Så är vi då tillbaka på båten här i Boston efter att ha varit på Saint Martin ett par veckor för att ta över vår nya lägenhet och köpa lite möbler. Med vår hyrbil och tar vi en tur till IKEA och köper lite svensk mat, kräftor, köttbullar, kaviar och lingonsylt mm. Tidigt på morgonen den 12 augusti släpper vi förtöjningarna och vinkar farväl till våra nya vänner på Winthrop Yacht Club. Vädret är vackert med en svag västlig bris. Vi har fullt ställ uppe med stor och genua men vi kör även motorn för att ladda batterierna och få lite varmvatten. Båten har ju legat på boj medan vi varit borta så vi har inte haft någon landström. Runt omkring oss börjar det dyka upp flöten till hummertinor, eller lobster pots som de kallas här, så det gäller att se upp så man inte får någon i propellern.

Första kvällen ankrar vi vid Iles of Shoals, en liten skärgård i havet utanför staden Portsmouth i New Hampshire med 3 större och flera mindre öar. Vi hittar en ledig boj i den mysiga vik som heter Gosport Harbor. Här njuter vi av en god middag och en vacker solnedgång. Det känns underbart att vara ombord igen och på väg mot nya äventyr.

 

Medan vi sitter här får vi besök av en amerikansk seglare som entusiastiskt berättar att han varit i Sverige. Han är väldigt förtjust över att vi kommit till USA och imponerad av att vi seglat över Atlanten. Vi får mycket information av honom om segling i Maine och han berättar att vi befinner oss precis på gränsen mellan New Hampshire och Maine. Den boj vi är förtöjda vid ligger i Maine men vår akter befinner sig i New Hampshire. Eftersom bland annat alkohollagstiftningen skiljer sig åt i de bägge staterna får vi tänka på var på båten vi tar vår ”sundowner”.

 

Nästa morgon lämnar vi den lilla arkipelagen redan vid soluppgången och sätter kurs norrut. Målet är den lilla viken på Jewell Island som enligt vår pilot bok ska vara en riktig liten juvel. Men som så ofta händer när man ser fram mot något som man har höga förväntningar på blir man besviken då man ser verkligheten. Viken är alltför smal för att man ska känna sig trygg för att inte hamna på klipporna om vinden vrider och dom vassa strandklipporna ser både farliga och fula ut. Efter en natt här lämnar vi den lilla viken och går in till staden Portland som inte ligger så långt härifrån.

 

Vi ligger ett par dagar hos Maine Yacht Services, en marina i Portland, där vi bl.a. skall bygga om vårt gasolsystem så att det passar den standard som gäller här i USA. Våra europeiska gasolflaskor är tomma och de går inte att fylla här beroende på andra säkerhetsbestämmelser.

Marinan fixar en adapter så att vi kan ansluta amerikanska gasolflaskor till vårt system Vi lånar en av marinans lastbilar och ger oss av för att köpa en amerikansk BBQ-flaska och kopplar in den. Det fungerar perfekt och Brittis jublar över att vi löst gasolproblemet. Nu behöver vi inte snåla med gasolen och kan använda ugnen utan att vara nervösa för att gasolen skall ta slut. De amerikanska gasolflaskorna kan bytas nästan var som helst, stormarknader, bensinstationer, convenient stores etc.

 

Sedan har vi upptäckt att det börjat läcka olja någonstans ur motorn. Efter lite undersökningar hittar Hjalle läckan. Det är en slang till turbon som är boven och det är ganska lätt fixat. Sedan har en bult till 12 V generatorn gått av vilket medför att jordningen inte fungerar. Efter en smärre ombyggnad löser Hjalle även detta problem. Samtidigt passar han på att byta olja och filter som vi köper hos Volvo Pentas verkstad i stan. Vi lånar åter marinans lastbil och ger oss av för att handla vad vi behöver. Samtidigt passar vi på att se oss om i Portland, en av Maines största städer.

 

Nu är ”Pingisen” klar för att ta oss på upptäcktsfärd i Maines skärgårdar. Vi beger oss till en skyddad vik där den trivsamma Robin Hood Marina lagt ut några bojar. Här är det liv och rörelse med många amerikanska och kanadensiska semesterseglare. Vi lägger oss vid tankbryggan och fyller på diesel innan vi går ut och tar en boj för natten. Det märks nu att vi kommit långt norrut för vattentemperaturen är bara 15 grader och nätterna är kyliga så vår värmare har kommit till användning igen.

 

Nästa stopp blir Tenants Harbor där vi ankrar i den norra viken. På vägen hit passerar vi en ö som är helt förstörd av skarvar, precis som så många öar i vår svenska skärgård. Här ligger bara ett par andra båtar så det är lugnt och fridfullt. En fiskebåt passerar nära oss och vi frågar om vi kan få köpa en hummer eller två. Det går alldeles utmärkt, vi får 2 stora fina humrar för 10 dollar.

 

 

 

Den kvällen har vi skaldjursfrossa på ”Pingisen”. Vi har kvar ett paket kräftor, inköpta på IKEA i Boston, och nu två nykokta humrar som vi äter med vitlöksmajonnäs. Kvällen är ljummen och stilla och vi dukar upp i sittbrunnen med levande ljus under en vacker stjärnhimmel.

 

Maines humrar är ju världsberömda och de ger ett rejält bidrag till statens ekonomi.

Varje år fångar man ca 35 miljoner kilo hummer till ett värde av 300 miljoner USD. Det finns runt 6 000 registrerade hummerfiskare i Maine och som regel är man 2 man ombord. Varje fiskebåt har ett flöte som är målat med dess färger och symboler som måste registreras hos fiskeristyrelsen i Maine. Det gör att fjärdarna är fyllda med färggranna flöten i regnbågens alla färger. Ibland ligger de så tätt att det nästan är omöjligt att ta sig igenom.

 

Maine är speciellt känt för sina delikata soft shell lobsters. Cirka en gång om året ömsar vuxna humrar sitt hårda skal. Dessa mjukskalshumrar kan inte exporteras utan vill man smaka på dem får man segla till Maine. Tack vare sitt mjuka skal är de lätta att rensa och de smakar gudomligt kan vi berätta. Man fångar humrar hela året runt, men högsäsongen är från slutet av juni till slutet av december.

 

Ungefär 10% av de humrar som stöter på en hummertina går in i tinan. Sedan försvarar den sin tina mot andra humrar eftersom det finns mat i tinan. Hummern har inga svårigheter att lämna sin hummertina om den vill så om någon kör på flötet och det inte går att ta upp tinan kan hummern lämna sin tillfälliga bostad när maten är slut. Allt detta förhindrar att hummern blir överfiskad. Några fiskare som vi pratade med sa att hummerbeståndet ökar i Maine. Humrarna trivs här i det rena kalla vattnet. Hummerfisket är strängt reglerat. Är hummern under 83 mm så är den för ung och åker tillbaka i havet. Stora humrar, över 130 mm, får inte heller fångas.

 

När vi vaknar nästa morgon ligger dimman tjock över viken så vi tar det lugnt på förmiddagen.

Vid 12-tiden lättar det lite och vi beslutar att segla vidare. När vi kommer ut på öppet vatten är dimman där igen. Vår mistlur är i gång hela tiden och radarn är naturligtvis påslagen. När vi närmar oss sundet som kallas Fox Islands Thorofare så ser vi på radarn att ett stort eko närmar sig förifrån. Snart hör vi en stor dieselmotor och radarn visar att vi har ett fartyg som passerar oss 50 meter om styrbord, men vi ser det inte. Det är ganska ruggigt när man ingenting ser. Under kolsvarta nätter kan man ju i alla fall se lanternor men i dimma ser man ingenting. När vi närmar oss North Haven lättar dimman något som ofta sker när man är nära land och vi går genom den mysiga farleden och njuter av den trolska stämningen.

 

Senare på eftermiddagen ankrar vi en vik som heter Winter Harbor. Det är en vik som är ganska krånglig att gå in i med flera grundflak, men sjökorten stämmer bra. Naturen omkring oss består av granitklippor och tät granskog, det är som att ankra i en norrlandsskog.

 

 

 

Vi ger oss av på upptäcktsfärd med ”Pingelina”, vår gummijolle, i den spännande skärgården. Överallt öppnar sig nya sund och vikar och det är lätt att åka vilse om man inte är uppmärksam. Vi letar oss in till grannviken som heter Seal Bay och är mycket vacker. Här blir vi ombordbjudna på en engelsk segelbåt, en Oyster med det lustiga namnet 2 x 11.

 

I vår vik ligger också en båt från Canada. Ombord finns en man med sina två söner. Dom kommer över till oss för att fråga var vi kommer ifrån och de blir mycket imponerade av vår berättelse om segling över Atlanten och ner till Sydamerika. Senare på eftermiddagen kommer ett par i en gummijolle och hälsar på. De berättar stolt att de har seglat i Östersjön och varit med sin båt i Sverige. De hade haft båten liggande i Danmark över vintern. De ger oss många värdefulla tips var vi kan ankra tryggt och bra här i Maine. Det är verkligen roligt och spännande med alla dessa spontana kontakter med trevliga människor. Det är verkligt berikande med dessa samtal och vi lär oss massor av nya saker. Varför är vi så dåliga på sånt när vi lever vårt dagliga liv i Sverige.

 

Nästa morgon vaknar vi av ett av de värsta ljud man kan höra på en båt, ljudet av ett ankare som skrapar och glider över klippor. Vi draggar! Inte så roligt när man är omgiven av klippor och hummerflöten. Hjalle rusar upp på däck, startar motorn och börjar hissa upp ankaret. Naturligtvis händer då det som bara inte får hända i en sån här situation, ankarkättingen fastnar i ankarvinschen som tvärstannar och säkringen löser ut. Nu kan vi varken få upp ankaret eller lägga ut mer kätting. Enda möjligheten är att skruva isär ankarvinschen och med stora skruvmejslar bända loss kättingen och sedan skruva ihop vinschen igen. Det är nervpirrande minuter när Hjalle jobbar som en galning på fördäck medan vi glider allt närmare klipporna akterut. I sista sekunden är allt klart och vi kan få upp ankaret.

 

 

Vi går till Seal Bay där ankarbotten är säkrare och pustar ut. Puh, det var nära ögat! Vi lugnar ner oss medan vi äter en ordentlig frukost.

En plats som vi gärna vill besöka här i Maine är Acadia National Park som skall vara fantastiskt vacker. Parken är en av USA:s äldsta och ligger på den stora ön Mount Desert Island så det blir nu vårt nästa mål. Vi går in till en av öns hamnar, Southwest Harbor. Härifrån kan man åka gratis med buss till Bar Habour och till nationalparken. Här finns också ett par bra affärer, för det är åter dags att fylla på förråden. Av en fiskare köper vi också ett par nyfångade humrar som vi mumsar på till middag.

 

Men det är nu, när vi ligger här i Southwest Harbor, som vi för första gången hör talas om orkanen Irene. Vi har svårt att tro att en orkan skulle kunna komma så här långt norrut, men vi pratar med folk runt omkring oss och de flesta börjar vidta olika åtgärder inför hotet att drabbas av Irene. Snart förstår vi att det är allvar, så i stället för att besöka nationalparken börjar vi titta i sjökorten efter något ställe där vi kan lägga ”Pingisen” i någorlunda skydd när orkanen drar fram. Vi har också gått med i BoatUS, en organisation ungefär som Trossen i Sverige, och var tredje timme får vi nu ett mail från dem om Irenes utveckling och med tips och goda råd hur man skall bete sig om orkanen kommer. Efter moget övervägande bestämmer vi oss för att segla västerut igen. Vi går först till Buck Harbor, ett ställe som vi hört skall vara ett ”Hurricane Hole”. Det blir en tuff segling med vindar på upp till 17 m/s. När vi kommer fram är alla marinans bojar upptagna så vi tar en ledig privat boj. På kvällen får vi regn och åska medan vi äter en delikat middag med lax och nykokta räkor och diskuterar vart vi skall ta vägen.

 

När vi kommer upp på däck nästa morgon är vädret åter soligt och vackert. Vi ser killen på grannbåten plocka ner alla segel och allt annat ovan däck. Vi känner nu verkligen att orkanen börjar närma sig. Vart ska vi ta vägen och var kan vi hitta en ledig och stark boj?  Vi får besked om att Irene nu klassas som en klass 3 orkan med vindhastigheter över 100 knop, 50 sekundmeter eller nästan 200 km/tim och att den dragit in över land nere vid Chesapeake Bay. Den amerikanska Atlantflottan i Norfolk har beordrats ut till havs för att undvika orkanen och president Obama har beslutat att en kvarts miljon människor i New York skall lämna staden och söka skydd längre inåt land. Efter mycket diskuterande bestämmer vi oss att gå upp i Penobscot River. I en orkan är det faktiskt inte vinden som är det farligaste utan vågorna, och uppe i floden borde vi i alla fall vara skyddade mot höga vågor.

Och vi har tur, vi hittar en ledig och riktigt stadig boj hos Midcoast Marin en bra bit upp i floden. På vår bloggsida har vi skrivit om vad vi gjorde och vad som hände när Irene passerade nästan rakt över oss.

 

 

När orkanen väl passerat utan att vi drabbats av några skador, sätter vi tillbaka våra segel och allt annat som är nerplockat från däck och går tillbaka ut ur floden. Vi går till en mycket skyddad vik som heter Smiths Cove efter att först ha gått in till Castine för att komplettera förråden. I Smiths Cove hade många stora båtar sökt skydd under Irenes framfart och några av dem ligger fortfarande kvar när vi kommer in i viken. Det är en mycket bra ankarbotten här och vi är så lyckliga över att ha klarat oss igenom en orkan och att vara ombord igen. Här skriver vi bloggen om vårt äventyr med Irene och nästa dag går vi tillbaka till Castine för att lägga in den på hemsidan. Här får man nämligen använda bibliotekets WiFi helt gratis.

 

Vi gör ett stopp i Mackerel Cove på Swans Island när vi är på väg tillbaka till Acadia National Park. Något har fastnat i rodret så Hjalle dyker ner i det kalla vattnet och plockar bort kelp och annat skräp. Runt båten ser vi många gulliga sälar som nyfiket sticker upp sina söta huvuden och undrar vad vi är för några. Det blir ett skönt och avkopplande dygn på denna ankarplats. Vi behöver nog lite lugn och ro för att hämta oss från stressen och oron när Irene passerade. Och sälarna var just det sällskap vi behövde.

 

Vi går tillbaks till Southwest Harbor för att få tillgång till Internet och ordna med pumpout från våra holdingtankar. Brittis passar på att handla lite bröd mm. På väg tillbaka till båten träffar Brittis de trevliga amerikanarna vi hade mött på hotellet i Bangor då Irene härjade som värst. De har kommit hit med bil och åkt ner till hamnen för att se om ”Flying Penguin” ligger där. Tyvärr hade de missat oss då vi låg vid pumpoutbryggan. Lustigt att man träffas på det här sättet, men de var glada att höra att båten och vi var oskadda, dom hade tänkt på oss och undrat hur det gått.

När allt är klart går vi till Northeast Harbor där vi tar en boj. Nu skall utflykten till Acadia National Park äntligen bli av.

Vi tar gratisbussen till Bar Harbor och vi åker genom de lägre delarna av nationalparken. Vi ser många som cyklar vissa sträckor och åker buss andra sträckor. Bar Harbour är en mysig liten stad som besöks av inte mindre än 5 miljoner besökare varje år. Vi går runt och tittar på alla affärer där en stor artikel verkar vara souvenirer i form av älgar av alla tänkbara slag. Det finns gott om älg i parken och det är tydligen något mycket exotiskt.

Vi köper biljetter till en trolley som skall ta oss runt i nationalparken men först passar vi på att äta en fantastisk lobster roll, en lobster sallad och en mumsig blåbärspaj på en trevlig restaurang nere vid vattnet.

 

Acadia National Park omfattar nästan hela ön Mount Desert Island, den totala ytan är 140 kvkm.  Acadia är USA:s första nationalpark öster om Missisippi. Det finns 200 km preparerade stigar i parken i varierande svårighetsgrad. John D. Rockefeller Jr finansierade och ledde arbetet med att bygga 100 km vägar avsedda för häst och vagn. En del av dessa används i dag för rullskidor och för längdskidåkning på vintern. I början av 1900-talet kom många förmögna amerikaner hit med tåg eller ångbåt för att finna vacker natur och behaglig sommartemperatur. De byggde sig eleganta sommarhus med 80-100 rum, de var med andra ord inte särskilt trångbodda. Många av dem gillade att fotvandra i den vackra parken och finansierade därför nya stigar. Vi passerar många av dessa hus, t.ex ett som ägs av familjen Campell, tillverkare av de berömda sopporna.

 

 

Mount Cadillac, det högsta berget i parken, är också med sina 466 meter det högsta på hela Amerikas ostkust norr om Rio de Janeiro. Turistguiderna i Mount Cadillac gör ett stort nummer av att det är här som solen först går upp i USA. Från Mount Cadillac har man en helt vidunderlig utsikt.

 

Namnet har berget fått från fransmannen Antoine de la Cadillac som beviljades äganderätten till ön Mount Desert i slutet på 1600-talet. Senare grundade han också Detroit och inspirerade till namnet på den berömda bilen, Cadillac.

 

 

På vår tur kommer vi också förbi Jordan Pond, en av de vackra insjöarna som ligger i parken och som bildades under istiden.

 

 

 

 

Så småningom kommer vi tillbaka ner till kusten där vi hamnar i en riktig turistfälla som kallas Thunderhole. När vågorna rullar in mot klipporna här kan man ibland höra att det låter som det åskar när vattnet trycks upp genom hålet i klippan.

 

 

Vi har sett betydligt mer spännande thunderholes under vår segling, men behållningen är guiden, en riktig lustigkurre som lockar till många skratt.

 

 

 

USA:s enda fjord på ostkusten ligger i Mount Desert Island och heter Somers Sound. Den är vi ju bara tvungna att kolla men den blir tyvärr en besvikelse. När man har sett de norska fjordarna är detta inget man skriver hem om, men amerikanarna gör ju som vanligt, marknadsför allt som möjligen kan ge några intäkter. Vi bidrar dock inte till några sådana för vi seglar ju vår egen båt in i fjorden där vi får bevittna en lokal regatta på nära håll när ett 15-tal båtar med fyllda spinnakrar går in i fjorden. Vinden vrider fram och tillbaka och växlar hela tiden i styrka, från stiltje till 15 m/s, och skådespelet med de kämpande besättningarna är mycket underhållande. Här träffar vi också på en hummerfiskare och vi köper ännu ett par fina soft shell lobsters. Den mysiga hummermiddagen njuter vi i en av våra favoritvikar, Seal Bay. Detta är vårt tredje besök i viken.

 

Pulpit Harbour, som inte ligger mer 15 sjömil från Seal Bay, är vårt nästa mål, en jättefin naturhamn. Vi stannar här två nätter för vi gillar verkligen denna skyddade vik. Här träffar vi den amerikanska HR 37:an Borealis med Tatja, Paulo, Mia och Remy ombord. Tatja är finska men kom till USA redan när hon var 6 år.  De skall ut på ett års långsegling till Karibien. Paulo är professor på MIT i Boston och håller på med forskning inom försvaret. Nu tycker han att det skall bli skönt att ta en paus från forskningen ett tag och vara tillsamman med familjen på heltid. Mia och Remy är jättegulliga tjejer, 7 och 9 år gamla. Vi lånar ut Leon Schulz bok, “The missing centimeter”. Boken handlar om deras ett års långa segling från Sverige till Västindien och tillbaka och om hur det är att långsegla med barn och ha skola ombord. Tatja har sökt efter boken i USA men ej hittat den, så hon blir jätteglad. Vi har ju seglat tillsammans med Leon och hans familj, så vi skriver ett mail till honom och berättar om Tatja och Paulos planer. Leon skriver i sin tur till Borealis och Mia och Remy blir entusiastiska när de förstår att författaren till boken skrivit till dem. Tänk att få mail av en riktig författare och som dessutom skrivit en bok om det de just nu står i begrepp om att göra! Det är verkligen trevligt att träffa den unga familjen och vi kommer säkert att ses igen.

 

Vädret blir nu lite sämre när vi går rakt över fjärden till den charmiga lilla staden Camden.

 

 

 

 

 

 

Här tar vi en boj, den kostar 40 dollar per dygn, men då får man också låna marinans bil i två timmar. Det är bra för vi har återigen fått problem med främre toan, så Hjalle vill köpa några rörtänger så att han kan fixa den. Det finns två bra järnhandlare i Camden och för säkerhets skull köper vi en rörtång i varje. Vi hinner även med en sväng till den närliggande staden Rockport. Här finns ett litet välkänt operahus som har föreställningar på torsdagar. Tyvärr är det inte torsdag idag så i stället åker vi och storhandlar på supermarketen Hannaford. När vi kommer tillbaks till marinan låter vi varorna ligga kvar i bilen medan vi hämtar ”Pingisen” från sin boj och förtöjer vid bensinbryggan. Här är det enkelt att med marinans små vagnar få ombord allt vi handlat.

 

På vår fortsatta väg österut ankrar vi än en gång på vår vanliga plats i Tenants Harbor. Här grillar vi våra nyinköpta revbensspjäll, jättegott. Nästa stopp är Boothbay Harbor där vi tar en boj i Carousel Marina. Nu märker vi att säsongen lider mot sitt slut för överallt finns det lediga bojar och det är inte längre trångt i affärerna.

Boothbay Harbor är en jättecharmig liten stad med många gallerier. Vi pratar med flera av konstnärerna som stolt visar oss sina konstverk.

 

 

 

 

I den vackra katolska kyrkan träffar vi en kyrkovaktmästare som berättar att eftersom turistsäsongen nu är över så hålls gudstjänsterna inte i själva kyrkan utan i källaren en trappa ner. Vi tar en promenad in till själva staden och går då över en lång charmig gångbro av trä som en gång i tiden var öppningsbar. Brovaktarens hus ligger kvar mitt på bron men är nu privatbostad.

 

 

 

Härifrån fortsätter vi till den närliggande Southport Marina för att än en gång fixa lite olika problem ombord.

Det är inte långt, vi går genom en mysig kanal med en öppningsbar bro. I Southport är det så grunt att vi bara kan gå in vid högvatten. Vi får ligga på en boj och vänta till nästa morgon innan vi kan gå in till själva marinan.

 

 

 

Dockmaster här är en manhaftig och driftig kvinna som gör oss uppmärksamma på ett flöte till en hummertina som ligger nära båten. Nästa morgon när vi skall gå in till marinan har vi flötet runt rodret. Hjalle får göra ännu en insats för att få loss oss.

 

Här kan vi äntligen fixa problemet med den främre toaletten. Alla Hjalles ansträngningar hade hittills varit förgäves. Avloppsröret från holdingtanken måste tas loss och göras rent, men kopplingarna är omöjliga att rubba med de vektyg vi har. Till slut får vi hjälp av en av varvets mekaniker som lyckas få loss röret. Sedan försvinner han som en blixt. När vi frågar vart han tog vägen säger varvspersonalen att han åkt hem och duschat. Det finns vissa båtjobb som är mindre attraktiva så att säga.

 

Vi har också haft oljud från rodret när vi kört för motor. Hjalle har varit nere och kollat och tagit bort lite kelp. Nu får vi även hjälp av en dykare, men han konstaterar också att rodret och propellern ser helt ok ut. En del problem är svåra att hitta orsaken till. Brittis passar också på att tvätta. Alla amerikanska marinor har en tvättstuga med stora moderna tvättmaskiner. Det brukar kosta 1,50 dollar för tvätt och 1,25 dollar för torktumlaren (knappt 20 kr för en omgång tvätt).

 

 

Under tiden vi är i Maine hinner vi bli ganska trötta på att behöva kryssa mellan alla dessa hummerflöten. Man kan inte släppa på uppmärksamheten en sekund, för då fastnar man garanterat med roder eller propeller i ett flöte.

På vägen ner till Boston stannar vi först i Sebasco Bay, där vi får ligga gratis på en boj. Det är den sista övernattningen i Maine.

 

 

 

En månad har vi tillbringat här uppe och det som vi kommer att minnas mest är naturen, de fina ankarvikarna, hummertinorna, humrarna och alla trevliga människor vi mött och så naturligtvis allt omkring orkanen Irene, den upplevelsen kommer vi aldrig att glömma.