I vårt förra resebrev hade vi just ankrat vid Yachtklubben i Natal efter en fantastiskt fin segling från ön Fernando de Noronha. För säkerhets skull har vi nu också ”skilt oss”, d.v.s. vi har tagit av oss alla ringar för att inte bli rånade av ”de kriminella brasilianarna”. Inte heller armbandsklockorna vågar vi ha på oss, allt enligt rekommendationer i reseböcker och från vänliga människor runt omkring oss. Vi får se hur det går.

Knappt har vi pustat ut efter seglingen med ett glas mousserande i sittbrunnen förrän tyska Herbert från en grannbåt kommer och hälsar oss välkomna och informerar om en massa praktiska saker. På ett typiskt utförligt tyskt sätt får vi veta hur inklareringen skall gå till, att Yachtklubben har jättegod mat och att om man beställer en rätt så räcker den till två personer. Han lovar också att ledsaga oss till de olika myndigheterna för inklarering. Dessa ligger naturligtvis utspridda lita här och var i stan.

 

Efter att ha gjort i ordning båten efter seglingen tar vi ”Pingelina”, vår lilla gummijolle alltså, in till klubben för att äta middag. Vi beställer chateaubriand som smakar himmelskt till en kostnad av 90 kr för två, Medan skymningen faller njuter vi av den goda maten och vinet och att vi nu är framme i Sydamerika. Vid middagen får vi sällskap av ett ungt par som transportseglar en Beneteau 40:a från South Carolina till Rio. De har efter ett par år som besättning på charterbåtar i Medelhavet hittat ett enligt deras uppfattning betydligt trevligare och friare sätt att vara på havet och fortfarande få betalt.

 

Nu var det dags att fylla på förråden ombord så nästa förmiddag ger sig Anna och Brittis av för att leta upp en ”Supermarcado”. Med taxi hittar man ett lämpligt snabbköp och nu blir det storproviantering. Anna och Brittis konstaterar snabbt att här är det betydligt rimligare priser än på Noronha, ungefär halva priset. Oxfilé t.ex. kostar 70 kr per kilo. Tungt lastade med massor av påsar återvänder man några timmar senare till Yachtklubben – men hur skulle man nu få med sig allt från taxin ner till bryggan för vidare transport ombord. Killarna håller på med något projekt ombord och hör inte att man ropar på dem. Då dyker ett gäng stiliga brasilianska flottister upp i sina fina uniformer och bär ner alla påsarna till bryggan. Lite kvinnlig charm löser ofta sådana här praktiska problem. Så småningom uppfattar även killarna ombord att något är på gång och kommer in med ”Pingelina” för att hämta mat och damer. Flickorna ler sött och vinkar åt sina brasilianska gentlemän när vi lämnar bryggan.

 

Nästa projekt gäller inklarering av båten. Herbert kommer och hämtar Ole och Hjalle och så bär det av, först till hälsomyndigheten som dock inte bryr ig om att kolla att vi har de obligatoriska vaccinationerna och sedan till Customs, tullen alltså, som ger oss inklareringspapper på båten. Märkligt nog ligger dessa bägge myndigheter i samma hus, mycket praktiskt. Nu återstår Capitanian, d.v.s. hamnmyndigheten / marinen. Dit är det flera kilometer, men med Herberts hjälp hittar vi dit. Här är det hög säkerhet med beväpnade vakter och låsta grindar, men så småningom kommer vi i alla fall in och vi tackar Herbert för hans hjälp innan han försvinner för att ordna med sina ärenden.

Efter att ha väntat en timme på att det skall bli vår tur får vi visa våra papper för en pistolbeväpnad maringubbe. Men se det räcker inte alls. Först skall vi gå till Policia National och få papper och stämplar därifrån. Vi får en hafsig vägbeskrivning och ger oss åter ut på stan. Så småningom hittar vi ett hus där det står Policia National, men där vill man inte veta av oss. Vi blir hänvisade vidare och efter mycket letande och frågande där vänliga brasilianare gör vad de kan för att hjälpa oss, kommer vi tillbaka till huset där vi börjat vår inklarering. Nu får vi tala med chefen på Customs som säger att vi visst inte behöver några fler papper och skickar iväg oss till Capitanian igen. Först lyckas vi dock få hans namn och telefonnummer på en lapp innan vi åter gör den långa promenaden till den pistolförsedde tjänstemannen. Där får vi än en gång beskedet att vi saknar papper från Policia National. Nu har vi fått nog av hans tydligen bristande kunskap om formaliteterna och vi ber honom ringa och reda ut begreppen med vår man på Customs. Efter en kvarts hallåande i luren kommer vår maringubbe tillbaka till oss, ler vänligt och säger att nu är allt ok, och så får vi våra stämplar.

När vi kommer ut har det börjat skymma och vi har flera kilometer tillbaka till båten. Vi går genom allt mörkare gator med våra pass och papper och börjar känna oss oroliga för att vi skall bli rånade, men alla som vi möter ler vänligt mot oss och visar oss vilken väg vi ska ta. Till slut hittar vi i alla fall en taxi som tar oss den sista biten tillbaka till marinan och våra oroliga damer som undrat vart vi tagit vägen. Nu får vi också veta att Herbert blivit av med sin jolle. Vad var det vi sa, här gäller det att se upp.

 

Nästa morgon vid frukosten märker vi att det är full aktivitet vid Herberts båt. Det är lokala fiskare som lagt till hos honom och med sig har dom en jolle. Jodå, det är Herberts försvunna jolle. Så småningom får vi reda på att någon av seglarna som ligger för ankar utanför Yacht-klubben av misstag hade lossat förtöjningen till Herberts jolle samtidigt som man lossade sin egen. Jollen hade drivit iväg och hittats av fiskarna som nu kommer och lämnar tillbaka den till sin rätte ägare. Så var det med den kriminaliteten.

 

Natal har börjat utvecklas till en stor turistort och nästa dag tar vi taxi till turistområdet som heter Punta Negra. Punta Negra liknar de flesta turistområden runt om i världen med en lång, lång sandstrand, stora hotellkomplex och med parasoller och bord där folk sitter och dricker en sugo (fruktjuice) eller en öl och äter en lätt lunch. Hela strandvägen är full med restauranger och turistbutiker.

 

 

Här hör vi också för första gången på länge några svenska röster. Hjalle införskaffar en riktig brassetröja med nr 10, Ronaldinho på ryggen och Brittis köper de obligatoriska habannas (tåsandaler).

 

På kvällen blir det party bland de gästande båtarna i marinan. Förutom tyskarna Herbert och Erika och transportseglarna Laurine och Ondo är det bl.a. också en brasiliansk båt med Julio och hans fru och två barn, 10 och 11 år. Julio, som just påbörjat en jordenruntsegling med sin familj, lär oss mycket om segling i Brasilien. Det blir en trevlig afton i den ljumma kvällsbrisen med mycket utbyte av erfarenheter.

 

Tidigt en morgon, medan det fortfarande är mörkt, lämnar vi vår ankarplats och tuffar ut ur floden och under bron för att gå till Jacarré. Vi har planerat att komma fram medan det fortfarande är ljust, men vi har inte vindarna med oss så det tar 13 timmar att segla de 80 sjömilen. När vi närmar oss inseglingsrännan, som är omgiven av en mängd rev, sandbankar och grunda områden, är det således mörkt. Vi räknar fyrar, lysbojar och sjömärken och kommer så småningom lyckligt in i floden där vi ankrar utanför en strand i hamnstaden Cabidelo, på den plats som rekommenderas i vår pilot book. Vårt slutmål Jacarré ligger längre upp i floden, men sträckan dit upp är inte fyrbelyst och passar absolut inte för mörkernavigering.

 

Det är så mörkt att vi ser väldigt lite av omgivningen, så nästa morgon vaknar vi av att en färja tutar på oss. Vi har ankrat precis utanför färjelägret som inte finns på vårt sjökort och inte heller i vår 4 år gamla pilot book. Färjan håller ett säkert avstånd från oss när den går in, men när den kommer ut igen stryker den förbi bara några meter ifrån oss under ivrigt tutande för att markera att nu är vi tvungna att flytta på oss. Vår ankarplats var annars mycket intressant, från båten hade vi bra utsikt och kunde studera folklivet i land. Förutom färjan går det också några båtar som ser ut som ”båtbussar” och som fungerar som matarbåtar från öarna runtomkring in till tåget som har sin station alldeles vid stranden. Området längs stranden ser annars väldigt fattigt ut. Senare får vi veta att detta är en av de ”farligaste” ankarplatserna i området, men inga bovar har synts till, trots att vi legat här ensamma hela natten.

 

När vi läst på ordentligt i vår pilot book om hur vi skall navigera för att komma vidare till Jacarré lättar vi ankar och börjar långsamt och försiktigt gå uppför floden. Ekolodet visar att vi bara har ett par meter under kölen. Det är en bedårande morgon när vi sakta tar oss uppför floden med mangroverskog på babordssidan och vackra palmklädda sandstränder på öarna om styrbord. Vi ser de mest fantastiska, primitiva farkoster segla förbi, många bara bestående av urholkade trädstammar men med stora loggertsegel. Det krävs sjömanskap för att klara av en sådan farkost.

 

Jacarré Marina Village visar sig vara en trevlig liten by. Längs flodstranden går en gata med små butiker på ena sidan och mysiga restauranger på den andra sidan längs floden. Varje eftermiddag är det en liten marknad där man säljer smycken av olika naturmaterial. De dyraste kostar 35 kr, så det blir naturligtvis shopping igen. Byn har också sin egen musikant som spelar saxofon från en båt varje dag klockan 17. Han hade varit i Paris och låtit sig fotograferas med sin saxofon framför Eifeltornet och i båt på Seine. Av bilderna har han tryckt upp affischer som han satt upp på telefonstolparna runt om i byn och gör på så sätt reklam för sina framträdanden. Man kunde tro att det var en världsartist som uppträder, men vi lär oss snabbt hans repertoar som alltid innehåller Bolero av Ravel ett par gånger per kväll.

 

Vi äter naturligtvis ute på krogarna då och då och på menyn står det att varje rätt är avsedd för tre personer, vilket visar sig vara lagom för fyra.

 

 

 

 

 

Vi blir serverade fantastiska räkor, humrar och kyckling. Som överallt i Brasilien är det musik på kvällarna. Ibland är det även folkdans. Dansgrupperna är utstyrda i vackra, färggranna kläder och ibland t.o.m. i uniformer modell ä. Hjalle och Ole blir naturligtvis uppbjudna av de söta brasilianska dansstjärnorna. Detta dansframtrände kom, till publikens förtjusning, att se ut som ett mellanting mellan salsa och bugg. Kul var det i alla fall.

 

Marinan i Jacarré ägs och drivs av Filippe, en fransman som slagit sig ner här. Det är prisvärt och välordnat med el och vatten på bryggorna, pool, duschar och laundry service iland och det finns t.o.m. hyfsat bra WiFi.

Vi gick in till stan som låg några km bort nere vid havsstranden, vi åkte lokalbuss som var gratis, vi satte oss på ett lokalt café och drack en öl och vi beställde ner diesel till båten som kom på motorcykel i 50-litersdunkar. Och inte en enda rånare har vi sett till!

 

 

 

 

Efter 3 härliga dagar i Jacarré kastar vi loss och styr mot Salvador. Vi får en fin segling i drygt 3 dygn. Vi kör med 4-timmarsvakter med Brittis och Ole på den ena och Anna och Hjalle på den andra. På nätterna beundrar vi den sprakande stjärnhimlen och på dagarna fiskar vi. Vi får upp en fin gulfenad tonfisk som vi använder för att göra sushi av enligt ett recept vi fått från Jessica Schulz på ”Regina”. (Receptet står också i OSK:s tidning Oceanseglaren). Jättegott.

På kvällarna har vi också kontakt på SSB-radion med våra vänner Håkan och Anna-Karin på ”Unicorn”. Dom är nu på väg från Cap Verde till Salvador och vi lyssnar intresserat på deras beskrivning av hur de har det i ”doldrums”.

 

På morgonen den 13 januari siktar vi land och styr in mot den stora fjärden Baia de Todos es Santos (alla helgons vik, fritt översatt). Det är en fin skärgård utanför Salvador som vi ser fram mot att få utforska lite närmare.

 

 

Vid lunchtid förtöjer vi i den moderna och välordnade Bahia Marina i Salvador. Den andra marinan i stan, Club Nautico är full eftersom Iles de Soleil båtarna som vi träffade när vi låg i Quinta de Lourdes marina på Maderia har lagt beslag på den marinan.

Nu har vi alltså kommit till delstaten Bahia och vi kan inte låta bli att gnola på Evert Taubes ”Tatuerarevals”,

 

”Fröken får jag lov skall vi dansa ett tag

Andersson heter jag

är hemma ett slag

Kommer från Bahia

hej sjung faderia

vi kom in till Saltsjö Kvarn just i dag”

 

Kul att stifta bekantskap med ytterligare en av Everts hamnar i fjärran länder. Ute på redden ligger många fartyg för ankar och väntar på att få lasta eller lossa, så här låg också en gång Fritiof Andersson enligt visan.

 

Salvador är annars Brasiliens tredje största stad med 2,4 miljoner innevånare.

Vi checkar in och betalar hamnavgiften, tittar lite i de båttillbehörsaffärer som finns här i marinan, kollar de sju olika restaurangerna som ligger i marinaområdet och njuter av värmen, solen och folklivet omkring oss. Vi tar en promenad in till stan och klarerar in hos Capitanian som sig bör. Nu ska vi ägna några dagar åt att lära känna den här staden. Och här i storstan, här kommer vi säkert att råka ut för några av Brasiliens alla rånare? Mer om detta i nästa resebrev.