När vi tar vår morgonpromenad längs stranden här i Punta del Este kommer vi förbi två minnesmärken, längst ute på udden. Det ena är ett ankare som placerats där för att markera gränsen mellan Södra Atlanten och Rio de la Plata, det andra är ett minnesmärke, rest av Rotary och Lions i Punta del Este till 60-årsminnet av sjöslaget här utanför mellan det tyska slagskeppet Admiral Graf Spee och tre engelska kryssare.

Det är en händelse som alla här känner till, även de yngre. Sydamerika var ju i stort sett förskonat från 2:a världskrigets fasor, men den här dramatiska händelsen i krigets inledningsskede utspelades precis utanför deras farstudörr.

 

Brittis undrar: ”Vad handlar det här om? Vad var Graf Spee för ett fartyg och vad hände med det? Varför har dom satt upp ett sånt här minnesmärke här?” Det är klart att en gammal marinofficer kan ju inte låta en sådan undran stå obesvarad, om man så bara är officer i reserven. Så här kommer en sammanfattning av den morgonens föreläsning.

 

Graf Spee levereras från varvet i Wilhelmshaven 1936 och placeras som flaggskepp i den tyska flottan. Hon skickas sedan på flera resor ner till farvattnen utanför Spanien, där ju inbördeskriget med tysk inblandning rasar i slutet av 30-talet. I maj 1937 representerar Graf Spee Tyskland vid marinparaden vid Spitheat i England i samband med kung Georg VI:s kröning.

 

Även Sverige får besök då Graf Spee i september 1937 besöker Visby i samband med en marinmanöver i Östersjön. 1938 går fartyget tillbaka till varvet för vissa ombyggnader. Bl.a. installeras något alldeles nytt, en radar. Denna radar är inte bara avsedd för navigation utan kan även användas för eldledning. Detta var naturligtvis något mycket hemligt på den tiden.

Den 1 november 1938 utses Kapitän zur See, Hans Langsdorff, till fartygschef och den positionen behåller han ända till slutet. Nu inleds en intensiv utbildningsperiod med flera stora övningar ute på Atlanten tillsammans med andra enheter ur den tyska flottan. Engelsmännen ser naturligtvis med viss oro på den tyska flottans uppbyggnad som ju dessutom strider mot Versaille-fredens villkor.

 

Den 21 augusti 1939, knappt två veckor innan andra världskriget bryter ut, lämnar Graf Spee sin bas i Wilhelmshafen, fullt utrustad för krig. Ordern är att gå till en utgångsposition i Södra Atlanten. En dryg månad senare får fartyget order om att börja sänka allierade handelsfartyg. Under de följande två månaderna sänker Graf Spee 9 s.k. ”fientliga handelsfartyg”.

 

Detta innebär naturligtvis ett stort hot mot den sjöfart som skall försörja England, och den brittiska flottan skickar ut flera stridsgrupper för att söka upp och sänka det tyska slagskeppet. En sådan grupp består av den tunga kryssaren Exeter och två lätta kryssare, Ajax och Achilles, under befäl av viceamiral Harwood. Tidigt på morgonen, onsdagen den 13 december 1939, det vill säga exakt på dagen 70 år innan vi själv kommer seglande i dessa vatten, siktar den engelska flottstyrkan Graf Spee och sjöslaget börjar.

 

Graf Spee koncentrerar sin tunga eld från sina 28 cm kanoner mot Exeter som efter 20 minuter är svårt skadad av flera träffar. Ajax och Achilles anfaller som bålgetingar och lyckas skada Graf Spee med flera träffar, dock inte alltför allvarligt. Graf Spee koncentrerar nu sin tunga eld mot de två lätta kryssarna som lägger ut rök och drar sig tillbaka för att senare kunna anfalla i nattens mörker. Man är inte medveten om att Graf Spee kan se i mörkret med hjälp av sin radar.

 

Graf Spee styr en västlig kurs in mot Rio de la Plata och upptäcker plötsligt det brittiska lastfartyget ”Shakespeare” och beordrar det att stoppa. Sedan besättningen gått i livbåtarna sänker det tyska slagskeppet sitt tionde lastfartyg. Samtidigt signalerar man till engelsmännen att de har landsmän att rädda i livbåtarna. På så sätt fördröjer man de förföljande kryssarna.

 

Det står nu helt klart att Graf Spee styr mot neutralt vatten i Rio de la Plata för att reparera sina skador. Strax efter midnatt den 14 december ankrar man utanför Montevideo i Uruguay. Enligt internationell lag har man nu 72 timmar på sig innan man måste lämna det neutrala Uruguays territorialvatten igen. Utanför ligger de tre engelska fartygen och väntar. En intensiv diplomatisk verksamhet börjar för att förmå Uruguay att utsträcka tiden för reparationer och för att låta tyska fartyg med material anlöpa hamnen (om de nu kan smita förbi engelsmännen). Men den engelskvänliga regeringen i Uruguay har inga planer på att tillåta något sådant.

 

Skadeläget efter striderna den 13 december såg ut så här:

 

Graf Spee:    36 döda, 60 sårade, 2 st 21 cm och 17 st 15 cm träffar som slagit ut vattenförsörjning, alla kök mm. Mycket lite ammunition kvar.

Exeter:    61 döda, 23 sårade, två av de tunga pjäserna utslagna, brand ombord, svåra läckor, all kommunikations- och navigations-utrustning utslagen.

Ajax:    7 döda, två tunga pjäser utslagna.

Achilles:    4 döda, inga allvarliga skador.

 

Kapten Hans Langsdorff står nu inför ett ödesdigert beslut. Vad skall han göra? Gå ut mot en ganska säker undergång mot en överlägsen fiende? Engelsmännen har förstärkningar på väg med högsta fart. Skall han överlämna sig, sitt fartyg och sin besättning till de uruguayanska myndigheterna vilket säkert skulle innebära att engelsmännen så småningom kan lägga beslag på fartyget?

 

Under de 72 timmarna i neutral hamn ordnas med sjukvård för de skadade och en ståtlig begravning med alla militära hedersbetygelser för de döda. Det fanns, och finns än i dag, en stor, tysk koloni i Uruguay som naturligtvis deltar.

 

När tiden börjar rinna ut den 17 december lättar Graf Spee ankar kl 18:30 och går långsamt ut genom den muddrade rännan, ut mot internationellt vatten. Men i stället för att gira babord mot öster, ut mot Atlanten och de väntande engelska fartygen, girar Graf Spee styrbord och tar en västlig kurs. Efter en liten stund stoppar fartyget, våldsamma detonationer hörs när utplacerade sprängladdningar exploderar, våldsamma bränder utbryter ombord och fartyget börjar sjunka. Detta dramatiska skådespel bevittnas av 1000-tals människor på stränderna och naturligtvis av de engelska kryssarna. Langsdorff har bara tagit med sig en liten del av besättningen som nu plockas upp av det argentinska fartyget ”Colossus” och fraktas in till Buenos Aires.

 

Efter att den tyska besättningen fått tillstånd att stanna i Argentina väljer Kapitän zur See Hans Langsdorf att begå självmord. Vraket efter Graf Spee syns då ännu över vattenytan i det grunda Rio de la Plata och blir snart föremål för engelsmännens undersökningar. Bl.a. lyckas man bärga delar av den hemliga radarutrustningen. Under årens lopp har dock fartyget sjunkit ner i dyn och markeras idag av ett par ljusbojar. Planer finns att försöka bärga fartyget, men det är en helt annan historia.

 

”Jaha” säger Brittis, ” så det var dom ljusbojarna vi passerade i natt. Jag undrade varför du plötsligt var så intresserad av ett par ljusbojar, men nu förstår jag”. Vi lämnar udden med minnesmärkena för att gå tillbaka till båten. Jag tittar än en gång på ankaret som lagts dit för att markera gränsen mellan Rio de la Plata och Atlanten. Under sjöslaget satt det på den engelska kryssaren Ajax.