Vi landar tidigt på morgonen i ett regnigt Rio de Janeiro. Det har regnat otroligt mycket under tiden vi varit borta. Vi hade ju bett Hector, som har haft hand om båten medan vi varit borta, att vädra ut i båten så ofta som möjligt, men det har varit svårt med det eviga regnandet. Tyvärr innebär det att ”Pingisen”, som brukar vara så torr och fin, har fått mögel på gardiner och på vår ljusgröna fina Alcantara klädsel. Även kläder och annan utrustning har svarta mögelprickar på flera ställen. Vi blir jätteledsna för detta förstås, men det är bara sätta igång att sanera.

 

Vi har tur, för de två följande dagarna bjuder på strålande väder, så vi kan tvätta och vädra. Vi går till vår favoritvik Praia Dentista, och när vi ligger där dyker vår kompis Jörgen upp. Han hade upptäckt att ”Pingisen” hade lämnat bojen i Frade, så han tar en sväng med sin motorbåt ”Miss Bonnie” ut till Dentista. Han vet att vi trivs här. Jörgen bjuder på lunch från den flytande restaurangen här och vi får en härlig eftermiddag tillsammans. Vi njuter av att kunna bada i det varma, kristallklara vattnet igen. Tyvärr är hans hustru Gurli inte med, hon är hemma i Sverige för en operation.

 

Efter dessa soliga dagar är regnet tillbaka. Som det regnar, helt utan uppehåll i mer än två dygn. Vi utnyttjar de här regnvädersdagarna till att ordna med lägenhetsförsäljning mm. Vi lägger oss hos Iate Clube Angra dos Reis där vi kan ligga på en boj och surfa på Internet. Sedan går vi till våra brasilianska kompisar Tito och Edit och deras hus i kanalen i Bracuhy. Här får vi ligga vid deras brygga tillsammans med deras båt, Gitta IV.

 

Tito fixar så vi får 220 volt till vår landströmskabel (Brasilien har 110 V, 60 Hz), så här ligger vi tryggt med både el och vatten. Tito och Edit är så hjälpsamma så man tror inte det är sant. Vi blir bjudna på frukost på deras veranda varje morgon, Tito ordnar så att våra gasolflaskor blir fyllda och vi blir körda till alla ställen som vi behöver besöka.

 

Det talas mycket om byråkratin i Brasilien, stela och jobbiga tjänstemän och långa procedurer. Så döm om vår förvåning när vi går till tullen för att ”öppna upp” båten, ett stort leende och ett ”Välkomna tillbaks från Sverige”. Våra papper ordnades och han ger oss tips om vilka papper vi inte skall visa vid nästa tullinklarering. Nästa station är Policia Federal som har ansvar för immigration. Här skall vi fixa våra permanenta visa, återigen ett glatt igenkännande. Vi får fylla i några blanketter och lämna fingeravtryck på alla fingrarna. Om 6  månader kommer vi att få ett brasiliansk ID-kort. Sedan kan vi slå oss ner här för gott om vi vill.

En kväll hos Tito och Edith badar vi bastu med efterföljande snack i deras pool med ett glas champagne.  En annan dag är vi 10 personer som äter en härlig fisklunch på en strandrestaurang i Taratuba. Alla är så öppna och trevliga, synd bara att det går så långsamt med vår utveckling när det gäller portugisiska.

 

Den 2:a oktober är en speciell dag, då blir Rio vald till Olympiastad 2016. Det är förstås dagens samtalsämne och naturligtvis kommer funderingarna igång om allt som måste ordnas innan 2016 – nya arenor, hotell, vägar och tunnelbanestationer bland annat. Inte desto mindre märker man stoltheten hos brassarna att vara utvald. Första gången OS kommer till Sydamerika! Och dessutom har man fotbolls-VM två år innan. Rio kommer att bli ett ”hot spot” de närmaste åren.

 

Vädret är inte speciellt bra under den här tiden, det är varmt men mycket regn.

Vi har skaffat ett nytt väderprognosprogram, SPOS. Det är samma program som Arne och Helene använde sig av under sin jordenruntsegling med Yaghan. Men för att kunna ta ner väderfilerna måste vi använda vår satellitmottagare. Så vi kontrollerar att vår Fleet Broadband fungerar. Det gör den inte! En röd lampa lyser på mottagaren som betyder, lämna in apparaten för reparation! Vad har hänt?

 

Hjalle kontaktar leverantören Cordland i Sverige som meddelar att man skickat upp en ny satellit vilket kräver en ny programvara. Det nya programmet skickas till oss via e-mail men vi får inte Fleeten att fungera. Vi tar kontakt med tillverkarens serviceorganisation i Rio. Dom servar normalt oljeborriggar och stora handelsfartyg, men de lovar att komma nästa dag för att titta till lilla ”Pingisen”. Hjalle kontaktar Cordland igen per telefon och får då veta att vårt abonnemang är avstängt! Enligt Göran på Cordland är det vi själva som begärt detta vilket vi naturligtvis inte har gjort. Hjalle frågar om de har kopia på vår uppsägning men får till svar att vi gjort den muntligt per telefon. På frågan om när de skickat bekräftelsen på uppsägningen får vi veta att någon sådan aldrig skickats. Helt vansinnigt, varför skulle vi säga upp abonnemanget på en utrustning som vi betalt massor av pengar för och som är helt nödvändig för vår väderinformation nere i den stormiga södra oceanen. Dessutom när det inte kostar något att ha ett abonnemang, det kostar bara när man använder det.

 

Göran på Cordland lyckas efter ett par timmar få liv i vårt abonnemang igen, men då är Rio-killen redan på kajen. Serviceteknikern byter ut vår stenåldersvariant av programvara till den senaste versionen, något som vi själva kunnat göra om bara inte abonnemanget hade varit avstängt.  Sådana här servicekillar är inte billiga så vi blev av med 900 dollar för något som vi inte själva var skuld till.

Vi ber Cordland om att få någon form av kompensation för deras misstag att säga upp vårt abonnemang, men det är de inte det minsta intresserade av. Vi tycker det är riktigt uselt med tanke på hur mycket pengar som vi har handlat för hos dom.

 

Dagen efter är det den stora ”fotbollsdagen”. Sverige skall möta Danmark i Idrottsparken i VM-kval. Jörgen och Gurli har skaffat en kanal som sänder matchen i direktsändning. Vi tar med oss vår svenska flagga och tar vår jolle ”Pingelina” längs kanalerna till Jörgen och Gurli. Vi blir bjudna på en fantastisk lunch innan matchen. Med på lunchen är också Gurlis och Jörgens son Christian och hans brasilianska flickvän Theis. Christian bor i San Paulo, men han är svensk medborgare, så vi är tre som håller på Sverige och två på Danmark. Ja Danmark vann ju, så nu är Sveriges chanser att komma till VM i Sydafrika borta. Men vi håller ju på Brasilien, och dom skall vara med!

 

Dagen efter träffas vi alla sex igen på restaurangen Canto das Canoas, på ön Ilha do Gipóia. Strålande väder och söndagslunch betyder mycket folkliv. Hit kommer turbåtar och privata båtar, barnfamiljer, turister och de rika från Sao Paulo. Det finns så mycket att titta på och det är härligt att se att barn får ta rikligt med plats. Vi äter gott och har en härlig samvaro, den sista på ett tag då vi skall börja vår segling söderut nästa dag.

 

Så lämnar vi då Ilha Grande skärgården där vi tillbringat så många härliga månader tillsammans med våra nya vänner i Bracuhy. Det är inte utan att vi känner en stor saknad när vi styr ut mot havet. Vi får en fin segling i sköna vindar och ankrar över natten i viken utanför staden Ubatuba innan vi nästa dag går vidare mot Sao Paolo-bornas seglarcentrum Ilha Bela. Vinden vrider emot hela tiden så det blir inte så mycket segling, mer segelstöttning av järngenuan.

 

Väl framme i Ila Bela går vi in till en av båtklubbarna här, Iate Clube Pinda, där vi tar en boj. Ilha Bela är Brasiliens Sandhamn eller Marstrand. Vi blir hämtade av en av klubbens motorbåtar och tar en skön promenad längs stranden och ser oss omkring, äter en god lunch på en av restaurangerna och tar sedan en titt på den finaste klubben här, Iate Clube Ilha Bela.

 

Vi har ju problem med vår laddare till batterierna och vi har blivit lovade att få det fixat hos Mastervolts brasilianska representant i Santos, Electro Service. Nästa dag går vi därför upp tidigt för att segla de 70 sjömilen till Santos. Vi har nordostlig vind när vi lämnar bojen, helt enligt prognosen, och vi ser fram mot en skön dag på havet. Men efter bara en timme vrider vinden till sydväst, d.v.s. rakt emot, och ökar till 22 m/sek. Det är bara att vända och gå tillbaka till vår boj.

 

Nu får vi kontakt med Peter Hultén, en god vän till våra Täby-kompisar Carl-Erik och Helén Kanne. Peter har bott i Brasilien väldigt länge och har ett sommarställe på Ilha Bela. Peter berättar att han skall bli OSK:s ombud i det här området. Genom Peter får vi också kontakt med en annan svensk, Bo Falck, som har sin båt i Iate Clube Ilha Bela.  Bo fixar så vi kan äta middag på denna förnäma klubb. Innan middagen hinner vi också med att ta lokalbussen in till centrum. Där finns ett stort och bra snabbköp där vi kompletterar förråden. Vi passar även på att ladda vårt brasilianska telefonkort med lite mer pengar. Väl tillbaka på klubben äter vi en fantastisk sushimi-middag. Fisken är så underbart färsk och god så vi beställer in en extra portion. Ett gott vitt Mendoza-vin från Argentina kompletterar denna måltid medan solen sjunker över San Sebastiao, staden tvärs över sundet.

 

Nästa morgon är det dags för nästa utbrytningsförsök till Santos. Den här gången går det nästan två timmar innan ett jätteåskväder med kulingvindar närmar sig förifrån. Vi vänder igen, men den här gången går vi till Iate Clube Ilha Bela. Vår nye bekant, Bo Falck, har ordnat så vi får ligga här på denna annars privata klubb. Vi får nu förtöja vid deras nya bryggor. Det blir dock en ganska besvärlig tilläggning med 15 m/s sidvind, men det lyckas så småningom. Här kommer vi också åt Internet via klubbens WiFi-nät.

 

På kvällen går vi till en helmysig restaurang som Peter Hultén har rekommenderat. Den ligger ganska nära yachtklubben och heter Marakuthai (för er som kommer hit någon gång i framtiden). Olika mysiga lyktor och stora stearinljus ger en trivsam belysning. Alla bord och stolar är olika och all inredning har en österländsk stil. Vi blir hälsade välkomna av Monica, som pratar bra engelska. Hon berättar att restaurangen ägs av Renate som är 20 år. Hon startade den för 2 år sedan och restaurangen har redan fått flera priser för sin fina inredning och goda mat. Renate har blivit lite av en kändis då hon varit med i både tidningar och TV.  Nu var hon i Sao Paulo för att öppna sin andra restaurang. Vi får ännu en helkväll här på Ilha Bela tack vare åskvädret.

 

Nästa morgon gör vi vårt tredje försök att gå till Santos och nu lyckas vi. Vi får sällskap av ett stort gäng delfiner, de första vi sett på länge. Det är så härligt när de leker runt båten. Vi kommer fram till Santos strax innan mörkret. Santos är en jättehamn, Sydamerikas största. På redden utanför ligger minst 30 stora lastfartyg och väntar på sin tur att lasta eller lossa inne i hamnen.

 

Vi går i in i en av kanalerna och lägger oss i Marina Pier 26. Här skall vi nu få hjälp med att fixa vår Mastervolt laddare som beter sig underligt. Vi har haft kontakt med företaget Elektro Service redan när vi var i Bracuhy, så de känner väl till vårt problem. Men nu visar det sig att de inte har den kabel som behövs för att ladda in den nya mjukvaran, trots att de försäkrat att de hade det. Därför beställs kabeln nu från Mastervolt i Holland som skall skicka hit den med kurirpost. Det skall bara ta max 2 dagar säger man.

 

På Marina Pier 26 fungerar WiFi på det lilla cafét jättebra, så första dagen blir det mycket skype och Internet. Sedan är det dags för myndighetsrundan. Vi börjar med tullen, får tag på en kille som kan engelska så det går snabbt och elegant. Sedan blir det taxi till Policia Federal. Santos är en stor stad där alla myndigheterna naturligtvis ligger väl utspridda. Det är ingen kö hos polisen, så även här går det fort.  Nu återstår Capitanian. Den skall ligga på promenadavstånd sades det, det var bara att ta höger och fortsätta rakt fram.

 

När vi gått drygt 20 minuter i detta enorma hamnområde i tryckande värme mellan 100-tals lastbilar med containers och lyftkranar och hamnmagasin överallt så frågar vi en kille om vi är på rätt väg. Ja det är vi men det skulle nog ta ytterligare 40 minuter innan vi var framme, så han erbjuder oss skjuts som vi gladeligen tackar ja till. Människorna här är så otroligt hjälpsamma.

 

På Capitanian tas vi emot av en nyrekryterad marinsoldat. Den här killen ser så blyg ut att vi genast döper honom till Blyger. Blyger är mycket hjälpsam och han visar oss så småningom till rätt kontor efter att själv ha frågat efter vägen. Efter 1½ timme och tre instanser är vi klara, detta måste firas. Vi tar taxi till Bolsa e Museu do Café. Detta är ett gammalt handelshus och museum i art nouveau stil. En gång i tiden var detta mötesplatsen för de förmögna kaffebaronerna som skötte sina affärer här. Nu dricker man supergott kaffe med härliga glassar, god choklad eller kakor till.

 

Efter fem dagars väntan på kabeln i marinan har vi fått nog och bestämmer oss för att segla vidare i det fina vädret. Enligt prognosen skall vindarna vara gynnsamma för den 170 sjömil långa etappen ner till Paranagua. Vi säger till Elektro Service att vi tänker sticka kl. 15. De försäkrar då att kabeln kommer idag. Klockan 18 dyker de upp med en kabel, men efter tre timmars jobb berättar man att det ärr fel kabel! Vi vet inte vad vi skall tro. Vi får ytterligare ett kryptiskt meddelande – när vi klagar på att man skickat fel kabel säger Mastervolt att man inte känner till att man skickat någon kabel till Brasilien???

 

Vi går nästa dag vid lunchtid. Första halvan av seglingen har vi gynnsamma vindar och fint väder men mitt i natten vrider det emot igen. Vi börjar bli vana. I tolv timmer kämpar vi oss framåt med vinden rakt emot innan vi äntligen kan gå in i kanalen som leder in till Paranagua. Det är ett spektakulärt inlopp. Runt omkring bryter atlantens vågor över mängder med rev och grund, vattnet sprutar i kaskader upp i luften. Mitt i detta inferno går en smal ränna som utmärks av röda och gröna bojar in i skärgården. Här manövrerar skickliga lotsar in även de största lastfartygen. Nu kan vi äntligen falla av och få en härlig slör in mot hamnen, vilken skillnad mot stampandet i motvinden. Helt underbart. Vi njuter den dryga timmen det tar oss att komma in till Paranagua.

Vid Iate Clube Paranagua möts vi av duktiga marineros som anvisar oss en bra plats vid pontonbrygga och hjälper oss att lägga till.

 

Här skall vi nu stanna några dagar och avvakta lämpligt väder för att gå vidare söderut. Då och då kommer en kallfront med regn, åska och motvind upp söderifrån, och dom vill vi gärna undvika. Härifrån skall vi ta en tur upp i bergen till delstaten Paranas huvudstad Curitiba . Därifrån går ett berömt tåg på en järnväg som klamrar sig fast längs bergssidorna och över hisnande stup. Mer om detta i nästa kapitel.