har rasat ner i vattnet så man får vara lite försiktig när man lägger till.

Sista officiella besökaren ombord är Gabriel, the dockmaster. Gabriel har jobbat här i 18 år och pratar bra engelska och har mycket humor. Han berättar att vi skall betala 10 CUC i entryavgift, 15 CUC per person för våra visa samt 20 CUC för en s k crusing permit . Därtill kommer marinaavgiften som för Pingisen är 0,5 CUC/fot, runt 170 SEK per natt plus el och vatten. Det är rätt rimligt när man jämför med vad man betalar i USA. Gabriel verkar ha glömt att det är julafton så han får ingen present. Kanske ska vi ge honom en riktigt fin present lite senare bara för att han varit så snäll hela året.