Den 27 juli strax innan klockan 7 avgår vi från vår ankarplats i Rio Kourou i Franska Guyana. Vi ser hotfulla moln runt omkring oss, troligtvis med åska. Vi bestämmer oss därför att gå ut och söka skydd vid öarna Iles du Salut och avvakta bättre väder. Vi ankrar i lä bakom Ile Royal i ett par timmar innan vi fortsätter färden mot Surinam. På vägen norrut har vi fiskelycka, vi får upp två fina tonfiskar så det blir sushimi till middag, efterföljd av lite franska ostar som vi köpt i Franska Guyana, en verklig gourmetmiddag mitt ute till havs.
Vi har de franska tullarnas varningsord om pirater i bakhuvudet så vi seglar långt ut från kusten och utan ljus när mörkret faller. På vår radar ser vi flera ekon, sannolikt fiskebåtar som inte heller har några lanternor tända. Vi utgår från att de inte har någon radar och därför inte kan se oss och styr så att vi passerar dem på minst en sjömils avstånd. Vi får ett mindre åskväder över oss under natten men går allt bra. Det är förvånansvärt lite vind så vi använder motorn en hel del av tiden.
När solen går upp är vi ensamma på havet och vi får en fin segling när vinden fyller på från öster. Kusten utanför Surinam är mycket långgrund så vi väljer att följa den utprickade fartygsrännan in mot Surinam River.
Vid halv fyratiden går vi in i dem mäktiga, breda floden, 28 timmar efter vi lämnade Ile Royal.
Under styrbords vantspridare vajar nu Surinams grön-vit-röda flagga med den gula stjärnan i mitten. Det är alltid spännande att komma till ett nytt land, men den här gången känns det extra spännande eftersom vi kommer till ett land som vi knappt visste fanns för bara ett par år sedan.
Efter ett par timmar passerar vi förbi huvudstaden Paramaribo. Mitt i floden ligger ett fartygsvrak som tyskarna sänkte där under andra världskriget för att försvåra utskeppningen av bauxit till USA från gruvorna längre upp längs floden. Man lyckades dock dåligt med placeringen av båten innan man sänkte det och det är därför inga problem att passera vraket även för tyngre fartygstrafik, så det ligger kvar som en påminnelse om människors vansinne. På norra stranden ser vi också det fort som holländarna byggde redan i början på 1700-talet då holländare och engelsmän kämpade om herraväldet. Det var till slut holländarna som vann och gjorde landet till en holländsk koloni med namnet Nederländska Guyana. 1975 blev landet självständigt och många flyttade då till Holland. I Paramaribo bor idag 250 000 människor, ungefär hälften av Surinams befolkning.
Vi hade fått tips av andra seglare att gå direkt upp till den lilla byn Domburg som ligger 30 sjömil upp i Surinam River. På vår väg passerar vi flera fiskehamnar där såväl moderna som förfallna fiskefartyg ligger förtöjda. Vi kommer fram till Domburg innan det blir mörkt och vi blir strax välkomnade av Mieka, en holländsk kvinna som bland annat berättar vad som gäller när man skall klarera in i landet. Vi stannar ombord och äter en god middag innan det blir dags för en hel natts sömn i en säng som inte rullar. Det är väldigt varmt, så vi lämnar alla luckor och ventiler öppna. Det får vi bittert ångra nästa morgon. Vi var så trötta att vi inte vaknade av det ösregn som drog förbi under natten så hela påföljande dag får vi sanera och torka upp i båten och hänga kläder och annat på tork.
På kvällen tar vi jollen in till Ritas kafé, stamlokuset för seglarna i floden. Varje kväll vid 5-tiden träffas man där för att äta en billig middag. Rita har öppet alla dagar om det inte händer något speciellt i familjen. Vi träffar de andra seglarna som ligger för ankar här. De flesta kommer från Holland men här ligger även ett tyskt par. 
Härlig stämning och Rita lagar god mat. Middag för två personer med öl kostar runt 60 kronor så vi bestämmer snabbt att så länge vi ligger här och Rita har öppet så äter vi hos Rita. Man kan betala med Euro och få tillbaks i den lokala valutan som heter Surinam dollars.
Vi pratar också med de andra om hur vi skall göra med visum, vi skall ju bara vara här i en vecka. Alla tycker vi skall strunta i att ansöka om visum. Det tar flera dagar med besök hos allehanda myndigheter inne i Paramaribo och kostar 40 Euro per person. Vi får reda på att myndigheterna som regel accepterar att man stannar i landet en vecka utan visum, så vårt val blir lätt. Det är mycket annat vi vill använda tiden till här.
Några av seglarna är verkliga långliggare. Vi träffar det holländska paret Ed och Sophia som kom hit med sin 33-fots segelbåt för flera år sedan. Efter ett tag tyckte de att båten blev väl trång att bo och leva i så de satte igång med att bygga sig en egen ö. De började samla in tomma Pet-flaskor som det fanns gott om i naturen. Man hängde också upp tomma sopsäckar och bad folk lägga sina tomma flaskor i dem. Så småningom fick man ihop inte mindre än 250 000 flaskor! 
Man kontaktade besättningarna på några av de många fiskebåtarna runtomkring och bad att få kasserade fisknät. I dem stoppade de in sina flaskor och snart hade de skapat en flytande flask-ö. Då lade man tät lera i botten och fyllde sedan på med jord ovanpå och planterade fruktträd och bärbuskar. Sedan byggde de ett litet hus av rivningsvirke med en härlig veranda med grillplats och matbord och förankrade sedan sin ö en bit ut i floden. En liten kaj byggde man också och där förtöjde de sin båt. 
Hela ön är ett exempel på miljövård, allting är material som annars hade blivit sopor. Självaste guvernören i Surinam kom och förrättade invigningen av Eds och Sophias lilla ö
Man ligger tryggt och bra för ankar i floden och många lämnar sina båtar här när de flyger hem. KLM har direktflyg till Amsterdam flera gånger i veckan. Naturligtvis ska man be någon av de andra båtarna att se till båten medan man är borta.
Strömmen i floden är inte stark, men den växlar riktning i takt med tidvattnet ute i havet, och ibland kommer små gräsöar och grenar flytande inifrån djungeln. Och det är varmt och fuktigt så båten måste vädras regelbundet när vädret är lämpligt.
Nu är det dags att ta en tur in till huvudstaden Paramaribo men först skall vi fixa lite lokal valuta. Det finns en liten bankomat alldeles i närheten. Hjalle stoppar in kortet i automaten, får besked om att han satt in kortet felvänt, men inget kort kommer ut. Vi trycker på alla knappar men inget händer. Det kom en lokal kille som också tänker ta ut pengar. Vi förklarar vad som hänt men Hjalles kort, han tittar lite roat på oss utlänningar och säger: ”Jag prövar med mitt kort”. Samma ska händer för honom, automaten knycker hans kort också. Nu ser han inte lika road ut längre. Istället erbjuder han och hans fru och dotter oss skjuts in till stan för att anmäla att vi blivit av med våra kort hos huvudbanken i Paramaribo. Då slipper vi vänta på bussen och leta oss fram själva till banken.
Vi berömmer honom för hans fina Toyota och på väg in till stan berättar han att Surinam importerar många begagnade japanska bilar som är mellan 3-5 år gamla. Surinam har vänstertrafik precis som Japan så de japanska bilarna passar bra här. Det är dessutom ett effektivt sätt att tvätta pengar för narkotikahandlarna berättar han. Mycket av narkotikan från Columbia passerar Surinam för att sedan säljas vidare till bland annat Europa. Ute i djungeln finns flera nu nerlagda flygfält som byggdes då amerikanarna letade efter mineraler. De kommer nu väl till pass för omlastning av narkotika.
Vi får också höra att det varit presidentval i Surinam helt nyligen. Normalt brukar den nyvalde presidenten inleda sin period med ett statsbesök i Holland. Den nu nyvalde presidenten kommer dock inte att göra något statsbesök i Holland, han är nämligen inte välkommen dit – om det inte är för att avtjäna ett 11-årigt fängelsestraff för narkotikabrott som väntar honom där. Så han tycker det är lika bra att hoppa över den resan.
Väl framme på banken får veta att vi kan hämta vårt kort på måndag. Idag är det fredag så dom hinner inte plocka ut korten ur automaten idag. Det är inte så mycket att göra åt det och vi beger oss ut på stan för att se oss om och kanske handla lite. Det finns fantastiska klädaffärer här med priser som är otroligt låga. Det beror på att de asiatiska klädfabrikerna använder små länder som Surinam för att dumpa sin överproduktion. Här kan de låga priserna inte påverka märkesbutikernas priser i USA och Europa. Det är också en förklaring till att alla människor ser så välklädda ut, speciellt småflickorna är klädda som riktiga prinsessor. Brittis ögon tindrar inför möjligheterna att göra riktiga fynd.
Vi går till turistinformationen som ligger i ett fint nyrestaurerat hus i de gamla kvarteren. Här blir vi väl mottagna och får kartor och bra förslag på vad vi kan göra. Vi börjar med en stadsvandring. I början av 1800-talet härjade två stora bränder men husen har återuppbyggts i gammal vacker kolonialstil.
Det är alltid lika spännande att lära sig om nya länder och platser. Befolkningen kommer från många olika delar av världen vilket man bland annat visas av de många olika kyrkorna och templen.
I centrum runt stadsparken ligger regeringsbyggnader som alla är inrymda i underbart vackra hus.
Överallt i de historiska kvarteren finns små skyltar som berättar historien bakom husen, skyltarna är både på holländska och engelska.
Efter vår stadsvandring i de fina kvarteren så närmar vi oss shoppingområdet som helt domineras av kinesiska affärer. Här kan allt köpas till billiga pengar, men det är så varmt så till Hjalles lättnad blir det inte någon längre shoppingrunda, det orkar vi inte med. Vi går istället ner till vattnet vid floden och får uppleva invigningen av en ny restaurang och shoppingbyggnad. Vi blir bjudna på både mat och dryck innan vi vid 5-tiden tar bussen tillbaka till Domburg, en resa som tar nästan 1 timme och kostar blygsamma 7 kronor för två. Vi hinner hem i lagom tid för ännu en trevlig kväll hos Rita.
I Domburg finns en liten marknad för grönt och frukt. Här köper vi apelsiner, bananer, tomater och gurka. Det finns också en liten supermarket på det lilla torget och några restauranger, men de flesta är bara öppna på helgerna.
På söndagarna har man det man kallar ”ready dish market”, dvs. man köper färdig mat från flera olika stånd. Vi äter en jättegod lunch med fisk, kyckling och grönsaker. Det är trevligt att sitta tillsammans med lokalbefolkningen som brukar komma hit på söndagarna och äta sin söndagslunch i skuggan under träden längs flodstranden. Och billigt är det, man blir lätt mätt för 20 – 25 kronor per person.
På måndagen är det så dags för nästa tur till Paramaribo. Vi skall ta bussen som går runt 7.30, Sofia från flytande ön lär oss att vi skall kliva på bussen när den passerar åt andra hållet några hållplatser innan den vänder in mot stan igen. På så sätt kan vi vara säkra på att få sittplats. Det finns 30 sittplatser i de här bussarna som snart fylls upp, sedan får man stå en timme in till stan.
Väl på banken får Hjalle tillbaks sitt kort, allt går smidigt, det är tydligen många som blivit av med sitt kort i automaten. Bankflickan får bläddra förbi många sidor i sin pärm innan hon hittar Hjalles namn.
Vi fortsätter till turistinformationen för att få hjälp med att boka ett besök på ”Butterfly Farm”.
Det är en unik anläggning där man föder upp fjärilar och sköldpaddor, ett jättespännande besök som du kan läsa mer om på ”Charlies sidor”.
Där berättar han en hel del om fjärilarnas liv och leverne och vad man gör med fjärilarna, från ägg till larver och puppor, och där kan du se vackra bilder.
När vi kommer tillbaks till Paramaribo är det dags för lunch och sedan ”lite” shopping. Så lätt slipper inte Hjalle undan, men vi hittar fina presenter till barnbarnen och det är billigt. Vi besöker också ”The Grand Market, innan det är dags att ta bussen hem, men då har nästan alla grönsaks- och frukthandlare stängt.
Så närmar sig då slutet på vår vistelse här i Surinam. På tisdag kväll har vi ett mycket trevligt farewell party hos Rita och onsdag förmiddag den 3 augusti tar vi farväl av Ed och Sophia och alla andra seglare. Vid 12-tiden hissar vi upp vårt ankare efter att ha plockat bort en pinne som fastnat i rodret och ger oss iväg för den drygt 500 sjömil långa seglingen till Tobago. Det är 42 grader varmt och det ska bli skönt att komma ut på havet igen.